att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 mars 2011

Jag är ett medicinskt fenomen

Tennisarm? Vad är väl det jämfört med min handbromsaxel? Jag fiskade efter lite sympati, när kollegerna frågade vari bekymren låg, när min uppsyn skönjdes, men jag möttes bara av hånflabb. "Handbromsaxel"! Det var det knäppaste de hade hört, fick jag veta. Och ändå kan jag inte förklara min värk på annat sätt: jag bromsar mig nedför den livsfarligt grusade cykelbacken varje morgon - någon måste tänka på miljön, och strunta i bilen - och de utslitna lamellerna gör att om jag trycker riktigt djävla hårt undviker jag kollisioner med bilar och hundar. Till priset av en handbromsaxel. Jag är ett medicinskt fenomen. Får det inte heta handbromsaxel vill jag att det i framtiden heter "bernuraxel".

4 kommentarer:

  1. Nu är du ju helt ute och cyklar!

    SvaraRadera
  2. Då är det skönt att bo i Lund! I vintras cyklade jag halvvägs till universitetet innan jag insåg att min broms hade frusit fast, inte gick att använda alls. Den behövs inte så mycket. När skåneborna säger brant backe säger ser jag en svag sluttning.
    En nackdel är däremot den på grund av plattheten överjävliga vinden från havet som då och då motarbetar en stackars cyklist, eller för den del flanör, eller vilken människa som helst som har ett behov att ta sig utanför dörren..

    SvaraRadera
  3. Här, i Stockholm, behövs både hand - och fotbroms (Götgatsbacken... Bellmansgatan...)för att överleva. Och så slipper man kanske handbromsaxel.
    My.

    SvaraRadera
  4. Mm, jag har gett upp allt hopp om den ena handbromsen ... Jag var dum nog att köpa en cykel utan fotbroms, helt enkelt därför att ... jag var dum / den var billig, och så inbillar jag mig att det är någon slags vinst (cykeln blir lättare, eller något).

    SvaraRadera