att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 jan. 2014

Expeditionen. En kärlekshistoria, Bea Uusma


Jag tröttnade på den redan första gången Bea Uusma berättade historien om hur hon en gång på 90-talet var på en fest som var så tråkig att hon drog fram en slumpmässig bok ur värdparets bokhylla och började läsa en bok som var så fascinerande att hon tog den med sig hem, en bok alltså om Andrées polarexpedition från 1897 som resulterade i tre döda svenskar på Vitön. Det kändes som en så konstruerad historia, men var och en med någon form av erfarenhet av verklighet vet ju att den excellerar i att överträffa det overkliga, så låt gå för att det gick till så.

Hennes besatthet har nu nått sin punkt med boken Expeditionen. En kärlekshistoria, som i höstas fick Augustpriset för bästa fackbok. Kärlekshistorian berör en av deltagarna som åkte mot Nordpolen nyförlovad, men kan också syfta på Uusmas kärlekshistoria till myten och berättelsen, till isen och vidderna och de sönderrivna långkalsongerna som just denne nyförlovade Nils Strindberg hade på sig när han eventuellt revs ihjäl av en av de isbjörnar de inte hade vett att vara rädda för.

För trots att resterna av kropparna hittades drygt trettio år senare vet man fortfarande inte vad som orsakade deras död. Det finns åtskilliga teorier, och Uusma redogör för dessa, spekulerar en aning, men når förstås inget svar.

Det är en överdådig bok på ett plan, men på ett annat anorektisk. Formmässigt har Lotta Külhorn fått frispel – jag gillar henne annars, men här går hon bärsärk på innehållet, med bilder och text i bilderna och färger och typsnitt och så mycket extramaterial utöver Uusmas text att boken sväller över av intryck. Bristen blir då att texten inte behöver förlita sig på att beskriva, när minsta detalj kan presenteras visuellt. Det tenderar att gå så långt att man börjar undra vad texten har i den här boken att göra, när bilderna i sig redan berättar hela innehållet.

En berättelse som i sig är nästan övertydligt enkel. Och Uusma berättar pedagogiskt, överskådligt. Det som gör boken mest intressant är inte bara de genuina kunskaperna som hon har förvärvat, utan mer när hon redovisar sina egna resor i området. Tyvärr är dessa lite för kortfattade, och hade gärna fått innehålla lite mer lodande färder in i hennes medvetande. Nu vidrör hon sin besatthet, utan att egentligen resonera kring den. För det är en psykologisk gåta, besattheten. ”Man väljer inte”, låter ju Hjalmar Söderberg Markel säga i Den allvarsamma leken. Jag hade gärna läst mer om Uusmas icke-val att bli besatt av något så oländigt – speciellt för den som har köldfobi – som också utgör den primära orsaken till att hon läser till läkare, vilket i och för sig låter nästan knasigare än historien om bokstölden.

För det är en fascinerande story, och att läsa den här boken innebär att sugas in i hennes besatthet, som speglar de tre ursprungsmännens besatthet. De var ju tre veklingar, skrivbordsprodukter, som var illa rustade för färden. Berättelsen saknar inte farsartade inslag, som tre Beckettfigurer inskrivna i en miljö som inte vill veta av dem. När de ska släpa slädar över isen gör de sig av med den mest onödiga packningen, men behåller en massa tunga hänglås, portvin och champagne, flera uppslagsverk …

Det som ger Uusmas berättelse styrfart är en sorgsenhet, att hon kommit för sent, att hon helst vill träffa de tre döda och förhöra dem, men får nöja sig med tidningsreferaten, obduktionsprotokollen, dagböckerna. Samt alla föremål, patronerna i Andrées byxfickor, naglarna i Fraenkels vantar. Som en skänk från ovan, eller närmare bestämt Tromsø, får hon ett revben som kan ha suttit på en av de tre. Undersökningar vidtar. Hon söker förgäves efter ett brev som Strindberg kan ha slängt. Hon går till och med till en spådam, men förbluffande följder, och då menar jag inte enbart att den annars effektiva stilen avlöses av en förkärlek för tautologin: ”dessutom tror jag ändå inte på spådomar.”

I Uusmas själva attityd finns en märklig naivitet, som demonstreras av att hon blir förvånad i sin läsning av tidigare forskning, att den är beroende av annan tidigare forskning (det är så akademiskt arbete bedrivs, vill man teaterviska), eller den banala slutsatsen att ju mer man blir insatt i ett ämne, desto mer ökar ovissheten (det är kunskapsteori på högstadienivå, vill man då teaterviska).

Lustigt nog har jag precis läst Lotta Lotass bok Varia, med ett par essäer om polarfärder, bland annat en från 2002 om just Andrée-expeditionen. Den ger förstås inte heller något entydigt svar, men med sin koncisa hållning finns hela gåtan utlagd. Uusma säger sig söka efter formen till den saknade pusselbiten, att hon därmed ska nå förståelsen, och kunna se hela bilden. Men så fungerar inte heller kunskap: hon drömmer att hon träffar Andréé, som troligen dog sist, för att fråga honom vad dödsorsaken var. Min gissning är att han inte ens vet själv.

Så vad dog de av? Det är naturens vinst över vetenskapen, kort sagt. Jag har min egen teori. Det var kicken som dödade dem: adrenalinidiotin som får människan att frivilligt söka upp det som förr eller senare dödar. Uusma har känt smaken av den – mest påtagligt när hon lägger tungan mot en bit från havsbottnen som fiskats upp under en expedition, innan hon tänker på att det kan finnas helt okända och dödliga bakterier på detta djup. Men sådant tänker man inte på förrän man har låtit tungan smaka på det.

3 kommentarer:

  1. Jag nästan sträckläste boken i ren fascination över den ödesdigra polarfärden. Det är inte Uusma som lockar mig, utan Andréexpeditionen i sig. Hon lyckas dock hålla mitt intresse vid liv. Självklart är det väl ingen som tror att hon skulle lyckas lösa mysteriet, men försöket skapar spänning. Det är knappast ett mysterium att de dog, ej heller att man inte kan säga exakt hur. Magin ligger i den fragmentiserade berättelsen som måste fyllas ut av fantasin, och Uusma hjälper oss där, likt ödes-fan fiction. Äventyret är en fantastisk historia som har ett ofullständigt slut, något som vi tror att vi kan rekonstruera eftersom det inte bygger på fiktion. Svaret måste finnas där ute! (?) Verkligheten överträffar kanske ändå dikten. Hm, vinnare av Augustpriset i kategorin Årets fackbok är väl ändå ett tänjande på kategorins gränser?

    SvaraRadera
  2. Kul att "hoppa till slutsatser" ibland. I min rss-feed läste jag din inledning "Jag tröttnade på den redan första gången Bea Uusma berättade historien" och antog genast att det skulle bli en förödande recension, troligen litet snobbig (vilket iofs hade förvånat mig) och jag började fundera på ett genmäle redan innan jag läst din post ;-) Nu var det ju inte alls så utan jag uppskattar din text mycket (liksom också "wilgotwrites" kommentar). Intressant med associationen till Lotass. Någonstans skrev jag att "Mars" förde tankarna till "Ingenjör Andrées luftfärd." Jag nämnde också "Scrambles among the Alps", "Solaris" och "Aniara" i sammanhanget - den associationen passar också till Uusmas skildring.

    I min egen post
    http://www.flarnfri.blogspot.se/2013/09/bea-uusma-en-karlekshistoria-i-t-va.html
    försökte jag berätta hur jag såg boken som ett "multikonstverk". Det är just slingorna av olika typer av material som vävs in i varandra som gör boken fascinerande. Om man tittar på den hopslagna bokens långsida ser man åtminstone 7 lager av sidor i varierande färger, indikerande olika typer av material.

    Jag har ett antal böcker om Andréeexpeditionen och om polarfärder i övrigt. Det är inte i första hand Uusmas bok jag skulle gå till för att kolla fakta (med vissa undantag). Jag unnar henne priset men tycker kanske att den platsat bättre i den skönlitterära kategorin. (Detsamma gäller f.ö. Yvonne Hirdmanns av mig mycket uppskattade bok "Den röda grevinnan" som fick fackbokspriset för några år sedan.)

    Måste man alltså hitta på för att det skall bli skönlitteratur?

    SvaraRadera
  3. Tycker boken är klart bra, men lite ojämn. Den kanske, som Bengt säger, kunde ha varit ännu mer fiktiv, tjänat på det. Men jo, jag gillade delvis det där greppet, att göra den som ett ambitiöst allkonstverk, även om jag tycker Külhorn mer kommer till sin rätt när hon är sparsmakad. Jodå, jag tänkte också på Lotass romaner, att det finns paralleller, även till askboken Den vita jorden.

    SvaraRadera