Under den senaste
tiden har jag råkat läsa en del skräck. Dels Stephen Kings Doktor
Sömn (recension i morgon), och dels noveller av Ray Bradbury,
som förberedelse för novelläsning på biblioteket i lördags. Som
tonåring konsumerade jag oändliga mängder av skräck, så när jag
nu gör återfall sker det med nostalgins skeva leende i mungipan.
Isländska Steinar
Bragi har skrivit skräckromanen Höglandet,
som nu utkommer på Natur & Kultur, översatt av Inge Knutsson.
Kanske det i första hand inte är skräcktemat som lockar mig: förra
året läste jag Kvinnor, den roman Bragi blev nominerad till
Nordiska litteraturpriset för, och tyckte mycket om den.
Det här är ju en
annan slags roman, om än det finns beröringspunkter. Klaustrofobin,
till exempel, och sinnet för filmiska berättargrepp. Det rör sig
om en skräckens ursituation: fyra relativt unga människor kör
vilse i det isländska ökenliknande höglandet, krockar med ett hus.
Bilen är kraschad, och i huset bor ett skumt äldre par …
En tydlig
beröringspunkt är också hur finanskrisen lägger sig omkring
skeendet. De fyra utgörs av två instabila par: den deprimerade
terapeuten Vigdis som inlett en relation med sin patient ockraren
Hrafn, och den såriga Anna och drogmissbrukaren Egill. Männen är
barndomsvänner, men fientligt inställda till varandra, och
kvinnorna avvaktande flyktigt bekanta. Spänningarna dem emellan
ligger precis under ytan hela tiden.
Men det handlar
också om hur stadsbor är handfallna ute i naturen, hur de tar fel
beslut utanför sitt habitat. Huset som de bokstavligen kör rätt in
i liknar mer en fästning, och ungdomarna undrar förstås vad det
beror på. Där ute finns uppenbarligen något: bäst att ta reda på
vad, tänker de, och rustar sig för att ge sig ut i det osäkra. En
skräckfilmskliché att ticka av, visst, men Bragi skildrar det
otäcka på ett bra sätt, gör det rejält otäckt.
Bragi skriver
stilsäkert, i trygg förvissning om att skrämseleffekter ska
portioneras med måtta. Därför är det också mest spännande i
början, men det är ett problem som den här romanen delar med det
mesta i genren, att när monstren kommer fram har luften tagit slut:
det är inte längre skrämmande.
Annars är
landsbygden en bra plats för skrämsel. Stefan Spjut visade det
förra året med sin originella troll-roman Stallo. Egill
sammanfattar gruppens intryck så här: ”Jag känner avsky när jag
kommer ut på den isländska landsbygden, har alltid gjort det. Det
är för mycket av ingenting här. Hela landets mitt är tom, det är
som en hopskrumpen blåsa.”
Och det tomma kan
rymma farligheter, visar Bragi. Naturen förvränger människan, och
skräcken blir primal. Mot illamåendets nivåer. Samtidigt med
syftet att skildra det sjuka, vidriga samhället. Bragi har som
stilist också mer gemensamt med Bradburys mer tålmodiga
melankoliska poetiska prosa, som när han låter Anna kåsera kring
sin cyniska uppfattning av kärlek, där hon ”kände det
känslosamma överseende som var så likt kärleken, bättre till och
med – en svindlande ädel känsla som ryckte upp henne högt
ovanför henne själv.” Mot sådant har varken Stephen King eller
John Ajvide Lindqvist något att komma med.
Nu ska också sägas
att det här är en roman som arbetar med en rätt tunn
förutsättning. Det gamla paret bär på en hemlighet som gruppen
försöker lista ut, de beger sig till en övergiven by där de
givetvis hittar mystiska grejer, och rätt hemska saker händer till
sist. Slutet är också bra: det ger inga fullständiga svar. Men
först en hel del långa tillbakablickar kring de fyras förflutna.
Givetvis för att ge dem kontur och substans, men som läsare vill
man ha mer av rysligheterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.