Nio sätt att beskriva regnet, Per Odensten

(Radioprogrammet börjar knappt 9 minuter in i inslaget.)

Sent på 1900-talet utkom författaren Per Odensten med en ny roman, vilket då uppmärksammade den nästan tjugo år gamla debuten Gheel, en roman som hade mytiska dimensioner bland kritikerna – en bok som av deras beskrivningar att döma kunde liknas vid den svenska samtidslitteraturens heliga Graal. Ja, ordet ”mästerverk” har nog aldrig skänkts en annan svensk författare så här ofta. Min läsning av Odensten har aldrig gjort mig mottaglig för det här mästerskapet, även om jag tillstår att Gheel ändå inte var lika dålig som en av hans 00-talsböcker, Vänterskans flykt, en lamt skriven roman om Emily Dickinson.

När jag nu läser Nio sätt att beskriva regnet, en bok i fyra partier, gör jag det med avvaktande blick. De ganska korta men kompensatoriskt många novellerna i del ett innehåller understatementshumor i rikliga portioner. Första novellen har lånat titeln från Werner Aspenström, innehåller ett motto av Göran Palm, och stilen är omisskännligt lånad från Göran Tunström. Idel gubbar. Gubbigt skrivet.

Förlaget skriver på baksidan av boken att Odensten är en ”betydande” författare. Betyder? Jag vet inte. Här vilar inga konstigheter? Jo. Mellan hemligheten och dess avslöjande, mellan mystik och konkretisering, där utspelar sig hans skrivande, mellan knep och knåp. Den röda tråden är vävd av besvärlighetens garn. När jag läser får jag inget fäste – det är bara skumt.

Nog hittar jag finurligheter i de här novellerna, kanske främst i ”Stupor från ett till tretton”, och en viss samhällssatir lite här och där, kanske inspirerat av Kafka (ännu en gubbe). Skönlitterärt skrivande verkar erbjuda Odensten möjligheten till stilövning och pastisch, och kanske är han lite för uppenbart förtjust i de isländska sagorna – men också lite beroende av demonstrationer, inte så mycket för att bevisa vad han själv är kapabel till (han är klädsamt ödmjuk, som det brukar heta, som när han i förbigående nämner ”andra och bättre skrivare”), utan vad litteraturen är mäktig, vilka vidunder den kan skapa, eller trolla fram.

I novellerna är han bortom tiden, bortom rummet. En tidlöshetens geografi. Så lämnar jag novellerna med lite gramse blick, och att då komma fram till del två i boken är som att hitta en glänta, när han skriver om läsning. Idel gubbar, igen: Artur Lundkvist, Stig Dagerman, James Joyce, Marcel Proust, Anton Tjechov, och så vidare. Men han skriver fint om Joyce, om hur läsningen styrs av kärlek och irritation. Också om Dagerman skriver han med förståelse.

Det lustiga är att när han skriver om litteratur är det som om författaren äntligen träder fram, efter att ha stått i kulissen och skrapat med foten, harklat sig i armvecket. Så här fint skriver han då i essäns form om alkisarna: ”I en mindre stad är de öppet utslagna få och välbekanta. De har namn. De är stadens egendom. De utgör en sorts allmänning kring vilken borgarna aldrig ansett det opassande att väva anonymt grymma anekdoter, nödmynt i de välanpassades stundom fattiga umgängesliv.” Om en namngiven, Krinke Balja: ”Han sprider den sötaktiga lukten av fattigdom, smuts, förfall och utvalsad självkänsla.” Så bra är aldrig den skönlitterära författaren, tycker jag.

Dock finns ett lite mästrande drag även när han lämnar fiktionen, och han kan inte sluta bete sig som en förrymd folskolelärare, föreläsande, utpekande, undervisande. Han kallar andra författare för ”mästarna”, vilket bara låter unket. Han har en sympatisk ”tro på dikten som övergripande kunskapsväg”, och skriver bra om självkritik, tills han hämtar försvar ur Harry Martinsons jämförelse, att få negativ kritik var att likna vid "ett yxhugg i pannan”, vilket jag tycker är att ge saken orimliga proportioner och förringa dem som mördas på detta sätt.

Utöver noveller och texter om litteratur finns här två radiopjäser, där den andra är lite mer intressant, om makten och revoltören, om den talande tystnaden. Där blir Odenstens annars lite väl monologiska röst mer dialogisk.

Per Odensten är inte bara omåttligt hyllad, han är också en doldis. Finns han? Är han kanske en förklädd Ernst Brunner? De skriver (nästan) exakt likadant, med samma totalitära anspråk. Att läsa honom (dem?) är lika plågsamt som att se Stefan Holm hoppa höjdhopp: visst, det blev högt någon gång, men det ser ansträngt ut, och snyggt är det inte.