att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 jan. 2014

Men det är själva kartan du lever i, Göran Printz-Påhlson


De flesta av oss känner nog till Göran Printz-Påhlson i första hand som litteraturkritiker. Främst för pionjärinsatsen med Solen i spegeln från 1958, där han förde in ett internationellt perspektiv på poesin. Det är en fantastisk bok, fortfarande fräsch och nydanande.

Så publiceras nu i ellerströms lilla serie ett urval från hans egna diktsamlingar, en tämligen skral produktion. Men det är själva kartan du lever i heter den, och till den har Jan-Olov Ullén skrivit ett inkännande förord, där han också nämner att Printz-Påhlson skrev dikter på engelska, och föreslår att de bör ges ut i sin helhet, med den betänkliga reservationen ”väl”.

Nåväl, här ryms hela debutsamlingen – sex sonetter inalles, där jag mest bländas av en vacker dikt om den sköna Helena från Troja. Som poet saknar Printz-Påhlson inte sina förebilder, och Ullén är nästan för noga med att pricka in dem: det är William Empson, mannen bakom Seven Types of Ambiguity, W.H. Auden och John Ashbery. Tre poeter som fortfarande är dåligt representerade på svenska, och dåligt mottagna här. Empson skrev rätt bra poesi: ”We gain / Truth, to put it sanely, by gift of pleasure: / And courage, but, since pleasure knits with pain, / Both presume fear. To take fear as the measure / May be a measure of self-respect” (”Courage Means Running”).

Risken med den ”enorma beläsenhet” som Ullén nämner är att dikterna blir interna metapoetiska rebusar. Jag funderar på att låta armbågarna vila mot staplar av referenslitteratur medan jag läser. Då kan jag sakna den typ av noter som T.S. Eliot lät bifoga till sin The Waste Land. Annars kan man missa ett John Donne-citat, just när man sitter och funderar på hur Printz-Påhlsons dikt förhåller sig till det metafysiska 1600-tal han var så förtrogen med.

Det som finns gemensamt med Eliot är i första hand dennes idé att poeten ska befria sig från sitt jag, låta personligheten bli neutraliserad. Att det då per automatik blir tråkig opersonlig dikt är bara en myt. I några av de senare dikterna övergår personen i platsen, med dikter som utgår från Lund: den långa Skåndedikten är kanske en aning för lång för mitt tycke. Det laboreras med olika versmått, men i stället för att det får dikterna att snegla bakåt blir de märkligt samtida, kanske för att de påminner en del om hur Magnus William-Olsson och Malte Persson skriver.

En dikt som säger sig handla om Kaspar Hauser lånar rytm och bildspråk från Blakes kända ”Tyger”-dikt, men jag är inte säker på att jag gillar den typen av gissningslekar. Jag vill inte bli bländad när jag läser. Mer blygsamma är då de avslutande dikterna, tillägnade bland andra kolleger som Jesper Svenbro och Göran Sonnevi.

I en av sonetterna apostroferas glömskan: ”Vi samlas här i grupper. I vinden / orden visslar rent och ömt / havet glömmer det som alla andra glömt.” Är Printz-Påhlson bortglömd? Som kritiker, nja, men som poet – definitivt. Då blir den här boken med sitt smidiga urval en lämplig påminnelse.

2 kommentarer:

  1. Tack för recensionen! Delar flera av dina kritiska synpunkter, bl a om allt man måste veta och få förklaring på. I mitt ursprungliga manus ingick fem sidor med kommentarer - som inte fick plats, gränsen gick vid 48 sidor, som för alla andra utgåvor i Lilla serien. (Det vore f ö groteskt med fem hela sidor i en så liten bok.) Däremot återfinns kommentarerna på: http://ellerstroms.se/files/resources/kommentarerGPP.pdf
    Jan Olov Ullén

    SvaraRadera
  2. Tackar för påpekandet. Jag förstår problematiken: det är ju lovvärda böcker i den här serien, & syftet är förstås ett annat än att publicera den typen av utgåvor. Det är ett dilemma ändå, och jag fattar ju att det hade varit kanske ännu mer groteskt att ha kommentarerna som ett lösblad, ha!

    SvaraRadera