att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 jan. 2014

Tove Jansson. Arbeta och älska, Tuula Karjalainen


Den biografi om Tove Jansson som utkommer lagom till författarens 100-årsjubileum är noggrant utförd, och vackert illustrerad. Tyvärr är den en aning för inställsamt skriven, och skulle ha lånat en del av Lilla Mys trots.

”Man blir aldrig riktig fri om man beundrar nån för mycket”. Det är Snusmumriken som yttrar dessa ord i Det osynliga barnet, en av Tove Janssons bästa Muminböcker. Jansson ägnade sig gärna åt att ta ned saker på jorden, åt att trotsa auktoriteter. Hon var som konstnär orädd, kaxig, och inte intresserad av inställsamhet.

Därför tror jag inte att hon hade trivts på den piedestal Tuula Karjalainen avsätter åt henne med boken Tove Jansson. Arbeta och älska. Den utkom på finska sent i fjol, och nu i Hanna Lahdenperäs svenska översättning.

Förvisso är det ett noggrant arbete, som täcker in Janssons olika perioder som både bildkonstnär, illustratör och författare, samt sätter in henne i sitt tidsmässiga samband. I synnerhet andra världskrigets påverkan på Muminböckerna får en grundlig genomgång.

Men Karjalainen beundrar sitt föremål för mycket, och har skrivit en hagiografi, som ständigt tar Tove Janssons parti i kamp mot den likgiltiga eller onda omvärlden. Det är försiktigt och tassande skrivet, ibland med besvärande banala slutsatser.

Vilket är synd, då Jansson själv var en så egensinnig och trotsig konstnär. Det är dessa egenskaper som har gett henne fans som Philip Pullman, Jeanette Winterson och Ali Smith, för att bara nämna tre anglosaxiska kolleger. Jansson fick också sitt genombrott i England på tidigt 50-tal, och först därefter rönte hon någon slags uppskattning i hemlandet Finland.

Boken är flitigt bildsatt med Janssons egna besynnerliga konst, något konsthistorikern Karjalainen är lämpad att bedöma sakligt. Referat av böckerna ger en ganska heltäckande föreställning om deras innehåll, och utförligt citerade brevutdrag ger detsamma om människan bakom konstnären.

Det problematiska med boken är inte bara det undfallande, beundrande perspektivet. Inte heller den lätt tautologiska stilen. Mer störs jag av att Karjalainen hela tiden söker facit till Janssons berättelser, vill visa att den och den figuren är inspirerad av den och den förlagan. Man kan givetvis hitta spår av författaren själv i flera av hennes figurer – men vad har man för nytta av sådant när man läser berättelserna?

Att exempelvis Too-ticki är skapad med livskamraten Tuulikki Pietilä som förebild är obestridligt, men den här boken nöjer sig oftast med konstateranden, att etablera det andra biografier redan slagit fast. Den som på allvar läst Jansson – läst henne som författare – kan inte undgå att notera den dystra atmosfären, dragningen till hotfulla situationer. För att inte tala om ilskan, och hur vi ska hantera dessa destruktiva känslor.

Detta nämns av Karjalainen, men jag saknar en mer ambitiös analys. Jansson var en i första hand modig författare, och förtjänar en modigt skriven biografi. Minst av allt var hon det helgon hon framstår som här. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 22/1 2014)

3 kommentarer:

  1. Om jag förstår dig rätt är det alltså ointressant att spåra inspirationstrådar i ett författarskap och söka källor och förlagor? Är inte det bara att kontextualisera? Till berättelserna kanske det inte tillför något, men litteraturhistoriskt har det väl sin plats? (Bifogar här också brasklappen att jag inte har läst boken ifråga och inte vet hur detta "facit" är utformat.)

    SvaraRadera
  2. Jag tänkte bara på att det förenklar, och riskerar att förminska Jansson som konstnär, att utgå från att hon utgår från privata förebilder, lättidentifierbara personer. När en författare skapar karaktärer, inbillar jag mig, utgår hen från iakttagelser kring sin egen omgivning liksom iakttagelser kring sin egen person. En fiktiv karaktär innehåller egenskaper som kan hittas hos en granne, hos ett syskon, en förälder, en älskad, en hatad, en själv, etc etc.

    SvaraRadera
  3. Om det bara är spekulationer och gissningar från författarens sida är det kanske inte så meningsfullt, men tycker inte att det är förminskande för vare sig verk eller upphovsman att peka på inspirationskällor som är möjliga att belägga. Att The Rolling Stones utgick från blueslegender som Muddy Waters förminskar kanske deras musikhistoriska betydelse - dvs, de uppfann inte hjulet - men låtarna i sig blir ju inte mindre medryckande eller drabbande för det. Tycker jag i alla fall. (Nu girade jämförelsen över på musik, men den borde bära också på litteraturens område.)

    SvaraRadera