Döden & Co, Lukas Moodysson

Döden var ämnet för Lukas Moodyssons debutroman ”Vitt blod”, och när han nu återgår till romanformen tjugoett år senare har inte mycket vatten runnit under broarna, trots att han däremellan regisserat sex långfilmer, däribland ”Fucking Åmål”, ”Tillsammans” och ”Lilja 4-ever”, hunnit ta avsked från sin ursprungliga syssla, poesin, och återkomma till den ett par gånger. Hans nya roman lånar titeln från en dikt av Sylvia Plath, och heter ”Döden & Co”.

Vad som har hänt är att huvudpersonen den här gången stavar sitt namn Lucas, och att den personliga dödsskräcken (”Vitt blod” handlade om huvudpersonen Lukas Moodyssons inbillade leukemi) ersatts av saknaden efter en död far. Lucas sorg blandas med distans, försök att värja sig mot faderns vålnad. Det är något rörande valhänt över den fyrtioårige mannens försök att sörja, samtidigt som han inte vill erkänna fadern i sitt liv, där han vill behålla bilden av honom som misslyckad egoist intakt.

Romanens pappa var matematiklärare, som ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka bevisa att nollan alltid finns, att den inte representerar ett tomrum. På ett plan ett projekt dömt att misslyckas – tills den här boken blir just ett sådant bevis, en illustration till att en död människa inte är försvunnen. Döden är inte slutet, som Bob Dylan sjöng.

För att hantera sorgen läser han obduktionsprotokollet, i en av bokens mest gripande ögonblick, och blir helt besatt av att spela och läsa om schack – en ganska tydlig allusion till ”Det sjunde inseglet” från en av Bergmans ganska få svenska nutida favoritregissörer. Han blir också besatt av döda kändisar: ja, Moodyssons kändisfixering är intakt här – men det är en märklig slags fascination, blandad med indignation, där det går att spåra såväl hyckleri som självförakt, i Lucas frosseri av kändissidans värsta aspekter.

Det övertygande blir porträttet av den ensamme mannen, Lucas, som självömkande trevar sig fram i en tillvaro som domineras av fadern, som kan visa sig utklädd till en hotellreceptionist, till artisten Rihanna, till en (talande, eller snarare pipande) myra. Bilden av den söndriga människan imponerar, genom att han görs så mänsklig i sina tillkortakommanden.

I romanen finns några fina barndomsminnen, som skickligt balanserar de något senare nostalgiska minnena från debuten som tonårigt geni, där det blir Marcus Birro-varning på Moodyssons sätt att återskapa scener i idylliskt skimmer. De hallucinatoriska scenerna där fantasin får något slags överspel hör inte heller till bokens starkaste partier, utan blir bara flummiga barnsligheter.

Det har kanske redan innan Moodyssons bok skrivits för många svenska böcker om döda fäder, och det vore nog en överdrift att säga att han har skrivit den omistliga boken i den genren. Efter halva boken är det som att Moodyssons så viktiga intensitet avtar, och får honom att tappa bort hela berättelsen i långa redogörelser för resor till Filippinerna, gamla kärleksoförrätter, tröstlösa dialoger som spårar ur. En lovande upptakt, innan romanen dimper ned som en pannkaka.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten, 10/3 2011.)