att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 mars 2011

Svart svan

Det finns mycket i Darren Aronofskys film Black Swan som gör mig betänksam. Till att börja med är filmen till sin uppbyggnad så hårt mallad efter hans förra film The Wrestler: en huvudperson som späker sig mot framgången och offrar sitt privatliv för denna framgång. Vidare bidrar väl filmen mest till att sprida schablonbilden om baletten som en arena för matstörda masochister: sällan har så många klichéer trängts ihop i samma film, alltifrån övergenialiskt svinaktig koreograf till kontrastdanserskan som dansar med håret slängande för att demonstrera Ninas (Natalie Portman) oförmåga att leva ut sina känslor, som om Ibsens Nora inte gjorde så redan 1879. De övernaturliga inslagen är också klumpigt filmade, med övertydliga effekter från musiken och klippningen. Det stör en film som är så beroende av det visuella, men alltså bara når halvvägs i skrämmande intensitet. Det är dock kul att se att det fortfarande finns roller för två av mina gamla favoritskådespelare, Barbara Hershey och Winona Ryder, även om deras insatser är ganska minimala (Hershey spelar en psykopatisk mor Ryder överspelar desperat i de få scener där hon medverkar). Men det är tråkigt också att se en film med en visserligen exemplarisk skådespelare som Natalie Portman, när det inte är hon som dansar (i Michael Powells mästerverk The Red Shoes spelar dansaren Moira Shearer huvudrollen). Det känns som att jag var den ende som inte bländades av The Wrestler, och det mesta talar för något liknande med Black Swan. Det må vara sant att skräckfilmen är beroende av sina schabloner, men här blir det bara löjligt hur Aronofsky kämpar för att nå upp till fotknölarna på Hitchcock och Polanski, i stället för att försöka göra något eget. Natalie Portmans överkropp rör sig dock snyggt i slutscenerna, när hon äntligen blir den svarta svanen, där verklighet och fantasi umgås så där ledigt som de bara kan göra på film.

6 kommentarer:

  1. Bra recension, nu blev jag intresserad, fast du var kritisk.

    SvaraRadera
  2. Mm, tack! Fast jag är en gnutta kluven, tycker att filmen bitvis ändå håller ihop, och vore det inte för klichéerna skulle jag nog gilla den. Men främst är den beroende av att den förlitar sig på Polanskis filmer, och en del Hitchcock.

    SvaraRadera
  3. jag ser INGEN kliché i filmen. Filmen berättar en historia, fri av klichéer. alla karaktärer är tänkbara och framställda pa ett trovärdigt sätt. alltsa inga klichéer. jag haller bara med dig om att skräcken bara gick halvvägs, det var lite synd. fast den kanske ända gick tva tredjedelar. filmen var iaf underhallande, spännande, kul och framför allt gillade jag historian, portmans roll och den frontala sexualiteten.

    SvaraRadera
  4. Mm, det är svårt öht att göra film utan att använda sig av klichéer, att komma undan med det, att hålla sig FRI från dem. Många av mina favoritfilmer vadar i klichéer, så det är inte det som jag mest hakar upp mig på. Möjligen är jag lite orättvis.

    SvaraRadera
  5. Har förstått att det är en ganska så barock film (i stilistisk mening då) och visst måste det finnas parallleller med/blinkningar till The Red Shoes. Men jag är ändå mycket sugen på att se den, inte minst för att dansen tydligen används som spegel för en mera allmän problematik kring skapande, konstnärskap, självdisciplinering, aggressiv sublimering och träning - balansen mellan ordning, kaos och vansinne. Och det är teman som sällan tas upp på film idag annat än (ibland) för ganska ytliga chocker.

    SvaraRadera
  6. Hej Bernur!
    Jag har nu sett omsider sett filmen och håller med dig helt i din kritik. Tycker att det som helhet var väldigt melodramatisk, rent av en kalkon. Filmberättandet när vissa bitar enbart skulle vara subjektiva fantasier som sedan "togs tillbaka" gjorde att jag tappade intresset. Förstår inte heller hur Nathalie Portman fått alla dess lovord hon var ettdera spänd eller också spänt leende- Machoregissören spelad av franske Vincent Cassel var dock övertygande i sin roll. Men har vi inte sett nog av kvinnor som går under som psykvrak när de lyckas få kontakt med sin sexualitet?

    SvaraRadera