Lustgården, Sadi

Om du är vaken, vänd din håg mot Verkligheten;

Ty Verkligheten – icke skenet – förblifver på sitt ställe.

Jag undrar vad han tänkte, baron Eric Hermelin, när han satt på Sankt Lars mentalsjukhus i början av förra seklet och översatte dessa rader. Var fanns ”Verkligheten” för honom: inne på dårhuset där han stångades mot patienter och inskränkta läkares försök att ringa in honom med diagnoser (under sin mest produktiva period som översättare tyckte en läkare att den intagne började visa tecken på senil demens), eller utanför de låsta portarna, dit han försökte ta sig genom otaliga rymningar, men alla vägar bar tillbaka.

Snillet och poeten Hermelin har stått för en insats som inte kan överskattas, med monomana översättningar av nästan 10 000 sidor poesi mestadels från persiska, från 1000-1500 e.v.t. I fjol var det 150 år sedan Hermelin dog, vilket förlaget Karneval uppmärksammade med en fin utgåva av Lustgården, ett storverk av Sa'dī, vilket ska utläsas som ”den lycklige”.

Åtskilligt har sagts om Hermelins språkkänsla, hans sinne för nyanser och valörer i orden, men också om rikedomen i hans vokabulär – så även denna gång, av kännaren Carl-Göran Ekerwald sin fina inledning till just denna volym (han har tidigare redigerat två urvalsvolymer, Persiska antologin och Persisk balsam). Den tidigare utgåvan av Lustgården utkom i 440 exemplar: det finns fler läsare än så i Sverige, vilket har visat sig i Hermelins förmåga att fortsätta väcka slumrande sinnen – Ekerwald menar att ingen seriös svensk författare har råd att avstå från att läsa Hermelin.

För det är så: ett växelspel mellan originalets text och Hermelins egenartade tolkningar, som har kallats för ”pinsamt bokstavstrogna”, samtidigt som de alltså är helt originella, med en ortografi som helt ignorerar 1906 års stavningsreform, där han också tillåter sig finfina poetiska stavningar som ”sqvaller”, och får ordet att erinra om engelskans 'squalor' (snusk¹). Boken tar sin form efter lärdomens tio portar, som Sadi pedagogiskt genomgår i tur och ordning, där det handlar om rättvisa, om barmhärtighet, om ödmjukhet, om hängivenhet, om förnöjsamhet, om uppfostran, om tacksägelse, om bot, om bön: ja, vad mer kan begäras för en människa som är trasig, som behöver lagas?

En grundläggande lärdom är nödvändigheten i att göra sig av med självet. Allt ont vänds mot det egna – själv är sin värsta fiende: ”Hårdhet mot de fallne är icke mensklighet; / En nedrig fågel är den, som plockar upp kornet framför myran. […] Ty endast dåren utöfvar tyranni mot sig sjelf”. Det handlar också om att lära sig hantera de egna önskningarna, om att genomskåda det som är efemärt i tillvaron. En osvensk lättjedisciplin kombineras med birgittinsk sjävlutplåning, liksom hur viktigt det är att välja sina strider.

Levnadsorden är enkla nog: ”Om en menniska ser gift i andras gom, / Hur kan det söta vattnet rinna ned för hennes egen strupe?” Vad Hermelin/Sadi alltså kan lära oss är en empatins läsart: en djupare förståelse för det skrivna, hur det ska omsättas, genom att sluta älta det egna, att det viktiga blir att se de andra människorna. Texten formar sig som en varning för självbedrägeriet, med Sadis allt mer förgrymmade ton. Då läser jag dem också som friska alternativ till de omåttligt populära böckerna om självhjälp och positivt tänkande, med sin perversa fixering av det egna jaget: här handlar det mycket mer om att gå utanför sig själv, om vidare perspektiv, om en öppnare värld.

Därför borde boken bli obligatoriskt inslag på chefsutbildningar: dessa potentater som verkligen borde vidga sina perspektiv, söka sig utanför den trånga lådan. Annars borde boken också passa alla som tycker att Kafka och Pessoa är 1900-talets viktigaste författare: här finns liknande parabler, liknande tvärvetenskapliga studier i psykologi, filosofi, religion och litteratur. IQ-testerna, de populära, skränar ut att vi blir smartare för varje generation: ja, vi blir dummare! För det är en intelligens vi inte är betjänta av.

Vad blir då verklighetens väsen, Hermelin versala portalord: ”Verkligheten”? Kanske något så här enkelt:

”Höfves dig storhet? Gör dig liten!

Ty desse store män hafva ej i hela världen sett någon sämre människa än sig sjelfva.

Du skall blifva dyrbar inför menniskors ögon då,

När du håller dig sjelf för intet.”

1 Annars kommer det svenska ordet ”skvaller” från ett isländskt ord för högljutt tal.