Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 mars 2011

Självbiografiskt, H.P. Lovecraft

När jag som tonåring läste skräckböcker ville mina mer belästa kamrater placera mig i skamvrån, eftersom de bar omkring sina Sartre- och Camus-böcker som klenoder. Det hjälpte föga att jag påpekade att Poe minsann var en riktig författare: han var bara undantaget, fick jag veta, och dessutom var det diskutabelt om han var kvalitetsförfattare. Hade jag nämnt H.P. Lovecraft skulle reaktionen ha blivit ett hånskratt, så det var inte konstigt att man fick smyga med utgåvorna, smuggla ned dem längst ned i bibliotekshögarna.

Annorlunda är det nu – hade jag tänkt skriva. På senare år har en veritabel Lovecraft-renässans pågått i Sverige, att döma av flertalet nya översättningar. Dock har väl de större tidningarnas recensioner inte visat tillbörligt intresse, vilket väl som vanligt beror på att det är mindre förlag som ger ut böckerna. Nu senast ellerströms, som i Sofie Grankvists översättning ger ut boken Självbiografiskt, med korta introduktioner av Jonas Ellerström till de korta texterna.

Skräck har som sagt fått finna sig i att vistas bland lågstatusgenrerna, bland tantsnusket och de självbiografiska eländesskildringarna. Ändå finns det anledning att fundera en stund kring just Lovecraft, som på svensk mark varit en betydande influens för flertalet nutida svenska poeter.

De olika texterna här är publicerade i olika sammanhang, där Lovecraft trivs med att upprätthålla myten om sig själv som enstöring. Sant bara delvis. Som skönlitterär författare drogs han gärna till överdriften, förstärkte olyckan: givetvis är detta en stark anledning till varför hans skräckskildringar fungerar, att de vågar gå för långt, att han vågar sig in i överskridandet. Han är som bäst när han mildrar självkritiken. Med generositet skriver han om sina förebilder, och till det märkliga med honom är hur han lyckas vara en självständig epigon. I en essä om hur fantastisk litteratur ska skrivas finns gott om goda råd, och en vägledning till hans egna ideal: ”En oberörd stil kan förstöra vilken fantastisk berättelse som helst.”

Hans självkarakteristik är osentimental och i avsaknad av illusioner: ”en cyniker och materialist med klassisk och traditionell smak, fäst vid det förflutna, dess reliker och seder, och övertygad om att den enda strävan värdig en förnuftig man i ett kosmos utan mening är strävan efter smakfulla och intelligenta njutningar, vilka främjas av ett vitalt själsliv och en livlig föreställningsförmåga.” Märkligt nog hade han ingen hög uppfattning om sitt skrivande: märkligt, när han samtidigt hyllar författare som det är svårare att i dag se storheten i.

Periodvis förde han dagbok, ett år i New York 1925, till exempel, med korta notiser om hur han vänder på dygnet mest hela tiden: går och lägger sig sent, vaknar sent, läser kopiöst mycket, går på bio ibland, tyvärr oftast utan att nämna filmen (dock ser han Lon Chaney som Fantomen på stora operan, samt The Lost World, om dinosaurier). Han uppger sin strumpstorlek till 44 ½, sina skor stolligt nog som 41. Han började läsa som fyraåring, skrev sina första skräcknoveller som sjuåring. I mars 1937 dör han, och för en dagbok som tar oss nästan ända in i dödsdagen. Från 17 februari till 11 mars, fyra dagar innan han dör, skriver han varje dag ordet ”smärtor”.

Lovecraft var begravd i det förflutna - ”bortkommen i den moderna tidsåldern”, som han själv skriver – med ett arkaiskt språkideal som tjusning och last, som man som läsare både blir trött på och samtidigt vill uppmuntra, då det skapar en helt egenartad atmosfär. Här skriver han också om atmosfärens betydelse för skräcken, att intrigen är sekundär. Tiden blir en fiende för honom.

Vägg i vägg med det vi brukar kalla verkligheten fanns Lovecrafts hotfulla värld, en fasansfull parallell till vår tillvaro, som han plockade fram i berättelser som är lika pedantiska som de är vårdslösa: en del av läsarens fascination ligger i den där kombinationen, att inte ens författaren tar sin skapade värld på allvar, men att den just därför blir ännu mer övertygande, att han investerar ett tvivel i sitt skrivande. Han växlade mellan arabisk, egyptisk och grekisk-romersk mytologi, och gick långt in i en dödsbesatthet som skulle bli en bra egenskap för en skräckförfattare.

Hur bokstavligt ska då skräck läsas? Lovecraft skriver hela tiden på en symbolisk nivå, men den utmanas av den bokstavliga, och vi måste påminna oss om att han inte alltid skrev om monstervärlden, att han var en skicklig utforskare av vardagens skräck också, om det där som döljer sig i springorna inom människan. Där blir han en djupt realistisk författare.

Om Stephen King blivit allmänt kanoniserad de senaste tio åren eller så, fortsätter Lovecraft att vara en outsider för den etablerade litterära världen. Han saknar Kings egenskaper som mysfarbror: här är skräcken på riktigt, febrig och neurotisk och skitigt genomsvettigt ängslig hela tiden. Den som gillar King har kanske inte så mycket här att hämta; däremot har Kafka-fansen mer att uppskatta – den som har sett obehaget i ögonen, helt enkelt.

5 kommentarer:

  1. "Självständig epigon" tycker jag är rätt träffande. I sin egenhopsnickrade kanon av övernaturlig skräck, som han verkar ha lånat flitigt ur, fanns författare och traditioner som stilmässigt var rätt olika varandra.
    Vilket kan ha medverkat till att Lovecraft blev en så pass egensinnig stilist.

    SvaraRadera
  2. Jo, han var en rätt bred läsare: Mattias Fyhr skriver i sin bok om hans läsning av Selma Lagerlöf, bland annat.
    Men jag läser alltså hellre en vettvillig Lovecraft än den normaliserade King, även om han i sina bästa stunder når rätt så långt, eller gjorde, i sin karriärs inledning. Långnovellen "The Mist" är nästan pinsamt påverkad av Lovecraft ...

    SvaraRadera
  3. Det bör påpekas (vilket jag påpekade för Fyhr också) att det inte finns några belägg för att Lovecraft faktiskt läste Lagerlöf. Han kände dock till henne och nämner i ett brev att han borde läsa henne; jag har även ett vagt minne av att han finns med i en förteckning över samtida författarskap som man bör känna till. Men någon ytterligare diskussion av henne finns inte i HPL:s efterlämnade papper.

    SvaraRadera
  4. Mm, vi tenderar att överdriva svenskars betydelse utomlands. Det vore synd om han inte läste henne, men ah - Kafka läste i alla fall Strindberg! & le Clezio har läst Dagerman ... he he (jag bara skojar (inte)) ...

    SvaraRadera
  5. "...av att HON finns med i en förteckning..." ska det vara. Sorry.

    Det kan vara av intresse att Lovecrafts vän George Kirk -- att döma av en hyllningsdikt skriven av Samuel Loveman -- gillade Stagnelius.

    SvaraRadera