att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 jan. 2014

Kort over himlen, Mia Degner


Poesin har blivit allt mer marginaliserad under 2000-talet. Nu kan hävdas att det är en riktning som har pågått längre än så, sedan kanske femtiotalet, det vill säga innan tv och spektakelkulturens glättiga intåg. Fast om det tidigare ändå fanns någon slags skimmer över poesin, att den som inte läste ändå tänkte gott om den som ägnade sig åt att läsa dikter, att det tidigare fanns ett värde, ett slags erkännande – då verkar detta ha blivit allt mer bortsopat. Nu ses det som mer suspekt, rentav subversivt.

Äntligen, i så fall. För poesin trivs med att vara i underläge, och skulle jag vara poet hade jag hellre 50 noggranna läsare som tog mig på allvar än 500 000 som läste mig förstrött. Den som skriver vill nå ut till någon som bryr sig på riktigt.

Den danska poeten Mia Degner ger nu ut sin andra diktsamling på Gyldendal: Kort over himlen. Den har som underrubrik ”Forløb”, alltså förlopp, och det är fint uttryckt. För det är verkligen ett förlopp som skildras, en historia, som inkluderar farföräldrarnas tillvaro under andra världskriget. En erinring om verkligheten.

”Koncentrationslejr er det første ord.” Så dramatiskt inleds boken. Inte minst om man tar i beaktning bokens sista ord: ”gravene”. Det är olycksbådande, och den olyckliga stämningen präglar innehållet, där koncentrationsläger också kallas för ett slitet och ynkligt ord: ”Allting er gråt”, står det också tidigt, vilket etablerar den lite kusliga atmosfären.

Dikterna hör ihop, berättar sin historia. Titeln ska uttydas som att man fotograferar himlen: ”I himlen, hvor alting står lysende klart som stjerner, således også på jorden, således tegner man kort over himlen og jorden, på én gang, efter gang, således, således talte du og blev talt til, gentalt, således også på jorden, på jorden skal vi vandre, skal vi være til, skal vi gå og hoppe, således lige op i himlen, hvor æbletræerna vokser fra rødderna og opefter, et spædt æbletræ.” Det som får dem att höra ihop är upprepningarna, den rytm som skapas av varierad upprepning. För den med begränsad frihet får en annan relation till himlen, som Oscar Wilde demonstrerade i sin dikt ”Ballad of Reading Gaol”, där vyn mot stålhimlen blir diktens ledmotiv: ”a casque of scorching steel”, som den bland annat kallas.

Degner skrev i sin förra bok om illusionen, att vi frivilligt väljer den inte minst därför att den garanterar en form av lycka – saliga äro de fåkunniga, som det (inte) skrivits. Men här är hon mer handfast, mindre blåögd. Språket tangerar den religiösa hymnen, och då aktiveras genast en ironi-sensor hos mig som läsare: kan man göra så bokstavligt? Kan man säga ”Gud” utan att samtidigt spotta på det?

Man vet inte. Det är ju en del av poesins styrka, som ger den ett försprång. Man vet inte. Här fotograferas himlen – himlen är också en sådan ambivalent aspekt, där du inte vet när den övergår från bokstavlig till bildlig instans. Närvaron i det lantliga, där du som individ måste söka ditt eget spår, samtidigt som du följer släktens upptrampade. Degner skriver en del om kor också, och om de dyrbara dropparna mjölk och blod som styr våra öden.

I farföräldrarnas värld tar sig de hårda omständigheterna in. Ett förlopp styrs av beslut. Det inbillar vi oss, men det är lika ofta sammanträffandena som råder. Den som har kontroll över sin situation – ja, då kan man snacka om beslut, följd, logik, men när det sker något oväntat, som ett krig, då kan man bara invänta slumpen. Som svensk i avsaknad av ockupationserfarenheter är det svårt att ta sig in i den förtvivlan som får dem att sy in cyanidpiller i hemliga fack i jackan.

2 kommentarer:

  1. Helt perfekt analys: "Fast om det tidigare ändå fanns någon slags skimmer över poesin, att den som inte läste ändå tänkte gott om den som ägnade sig åt att läsa dikter, att det tidigare fanns ett värde, ett slags erkännande – då verkar detta ha blivit allt mer bortsopat. Nu ses det som mer suspekt, rentav subversivt."

    SvaraRadera
  2. Kan kännas så: att vara en som läser dikter är som att vara en som intresserar sig för fossiler.

    SvaraRadera