att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

9 mars 2011

Ingen riktig kvinna, Virginie Mouzat

Nakna fotomodeller erbjuder för den voyeuristiske betraktaren fullkomlig tillgänglighet – men för densamme en lika fullkomlig oåtkomlighet. Den här paradoxen skriver den franska författaren Virginie Mouzat om i sin debutroman Ingen riktig kvinna, som Sekwa, specialisterna på fransk nutidslitteratur, ger ut, i Cecilia Franklins översättning. Enligt förlaget är hon journalist på Le Figaro, men hennes roll där har nog snarare handlat om att vara moderedaktör – hon var också i början av året en av två påtänkta till posten som chefredaktör för Vogue, men förlorade mot Emmanuelle Alt.

Detta ska kanske litteraturen vara tacksam för. Sverige har också modefashionistas med författarambitioner: ungefär samtidigt med Mouzat debuterade Sofi Fahrman. Ingen riktig kvinna är en riktigt vass roman, om en (slags) kvinna som effektivt turnerar Beauvoirs berömda tes: man blir inte arg, man föds sådan. Hon bär en inneboende aggressivitet, och skriver ett långt brev för att komma till rätta med vem hon är, och vem hon inte är. Varför är hon vred? Hon söker ett tillstånd: ”där jag kan känna att jag är någon, en tom njutning, något som upphäver den svindlande skillnaden mellan mig och de andra.” Vreden som en kompensation: ja, en tröst i det bristfälliga livet.

Om man ska spåra ett mönster i de franskspråkiga romaner Sekwa letar fram åt sina läsare är det kanske intelligensen som är det mest iögonfallande: det här är romaner som tillåts ha ambitioner, som vågar utmana läsarens fördomar. De här böckerna har anspråk, tar upp filosofiska frågor. En av frågorna rör identiteten: vad innebär det att vara människa, om inte att imitera andra, att härma människobeteendet, att göra vad som förväntas av dig. Du vet inte vad du vill göra förrän du har sett det hos andra.

Och bra litteratur synliggör och ställer till med oreda, och väcker de problem som sover – kanske inte alltid i syftet att ge dem frukost på sängen heller, eller lösa dem. Ett bekymmer för författaren som skriver i den här traditionen är att historien riskerar att hamna i en statisk värld, att det blir svårt att ta sig till en avslutning som lever upp till de förväntningar som byggs upp, och Mouzats roman dras nog med detta dilemma, att den inte slutar helt övertygande.

Huvudpersonen här är alltså inte riktigt en kvinna: som sjuttonåring får hon hormoner, men komplikationerna fortsätter. Hon låtsas vara kvinna, agerar kvinnligt. Och – återigen med Beauvoirs ord – hon blir kvinna, fast mer bokstavligt än hon menade i Det andra könet.

Cynikerns röst är kanske synonym med litteraturens egna röst. Det är en jagstark, intelligent röst – men också rösten hos en ensam och rentav osynlig person. Hon är ombytlig, motsägelsefull och inkonsekvent, och gör ett mänskligt intryck, trots eller tack vare att hon vacklar i sin identitet. Hon vägra spela kvinnospelet, trotsar de givna mallarna, och blir en tuff protagonist, som tar kommando, som förnekar en tillvaro som bara tillåter dig att vara kväst i olika grader.

Mouzats stil är nedtonad, men samtidigt präglad av lyrisk intensitet. Det är en knyckig stil, kaxigt charmig och rå och opolerat hård – samtidigt som den bärs av en ömhet, som hela tiden balanserar hätskheten. Det finns en tydlig rytm i hur kvinnan uttrycker sig, fint återgiven i Franklins översättning.

Här finns också ett intressant resonemang om voyeurens blick, som Mouzat medvetet kopplar till fetischismen, ett ägandebehov; det finns en outtalad sorg investerad i hur huvudpersonen diskuterar bildens makt över betraktaren, som maniskt söker föremål att dyrka, men också att bli slav under detta behov.

En sak som kan kopplas till Mouzats resonemang om nakenheten rör bloggarnas utfläkning av personligheten, som ändå korresponderar med slutenhet och integritet. En anledning till att hon förlorade kampen i Vogue lär vara att hon, som nog måste beskrivas som världens mest välklädda författare, med en iPhone fotat sig själv naken för en reklamkampanj för Venedigs filmfestival, så sent som i September 2010, vilket fick en del kommentatorer att utbrista: ”hur kan någon som ser så bra ut i kläder vilja visa sig naken?” Mouzat är något av en rebell, visar hon med denna hätska men ändå balanserat skrivna pamflett, som trots några ojämna partier är högst läsvärd.

2 kommentarer:

  1. ”Hur kan någon som ser så bra ut i kläder vilja visa sig naken?” är en kommentar som utan vidare tycks gälla också bloggar, särskilt unga kvinnliga bloggare. Det man villl uppnå är ju ofta att verka "helt öppen" inför läsarna, oförställd och ohämmad - samtidigt som det 'nakna' själv man visar upp delvis är en fiktion.

    SvaraRadera
  2. Ok, spelet mellan vad man visar upp och vad man döljer, vad som är medvetet, och vad som är (på)tvingat ...

    SvaraRadera