att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 mars 2011

Kan du tala?

En fredagskväll ser jag tv-programmet ”Skavlan”. Mannen med Sveriges coolaste initialer är gäst – Ingemar Stenmark. Han pratar om den nervositet han upplevde som tävlande, och jag tänker på att den ändå aldrig syntes i tv-rutan, och att den på intet sätt kunde mäta sig med min nervositet när jag gick i mellanstadiet och lektionen avbröts för att vi på en flimrande tv-skärm skulle följa jakten på hundradelar i hans andra åk i Garmisch-Partenkirchen, Val-d´Isère och så vidare.

Stenmark berättar om sina svårigheter att konversera, han som är så känd för att vara tystlåten. Men han pratar gärna om skidteknik, säger han på ett lite gulligt sätt, och programledaren Fredrik Skavlan säger att då vet alla som riskerar att hamna bredvid honom på en middag att de kan prata skidteknik.

Men det är ju inte så det går till. Jag inser att jag – i viss mån – har mig själv att skylla, för att så många så gärna vill prata om böcker när de träffar mig. Men jag har inget att säga dem, för de skyndar sig att säga: ”ja, jag läser ju inte själv så många böcker ...”

Alltså: vad ska jag då säga? Det blir något utslätat, där jag intensivt tvingas fundera på vad jag kan säga, utan att det låter snobbigt eller elitistiskt. Dostojevskij, det är ett säkert namn, det är tryggt att säga det, för det är ett namn som alla känner till.

Om jag å andra sidan vill prata om Clarice Lispector, då kan jag bara göra det med någon som har läst hennes böcker, eller är nyfiken på att börja göra det. Det är förstås samma sak för Stenmark: inte vill han prata skidteknik med någon som har så rudimentära kunskaper att han undrar om det är riktigt stål i stålkanterna. ”He gå int att förklara för en som int begrip”, som ett av hans legendariska uttalanden löd, när han intervjuades.

Nu är det inte riktigt sant att alla bara vill prata böcker med mig. Det finns också människor som är totalt okänsliga för sin omgivning, där jag förutsätts ha intresse av lyssna på långa utläggningar om golfmatcher, om byggandet av altaner, om hur många hästkrafter som ryms under en motorhuv på en viss bil – jag, som aldrig har vidrört en golfklubba, har haft nio adresser men aldrig vetat hur många kvadratmeter som funnits i någon av dem, och äger en bil om vilken den enda upplysning jag kan ge är att det är en grå Saab. Det blir inget samtal då, bara en monolog, en demonstration av fakta.

Som sagt: jag har väl mig själv att skylla då, för att jag har odlat bilden av mig själv som litteraturnörd. Men det är smärtsamt att reduceras till en schablon. Samtidigt som jag vill bevara något av mig själv intakt, vårda de sista spillrorna av det som brukar gå under beteckningen ”integritet”, inser jag att vår självbild kolliderar med omvärldens bild av oss. Jag gör samma misstag själv, förminskar min omgivning genom att hela tiden tro att de är sina intressen.

Vi borde lära oss att sluta underskatta varandra. Jag önskar att vi kunde följa Rilkes vackra anmodan, att tillägna oss världen med så vida hjärtan som möjligt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten, 5/3 2011.)

7 kommentarer:

  1. Det var en mycket vacker och klok text, tack.

    SvaraRadera
  2. Det är sällan man läser sådant här - ärliga vardagsobservationer utan krusiduller. Jag har själv funderat över varför det är så svårt att skriva denna typen av inlägg? Som om genom att kommentera vår egen samtid - vardag - och särskilt den sociala jargong bland de människor som direkt omger oss, avslöjar vi vårt egna kotteri? Eller kanske är det så att man inte vill avslöja hur man i smyg föraktar de där umgängesreglerna, därför att de är ju trots allt händiga, de garderar oss inför de där spänningarna som kan uppstå när man finner sig i samma rum som en annan person med vilken man har absolut inget intresse av att utbyta annat än de mest basala artighetsfraser.

    SvaraRadera
  3. Tack!
    Mm, så gott om prat, så ont om - (sam)tal ...
    Inte vet jag, det är så lätt att det bara blir floskler, stela konvenansfraser.
    Det var lättare när jag i någon mån profilerade mig som idrottsintresserad, men man kan inte upprätthålla diskussioner, när ens senaste sport-referenser är Foppas vilja att ge Tranåsdomaren Börje Johansson en knytnäve efter en SM-final, det var väl 1994?

    SvaraRadera
  4. jag har haft 18 adresser. jag är 21. Så skryt inte om dina 9 adresser, pah! jävla peanuts!

    SvaraRadera
  5. Vissa kan uppfinna snacket ur tomma intet när de hamnar intill en främling som de i princip inte vet något om, som bara råkat dimpa ner vid samma dukade bord eller i samma foajé. Jag har svårt för det, fast jag annars inte har någon särskild fobi för att tala: det jobbiga är att den situationen kräver att man hittar ett slags halvprivat tonläge, ett snack som är gemensamt utan att bli så privat att det kan riskera stanna upp. Hur dansar man med någon som man inte har en aning om vad och hur de kan dansa? Har man ett ämne, ett gemensamt intresse att starta från och ta mark i så lägger det en grund för samtalet, ingendera parten är "tvungen" att kasta fram alltför privata bitar av sig själv för att få samtalet att ta fart. Men för människor som är lika glada i att snacka om sig själv som Maradona är det kanske snarare lustfyllt när det inte finns några givna ämnen.

    SvaraRadera
  6. He, jag skröt väl inte! Thåström hade 49 adresser mellan åldern 20-50, inte visste jag att det var en tävling.
    Jag vidhåller nog att det ÄR svårt att tala, alltså inte bara snacka ...

    SvaraRadera
  7. haha! inte dåligt, undrar om jag lyckas hålla med där, det blir nog svårt. och inte heller särskilt eftersträvansvärt. men vi snackar bokföringsadresser här va? det är i alla fall lugnande att veta att man inte är ensam om stolleriet.

    SvaraRadera