att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 mars 2011

För sorgen finns inget läkemedel

NY Review of Books låter engelsmannen Julian Barnes recensera Joyce Carol Oates nyutgivna memoarbok A Widow´s Story. Det är en ambitiöst skriven recension, som resonerar fritt kring sorgen, och gör de givna kopplingarna till Joan Didions tidigare version, The Year of Magical Thinking. Skillnaden är att Barnes är en konstruktiv läsare: många har skrivit om Oates bok som misslyckad, men Barnes hävdar att det är själva poängen med en bok som skildrar sorg. Sorgen i sig är en kliché. I punkt efter punkt avfärdar eller föregriper Barnes den kritik man skulle kunna ge Oates bok: att den är repetitiv, monoman, osammanhängande - allt detta tillhör sorgen, och en trogen återgivning måste följa dessa diktat. Gripande återger Barnes också vad en vän delgivit honom, efter att maken plötsligt avlidit: "Nature is very exact in the matter. It hurts just as much as it is worth". Det verkar ha gått slentrian i att kritisera Joyce Carol Oates: när eftermälet ska formuleras, kommer det troligen att stå att hon var alldeles för produktiv, att hon var högst ojämn som författare. Sanningen är att hon håller sin höga nivå, att hon är lojal mot sin talang. På fredag utkommer på svenska En fager mö, jag läste den på engelska förra året, och tyckte att hon är mycket exakt i detta avseende: den var precis så bra som vi förtjänar.

9 kommentarer:

  1. Ja(g är en jasägare ...) ...

    SvaraRadera
  2. Den vill jag läsa.
    Det verkar som att många har svårt för Joyce Carol Oates för att hon är så produktiv, så "perfekt". Men hon skriver på, använder sin talang på sitt sätt/ väljer sin väg. Jag hade velat lyssna på henne, hon var på ju på Kulturhuset i Stockholm för några år sedan - missade det.

    SvaraRadera
  3. Trodde att kritiken mot henne för att hon skulle vara för produktiv hade tappat sin udd numera eftersom hon har en så bred, varierad läsekrets - och idag är ju den sparsmakade olympiern inget ideal som författare. Visst är hon ibland ojämn - men hon är det nästan alltid på ett intressant sätt! Och mycket få samtida berättare har en sådan Shakespearesk förmåga att hitta en gestalts rätta röst - hitta den, vara trogen mot den, och samtidigt spännande.

    SvaraRadera
  4. Jag håller med dig Magnus. Ibland tycker jag att man hoppar på henne för allt möjligt orelevant, så att man häpnar (förutom att hon skriver för mycket) - t ex när hon gav ut dagböckerna ungefärliga citat några fåtal av en uppsjö: de var skrivna med tanke på utgivning + inga smaskiga detaljer: hon är inte elak mot någon, hur är det möjligt? + man kan inte vara så fördragsam + hon skriver odramatiskt om att hon inte har barn, en "onormal" kvinna + hon har sådant kontrollbehov (kvinnliga kritiker tyvärr.. Maria Sveland har jag för mig, några av citaten ovan). Oates vill inte vara en murbräcka i någon annans händer och det håller jag henne högt för. Illa när någon försöker "använda" andra för egna syften, stöpa om.
    Intressant: var skulle Oates vara om hon INTE skrev mycket? Omöjlig tanke..
    Ja verkligen hon "hittar en gestalts rätta röst". En gåva.

    SvaraRadera
  5. Helt klart värjer hon sig mot samtidens krav på intimisering, att läsarna ska vara kompis med författaren som halvprivat person och i nästa steg börja tubba honom/henne att skriva det ena eller det andra. Hon _vill_ inte vara rockstjärna, och det är naturligtvis den enda vettiga hållningen.

    Maria Svelands recension av dagböckerna minns jag med en djup suck, den osade av passivt-aggresivt kontrollbehov: "vi som har älskat dig så mycket Joyce och så är du inte mer dramaqueen än så här, och vill inte skriva den stora queerromanen?!"

    SvaraRadera
  6. En av de saker jag gillar med Oates är att hon är en sådan samhällsintresserad berättare, som har sagt vettiga saker i typ fyrtio år eller mer om Amerika, och att hon uppehåller sig vid samma motiv hela tiden.
    Visst, hon har stark integritet, och jag minns biografin om henne som hette Invisible Writer: klart att det är en provokation, med en så privat författare, eller att det har blivit en provokation nu. Och nu ångrar jag att jag inte köpte boken A Widow´s Story, som jag såg i en engelsk boklåda i Zurich för drygt en månad sedan, för nu har jag inte alls tid att läsa den ...

    SvaraRadera
  7. Det är märkligt att det blivit en så provocerande hållning och jag tror inte att man kan frikänna litteraturvetarna från att ha drivit på den där kulten och behovet av att föreskriva diktarna hur de ska förhålla sig till sin tid, sin ålder, sin sexualitet och en massa annat. Att tvinga upp författarna som privatfigurer på scenen på det sättet och avkräva dem olika slags publika gester, det är naturligtvis ett sätt för litteraturforskare och -tyckare att höja sin egen status, och det i en tid när den traditionella litteraturkritiken inte har så stort utrymme längre.

    SvaraRadera
  8. Hen och queerteori, det är Socialstyrelsen över det.. alla ska in i mallen det är bara mallens form som varierar.
    Ja tankeväckande att det är en så provocerande hållning med stark integritet .. och oerhört intressant att hon skriver om och skriver om historien om USA, ur olika perspektiv fullkomlig guldgruva som sagt.

    SvaraRadera