att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 mars 2011

Vitt blod, Lukas Moodysson

När Lukas Moodysson gav ut sin första roman 1990, Vitt blod, var jag måttligt road – vad jag minns. Jag tröttnade på tiraderna, den raljerande tonen, de överspända överdrifterna, den loja stilen, ja allt. Dikterna var i så fall något mer imponerande, även om det var mycket av samma sak: men i mindre doser i alla fall mer charmigt.

Så varför köpte jag Vitt blod i pocket? Jag hade redan läst biblioteksboken, och nu har denna röda pocket stått fastkilad i alla år, senast mellan Melville och Murakami, med en solblekt skär rygg, utan att jag ens har gittat öppna den.

Nu läser jag om den, och blir förvånad över hur fascinerande den ändå är. Lukas Moodysson, huvudpersonen, (tror att han) har leukemi, där de vita blodkropparna förökar sig (befinner sig i inbördeskrig, med Moodyssons ord). Han skriver desperata kärleksbrev till sin flickvän Rebecka, och svenskläraren i mig gör genast kopplingen till Goethes Werther, undrar om det inte vore en poäng att låta eleverna -

Fast, efter ungefär halva boken tappar jag intresset, eller om det är tålamodet som brister. Moodyssons självironi är lika stor som hans självförtroende, och det blir en fängslande kollision mellan dessa storheter. Men han får romanen att spricka i sina sömmar, och använder så många uppslag och följer så många infall att han kunde göra en sådan författare som Chuck Palahniuk avundsjuk.

Desto mer roas jag då av tidsbilden: han åker till Sovjetunionen. Diskuterar EG. Följer Berlinmurens fall. Det är också den här romanen som introducerar Nick Caves musik för den svenskspråkiga litteraturen, på en fest där det dricks vodka och äts hundmat (en fin sammanfattning av 80-talet).

Med ganska stor portion humor lotsar Moodysson sin läsare genom sina snårigt skrivna brev, där som sagt överdrifterna firar stora triumfer. Fantasin är ledstjärna nummer ett och två och tre, och excesserna slängs fram nonchalant, tills bara virrigheten återstår, som när huvudpersonen, poeten Lukas, slåss med kungen, eller diskuterar semestrar med Carl Bildt. Moodyssons kändisfixering är i sig en klurighet: en kombination av fixation och hat, exemplifierat av en grov chikanering av programledaren för Barnjournalen.

Vad som ändå hör till bokens styrka är det fria språket: generellt sett tror jag att fler poeter borde skriva romaner. Det här är en barnslig bok, men intrycket består att Moodysson satsar allt, som om han redan visste att det var sista chansen att komma undan med sitt blasfemiska tilltal. (”När du är ung, kommer du undan med att le”, som Perssons pack sjöng ungefär samtidigt.) Om de tidigaste diktsamlingarna marterades av att poeten tagit (för) stora intryck av Michael Strunge, finns det i romanen kanske lite väl många likheter med Stig Larssons 80-talsromaner.

Och om det då, 1990, var extremt ovanligt att en huvudperson hette detsamma som bokens författare, råder väl det motsatta förhållandet nu. På så sätt är Vitt blod djärvt skriven, helt klart före sin tid. En Lukas Moodysson i full frihet: ja, det är en både uppfriskande och lite beklämmande syn. I den här debutromanen räcker hans energi åtminstone halvvägs.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar