att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 mars 2011

Natten är ljusare än vatten, Kaj Hedman

Är det att gå över ån efter vatten, om du framhärdar i din finlandssvenska läsning? Länge länge har jag suktat efter den finlandssvenska poesin, vänt på om inte alla stenar så åtminstone nästan fler än tillräckligt, helt enkelt därför att jag så sällan blir besviken, därför att att nästan allt håller hög klass.

Är det så att det svenska vattnet är för urvattnat? Inte vet jag: nu har jag i alla fall efter att ha läst Eva-Stina Byggmästars fina dikter låtit dem följas av Karlebybon Kaj Hedmans bok Natten är ljusare än vatten (där han faktiskt refererar till Byggmästars förra bok, Älvkungen). Givetvis är det bara poeter som döper sina böcker på detta vis: Hedman har bland annat gett ut nio diktsamlingar, och den här boken presenteras som ”mikroessäer” av förlaget Scriptum, som ger ut den både på svenska och finska.

Jag läser den på svenska, och märker hur min läsning styrs av ett kontrastrikt samspel mellan förmenta polariteter. Det är igenkänning på ett främmande sätt. Allt är sig likt, allt är annorlunda. Det exotiska hittar hem, som om Hedman skriver en variant av det ekelöfska credot, ”Jag bor i ett annat land, men du bor ju i samma!”

Till sin form kan mikroessän liknas vid en halv krönika, eller varför inte en prosadikt: betraktelser, typ Baudelaires hugskott, som också de var samtidskommentarer. Hedman rör sig i tiden, årsskiftet 2008-2009, och diskuterar amerikanskt presidentval och händelser som ligger nära den egna personen. Han skriver om dumheterna, om de befängda händelser som finns i överflöd för den som bara gnuggar bort det där behagliga gruset ur de sömndruckna ögonen. Och sjukdomen som tar en människa i gisslan.

Fragmentet som ideal fungerar ypperligt: tankar som väcks, som gnistrar till. Och gnistret är märkbart i Hedmans skrift, i dessa texter (s)om sprak. Poeter ser alltid lite längre än andra: inte nödvändigtvis klokare eller djupare, kanske allra minst just djupare, ju mer jag tänker på det, men – helt klart ser de längre, har en vidare blick för vad tillvaron innehåller (och inte innehåller). Orden räcker till, kort sagt. Som han har skrivit i en tidigare dikt: ”Röst som smekningar ditt finger / mitt hår en åker för din framtid / Kinden rusar genom oförståelsen i minnet / den är som ett mjukt fall, / lilla syster gräv djupare tills smärtan / inte längre känns obärbar blir den / lyfter jag när leken övergår förståndet / ett ljus växer, ett ljus som mild sols / men genomträngande eld” (ur Lycklig din hand, 1998).

Här finns plats för religiöst grubbel. Om Gud finns? (Nja.) Hur är en god kristen? (Ja?) Det blir ett virrvar av vilsenhet, ett slags ”ta hand om mig”, en öppning mot den lilla människan, det lilla i människan. De små anspråkens liv, om att nöja sig med det enkla livet, det som är det svåra. Det är väl alltid svårt att leva, och svårt att veta hur djävlig just vår tid är just nu, om vi har det värre, men nog är det svårare att leva i en tid som verkar tävla med sig själv för att vara så djävlig som möjligt mot oss? Liv och död skriver Hedman om: båda är lika sköra, lika nära – och lika långt borta. Plötsligt,

Kalla det vad du vill: krönika eller dagbok eller för all del mikroessä – jag läser med fascinerad blick dessa betraktelser ur en värld som är så lik min, så annorlunda. Jag skulle nog också säga att den finska blicken är annorlunda än den svenska, att den riktar sig något mer det östra än det västra, för att ta ett exempel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar