Tänk er en svensk politiker som skulle säga att varje svensk sjundeklassare borde läsa 50 böcker om året. Ramaskri! Nä, det är inte ens tänkbart. Men den brittiske utbildningsministern Michael Gove uttryckte nyligen denna åsikt, vilket givetvis har gett belackarna anledning att påpeka hyckleriet i att han sitter i en regering som håller på att stänga biblioteken. The Independent bad fem ungdomsförfattare lista tio titlar, och två av dem (Philip Pullman och Katy Guest) föreslår faktiskt böcker av Tove Jansson: hade de frågat Ali Smith eller Jeanette Winterson hade de fått samma svar. Tove Jansson har högre anseende i England än Astrid Lindgren, men sådant får man inte heller säga i Sverige - - -(Svenska politiker gör som man brukar: tillsätter en utredning. Regeringen satsar 127 miljoner på "läsbefrämjande åtgärder", i ett arbete som leds av Tomas Lidman, Annina Rabe och Martin Ingvar. Spetskompetens, men ack! - det lär sluta i någon slags slutsats om att pojkar läser färre böcker än flickor, och lägre utbildade läser färre än högre utbildade, och så vidare. Kulturministern Adelssohn Liljeroth är oroad över att för få läser "kvalitetslitteratur", ett ord som - fast, äsch - - - )
När det kommer till kulturpolitik, eller varför inte - litteraturpolitik så verkar politiker återgå till något slags tafatt tonårsstadium där kultur motsvarar porren som de vill gömma för föräldrarna mellan madrasserna och å andra sidan vifta med framför polarna ...
SvaraRaderaanonym: underbar liknelse; oförmågan till verkligt engagemang i kulturfrågor och oförmågan att känna stolthet och nyfikenhet för något på området, och mest av allt för litteratur och klassisk musik (av rädsla för att väljarna eller partikompisarna ska känna sig utanför?) är sjukt starka krafter bland svenska politiker. Alla ska vara medelmåttor, typ.
SvaraRaderaDu, om någon, måste väl då glädjas över Juholts infallsvinkel från kulturpolitiken i dagens linjetal? http://www.youtube.com/watch?v=HRnfDXkxqvM&feature=player_embedded
SvaraRadera"här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.
Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra."
Känns befriande för S med en partiledare vars hela sätt passar perfekt ihop med alla de där hemsnickrade, lite småklumpiga metaforerna. Själva antitesen till det där klippet från i vintras när den där Michael Steele håller Krig och fred som sin favoritbok, för att sedan citera inledningen av Två städer i något idiotiskt försök att fördjupa stämningen i rummet. Värdet av kulturen som personlig upplevelse och en del av den personliga utvecklingen behöver betonas starkare från politikens sida, istället för den hopplöst diffusa idén om "kvalitet". Och varför inte inkorporera detta i den "värdeburna tillväxten" som Juholt också pratar om - så vi någon gång i framtiden kan titta på tillväxtsiffrorna och känna att de reflekterar den utveckling vi har åstadkommit som människor, och inte som nu att aktiebolagens vinster återigen har blivit så stora att någon finanskris knappt märks av i vissas fickor längre
Visst, jag skrev om den am. politikern i jan. Nåja! På ett sätt ändå glädjande att en sv. politiker pratar kultur, men det viktigaste är väl den personliga inlevelsen; det handlar inte om att nämna de rätta namnen (Mona Sahlin skulle nämna 4 kv. konstnärer i tv, hon blev alldeles tom och stum, tills hon sa Liza Marklund och Billie August: hon skulle ha kommit undan om hon sagt EN, och sagt något personligt).
SvaraRaderaVisst - de vill vara medelmåttor, men jag tror att Hägglund har fel när han pratar om verklighetens folk, det är inte så att kultur är något som inte angår människor, att det är något som befinner sig utanför samhället. All riktig konst är politisk, och manar till förändring.