Hundstein, Pablo Llambías

Jag føler mig gammel

Jag føler mig gammel. Inderst inde. Jeg

intresserer mig ikke for noget. Aviser,

bøger, film, musik. Det hele er for-

bi, og jeg er gammel og grå og u-

intresseret. Det er det, det holder

én i live: nysgerrigheden og vide-

begærligheden. Jeg ønsker ikke at vide

noget, jeg føler ingen nysgerrighed over

for noget som helst. Jeg glemmer alt, straks jeg

har fået det at vide. Jeg føler mig gammel

og grå. Udbrændt. Trist. Håbløs. Jeg aner

ikke, hvad jeg skal gøre af mig selv. Et gammelt,

udbrændt, gammelt og trist skrog, der ikke

interesserer sig for noget som helst.

En van läsare har nog inga problem att identifiera detta som en sonett. Men du hinner bara yttra ordet förrän första invändningen ska infinna sig. Så här djävla slappt får väl inte sonetter skrivas! Det här är ju prosa!

Ja, säger danske poeten Pablo Llambías med sin nya bok Hundstein (Gyldendal), det här är verkligen prosa som övergår i sonetter, orimmade sonetter skrivna i dagboksform, eller om det är tvärtom dagböcker skrivna som sonetter. Liksom i föregående bok, Monte Lema (2011), är det överdådet som präglar innehållet. Cirka 400 sonetter: i mastigaste laget?

Om det är något som kännetecknar den moderna skandinaviska litteraturen är det väl de stora anspråken, ett skrivande som vetter åt vanvettet och storhetsvansinnet. Svenska diktsamlingar ter sig allt mer gigantiska till sidantal, och norrmannen Knausgårds Min kamp-projekt blev ju monumental. Och så har vi Llambías, som utttryckligen tar in Knausgård i diskussionen, skriver i en slags dialog med honom.

Omslaget upplyser att Hundstein handlar om konst, ångest och kärlek. Fair enough, säger jag då. Till kärleken och konsten finns hela tiden skuggan av ett tvivel: det enda som är tveklöst är ångesten.

Det är Llambías tolfte bok, och det känns utomordentligt befriande att läsa utan förutfattade meningar, att endast gå på ett fotografi (en välsminkad herre), men helt sakna referensramar i form av recensionssrubriker, konsensustäcket som lägger sig över all bekant inhemsk litteratur.

Diktjaget är rektor på en författarskola, han har ett avslutat förhållande med L och ett pågående med T, tjugo år yngre. Han våndas: ålderskrisar, äter mediciner, läser, lyssnar på Rihanna, röker, pratar med sönerna (när de inte barrikaderar sig på sina rum med datorspel). Psykosen är alltid nära förestående. Men mest handlar det om själva skrivandet av sonetterna – ett projekt som han vill ta till tusentalet, och då vill jag lite försynt anmärka att det kanske inte är helt nödvändigt att gå så långt …

Å andra sidan: något händer när antalet ökar, när sonett läggs till sonett, när berättelsen rör sig vidare djupare in i själsliga plågor och vardaglig ångest. Onekligen är det också spännande när han låter matrecept och citat av Marguerite Duras bli sonetter, och när han går till sjukgymnasten och får behandling för att han har räknat stavelser för mycket.

Och det är inte alls sant att Llambías är konsekvent i sitt vardagsältande, utan här finns en del fina exempel på ett precist bildspråk: ”Mine tanker er uden filter. Jeg er flyvende.” Och ofiltrerat rör sig tankarna mot allt intimare sfärer, mot det allra privataste. Ett av problemen för bekännelselitteraturen är väl att den måste upprätta ett kontrakt med läsaren, ett löfte att det som bekänns ska vara tillräckligt kittlande – till sist blir då även tillkortakommandena en slags prestationer.

Givetvis finns här också några berättigade funderingar kring bekännelselitteraturen, vad den har för värde och plats i den litterära diskursen, och skapar så en bok som utmanar våra föreställningar om vad litteratur är. Som bekant: att skriva innebär att bli någon i andras ögon – på gott och ont, och den som inte tål det onda förtjänar inte det goda.

Det syns mig att Llambías är medveten om riskerna: åtminstone är riskerna tidigt inskrivna i projektet, att han ständigt diskuterar med framför allt L, och låter boken bli ett arbete som behandlar integritetsfrågor, både den egna integriteten och andras. Han tenderar ibland att låta lite som en neurotisk kverulant, så som Woody Allen gärna lät i sina något äldre filmer: om det uppfattas som störande eller humoristiskt är en fråga om tycke och smak. Jag var ett stort fan av den gamle Allen, och det räcker för att Llambías märkliga och smått hypokondriska bok ska vinna över mig.