att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 jan. 2014

Decreation, Anne Carson


Vad är svår litteratur? Själv har jag svårt att läsa deckare, thrillers, agentböcker: det är så himla många trådar att hålla reda på, så himla många konstiga händelser som lämnas oförklarade, så himla många invecklade situationer som inträffar. Dessutom stör jag mig på detaljer. Det finns alltid någon behändig polare som man kan ringa till på sidan 248 om ett problem ska fixas, en polare som aldrig tidigare nämnts i boken.

Under julen såg jag på tv en deckare, med Lassgård som polispsykologen Bergman. En superpsykolog, som polisen gärna anlitade, eftersom han löste alla fall, och det tog bara cirka 90 minuter. Inte trovärdigt! Dessutom skulle han i verkligheten bli utskrattad, som en totalt inkompetent burdus slarver, som förstör mer än hjälper och ställer korkade frågor hela tiden.

Med tanke på det öppna brev som under julhelgen skrevs av pseudonymen ”Michael Mortimer” (författarna Jerker Virdborg och Daniel Sjölin) är nog Anne Carson i farozonen för att kallas en sådan där ”svår” författare som skriver böcker om språket, som inte befrämjar ”äventyret”.

Men det finns ingen mer äventyrlig författare än Carson. I stället för de på förhand givna överraskningsmomenten – den gode medhjälparen visar sig vara skurk! – sysslar hon ständigt med att skriva i överskridandets tjänst. Hennes Decreation från 2005 är en sådan odefinierbar bok: den presenteras som ”poesi, essäer och opera”, men innehåller också ett revolveroratorium och en ekfras, ett filmmanus om Abélard och Héloïse, en dokumentär, dialoger – men mest dikter och essäer.

Titeln är en term lånad från religionsfilosofen Simone Weil, där det handlar om att befria varelsen inom oss, befria jaget. Operalibrettot utgår från tre berättelser: den om Weil, en om grekiska gudinnan Afrodite och guden Hefaistos, samt en om mystikern Marguerite Porete, som brändes till döds 1310. Essän som föregår librettot berör även Sapfos öde.

Om det inte låter tillräckligt pretentiöst kan jag lugna med att hon gärna refererar till Beckett, Sapfo, Gertrude Stein, Linné, och Kant. I dikterna: för i essäerna tar hon i ännu mer, och dessa behandlar skilda fenomen som solförmörkelsen, sömnen och det sublima. Det är dock inte refererande för att visa upp en lärdom, utan Carson skriver på den snabba tankens uppdrag, där associationerna inte tillåter någon vila.

Inte heller några förbestämda andningspauser. Hennes liknelser och bildspråk är dråpliga, oberäkneligt obekväma och i någon mening rasande – ett furiöst arbete med – ja, språket, och om språket, med språket i fokus hela tiden, och det är faktiskt spännande och äventyrligt. Och hon lär vara den första som sett sambandet mellan Becketts Quad-pjäser och Elvis Presley, eller som låter Simone Weil yttra sådana här saker:
”Football is not a question.
Imagination is a question.
Imagination, which fills up the void, is essentially a liar.”

Essän om sömnen är så där flummigt personlig och hypeskarpt intellektuell samtidig. Hon skriver om Homeros-sömnen i främst Odysséen – Telemachos är mestadels sömnlös – och om Keats och Platon och Tom Stoppard, och så här precist om Virginia Woolf: ”Between the realms of sleep and waking, life and death, Virginia Woolf throws open a possibility of dispossession, and then leaves it standing ajar, as if she isn't sure which side she wants to be on.” Det finns åtskilligt att säga om det somnambula draget i Woolfs prosa.

Essän om det sublima, om Longinos arbete, är vindlande. Carson tillhör ju de vassaste läsarna som jag har stött på, även om jag blir lite betänksam över hennes missnöje med att Longinos inte ger någon tillfredsställande definition av det sublima i sitt verk Om det sublima. Var och en måste ändå hitta sin egen definition av begreppet, skapa ditt eget förhållningssätt: det är likadant med ord som ”ironi” och ”swag” – fullständigt lönlöst att vänta på att andra ska förklara, för de har alltid fel. Du måste själv erfara det sublima, uppleva det.

Och det är förstås Carson medveten om. Hon gör den oväntade kopplingen till dokumentären (senare i boken följer hennes egen dokumentär om Longinos, den heter ”Longing”), hittar nya analogier, ser att det handlar om ett annat sätt att behandla fakta, att finna en ny sorts sanning. Däribland att det var Longinos som bevarade (delar av) Sapfos mest berömda dikt åt eftervärlden, genom att generöst nog citera den som brukar kallas ”#31”.

Det sublima handlar om storhet: ”Its bigness is always threatening to go out of control, to submerge and vanquish the soul that seeks to enjoy it. Threat provides the Sublime with its essential structure, an alternation of danger and salvation, which other aesthetic experiences (e.g., beauty) do not seem to share.” Att frivilligt söka upp faran, men också att däri riskera att förlora sig totalt, förlora sig i något som är större än en själv – en kraft som kan hota och göra slag av sina hot. Att ignorera faran: att rikta sin galjonsfigur rakt mot stormen, med Nick Caves ord. Det sublima kopplas även till solförmörkelsen, i en annan essä, där det lika mycket handlar om att erfara något som gått fel.

Som essäist använder sig Carson av en metod som till viss del påminner om hur Erich Auerbach gör i sin skrift Mimesis, det vill säga utgår från detaljen för att därifrån uttala sig om helheten. För övrigt skriver Sara Danius liknande i sin bok Den blå tvålen, så det torde finnas förutsättningar för att även Carsons essäer kan tas emot med svenska läsares öppna famnar.

I dikterna visar Carson på rytmens betydelse, med gudomliga rader som denna:
”Walking the wild mountain in a storm I saw the great trees throw their arms.”
En enkel rad, som bärs av sin rytm, som lyfter raden liksom träden lyfter sina armar. Raden har också den ovanliga cesuren efter ordet ”storm”: det omärkbara stoppet, som ett kommatecken hade gjort för övertydligt.

Titelns ord härstammar alltså från Simone Weils neologism från boken Tyngden och nåden, som i Margit Abenius översättning lyder ”Avskapelse”: ”'Avskapelse': låta övergå från skapat till oskapat”. I Carsons tolkning av Sapfo handlar det om att befinna sig utanför sig själv, att ledas mot fattigdom, utplåning, underordning. I Sapfos avbrutna dikt – ”He seems to me equal to gods that man”, i Carsons översättning – är hon på väg mot nya insikter, och det gäller ju också det resonemang som förs i den här boken. Sapfos svartsjuka trianglar dansar fram över sidan.

Hon kan också vända ut och in på det hon själv säger, genom att tvivla, ifrågasätta det hon nyss skrivit. Därmed blir hennes texter dialogiska (i Bachtins mening), mångstämmiga – motstridiga. För att skriva handlar i mångt och mycket om att ifrågasätta: inte bara sig själv, utan också världen, de etablerade sanningarna och de överenskomna konventionerna.

Med sina intrikata böcker uppfinner Carson nya dimensioner av det mångsidiga. Jag kan inte för mitt liv tycka att hon är en ”svår” författare. Hon är smart, men det är också befriande att läsa någon som ligger ett steg eller flera steg före än mig själv, att läsa något som utmanar och inte bekräftar det jag redan vet. Hon pekar ut nya upptäckter. En annan bland många vanföreställningar är att det existerar en diskrepans mellan känslor och intellekt, att det ena alltid utesluter det andra.

3 kommentarer:

  1. Käre vän, för några dagar sen skrev jag till en vän som råkar sitta i Akademien och föreslog att Akademien skulle slå hela världen med häpnad och ge det här årets Nobelpris till en medelålders kanadensisk kvinnlig författare! - Det skulle vara nåt! Tänk dig: två på raken! - Och AC är 'the real thing'. Stewe

    SvaraRadera
  2. Mycket intressant och fint skrivet. Vill bara påpeka att du föredrar att skriva Simone Weil med två l, vilket hon inte själv gjorde. Hon skrev det precis som Robert Weil. I all anspråkslöshet,

    hälsar
    Gabi

    SvaraRadera
  3. Stewe, det vore värdigt beteende från en akademi! Och roligt, för Carson gör något på riktigt nyskapande med sina dikter.
    Gabrielle, jag såg det nu, fattar inte varför det blir så, när det blev rätt längre ner i texten. Tack för påpekandet, jag ändrar.

    SvaraRadera