”För att överleva
måste varje enskild mening ha en liten glödande gnista i sitt
hjärta, och den måste romanförfattaren, hur farligt det än må
vara, hämta med egna händer ur lågorna.”
Det finns så mycket
att lära av Virginia Woolf. I första hand: hur du ska läsa en bok.
Det är något som ingår i första texten i ellerströms nya volym i
den pågående serien essäer, Böcker, översatt av Rebecca
Alsberg, som arbetat flitigt och förtjänstfullt på att hitta ett
svenskt idiom till Woolfs stränga stil. Det är den kända essän
”Hur bör man läsa en bok?”, den som avslutas med de ofta
citerade orden om Guds avundsjuka mot de läsande människorna när
de kommer till himlen, att det inte finns någon större belöning
att efter dödens inträde ge dem som i livet har älskat att läsa.
Här har samlats
sexton essäer, hälften från The Common Reader-böckerna,
något av det bästa som skrivits om läsning överhuvudtaget. Det är
författarporträtt och generella texter om läsning, de tre
avslutande om kvinnor, där Woolf gång på gång återkommer med
skarpsynta iakttagelser och banbrytande diskussioner – djärva
ställningstaganden och oväntat generösa eftergifter. Den inledande
”Hur bör man läsa en bok?” översattes av Jane Lundblad som
appendix till en version av Ett eget rum, medan de två
essäerna om Jane Austen och Montaigne översattes av Per Erik
Wahlund i den lilla boken Det lutande tornet (båda dessa
böcker från 50-talet).
Hur ska man då
läsa? Det som är Woolfs uppfattning är att du måste utnyttja
inlevelse och identifikation, och redan här kan man ana att kritiker
börjar gnissla tänder och harkla fram Emma Bovary som det
varnande exemplet. Jo, men Woolf fördömer ju inte analysen:
tvärtom låter hon inlevelsen ingå i en förening med det skarpa
och fria tänkandet. Hela hennes sätt att skriva handlar om
föreningar, om möten mellan sådant vi brukar betrakta som
ytterligheter.
Woolf är också en
författare åtminstone jag har fått kämpa med för att på något
plan komma till rätta med henne. Redan från början var jag osäker
på om hon är någon egentligt bra feministisk förebild, och även
som romanförfattare är hon, för att uttrycka sig diplomatiskt,
problematisk att läsa. Men jag återkommer mer än gärna till
hennes essäer, för att imponeras av hur hon kombinerar klokheten
med lättsinnet när hon behandlar andra författarskap.
Det hennes läsideal
går ut på är just friheten – att läsa utan förbehåll, utan
begränsningar. Det är ett enkelt råd, att läsa utifrån den
enskilda bokens förutsättningar, men glöms ofta bort – jag tror
att du dagligen kan hitta en recension där kritikern har glömt bort
detta villkor, och önskar att hen fått en annan bok att läsa än
den som legat för handen.
Woolfs idé rör sig
också kring att den som läser måste skriva. Skrivandet genererar
en bättre läsning. Det finns så många ögonblick att fånga,
menar hon, och vi kan inte bara låta dem passera. Vi måste ”öppna
sinnet på vid gavel för den snabba tillströmninen av
otillräkneliga intryck.” Att läsa Woolfs essäer innebär att
följa hur en poetik växer fram, och det är inte enbart i Ett
eget rum detta är giltigt: även när hon talar om andra
författare uppfattar du hur det är romanförfattaren Woolf som
liksom sufflerar sig själv, noterar saker och ger sig själv råd i
skrivprocessen.
Hon tänker tanken
ända ut. Hennes underförstådda uppmaning är att du aldrig får
nöja dig: det finns alltid något vidare att sträva mot, en
ytterligare horisont. Det går att få ut mer av det lästa, göra
mer av det. Då blir det fascinerande att se hur levande detta är
för Woolf, hur levande det kan bli också för oss, med dessa
färdigtänkta tankar som inte har tillåtits stelna, utan som
fortsätter att provocera, som mentala kyrkstötar som petar till oss
om vi börjar slumra.
Det är ett tänkande
på tvären, tvärt, rörligt, där nya infall skjuts in rastlöst
men utan jäkt. Redan i en essä från trettiotalet ondgör hon sig
över hur recensionerna blir allt kortare, att recensionerna saknar
praktisk betydelse för läsarna (känner vi igen tongångarna från
vår tids oro?). Det är som om Woolf slår upp dörren rätt mot
framtiden, kikar in där. Hon tar också upp faran i att recensioner
ersätts av provsmakning, med betygsättning.
Till de aktuella
frågorna hör om recensenten ska jämföra en nyutgiven roman med de
stora erkända mästerverken i genren. Det enda som händer då är
en recension skriven i kverulansens tecken, att inget kan mäta sig
med de stora föregångarna. Men de stora mästerverken har ju
införlivats i våra medvetanden långsamt, där de kantiga inslagen
har slipats bort av att tiden gjort dem mindre utmanande. Å andra
sidan, menar Woolf, att recensenten riskerar att undertrycka sin egen
smak om han – för att det är en han förutsätter hon –
ersätter sin uppskattning av det som är bra på riktigt med en
relativism, där allt bedöms utefter de goda intentionerna.
Hennes förslag är
att recensenten ersätts av exegeten, som ingår i allians med
författaren, där de två resonerar kring romankonsten. Ett
samarbete. Det skulle gynna romanförfattaren att denne noggranna
läsning kunde utveckla skrivandet av följande romaner. Men jag
förutser en del samarbetsproblem, till att börja med, för att inte
tala om att en rätt svår nepotism kunde utvecklas, om inte
distansen upprätthålls.
Att Woolf håller
Jane Austen som större författare än Charlotte och Emily Brontë
må så vara, men argumentet att det beror på att Austen inte begår
misstag kan jag inte bara foga mig i. Att inte begå misstag är
också ett misstag; jag skulle inte gå så långt som att kalla
Austen för en feg författare som inte vågar göra avsteg från det
trygga uttryckssättet, men nog kan tyckas att det finns en
begränsning i det.
Det är av främst
stilistiska skäl Woolf bedömer Emily och Charlotte Brontë lite
hårdare, men det är en snål värdering. Woolf ser inte riktigt hur
båda flyttar fram positionerna för romanen, pekar ut möjligheter,
i högre utsträckning än Austen. Det är också en förenkling att
döma ut deras karaktärer som stereotypa, men kanske Woolf hade
varit mer frikostig om hon kopplat exempelvis den konsekvent
genomförda frigörelseprocessen i Jane Eyre med sin egen
feminism.
Det finns mycket
gott att säga om Alsbergs översättning, som till skillnad från
Wahlunds och Lundblads äldre försök bevarar interpunktionen.
Därmed blir intrycket att Woolf skriver skevt, och det ska nog vara
så: att anpassa efter svenskans mindre generösa syntax-regler gör
bara Woolf till en mer utslätad stilist. Det ska vara, som hon själv
skrev, en ritt på rytmens vågor, och det kan ju inte åstadkommas
när man förenklar och förkortar. Jag är också tacksam över att
Alsberg är så precis med ordvalen, och det är nog en förutsättning
för läsbarheten, om man är trogen interpunktionen: då blir det
synnerligen viktigt med de exakta formuleringen. Resultatet är en
svåröverträffad klarhet i stilen.
Woolf erövrade den
manliga syntaxen, och hon var medveten om det. När hon diskuterar
sitt idoga arbete med att ta sig in i denna manligt stipulerade domän
inser man hur beroende Camilla Paglia varit av denna tes i sina mer
hätska utfall mot den manliga stilen. För kvinnan som skriver måste
erkänna att allt som rör språk och stil och regler är styrt av
mäns beslut, att där finns både en tacksamhet och en protest.
Att lära sig läsa
är bara halva budskapet här, för Woolf lär en också att tänka:
”att tänka är att bli sammansatt, det är att svämma över
gränser, att upphöra att vara en 'figur', att låta sitt privata
liv smälta in i politikens eller konstens eller idéernas, att ha
förhållanden som delvis är grundade på dem och inte enbart på
sexuell åtrå.”
Om vi likt Woolf
unnar oss att glänta på dörren mot framtiden, hur ser det ut då?
Det hade nog förvånat många av hennes samtida om de sett hur
angelägna Woolfs idéer har blivit i vår tid. Ständigt blir hon
allt mer aktuell. Nyligen levererade Jonathan Franzen en dyster
profetia, där han förutser att det kommer att finnas lika få
läsare av seriösa romaner om femton år som det nu finns läsare av
latinsk poesi. Å andra sidan är det nu femton år sedan Harold
Bloom i intervjuer gav uttryck för samma pessimistiska känsla, att
2000-talet är bokens död.
Men för varje
tecken på sådant – jag förnekar inte att det finns – kan
räknas lika många positiva tecken, som visar att intresset för
läsning inte på minsta sätt klingar ut. Ellerströms serie med
Virginia Woolfs essäer är ett sådant gynnsamt tecken, och just den
här, Böcker, är verkligen något av det bästa man kan läsa
av den här författaren.
”[A]tt utnyttja
sitt privata lidande till att nagla fast läsarens sympatier och
nyfikenhet på ens eget fall är katastrofalt. Fantasin är som
friast när den är som mest generaliserad; den förlorar något av
sin kraft och bredd, den blir futtig och privat när den begränsas
till intresset för ett specifikt fall som vädjar om deltagande.”
Tack Bernur för en stimulerande anmälan. Det är förmodligen den mest insiktsfulla läsning den här boken kommer att få!
SvaraRaderaMaria Green
Tack för bra text! Personligen tycker jag bättre om Virginia Woolfs essäer än om hennes romaner, ungefär som jag föredrar Ingemar Bergmans texter framför hans filmer. Ändå är VW:s romaner bland det viktigaste jag läst.
SvaraRaderaIngela
Jag har stor behållning av den här bloggen, tackar.
SvaraRaderaJag tackar, men - inte svårt att skriva inspirerande om Virginia Woolf ju!
SvaraRadera