att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 mars 2011

Blues utan slut, Charles Simic

År 2009 utkom på ellerströms en fin översättning av den amerikanske poeten Charles Simic, Skola för mörka tankar, och jag har också följt Simic i bland annat NY Review of Books, där han regelbundet skriver artiklar om poesi: ”a poem is a secret shared by people who have never met each other”, skrev han i sin senaste epistel.

Samma år utkom i mindre skala Görgen Antonssons översättningar av Charles Simic, i boken Blues utan slut, endast i 30 exemplar: det är sant att poesi är eller har blivit en exklusivitet, men måste det vara så? Det är liksom Söderbergs översättning en urvalsvolym, men något mer utförlig, och följer poeten från 1971 till 2005.

En något förenklad beskrivning av Simics poetiska gärning skulle nog handla om kommunikation, att hans huvudsakliga intresse ligger i förmedlingen som ett livsvillkor, försöken att trots allt nå andra människor med språkliga verktyg. Något rörande ligger i boken också en lapp med titeln ”errata”, något en del förlag kan kosta på sig för att skyla över felskrivningar: här blir det en egen dikt, ett slags ”det var så här jag menade (också!)”.

I Simics dikter förekommer en konflikt mellan det episka och det lyriska, och jag tycker nog att mycket av tjusningen ligger i den här spänningen, hur han kombinerar Whitmans anspråk på universalism med Dickinsons privata sfär – också det en förenkling, jag vet. I ellerströms bok fanns dikten ”Emilys tema” som uttryckligen närmade sig Dickinsons tematik, och här dikten ”Det vita rummet”, som likaså vidrör den (förment) vita damens ställen.

Det finns också andra konflikter i den här poesin, mellan vidskepelse och rationalitet, mellan gamla vär(l)den och nya – liksom mellan fantasin och verkligheten, mellan det som kan ledas i bevis endast med hjälp av sinnenas pålitlighet. Simic rör sig mot magiska formler och besvärjelser i sina dikter, och har ett tämligen avspänt förhållande till det vi brukar kalla för ”kunskap”.

Han är på resande fot – en ofullbordad resa, där han alltid går tillbaka till färden i sig, till upplevelsen i att vara på väg, vilket är samma sak som att vara ingenstans, bara mittemellan här och där. Resan går mellan tid och rum, genom rummet och tiden. I de bästa dikterna finns en grov förundran, som laddar dem med brutalitet, där det oväntade härskar fritt. De dikter som ger mig mest är också de där Simic skriver utan avstånd till barndomen, hur han tar sig rätt in i den, utan att passera sentimentalitsdepån.

Det är också bra, och välbehövligt, när Simic pekar ut det löjliga hos exempelvis politiska ledare: hos honom är poeten inte bara barnet, utan den ovuxne, den som vägrar befatta sig, vägrar fatta, som fortsätter fråga och ifrågasätta. För – ja, vad är det för extra dimension som alltid fattas – som om världen saknar en färg, och dikterna är en replik, ett diskret önskemål från denna urbrist hos människan.

Vardagen är värd att respektera, värd att skildras. Och livet som förblir så sjaskigt, men fortfarande det enda vi har: vi lever bara en gång, visst gör vi, visst lever vi? Här finns Simics erbjudande om att ”hålla / Liemannen på gott humör”.

Jag blir nyfiken på en dikt som nämner Djuna Barnes, en av ganska många litterära referenser: här låter Simic en kvinna alludera på Barnes när hon säger att ”Vi dödar ett barn när vi ger det en docka” - men som jag minns hennes citat (Barnes) lyder det snarare att ”Vi ger döden till ett barn när vi ger det en docka”. Men som sagt: litteraturen återkommer han till, även i sina referenser till sagor, och på något sätt kan dikterna läsas som fantasirika sagor, om naturen, som ett sätt att försöka klara sig igenom dagen, hur vi ska förhålla oss till livet – det enklaste och svåraste av allt.

Vad jag kan (be)döma har Antonsson lyckats fånga Simics enkla diktion, gett honom en svenska som ger hans dikter en välbehövlig resonansbotten också här, och man kan bara hoppas att det här inte är slutet på vår svenska bekantskap med den här viktiga amerikanska rösten, som talar till oss från vår tid, men också från gångna och kommande tider.

6 kommentarer:

  1. Sympatisk översättning av dikten ovan.
    Apropå din tolkning av Charles Simics poetiska gärning - kan man förhålla sig till livet utan att befatta sig med det?

    SvaraRadera
  2. Avskyr kommentarsfält. Uppskattade texten om Charles Simic, funderade kring hur du menade att hans poesi var en hjälp i att hantera tillvaron. Språkliga verktyg, mina funkar inte här. Många tankar, och så...blurgh.
    No more comments.

    SvaraRadera
  3. Kommunikation är inte lätt. Spec. inte i kommentarsfält, det blir missförstånd, oproportionerliga misstag ...
    Poesi kan nog hjälpa oss att leva, genom att utrusta oss med fantasi, att vi blir bättre på att se världen annorlunda, som Emily Dickinson, "Säg sanningen snett, men säg den lutande" - - -

    SvaraRadera
  4. "liksom Söderbergs översättning" - betyder det att det är Lasse Söderberg som står för tolkningarna på nämnda ellerströms-utgåva?

    SvaraRadera
  5. Jaa? Jag minns det så: http://bernur.blogg.se/2009/december/skola-for-morka-tankar-charles-simic.html

    SvaraRadera