Andrés Stoopendals andra bok är en sällsam diktsamling som rör sig över
ytan och går på djupet. Med hjälp av ett piggt och fantasifullt språk håller
han på att muta in sin plats som både ett originellt och betydelsefullt bidrag
till samtidslitteraturen.
När Andrés Stoopendaal för två år sedan debuterade med Maskerad tyckte jag att den var djärv
och nyskapande, lite ojämn, men klart löftesrik. Mest imponerades jag av hur
han tog ett fantasifullt språk till hjälp för att förmedla en personlig
erfarenhet.
Nu tar han ett ovanligt steg in mot lyriken med sin andra bok De federala distrikten. Han tar med sig
sin språkkänsla för att skildra olika förtätade händelseförlopp, som innehåller
det sexuella spelet, våldet. Det gulliga och det otäcka ställs intill varandra.
Det kan vara giltigt att tala om gurlesken i detta sammanhang, alltså det
som senaste numret av tidskriften 10-tal handlade om: en litteratur som söker
sig mot det skeva och queera. Det är texter som lever av att utmana våra
fördomar, som luras och leker med våra förväntningar.
Stoppendaal är angelägen om att visa en autentisk värld, med lukter,
intryck, smaker – sötman och sältan, fränheten. Smutsen och svetten har lika
hög giltighet som det artificiella. Att jag uppfattar det som trovärdigt är en
fråga om hur han behandlar språket. Här åstadkommer han det Stig Larsson gjorde
med sina diktsamlingar på 80-talet: en absolut tonträff, en total förståelse
för vikten av ett övertygande språk. Det resulterar i att boken inte innehåller
en rad som skorrar falskt.
Bilspråket kan med sina oväntade konstellationer erinra om Erik
Lindegrens tilltagsna metaforer. Stoopendaal frågar hur vår kultur ska
uppfattas: ”om dessa kaosmörka tårar, om visor om askregn som faller ur,
nästan, nihilistiska lufthav; hur lång är sömnens korridor, vilka träd blöder
vishetens svala sav?”
Djärvheten leder Stoopendaal in mot engelska lånord, mot klichéer. Dessa
hittar vi gärna hos rockmusik och serietidningar, och här utspelar sig första
delen i ”Gotham City”, där Batman som bekant huserar. Det krävs en del mod av
en poet att närma sig klichén, att närma sig patetiken, och att det sker utan
estetisk åverkan har nog att göra med just denna ypperliga språkkänsla.
Här växlar prosadikten med kortare stycken, men allt äger rum i en
sammanhängande berättelse. Det är sällan jag har läst en så färgstark och
fantasifull svensk diktsamling. Med risk för att generalisera tycker jag att
svensk poesi annars lider av en duktighetssjuka, där diktsamlingarna tenderar
att bli en aning för oantastliga.
Det Stoopendaal bidrar med är en vingligare stil, som hålls ihop av de distinkta uttrycken. Han förmedlar en ung persons erfarenhet, och det vore synd om unga läsare inte hittade fram till den här boken. Det finns så många förutfattade meningar om poesi, att det ska vara svårt, oangeläget, krångligt, tråkigt. De federala distrikten må låta som titeln på en av statens offentliga utredningar – men innehållet är ett vitaliserande tillskott.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.