att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 mars 2011

Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin / Stockholm, Aris Fioretos

I mentalsjukhusets ambitiösa bibliotek hittade jag två diktsamlingar av Nelly Sachs, Än hyllar döden livet, översatt av Erik Lindegren, och en bok som innehöll Glödande gåtor, översatta av Gunnar Ekelöf. Två svarta böcker, tunna, och – herregud, så bra! Inte visste jag då något om Nelly Sachs, att hon var Nobelpristagare, att hon själv hade varit patient på Beckomberga mentalsjukhus (själv arbetade jag på Umedalen, inte mycket att skryta om).

Nu vet jag mer, även innan jag tar del av Aris Fioretos mastiga bok om henne: Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare, Berlin / Stockholm, (Ersatz), men jag slukar den, för den tar mig verkligen rätt in i hennes hemska värld. En överdådig bok: ja, med bilder av allt möjligt, så det är som att träda in i ett museum – bokmärken, tidningsurklipp, brev, foton, ting och tingestar, hårtestar, hårborste och – Nellys sax [sic].

Finns det då något musealt över den här författaren? Ja, det mer än antyds av Fioretos, som skriver om hennes stil som något en modern läsare måste nå efter tillvänjningens princip, då den är så hyperbolisk och högtravande. (Men är det inte tvärtom? Vår egen tid: så smal, så trång, så djävla inskränkt – är det inte just ambitioner och pretentioner vi saknar? När jag började läsa Nelly Sachs då för mer än tjugo år sedan: världen växte, jag växte.)

Själv bodde hon i en liten etta i Stockholm, en 41 m² ”kajuta”, där hon vårdade sin mamma och skrev på nätterna, efter att 1940 ha flytt Nazityskland. Hela hennes väsentliga författarskap är skrivet på svensk mark, men trots att hon så småningom blev svensk medborgare blev Sverige aldrig hennes hem(land): Sverige är inget (hem)land, ingens hem.

Att en författare så gott som debuterar i 50-årsåldern är ovanligt, att hon dessutom skriver en poesi som är så här omvälvande – det saknar närapå motstycke. Några av 1900-talets mest glödande dikter är skrivna på svenska mentalsjukhus: Nelly Sachs tyska, samt Eric Hermelins översättningar av österländsk poesi på Sankt Lars i Lund i seklets början.

Detaljerna präglar hela boken. Nelly Sachs var 154 cm när hon kom till Sverige, men när hon några år senare ansökte om svenskt pass hade hon krympt 6 cm. (Vem är förvånad?) Hon fick 15 elbehandlingar på Beckomberga. Hon hade små fötter, storlek 34, fick specialbeställda skor till Nobelprisfestligheterna. Hjälper det här oss när vi ska läsa hennes dikter? Ja! För här fattar vi att det är en människa som skriver, en kropp, hur diminutiva dess former än givits.

Aris Fioretos skriver som vanligt sin prydliga och stiliga text, och att han gillar Sachs förhindrar inte en kritisk distans, som aldrig sviker honom när han initierat leder oss genom hennes liv och verk: som kritiker är han suverän i sina hypernära läsningar, in i minsta skiljetecken. Det är spännande att följa Sachs övergång från traditionell poesi till den helt privata dikt som tillkom efter flykten till Sverige. Men det är också en intressant konflikt mellan paradoxen i hennes försök att sopa igen spåren efter sig, samtidigt som hon antyder att förutsättningen för dikterna låg i det erfarna.

Här finns gott om lustiga sammanträffanden, jag nöjer mig med ett exempel: fadern uppfann en slags muskelförstärkare, en expander (det finns bilder i boken, be mig inte att förklara), och Fioretos ser en parallell till Sachs dikter, att de också arbetar med tänjning, där det expansiva blir både motivval och metod.

Ja, och så flykten och förvandlingen, som i bokens titel och i titeln på Sachs första volym i svensk översättning. Hon skulle rätt snart översätta svensk poesi till tyska, men blev väl aldrig riktigt hemma i det svenska språket heller (hon gav sig på en översättning av Karin Boyes Kallocain också, men den utkom aldrig). Rörelsen: dansen, som viktiga inslag i hennes poesi.

Som tonåring hade Nelly Sachs en crush i en icke-judisk man, som skulle dö under det andra världskriget som motståndsman: han brukar gå under namnet ”den döde brudgummen”, och bildar ram till dikterna, förutom det uppenbara såret, ”det ofattbara”, med kollegan och vännen Paul Celans eufemism, ”det som hände”. Sachs mytologiserar honom, och hans identitet förblir hemlig: det som brukar kallas för ”han” kan ha varit flera personer, menar Fioretos, där namnet skrivs som ”övergivenhetens ärr: XXX”. Ja, han kanske var en ”Herr X(xx)”, och poeten vet att poesin mår bättre av anonymitet, att tystnadsplikten genererar mer levande dikter.

Fioretos intervjuar Margaretha Holmqvist, gift med kritikern Bengt Holmqvist, ett par som skulle utgöra Sachs förmodligen närmsta vänner i Sverige. Han intervjuar även en ”Dr F”, som redogör för hennes perioder som mentalpatient. Kalla mig skeptisk läsare, men jag utläser ”F” som ”F[ioretos]”, att här träder författaren Fioretos in och överröstar kritikern, genom att doktorn ges repliker som låter omisskännligt Fioretoska.

Ja, jag har sagt det redan: en överdådig bok. Fioretos skriver om hur poesin inte var någon lindring för Nelly Sachs, utan en räddning, det enda som fick henne att överleva, att härda ut. I dikterna finns inget jag och du, bara ett stort vi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar