att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 jan. 2014

I hear a new world. 1958-1962, [red] Elias Hillström & Stefan Zachrisson


Inom popmusiken, liksom inom så många andra konstområden, råder konsensus av hårdaste slag. En av de givna förutsättningarna är att perioden 1958-1962 var ett vakuum, en bortglömd epok mittemellan Elvis Presley och The Beatles.

Det hävdas i boken I hear a new world. 1958-1962, utgiven av förlaget Bläck Charm Nostalgi Vassa Tänder, redigerad av Elias Hillström & Stefan Zachrisson. Det är en antologi som radar upp ett antal låtar från den aktuella perioden, texter skrivna av olika skribenter som tar uppdraget på största allvar.

Fast, vänta nu, är det inte en efterhandskonstruktion att tala om musik i tidsepoker? Det blir allt för lätt att avgränsa, men man missar då att när något riktigt revolutionerande äger rum har det redan funnits små ringar på vattnet, och att inga musikaliska jordbävningar inträffar utan förskalv.

Boken inleds med de mest citerade orden i allt som någonsin har skrivits om pop, Christopher Hills majestätiska utsaga från 1972: ”History has to be rewritten in every generation”. Inte en ledare i Lokkotidningen pop inleddes utan en variant av dessa ord. Men Zachrisson nöjer sig inte: han påminner om det akuta dilemmat, att vi inte kan förstå hur denna musik togs emot av sin samtid. Det vi nu hör som något kan uppfattas som häftigt kanske då var klichéartat. Eller tvärtom. Det kan samtidigt vara en tillgång, att vi nu i efterhand kan lyssna förbehållslöst, utan fördomar.

Vad jag då hör när jag läser den här boken är entusiasmen hos de skrivande, en närmast påtaglig hänförelse i sitt ämne. Utan att det blir introvert: för den styrande principen verkar ha varit av förmedlande slag. De skriver mer anspråkslöst än ängsligt trendkänsligt. Då kan man få ny kunskap också, som när Jenny Franzén skriver om Ellie Greenwich, kvinnan bakom sångarrangemangen i Phil Spectors Wall of Sound. Under namnet Ellie Gaye gav hon ut låtar i slutet av 50-talet.

Lärda anekdoter avlöses av privata bekännelser. Alla är inte lika drivna stilister, men det är som sagt oftast kompenserat av entusisamen. Olika genrer passerar: bossanova, jazz, pop, blues, till och med electronica från 1959. Elias Hillström skriver om den bästa låten någonsin, om man ignorerar ”Love Will Tear Us Apart”, alltså Nina Simones ”Wild Is The Wind”. Han skriver verkligen fint om den här låten, även om jag inte för mitt liv kan dela uppfattningen att David Bowies version är bra.

Titeln till tagen är tagen från en låt av den excentriske Joe Meek, som gjorde yttre rymd-musik 1960, för att senare avancera till producent. Hans trumljud lär ha inspirerat till Joy Divisions ”She's Lost Control”. Det är bara en av de roliga insikterna som boken ger: en annan är att instrumentallåten ”Apache” blev viktig för den tidiga hip hoppen, eller att Etta James nyligen bashade Beyoncé. När jag nästan läst klart boken ser jag att de infiltrerat den med bok- och filmtitlar längst ned, vilket ökar värdet av boken som en kulturhistorisk referens. Den är dock kort, alldeles för kort, upptäcker man också när man läst klart – att det alltså ger mersmak.

Skribenterna ser perioden 1958-1962 som en pionjärepok. Det stämmer nog: för texterna förmedlar en experimentlusta, en nästan naiv vilja att göra annorlunda och djärva saker. Man vill dit, kort sagt, följa med och bli delaktigt i upptäckandet av den här spännande musiken som de skriver om. Boken har också blivit ett pionjärverk – eller, jag hoppas det, en bok som kan peka ut en färdriktning åt andra, att det går att vaska fram saker där man inte anade att det fanns något av värde.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar