att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

6 jan. 2014

The Platform of Time. Memoirs of Family and Friends, Virginia Woolf


Virginia Woolf är lika djärv och nyskapande i sina essäer som i sina romaner. Det är lite sorgligt att Ett eget rum överskuggar hennes insatser som essäist. Som författare är hon alltid på hugget, och det märks hur hon tar skrivandet på allvar, samtidigt som hon utför det med sådan lätt hand.

Inte minst när hon porträtterar andra människor i sin närhet. Boken The Platform of Time. Memoirs of Family and Friends från 2008 har samlat dessa texter. Däribland några gripande texter om systersonen Julian Bell, som dog i spanska inbördeskriget, och en redogörelse för det dråpliga skämt som går under namnet ”The Dreadnought Hoax”, där hon utklädd till abessinsk prins lurade befälen på den brittiska flottans flaggskepp Dreadnought.

Texterna har försetts med rikliga introduktioner av redaktören S.P. Rosenbaum. Han visar bland annat det dubbla perspektivets betydelse för Woolf – illustrerat i hur hon såg på sin döde far, det viktorianska monumentet Leslie Stephen. Där finns samtidigt barnets fördömande uppfattning, och den vuxnas förstående eller tolererande, där båda kan vara lika sanna.

Men också hur det skrivna är beroende av när det skrivs. Woolf uppfattar människan i rörelse, som en flyktig varelse. Hon skriver ömsom ömsint, ömsom hånfullt, och smädar med elegans. Ironin är ju sådan – ibland sann, ibland överdriven. Karikatyren måste tillåtas gå längre, rentav gå för långt.

Den här boken visar hur utåtriktad Woolf var: mot världen, mot dess människor. Så är hon också som romanförfattare – en skildrare av människoödet, eller snarare -ödena. För mig tillhör partierna om Julian Bell en given höjdpunkt i hennes författarskap. Liksom hans liv blev ofullbordat är hennes porträtt oavslutat.

Att hon själv greps så starkt har flera orsaker. Inte minst påmindes hon på grund av den unga åldern om egna brodern Thobys död i Tyfus: hans mellannamn var Julian, systern Vanessas son var döpt efter honom. Men här finns också en smått erotisk dragning mellan den drygt femtioåriga författaren och den knappt trettioårige Julian. Det illustreras i hur hon skildrar deras sista möte, hur hon gång på gång återkommer till hans fysiska gestalt, hans uppkavlade skjortärmar och hans röreslemönster, hands handlingskraft, hur hon uppehåller sig vid deras brevväxling, vad de säger till varandra, och hur hon rör honom när han lovar att skriva brev från Spanien: ”Do I said, & touched his hand.”

Att det är svartsjuka är uppenbart: systern Vanessa har söner, själv har hon inga barn i sitt äktenskap. Den som tvivlar gör det inte längre när Woolf själv påpekar denna svartsjuka, men förlägger den till ett arv från fadern Clive Bell, att Julian saknar Stephen-släktets mindre försonliga drag. Det fanns en ständigt närvarande rivalitet mellan Virginia och Vanessa, mellan de två begåvade systrarna. Liksom maken Leonard Woolf frivilligt upphörde att skriva romaner när han gifte sig valde Vanessa tidigt en annan konstnärlig bana, måleriet. Men rivaliteten finns hela tiden där, i deras ambivalenta symbiotiska förhållande. Konkurrensen finns också riktad mot sonen Julian, mot hans ungdom, likväl mot hans påbörjade författarskap som Woolf var skeptisk inför, kanske för att hon upplevde sig utmanad av den.

Samtidigt är det den outtalade erotiska laddningen som gör Woolfs text om Julian så närgången och så levande, i hur hon levandegör honom som vacker, i detaljer som ärret på näsan, ett minne från när han som barn snubblat på en pennhållare. Eller hans ögon: ”the small very bright rather defiant eyes”.

I sina biografiska texter om andra människor är Woolf sensationellt generös. Det kan förvåna en aning, även om mitt enda minne av hennes längre biografi om konstnären Roger Fry – den enda biografiska boken hon skrev – är just att hon var så slösande generös i sitt porträtt av honom.
Känslorna går nästan till överdrift ibland, men det är sådan Woolf är, och det var troligen en förutsättning för hennes skrivande. En alstrande kraft. En författare måste nog vara just överkänslig, och det är ett sorgligt faktum, men det är svårt att föreställa sig hennes böcker utan den här känsligheten, den här förhöjda känsligheten. Det var nog därför maken Leonard ransonerade hennes skrivande, gav henne andra sysslor eller helt sonika tvingade fram viloperioder.

Det är också när hon skriver om Fry som hon tar upp ämnet om känslighet, när hon berömmer hans förenande av känslighet med förnuft, i något som låter som en programförklaring: ”the union, it seemed to me, of two different qualities – his reason and his sensibility. Many people have one; many people have the other. But few have both, and fewer still are able to make them both work in harmony.”

Det är rörelsen som är det mest kännetecknande draget i hennes stil. Tanken hålls ihop med hjälp av det dubbla perspektivet, där innehåll och form styrs samman. Att låtsas blir en viktig ingrediens som att bevara allvaret, och just själva föreningen av synbara motsatser är hennes främsta uppdrag när hon skriver. Hon är en generös läsare, saklig, med sinne för varje texts egenart.

Texten om The Dreadnought Hoax – som trettio år senare fortfarande kallades för det bästa sprattet någonsin har tidigare bara citerats sparsamt i biografier av systersonen Quentin Bell och Hermione Lee. Bells biografi har flest fördelar och flest nackdelar, då han är både mest partisk och mest närgående. Den är klokt och sansat skriven, men till vissa delar begränsad. Lees biografi är lika klok och sansad i sin relation till ämnet, men ger en mer heltäckande och mindre okritisk bild av Woolf. Då fanns endast några få stycken bevarade, men nu har hela det tjugosidiga dokumentet hittats, och finns tryckt här.

Lockelsen låg bland annat i viljan att vara delaktig i något farligt, även om hon kanske överdriver risken med fängelsestraff. Trettio år senare summerar hon hur det kändes på tågresan: ”It sometimes cheers me to remember my own state of mind when I read of people doing dangerous things; one simply feels nothing. One feels its too late to begin thinking.”

Man kan fråga sig: varför läsa Virginia Woolf? Varför läsa henne nu? Några av de här texterna är mer än hundra år gamla, människorna hon skriver om är inte längre aktuella i vår diskurs, möjligen med undantag för ekonomen John Maynard Keynes.

Jo, det kan finnas anledning. Dels har vi att göra med ett sätt att kommentera som är helt unikt. Jag tror att ingen författare någonsin har bemästrat kommatecknet med större säkerhet, pregnans och uttrycksfullhet än Woolf. För henne blir det ett sätt att åskådliggöra innehållet. Att det är unikt förstärks också av att hon är helt omöjlig att citera ordagrant: här skriver hon ömt om faderns förmåga att memorera hela dikter utantill, däribland Miltons ”Lycidas”, men jag kan inte för mitt liv få kommatecknen rätt i en enda av hennes snårigt utformade meningar.

Dels visar hon också hur vi ska se på världen. Givetvis är alltihop löjeväckande och futtigt, men hon blir aldrig raljant när hon förlöjligar företeelser och beteenden. Hon tar ämnet på allvar, och det är ju en föredömlig och beundransvärd inställning. Ja, en givande livshållning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar