att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 jan. 2014

Portrait of a Novel. Henry James and the Making of an American Masterpiece, Michael Gorra


Att Henry James författarskap erhåller så låg status i Sverige är beklagligt. Kanske i första hand därför att vi går miste om något väsentligt inom romankonsten: förmågan att hantera ett mysterium, att bevara det gåtfulla och själva konsten i att hålla en läsare på halster. Mycket kan sägas om svensk litteratur generellt, men aldrig att vi har författare som är duktiga i antydningens konst.

De borde läsa mer av Henry James romaner, däribland den nästan skrämmande välskrivna The Portrait of a Lady. Trots att den har översatts till svenska två gånger – på 40-talet av Lisbeth och Louis Renner som Ett kvinnoporträtt och på 90-talet av John-Henri Holmberg som Porträtt av en dam (aktualiserad av Jane Campions filmatisering) – har jag aldrig träffat någon som har läst den.

Desto mer har Michael Gorra läst. Hans bok Portrait of a Novel. Henry James and the Making of an American Masterpiece är något så ovanligt som en biografi över en bok – ja, det handlar om själva bokens liv. Gorra har tidigare sysslat med att redigera böcker av Faulkner och Conrad (Louis Renner har förresten gjort en fin översättning av Mörkrets hjärta), så man kan säga att han är kapabel att ägna sig åt starka stilister.

Det här är alltså ett nytt sätt att skriva biografi. För självklart är det här en bok också för den som vill läsa en bok om författaren Henry James, då det handlar om en så avgörande period av hans liv, och Gorra gör avstickare framåt och bakåt i tiden – delvis motiverat av att James som bekant redigerade sina äldre romaner för de nya utgåvorna i början av 1900-talet. Men också för att allt en författare skriver hör ihop, och därför får vi ett fint porträtt av den skrivande författaren överlag, och stundtals häpnadsväckande analyser av hans verk. Det låter kanske som en trist bok: en bok om en bok, men här finns gott om de givande slutsatserna, de som öppnar upp ditt eget sätt att läsa, och inspirerar till omtolkningar.

Det nya sättet att skriva: ja, det är sannerligen inspirerande, och man önskar att det kunde ympa av sig på andra böcker, att andra forskare gör något liknande med andra lika laddade romaner. För Gorra skriver inte enbart en kritisk bok – det går att läsa den som en spännande roman, med James som protagonisten. Visst, det har skrivits ett par romaner redan om denna författare – mest minnesvärt av Colm Tóibín – men den här har ändå ett försprång.

Gorra ser Henry James som länken mellan George Eliot och Virginia Woolf. Det är en intressant iakttagelse. Han nämner konstnären John Singer Sargent, vars porträtt av James från 1913 nog tillhör mina favoriter bland författareporträtt. Sargent var en duglig konstnär, men han avslutade en epok, utan att tillföra något, enligt Gorra. Skillnaden med James är att han verkligen bidrar till den kommande generationen. Dock var Woolf ambivalent, på ett sätt påverkad av att hon mindes oerhört tråkiga möten med honom och hans monotona konversation. James tar något väsentligt från Eliot, men han modifierar det: utnyttjar både hennes svagheter och hennes styrka.

Om James ska tillhöra den amerikanska eller europeiska romanen är en annan knivig fråga. Förvisso övergav han sitt hemland – och ändå inte. Han blev nog aldrig assimilerad europé, utan förblev främling. Men skrev han amerikansk litteratur? Ja och nej, kan tyckas – för det är en förenkling att hävda att han skrev i skarven, skildrade mötet mellan de olika kulturerna. Under sin livstid var James mer känd än läst.

Det som imponerar på mig är hur skicklig Gorra är som läsare, hur han hela tiden lyckas avlägga nya mönster. Det kan man bara göra om man är förtrogen på djupet, och det förvånar inte att han är lärare som gång på gång har arbetat med The Portrait of a Lady i skolan: här är det gott om den typen av insikter som man når först när läsningen övergår i tvåsiffriga tal.

Enligt James själv var The Portrait of a Lady inte ens hans mästerverk, utan han höll den något senare The Ambassadors lite högre – man ska nog sällan lita på författares omdöme om sina egna böcker. Medan han var en säker bedömare av andras verk vacklade omdömet när han läste sig själv, och gjorde fiasko med sin pjäs Guy Domville i London, samtidigt som Oscar Wilde lade hela teaterpubliken för sina fötter.

Dock är Isabel Archer hans överlägset mest förtrollande karaktär, och det har i mångt och mycket att göra med att hon med kritikern James Woods ord är mer opak än transparent. Vi kan inte helt bli kloka på henne och hennes bevekelsegrunder, och det är det som gör henne intressant. Till det som gör henne gäckande är att James inte ens ger oss hennes utseende: är hon snygg? Det antyds att andra kan uppfatta henne så, men vi vet inte säkert.

En del handlar om Henrys relation till den något äldre brodern William, känd filosof och psykolog. William erkände nog aldrig riktigt Henry som skönlitterär författare. Här fanns i deras relation svartsjuka – avund – åtrå – konkurrens. Man kan jämföra med systrarna Brontë, där Charlotte i ren förtvivlan efter att systrarnas godkännande skrev Jane Eyre efter att hennes egentliga debut refuserats, och ingen vet vad Charlotte gjorde med Emilys eventuella andra roman innan hon dog. William James gav mot slutet av 1800-talet ord på hur en litterär karaktärs inre monolog kom till uttryck i prosan, den numera bekanta termen ”stream of consciousness”, vars teknik Joyce så klart förfinade.

Mycket i Gorras bok berör hur det är att skriva en roman. Aspirerande författare brukar hylla Stephens Kings bok On Writing, men jag tror de har mer att hämta här. Inte minst om man läser parallellt med de arton förord han skrev till nyutgåvorna som presenterades i början av 1900-talet. Med Gorras ord: ”no novelist has left a more sustained account of his own creative process.” James var legendariskt nitisk med sina bearbetningar, även om han gärna koketterade med att han nöjde sig med att trycka sitt first draft. Se där en av de många halvsanningar han njöt av att omge sig med. I själva verket tillhör han liksom Flaubert och Joyce de neurotiskt reviderande författarnas skola. Detta förfinades med de nya utgåvorna, de som kallas ”The New York Editions”, med ibland rejält bearbetade versioner av de äldre böckerna.

Kritikern Nina Buym hävdar att det därmed finns två olika romaner av i synnerhet The Portrait of a Lady – riktigt så långt går inte Gorra, även om han ibland betonar de olika versionerna. I stället visar han att romanerna ger oss en Isabel som växer upp – det går 27 år mellan dem – och att James vet saker om henne inför nyutgåvan som han inte hade en aning om när han skrev första versionen.

Gorra sätter fingret på vad som är Henry James egenart som författare: ”Usually we talk about books in pieces: plot and character, language and theme. We pull them apart because it's easier that way, and if we're lucky, we manage to put them back together again. James won't let us do that. He insists that we take it whole.”

Ska man vara expert på Henry James för att läsa Gorras bok? Ja och nej, liksom alla frågor som handlar om James bör besvaras (var han homosexuell, till exempel). Klart man kan börja här, om man inte är förtrogen med annat han skrev. Å andra sidan: ibland när jag läser vissa författare kan jag känna att det är ett slöseri med tid, men det är aldrig så när jag läser Henry James. Nog ger sig Gorra ut på nörderi-insamling, men främst blir det redovisning av hans kärleksaffär med denna roman.
En förståelig kärleksaffär. För att kunna skriva så här bra krävs ett engagemang, en personlig insats, och Gorra riskerar en hel del. Hans bok tenderar att bli besatthet, när han söker efter spår av James i London, Rom och Venedig, städer han uppehöll sig i under skrivandet av romanen. Liksom det Paris där James umgicks med Turgenjev och i Flauberts våning träffade författare som Zola och Maupassant. Men vi ska nog vara tacksamma att James inte var tillräckligt imponerad för att helt följa naturalismen i spåren.

Och Gorras stil liknar bara till viss del James berömda – här finns det noggranna och minutiösa, liksom det där metodiska i interpunktionen. Men samtidigt är han mer meddelsam, skriver mer rakt på sak – med syfte att skingra dimman som lägger sig över James syntax. Det är en tålmodig stil, som litar på läsaren, som inte förlitar sig på billiga stilistiska fyrverkerier. Att metodiskt följa hur James roman växer fram är ändå ett stort äventyr, så som Gorra presenterar det.

Gorras huvudargument till just den här romanens storhet handlar mycket om just Isabel Archers gåtfullhet, att hon som fiktiv karaktär är ofullständig. Det finns en del verkliga kvinnor som kan sägas ha fungerat som modeller – dock sopade Henry James nogsamt igen alla spår, eller, han försökte. Dessutom får man vara bra dum om man inte fattar att hon till stor del bygger på författaren själv – med det tillägget att man får vara lika bra dum om man tror att det enbart är så enkelt, att det självbiografiska ger någon slags nyckel eller kod till romanens gåtor. Givetvis har olika händelser påverkat vad han skriver om.

En sådan gåta är hur Isabel ser på äktenskapet, där Gorra jämför med Jane Austens kvinnliga karaktärer: för även om de kan uppleva motstånd mot bröllopet, är de alltid gynnsamt inställda till äktenskapet. Isabel förblir ambivalent, även efter att ha ratat två friare och sedan accepterat Gilbert Osmond, trots att allt talar emot honom. Hennes tvekan är vad som gör henne till en mer intressant figur. För det får henne att sammanstråla med sin författare, som ungefär samtidigt bestämde sig för att förbli i stadiet ”not the marrying kind”, det som under sent 1800-tal inte var helt ovanligt för en man i hans ställning, samtidigt som det var kodspråk för en homosexuell (Faulkner gör förresten en poäng av det i sin novell ”En ros för Emily”).

Återigen: var James bög? Gayfolket har nog inte helt lyckats annektera honom. På hans tid handlade det dessutom mer om en aktivitet än en identitet. Att vi inte vet, men kan läsa in det i flera av hans texter – inte minst i novellen ”The Beast in the Jungle”, samtidigt som jag vill värja mig för en sådan låst tolkning: just den novellen är så oerhört rik utan att man fastnar för en definitiv läsning av den.

En av Gorras slutsatser handlar just om hur lite vi vet, hur lite vi får veta, när vi läser James. Till en av ironierna hör att han gav en senare roman titeln What Maisie Knew, medan boken på intet sätt berättar vad det är hon visste. Till största del beror det på att han själv inte visste, och själv inte var intresserad av att förmedla: ”Knowledge in his world remains a scarce resource”. För övrigt är detta något som kopplar ihop James med Gorras två tidigare forskningsobjekt, Conrad och Faulkner.

Det imponerande med Gorras bok är hur han ändå, med så knappa förutsättningar, får James att träda fram i helfigur för oss, så att det verkligen påminner om hur det är att läsa en roman av en riktigt bra romanförfattare. Det är nog ingen tillfällighet heller att Gorra delar in sin bok i just fem sektioner – det påminner om dramatiken, liksom den innehåller just de tjugofyra kapitel som påminner om epikens Homeros utmätta siffra.

En av de viktigaste slutsatserna är ändå att vi nu har blivit bättre läsare än på James tid. Vi kan raljera över den tidens oförstående kritiker – James författarskap var sannerligen inte det enda av våra nutida klassiker som bemöttes med snåla omdömen – men vi kan inte klandra dem, för de visste inte bättre. Det här gäller också för Virginia Woolf, vilket jag också påpekade i min bok om henne, att det rör sig om ett sätt att skriva som väntar på sina framtida läsare. Tack vare kommande generationer som går i deras fotspår har läsarna tvingats bli mer sofistikerade, vant sig vid stil och berättarteknik som var främmande när den lanserades. Det är vanan som fått oss att bli mer accepterande. För när vi ställs inför något nytt aktiverar vi de repellerande mekanismerna.

Är kylan en förutsättning för att James ska kunna vara så skarp i sin analys av Isabel Archer i första hand? Kanske han medvetet måste välja bort passionen för att kunna behålla sansen i sitt skrivande. Men det är bara en spekulation: vi vet inte hur hårt han tog uppoffringen, om han ens såg det som en uppoffring. (Hans farfar som var gift tre gånger hade tretton barn; själv förblev Henry James både ogift och barnlös.)

Gorra påminner också om hur det viktorianska samhället tvingade fram mystik hos författarna, att det fanns påbud att romaner skulle tåla en högläsning inför hela familjen – inklusive de förment känsligare döttrarna. Detta påverkade så klart hur Dickens skrev, och var en förutsättning till hans popularitet. Men det fanns även hos biblioteken – böcker var ofattbart dyra på 1800-talet, och det första James gjorde i London var att skaffa lånekort hos Mudie's, det största biblioteket. Där var det dock inte ovanligt att man strök känsliga böcker. Något liknande gällde på de tidskrifter som var så populära – de flesta 1800-talsromaner, inklusive The Portrait of a Lady, publicerades som följetong. Redaktörerna var känsliga för läsarnas reaktion, så även där fick författarna akta sig för att provocera. Några bemärkta undantag var systrarna Brontë, Melville och Hawthorne, som inte gick omvägen kring tidskriftsföljetongen när de publicerade sina romaner – vilket till viss del kan förklara deras mer burdusa stil.

Denna mer eller mindre uttalade censur passade dock James stil ypperligt, så pass att man kan tycka att han verkligen hade fötts i rättan tid. Han handskades bättre än någon annan med den hemlighetsfulla stilen. Dock rör sig Gorra lite för snabbt över detta område, och kunde ha uppmärksammat att Sandra Gilbert och Susan Gubar för drygt trettio år sedan fattade att 1800-talsförfattare tvingades skriva utifrån en teknik de kallar palimpsest – alltså, med det egentliga budskapet dolt av en harmlösare yta, där man som läsare ska skrapa fram det riktiga innehållet. Det är också så att man undrar om han ens har brytt sig om att läsa Walter Scott, som hon avfärdar som ”that model of innocuous virtue”.

Gorras bok demonstrerar hur oerhört rika många av 1800-talets romaner är: utan att jämföra inbördes kan tänkas liknande böcker om Brott och straff, Madame Bovary, Middlemarch … Lite kusligt är det att både Flaubert och Eliot dog medan han skrev The Portrait of a Lady. Det James tar med sig från läsningen av George Eliots Middlemarch är bland annat hur hon presenterade äktenskapet som fundamentalt felaktigt. Men vad kan man då göra med vår tids uppburna mästerverk inom romankonsten? Kan du föreställa dig en bok på nästan 400 sidor som tar sig an Jonathan Franzéns Frihet?

3 kommentarer:

  1. Bara detta lilla ord, ur hjärtat (och hjärnan): TACK!

    lena k e

    SvaraRadera
  2. Bernur,
    till din sista fråga: vet ej, men Tillrättalägganden är en bra mycket bättre och slugare roman än Frihet, när vi nu är inne på Franzen.
    /MPÄ

    SvaraRadera