att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 feb. 2014

Höglandet, Steinar Bragi


Under den senaste tiden har jag råkat läsa en del skräck. Dels Stephen Kings Doktor Sömn (recension i morgon), och dels noveller av Ray Bradbury, som förberedelse för novelläsning på biblioteket i lördags. Som tonåring konsumerade jag oändliga mängder av skräck, så när jag nu gör återfall sker det med nostalgins skeva leende i mungipan.

Isländska Steinar Bragi har skrivit skräckromanen Höglandet, som nu utkommer på Natur & Kultur, översatt av Inge Knutsson. Kanske det i första hand inte är skräcktemat som lockar mig: förra året läste jag Kvinnor, den roman Bragi blev nominerad till Nordiska litteraturpriset för, och tyckte mycket om den.

Det här är ju en annan slags roman, om än det finns beröringspunkter. Klaustrofobin, till exempel, och sinnet för filmiska berättargrepp. Det rör sig om en skräckens ursituation: fyra relativt unga människor kör vilse i det isländska ökenliknande höglandet, krockar med ett hus. Bilen är kraschad, och i huset bor ett skumt äldre par …

En tydlig beröringspunkt är också hur finanskrisen lägger sig omkring skeendet. De fyra utgörs av två instabila par: den deprimerade terapeuten Vigdis som inlett en relation med sin patient ockraren Hrafn, och den såriga Anna och drogmissbrukaren Egill. Männen är barndomsvänner, men fientligt inställda till varandra, och kvinnorna avvaktande flyktigt bekanta. Spänningarna dem emellan ligger precis under ytan hela tiden.

Men det handlar också om hur stadsbor är handfallna ute i naturen, hur de tar fel beslut utanför sitt habitat. Huset som de bokstavligen kör rätt in i liknar mer en fästning, och ungdomarna undrar förstås vad det beror på. Där ute finns uppenbarligen något: bäst att ta reda på vad, tänker de, och rustar sig för att ge sig ut i det osäkra. En skräckfilmskliché att ticka av, visst, men Bragi skildrar det otäcka på ett bra sätt, gör det rejält otäckt.

Bragi skriver stilsäkert, i trygg förvissning om att skrämseleffekter ska portioneras med måtta. Därför är det också mest spännande i början, men det är ett problem som den här romanen delar med det mesta i genren, att när monstren kommer fram har luften tagit slut: det är inte längre skrämmande.

Annars är landsbygden en bra plats för skrämsel. Stefan Spjut visade det förra året med sin originella troll-roman Stallo. Egill sammanfattar gruppens intryck så här: ”Jag känner avsky när jag kommer ut på den isländska landsbygden, har alltid gjort det. Det är för mycket av ingenting här. Hela landets mitt är tom, det är som en hopskrumpen blåsa.”

Och det tomma kan rymma farligheter, visar Bragi. Naturen förvränger människan, och skräcken blir primal. Mot illamåendets nivåer. Samtidigt med syftet att skildra det sjuka, vidriga samhället. Bragi har som stilist också mer gemensamt med Bradburys mer tålmodiga melankoliska poetiska prosa, som när han låter Anna kåsera kring sin cyniska uppfattning av kärlek, där hon ”kände det känslosamma överseende som var så likt kärleken, bättre till och med – en svindlande ädel känsla som ryckte upp henne högt ovanför henne själv.” Mot sådant har varken Stephen King eller John Ajvide Lindqvist något att komma med.

Nu ska också sägas att det här är en roman som arbetar med en rätt tunn förutsättning. Det gamla paret bär på en hemlighet som gruppen försöker lista ut, de beger sig till en övergiven by där de givetvis hittar mystiska grejer, och rätt hemska saker händer till sist. Slutet är också bra: det ger inga fullständiga svar. Men först en hel del långa tillbakablickar kring de fyras förflutna. Givetvis för att ge dem kontur och substans, men som läsare vill man ha mer av rysligheterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar