att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 jan. 2014

Genom natten, Stig Sæterbakken


Och den du älskar tycks dig vilddjurslik och skrämmande
Det finns en saknad som förvandlar allt till skit
Du känner dig som sorgens åtbörd, hård och torr
Kysst av ödet sluter sig ditt ansikte i smärta
Magnus William-Olsson, ur Att det ur din eld (1995)

Det här är en bok som jag har dragit mig för att läsa: jag har helt enkelt inte vågat, för av beskrivningen att döma verkar den skitläskig. Stig Sæterbakken dog bara drygt fyra månader efter att Gjennom natten gavs ut i Norge, och i efterordet till den svenska utgåvan på Vertigo berättar översättaren Niklas Darke att han blev klar med sin översättning dagen innan beskedet om självmordet. Dessutom har jag läst annat av Sæterbakken tidigare, något som har haft stark påverkan.

Men kan det vara så illa? Boken handlar om en tandläkare, Karl Christian Andreas Meyer, vars son begått självmord. Hans liv är i spillror, och han söker sig till en slovakisk by där det finns ett hus där det utlovas att man ska få möta sin värsta fasa. Så långt in i förtvivlan har han kommit, Karl Meyer, och är det meningen att jag ska följa honom dit, till platsen där alla alternativ saknas?

För det är så med riktigt bra litteratur, att den avlägsnar den där gränsen mellan den som skriver och du som läser. Passande nog ingår denna roman i en underetikett med namnet ”Unheimlich”, för det är ont om genuint Unheimliche böcker, sådana som på riktigt skakar om och lever ut den där farliga kontaktytan mellan det du känner igen och det du inte vill veta av, för det har inneburit en förändring till det värre. I den här litteraturen finns ingen katharsis att tala om: du kan inte skuffa undan det farliga genom att hänvisa till distans eller estetik.

För Sæterbakken vidrör mörkret, men han gör det inte utan att först be om din hand, så att du också ska få uppleva den känslan. Hur ska sorg hanteras? Den här bokens kapitelrubriker låter som låttitlar från rockhistoriens minst muntra skrymslen – inte bara för att ”något måste gå sönder” är lånad från Joy Division. Det alstrar en energi i texten, dessa låttitlar, som också präglar den ominösa och lugubra atmosfären.

Den gamla läkaren förmanar Hester Prynne med några starka ord i Hawthornes The Scarlet Letter: ”By thy first step awry, thou didst plant the germ of evil; but, since that moment, it has all been a dark necessity.” Denna mörka nödvändighet delas av Karl i Sæterbakkens roman, när han liksom Hester är otrogen.

Det Sæterbakken gör så bra med sin roman är att han lyckas skriva helt inifrån sin karaktärs känslor, och blir otäckt närgången. För det är otäckt med det närgångna. Skickligt får vi också bakgrundshistorien, där den sorgkantade inledningen lägger sordin över resten av berättelsen, även när harmonin inte börjat visa några sprickor. Karl säger sig vilja drunkna, att det är vad som leder honom in på sveket. Med hjälp av detaljer, som en svettdroppe i armhålan, tankens riktning, skruvas vi som läser hårdare fast i Karls öde, alltmedan han själv skruvas hårdare fast i det dåliga.

Då vill man nästan be honom avstå från att analysera, man tycker att han lider för starkt av sin självkännedom, att han skulle tjäna på att låta bli att ställa sig själv de jobbiga frågorna. Texten blir upphettad, och att läsa är som att se rätt in i en glödande låga, där det är ditt eget val om du stoppar in fingrarna där och blir bränd. Den enda svenska författare jag kan komma på som skriver lika Unheimlich är väl Magnus Dahlström.

Men det är också gestaltat med en exakthet som bidrar till det övertygande intrycket, det vill säga att Sæterbakken redovisar vad skrivandet kostar. När han jämför hur han ältar sin relation till relation med att slå in spikar i minnet är det inte utan att man ser Lindegrens berömda ”ångestens spik” från den trettonde sonetten i mannen utan väg. Karls spik är ju en sådan rostig djävel som inte får sticka ut.

Till boken hör också några fotografier av ett hus vid den adress som uppges i romanen – ett grepp som Sebald använder i många av sina pseudodokumentära romaner. Det här förstärker bara fasan när jag läser Genom natten, att det återigen skruvar fast min tolkning vid det självbiografiska.

Det är en roman om människans yttersta tomhet, om hennes totala botten: ”Allt jag har trott på och tagit del av, det har bara varit mina egna illusioner, skapade för att täcka över den tomhet jag har levt med, den där ingenting finns, där ingenting någonsin har funnits, annat än det jag har varit tvungen att föreställa mig för att stå ut.” Det är karaktären Karl som yttrar dessa ord, men det är svårt att inte läsa det som ett självmordsbrev.

2 kommentarer:

  1. Jag hade lustigt nog samma föreställning - törs man verkligen läsa den här boken? Det dröjde länge innan jag gav den en chans och då visade det sig att den inte var något av allt det där - svartare än svart, kompromisslös, berövar dig dina sista illusioner etc. Den var en lugn och trovärdig skildring av sorg, varken mer eller mindre. Mitt förtroende för Sæterbakken ökade.

    SvaraRadera
  2. Det är helt klart en roman som "tar sig in", som kryper in i dig när du läser den, & det är något av en uppoffring man måste göra som läsare, vara beredd att ta in den.

    Jo, det är sorgen som blir det bestående intrycket. Sista kapitlet är också väldigt intressant ur en ... tja, estetisk synvinkel, hur det är berättat, efter allt som föregår det.

    SvaraRadera