Divan från Tamarit, Federico García Lorca

I en dikt om Salvadore Dalí vägrar poeten Federica García Lorca att hylla kitschmålarens ”ofullkomliga tonårspensel”. Så exakt kan och ska en sanning uttryckas – och sanning är vad Lorca ägnar sig åt i sina makalösa dikter. Lind & co har nu gett ut en fin volym, Divan från Tamarit, i Marika Gedins översättning. Det är en kortfattad bok, med den sparsmakade titelsamlingen samt två oden, varav ett som sagt riktat till Dalí, samt en essä om barockpoeten Luis de Góngora.

I en avslutande essä talar Anders Cullhed initierat om barockpoesin, hur den kom att influera Lorcas generationskamrater så pass att de valde dödsåret för Góngora, 1627, till sin grupp Genaration 27. Att modernismen gjorde rent hus med det förflutna är som alla sanningar bara en halv sanning. Här kan Góngoras öde jämföras med John Donnes i den anglosaxiska poesin, där det i stort sett var T.S. Eliot som upptäckte honom nästan tre hundra år efter hans död (men Virginia Woolf hade skrivit uppskattande om honom tidigare). 

Som Cullhed framhåller är det främst i avvikelsen från decorum (det passande) som blev Lorcas synbara influens från Góngora. Den föreliggande samlingen färdigställdes 1934, och tillkom utifrån arabiska och persiska förebilder, som medeltidspoeten Hafiz. Kanske ett mer informativt efterord hade varit på sin plats här, som kunde reda ut versformerna ”Gacela” (Ghasel?) och ”Kasida” (Qasida?).

Som Lorca visar med sitt intryck av den överskattade Dalí: han levererar bilder som är exakta och fantasifulla i lika hög grad. Dikterna är kompakta – men samtidigt finns ett flyt, ett rörelsemönster som pekar mot energin, mot det flyktiga, där allt handlar om associationens giltighet i stunden den föds.

Ofta sägs att poesi är något vackert, något tjusigt och städat och civiliserat. Men det stämmer, som alla sanningar, bara till hälften, och för Lorcas det handlar det mer om en våldsam, aggressiv stil. Och på tal om energin, inte sällan något som påminner om William Blake: även här är det lika nära till den naiva glädjen som till den djupa olyckan. Även Lorca kunde viga oskulden med erfarenheten, himlen med helvetet, utan att det blir påklistrat eller krystat.

Bilderna är alltså hela tiden pregnanta och angelägna, oavsett om det är ”en sol av skorpioner” eller ”vattnens mörka syl”. Den senare förresten något av en tidig kommentar till den ”ångestens spik” som Erik Lindegren skrev om en handfull år senare i mannen utan väg. Lorcas snillrika metaforer pekar också fram mot Tranströmer och Öijer, genom att vara så självklara och omöjliga att flänga omkull. Det är spontant skrivet, i en flyktighet som samtidigt hålls fast av konsekvensen i valet av bilder.

Men det här är långt ifrån någon poesi att nicka instämmande till: Lorcas bildspråk river och klöser, och om den tar dig i handen är det enbart för att leda dig ner till ett mörker som du inte visste existerade. Han skriver också kärleksdikter med samma mörka intensitet, där precisionen och sanningen uppenbarar sig i det skenbart långsökta.

För liksom Blake arbetar Lorca inte med att söka försoning: han skriver konflikten och kontrasten – de motsatta impulserna som inte ska förenas utan mötas i strid. Han skriver utan att känna till krumbukten, kategoriskt och omedelbart. Och det må så vara att poesi som uppfattats som revolutionerande riskerar att med tidens oönskade hjälp bli allt mer konventionell: för Lorcas dikter gäller att de fortsätter vara utmanande.

Liksom för barnet existerar ingen förställning. Det existerar endast förställning. Barnet är inkongruensen personifierat; samtidigt som barnet är okonstlat sysslar det alltid med ren imitation. Lite som poesin, som alltid måste förhålla sig till den färdiga formen – däri finna både sina begränsningar och sin frihet.

Lorcas utväg blir att undvika surrealismens tröttsamma monotona kataloger, staplandet av osannolikheter i ett idétorn som i efterhand bara ter sig puerilt. I de två odena som efterföljer den mer strängt komponerade divanen riskerar Lorca ibland att bli lite för utsvävande och extatisk.

Essän om föregångaren Góngora är inte alls något utfyllnadsmaterial. Som vi tidigare sett i bland annat den vackra utgåvan Fisk, himlakroppar och glasögon, är Lorcas tanke även i prosans form ständigt på språng, och han lyckas göra teorin en aning mindre grå, när han reder ut bildade bilder hos sin älskade föregångare. För det är också så att en bra poet söker sina förebilder, och måste våga ge sig hän sin dyrkan för att därifrån ta sig starkare, gå vidare som en annan poet. För många författare verkar skriva utan att gilla det de håller på med.

Essän säger kanske mer om Lorca än om Góngora, men det är den uppenbara risken med den här typen av läsningar. Liksom Blakes berömda rad från ”Auguries of Innocence” – ”To see a world in a grain of sand” – visar Lorca ändå att det är nödvändigt för en poet att röra sig också med de små proportionerna, att det går att göra något storslaget med det diminutiva materialet.

Det är ju alltid värdefullt att berika sin läsning med yttre stimulans, att inte nöja sig med våra visserligen fullgångna svenska poeter. Men att anse sig ha råd att missunna sig Lorca, generositetens poet, det är både oförskämt och korkat.