att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 jan. 2014

Hamnen, Sanna Hartnor


Sanna Hartnor är en av förlaget Brombergs Blå blixtar – med det menas alltså att hon debuterade i en av debutantantologierna, förra årets Mot denna sol. Nu är hon redo med sin fullfjädrade debut på samma förlag, med boken Hamnen.

Redo? Ja, med viss tvekan. För först undrar jag vad det här är för något, vad det ska vara bra för. En bok om området Västra hamnen i Malmö, en diktsamling som mer liknar en långdikt, eller ett drama där främst karaktären ”arkitekten” spelar en framträdande roll. Arkitekten vill det ena eller det andra, skapa ordning, något som inte låter sig göras. Världen kan inte tuktas, eller ens kontrolleras.

Nybyggda hus som människor flyttar in i. Ytan är polerad, tomrummen väntar på att inredas. Men varsamt ska det ske, kärnfamiljens stiliserade invasion med hygglighet, fondväggar, husdjur, ketchupflaskor … I överförd bemärkelse kan sägas att det handlar om hus utan patina, liksom människorna förändras av denna glatta yta, och likaså saknar patina – ett eget uttryck. Småhusfascismen som breder ut sig, sprider sin ointressanthet. För det är ju skavankerna som skapar en personlighet, när det uttänkta får kortslutning och blir fördärvat.

Det är det ena. Det andra är människans relation till det som är större: det stora havet. Som en konstant närvaro i samlingen finns naturen med sina diskreta åtbörder – vindarna – men framför allt havet. Havet är den yttersta fondväggen, där människan kontrasterar sin egen oduglighet. Hartnor förmår ta in naturen i stora drag. Mötet mellan människan och havet är fint illustrerat:
ibland hörde man havets botten
råma

ibland kunde man höra
sin egen botten
resa sig till svar”.

Och det gör hon, tar in omvärlden. Men först tycker jag nog att hon går lite för försynt fram, att hon rör sig trippande med sina konsekvent gemena utsagor. Jag saknar mer busighet: så småningom infrias dessa förväntningar, men som sagt så blygt att jag knappt märker det, hur det tillrättalagda liksom förskjuts in i smått absurdistiska upptåg, som när några småbarn stressas av havets närvaro, ”till den grad / att de varit tvungna att ligga / tjugo minuter på spikmattan / innan läggdags”. Detta är något som inte låter sig göras när omfånget är mindre – kan vara därför jag förra året inte var så imponerad av Hartnor.

Därför är det imponerande att hon redan nu ser ut att ha hittat en självständig röst. Nästa steg blir väl att försöka göra något med denna unika röst. Det hon gör i den här samlingen duger till hälften. Risken är att det uppfattas som harmlöst, men jag vet inte om det är rätt metod att vässa till vokabulären eller injicera mer gift i stilen: för nog tycker jag ändå att det går att läsa Hamnen som en stundtals raljant satir över vår ängslan i samtiden, vår rädsla för att sticka ut – jo, sticka ut ska man, men bara lite! Det är viktigt att det sker ”utan att någon skulle / höja på ögonbrynen”, som det står här.

För det som man kan lära sig av den här samlingen är också att tålamodet får sin belöning. Inledningsvis läser jag alltså lite frustrerat, fundersamt. Men Hartnors bok blir en påminnelse om hur överskattat det är med ordning, och då illustrerar hennes texts prydlighet hamnområdets prydlighet. Kaos behövs, och är ibland nödvändigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar