att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 jan. 2014

Journaler, Martin Högström


Bok nummer femton i Litterär gestaltnings serie från Göteborgs universitet är bok nummer fem från Martin Högström, poeten som slog igenom med visst dunder och brak 2005 med Transfutura. Den heter Journaler, och beter sig ungefär som diktböcker brukar bete sig i det svenska 2000-talet. Freud och Adorno citeras.

Enligt förlaget handlar det om tid och ljus. Hjälper det min läsning? Nja, här lämnas jag mer eller mindre i sticket. Jag vill tillägga att det också handlar om plats. En ort, som på 80-talet? Nja, mer om en adress.

Låter det flummigt? Nja, jag skulle vilja tillägga: där det finns något (utrymme) finns också tomrum, mellanrum. Diktböcker är kända för att uppmuntra det spatiösa. Glöm inte heller att där det finns utrymme finns det ett intet, ett gungfly. Poesin är bra på att uppmuntra den känslan, den svindeln.

Om prosan rör sig i maklig promenadtakt – generellt, klart jag fattar att det finns undantag – rör sig poesin på höjden. Ibland – faller den, och då är det bäst att poeten skapat förutsättningar för att landa med tassarna på marken. Gör Högström det? Ja: ”J    o r d e n böjer sig”.

Det handlar också om beröringspunkterna mellan människor. Vi är mer lika varandra än olika, vill dikterna säga. Det är dikter som illustrerar, gestaltar, förmedlar, mer än berättar. Det är starkt, vackert:
”det som paralyserar           klyvs
i två ideal”.
Visst är det bra? Men vad ska jag göra med det? Ska man göra något med det? Räcker det inte?

Det finns gott om sådana starka rader, som jag tar med mig, utan att som sagt veta vad jag ska göra. Jag spar, samlar. I väntan? Brottstycken, skärvor, formuleringar som bevarar skärytan.

Just det såriga, trasiga, tas till vara av Högström. Typ semantikens bristtillstånd. Det som ytan lockar med, som djupet antyder. Där det maskinella möter det mänskliga, utan att något behöver ge avkall på något, där integritet är ett ömsesidigt begrepp.

Om jag irriterar mig på medhårspoesin är det sällan så hos Högström, som skriver med en fin kärvhet. Här går det inte att bocka av igenkänningsmarkörer, de rumsrena bekvämlighetsindikationerna. Om första intrycket är nonsens blir jag varse en allt mer allvarlig konsekvent hållning, en allt mer bergsäker och fast övertygelse. Och att hans dikter bär. Bortom det bokstavliga. Att det både bär och hör ihop, att det går att skapa musik ur lösryckta sammanhang, där mytologi besannas.

Högström skapar ett eget rum. En egen riktning: ”Jag lever i den ångest som är allt liv / I världens skapelse. I dess öga. Världens själva / skönhet, denna ångest”. Poesins sanning är en vidareutveckling av exaktheten.

De fyra delarna hör också ihop, även om de avhandlar olika saker. Den avslutande delen berör de elektriska kandelabrar som för första gången användes i en kyrka i New Jersey. Det finns drag av konceptuell poesi här, och det nära tröttsamma, det nära monotona och poänglösa – men rundgången är nödvändig, tycks Högström mena, när han låter det gamla ordet transfutura återkomma.

När Jonas Thente häromåret efterlyste ackord i poesin skulle jag genast kunna säga att det finns gott om sådana effekter i mången poesi, med material som upprepas med viss variation. Nog finns ett Södergran-ackord för den som lärt sig lyssna – nog finns kopian – skuggan – ekot, också hos en del andra röststarka poeter, där jag tycker Högström också hör hemma.

Tanken som gestaltas som dikt: det svåraste uppdraget. Högström skapar högst medvetet sitt simulacrum, sin chimär. Det gäller att hitta sin ingång, för där plats finns, där finns också en öppning. Där går jag in. Och försvinner –

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar