att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 feb. 2013

Hundstein, Pablo Llambías

Jag føler mig gammel

Jag føler mig gammel. Inderst inde. Jeg
intresserer mig ikke for noget. Aviser,
bøger, film, musik. Det hele er for-
bi, og jeg er gammel og grå og u-

intresseret. Det er det, det holder
én i live: nysgerrigheden og vide-
begærligheden. Jeg ønsker ikke at vide
noget, jeg føler ingen nysgerrighed over

for noget som helst. Jeg glemmer alt, straks jeg
har fået det at vide. Jeg føler mig gammel
og grå. Udbrændt. Trist. Håbløs. Jeg aner
ikke, hvad jeg skal gøre af mig selv. Et gammelt,
udbrændt, gammelt og trist skrog, der ikke
interesserer sig for noget som helst.

En van läsare har nog inga problem att identifiera detta som en sonett. Men du hinner bara yttra ordet förrän första invändningen ska infinna sig. Så här djävla slappt får väl inte sonetter skrivas! Det här är ju prosa!

Ja, säger danske poeten Pablo Llambías med sin nya bok Hundstein (Gyldendal), det här är verkligen prosa som övergår i sonetter, orimmade sonetter skrivna i dagboksform, eller om det är tvärtom dagböcker skrivna som sonetter. Liksom i föregående bok, Monte Lema (2011), är det överdådet som präglar innehållet. Cirka 400 sonetter: i mastigaste laget?

Om det är något som kännetecknar den moderna skandinaviska litteraturen är det väl de stora anspråken, ett skrivande som vetter åt vanvettet och storhetsvansinnet. Svenska diktsamlingar ter sig allt mer gigantiska till sidantal, och norrmannen Knausgårds Min kamp-projekt blev ju monumental. Och så har vi Llambías, som utttryckligen tar in Knausgård i diskussionen, skriver i en slags dialog med honom.

Omslaget upplyser att Hundstein handlar om konst, ångest och kärlek. Fair enough, säger jag då. Till kärleken och konsten finns hela tiden skuggan av ett tvivel: det enda som är tveklöst är ångesten.

Det är Llambías tolfte bok, och det känns utomordentligt befriande att läsa utan förutfattade meningar, att endast gå på ett fotografi (en välsminkad herre), men helt sakna referensramar i form av recensionssrubriker, konsensustäcket som lägger sig över all bekant inhemsk litteratur.

Diktjaget är rektor på en författarskola, han har ett avslutat förhållande med L och ett pågående med T, tjugo år yngre. Han våndas: ålderskrisar, äter mediciner, läser, lyssnar på Rihanna, röker, pratar med sönerna (när de inte barrikaderar sig på sina rum med datorspel). Psykosen är alltid nära förestående. Men mest handlar det om själva skrivandet av sonetterna – ett projekt som han vill ta till tusentalet, och då vill jag lite försynt anmärka att det kanske inte är helt nödvändigt att gå så långt …

Å andra sidan: något händer när antalet ökar, när sonett läggs till sonett, när berättelsen rör sig vidare djupare in i själsliga plågor och vardaglig ångest. Onekligen är det också spännande när han låter matrecept och citat av Marguerite Duras bli sonetter, och när han går till sjukgymnasten och får behandling för att han har räknat stavelser för mycket.

Och det är inte alls sant att Llambías är konsekvent i sitt vardagsältande, utan här finns en del fina exempel på ett precist bildspråk: ”Mine tanker er uden filter. Jeg er flyvende.” Och ofiltrerat rör sig tankarna mot allt intimare sfärer, mot det allra privataste. Ett av problemen för bekännelselitteraturen är väl att den måste upprätta ett kontrakt med läsaren, ett löfte att det som bekänns ska vara tillräckligt kittlande – till sist blir då även tillkortakommandena en slags prestationer.

Givetvis finns här också några berättigade funderingar kring bekännelselitteraturen, vad den har för värde och plats i den litterära diskursen, och skapar så en bok som utmanar våra föreställningar om vad litteratur är. Som bekant: att skriva innebär att bli någon i andras ögon – på gott och ont, och den som inte tål det onda förtjänar inte det goda.

Det syns mig att Llambías är medveten om riskerna: åtminstone är riskerna tidigt inskrivna i projektet, att han ständigt diskuterar med framför allt L, och låter boken bli ett arbete som behandlar integritetsfrågor, både den egna integriteten och andras. Han tenderar ibland att låta lite som en neurotisk kverulant, så som Woody Allen gärna lät i sina något äldre filmer: om det uppfattas som störande eller humoristiskt är en fråga om tycke och smak. Jag var ett stort fan av den gamle Allen, och det räcker för att Llambías märkliga och smått hypokondriska bok ska vinna över mig.

7 kommentarer:

  1. Björn, just den här boken skickade jag till dig igår! Nå, du får ha den ena som bokstöd, den väger ju rätt mycket! God helg från Thomas

    SvaraRadera
  2. Oj, ja ... Det var recensionsdatum igår, jag fick den i torsdags, men blev inte färdig med den förrän sent igår; jag tror Gyldendal tycker det är ok om den här texten kom in en dag för sent! En rätt ovanlig bok är det, även om den påminner om Knausgårds projekt.

    SvaraRadera
  3. Björn, har sänt dig ett mail om den danska poesin.

    SvaraRadera
  4. "...så som Woody Allen gärna lät i sina något äldre filmer..." Är Woody Allen död, tänkte jag.

    Ursäkta sidospåret, men jag kan inte låta bli att nu fundera över detta med tempus. Vilket förflutet tempus skulle passa här om man ville låta WA framstå som levande? "Framstå som" gör visst också att han verkar död...

    SvaraRadera
  5. Nä, det var ju helt meningen, jag tycker att med få undantag gjorde WA sina allra bästa filmer innan tidigt 90-tal. Så det är mer en fråga om att han inte är angelägen längre, eller snarare att den här boken till sitt temperament påminner om WAs filmer från den tiden - kanske till och mer det än om Knausgård. Fast det får man väl inte säga i det här landet!

    SvaraRadera
  6. Tack. Fast nu måste jag fråga något annat: Vad betyder den sista meningen i din senaste kommentar? Varför skulle det ogillas? (Jag är inte ironisk eller något annat "orakt".)

    SvaraRadera
  7. Jaha! Jag tänkte nog bara på att det har blivit obligatoriskt att hela tiden referera till Knausgård, så jag tänkte testa nåt nytt, att se om det går att hitta en parallell hos kanske Woody Allen.

    SvaraRadera