att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 jan. 2014

Författaren som ska leka med elden


Noomi Rapace.

När det nyligen uppdagades att det skulle ges ut en ny bok med Lisbeth Salander i huvudrollen trodde nog de flesta av oss att det rörde sig om Stieg Larssons oavslutade fjärde del. Kanske hade Eva Gabrielsson skrivit färdigt manuset?

I stället visade det sig att David Lagercrantz av Norstedts fått uppdraget att skriva nya böcker som utgår från Millennium-böckerna. Stor besvikelse utkristalliserades snabbt.

Man kan tycka vad man vill om marknadsvillkoren, och nog kan man spekulera i att både förlaget och Lagercrantz ser detta som relativt lättförtjänta pengar. Karaktärer, miljö och yttre förutsättningar är redan bekanta för läsarna. Lite fräckt är det allt. Ändå har jag svårt att förstå missnöjet hos Stieg Larsson-fansen.

Begreppet fan fiction har etablerat sig, även om det till största del handlar om internet-texter skrivna för att låta redan etablerade karaktärer figurera i nya sammanhang. Först handlade det om science fiction-serier som Star Trek och Star Wars, men Femtio nyanser av honom-böckerna skrevs ursprungligen som fan fiction baserad på Twilight-serien.

Dessutom har klassiker länge fått utstå nyskrivna versioner. Tänk bara på hur Hjalmar Söderberg har utnyttjats av andra författare, eller hur Jane Austens karaktärer på senare år jagats av sjömonster och zombies. John Ajvide Lindqvist har gjort karriär på att plagiera Stephen Kings karaktärer, tematik och stil. Varför någon skulle låta bli just Lisbeth Salander-böckerna kan jag inte förstå.

Om rädslan består i att Lagercrantz kommer att skända mästerverket tror jag att det är en obefintlig rädsla. Populärkultur handlar ofta om känslomässiga band, där du fattar tycke och läser okritiskt. Kärleken är blind och partisk.

Och ja, jag är medveten om vad som är populärkultur. Jane Eyre, till exempel, som i ett längre perspektiv är lika mycket bästsäljare som Millennium-trilogin. Som fan av Charlotte Brontës roman har jag fått tåla ett otal romaner ur bifigurernas perspektiv, likväl som moderniserade versioner där Jane som nanny trånar efter en rockstjärna, eller en version som berättar förloppet ”med en erotisk tvist”. Märk väl, utan att detta på något sätt har fått mig att sluta uppskatta urtexten.

Det går att välja en mer välvillig tolkning. I bästa fall bidrar det till att fler får upp ögonen för originalet, även om det kan tyckas att just Lisbeth Salander redan blivit en del av vårt kollektiva medvetande.

Populära romaner och film är sällan ett lyckat möte. Men liksom dessa filmatiseringerar – hur usla de än må vara – ökar nyfikenheten på förlagan, kan de här nya böckerna skapa intresse. Kanske också ge perspektiv på Larssons insats, att vi börjar bedöma hans böcker annorlunda. Däremot ska nog förväntningarna skruvas ned en aning, för det är vanskligt att på förhand spekulera i framgång, oavsett om vi tänker konstnärligt eller ekonomiskt.
David Lagercrantz.

Om det upplevs som osmakligt att det i år endast gått tio år efter Larssons död vill jag bara påminna att det dröjde endast fyra år efter Ian Flemings död innan Kingsley Amis skrev en helt ny James Bond-bok. Som gammalt Bond-fan – jag skrev egen fan fiction när jag gick i mellanstadiet – kan inget i mina ögon ändå överträffa Flemings tolv elegant skrivna agentböcker.

Vi kan bara invänta förloppet. I den händelse Lagercrantz har skrivit en fantastisk uppföljare, då är ju läsarna bara att gratulera. Om hans bok däremot är urdålig finns det ingen anledning att deppa. Minns Marcel Prousts ord från På spaning efter den tid som flytt: ”Det är lättare att skapa ett mästerverk än att ödelägga det.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/1 2014)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar