An Apprenticeship or The Book of Pleasures, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser, Penguin

My mystery is simple: I don’t know how to be alive.

Så yttrar sig protagonisten i en av Clarice Lispectors romaner som ännu inte finns tillgänglig på svenska. An Apprenticeship or The Book of Pleasures kan man i stället läsa på engelska, eftersom den helt nyligen tillkommit i Penguins serie Modern Classics. Den förra översättningen kom 1986, men man har förstått att de tidiga översättningarna inte varit tillräckligt följsamma med syntaktiska egenheter och idiosynkrasier i ordval. Jämför för allt i världen hur eftervärlden hanterade Emily Dickinsons dikter för att göra dem publiceringsfähiga.

 

Det är en roman från 1969, den inleds med ett kommatecken (”, being so busy”) och avslutas med ett kolon (”this is what I think:”). Däremellan en dialogisk roman, med Lóri (Loreley) som den emblematiska kvinnan hos Lispector. Med viss anstrykning av det självbiografiska: båda har bott utomlands, båda liknas vid sfinxer som saknar måtta i hur de sminkar sig, båda har svårt att föra sig i sociala sammanhang. Hon träffar en man, filosofiläraren Ulisses.

 

Du kanske tänker, aha, Ulysses och sirenen som lockar honom i fördärvet? Inte helt otänkbart. Fast i själva verket, för att förstärka den självbiografiska botten, träffade Clarice under sin vistelse som diplomathustru en filosofilärare som hette Ulysses Girsoles. Dessutom handlar det inte så mycket om fördärv som om den rena och sanna lyckan: undertitelns njutningar är vad som åstundar, men först behöver alltså Lóri lära sig hur man lever.

 

Närmare bestämt, hur man lever utan smärta. Här kan infogas en analys av den stereotypa bilden av mannen som ska lära upp den obildade kvinnan. Men Lispector vore inte den författare hon är – djärv och smidig i tanken och språket som en panter – om hon inte utmanade alla konventioner. Hon förvränger alla stereotyper och vrider dem rätt. Som: är inte Ulisses dominant och manipulativ? Vem förför vem i denna säregna uppvaktning?

 

Förälskelsen mellan Lóri och Ulisses är påtaglig. Men i stället för sex på första dejten blir det långa samtal om livet, om smärtan, om dålig självkänsla, om Gud (snarare Guden i bestämd form), om tung sötma, om kroppen och själen, om vad som utgör det mänskliga, om hur det är att känna sig obegriplig i en obegriplig värld, om vilka insatser och risker som måste investeras i jakten efter lycka. Och, som alltid hos Lispector, om döden.

 

Lóri jobbar på lågstadiet, ömmar för de fattiga barnen. Hon är på ytan attraktiv, men sargad på insidan (”her eyes were dry, her heart was soaked” får vi veta redan i ouvertyren). Liksom många människor med ångest pendlar hon mellan självförakt och narcissism. Hon vet också att det är bara de som lider som allra mest som kan njuta som allra mest, eftersom det krävs att känslornas alla membran har forcerats för att vi ska få uppleva både det positiva och det negativa. Hybrisen blir kompensatorisk hos den som delar denna oförmåga att helt ta till sig bekräftelse.   

 

Inledningens kommatecken följs av ett flöde, där språket inte stelnar, utan bara tar sig vidare vidare vidare över flera sidor, som om det inte kunde skynda sig tillräckligt för att uttrycka allt det har på tungan. Senare fixeras texten, och det som följer är en med Lispectors måttstock ganska ordinär roman. Sannerligen inget för nybörjaren. Å andra sidan: att det fortfarande finns människor i världen som inte har börjat läsa Clarice Lispector redan är ett mysterium, värt en egen bok.   

 

Lärlingskapet består i att utforska hur man lever, och som vanligt angriper Lispector sitt ämne från ett perspektiv som lånar lika mycket från det filosofiska traktatet som från den skönlitterära romanen. Denna blandning ger hennes romaner en sällsam spänning, där det inte går att släppa taget som sin häpnad. I efterordet skriver Sheila Heti om hur hon rutinmässigt läser Lispector: stänger av telefonen, isolerar sig, för att sträckläsa och umgås med texten oavbrutet. Jag skulle hävda att den metoden är lika rätt som den är fel: helt enkelt därför att en sträckläsning bara gör dig vimmelkantig, samtidigt som det är så man ”borde” läsa hennes intensiva prosa. Men till priset i så fall av en viss galenskap.

 

I sin utmärkta Lispector-biografi Why This World skriver Benjamin Moser, som också översatt An Apprencticehip, om hur romanen är formad av sin kontext kring de europeiska protesterna och revolterna 1968. Bland annat citeras en sång från Tjeckoslovakien, en idyllisk sång vars naiva budskap om kärlek skulle söndersmulas av hårdare politiska inskränkningar. Han visar också hur förnamnet Lóri inhyser författarens efternamns första och två sista bokstäver, L[ispect]or, för att förtydliga den självbiografiska inriktningen. Så kopplas hennes skrivande ofta, mellan den yttre och den inre världen.   

 

Denna roman utforskar också våra inneboende slumrande resurser. Lispector skapar en ny slags uppmärksamhet inför världen, bekant för oss som läst till exempel Passionen enligt G.H., om kvinnan som använder en kackerlacka för att förstå världen och språket. I denna roman som utkom fem år senare är det en fortsatt utredning av både det materiella och det begreppsmässiga. De gudomliga ögonblicken förmedlas via snapshots, där evigheten tillåts blixtra till i himmelska insikter och paradoxer: ”’Not understanding’ was so vast that it surpassed all understanding”.

 

Kunskapen bär alltid på djupare lager av okunskap. Det finns ofta hos Lispector en längtan efter en ordlöshet. Det kluriga hos henne är den kombination av intellekt och kropp som hon förevisar , hur sinnligheten görs cerebral, och vice versa, i vad som kunde kallas känslighetens poetik (eller hur man tänker med hela kroppen och inte bara hjärnan), hur språket fungerar som språngbräda för alla upplevelser, både tankens och intuitionens. Hon är med andra ord en författare som helt styrs av instinkt – att inte ha fötts som djur tillhörde hennes stora sorger.

 

Därför är det ovidkommande med genrebeteckningar, om det är roman eller essä eller filosofi eller psykologi, eftersom det är allt detta, och också något ytterligare, i mötet med läsaren. Samtidigt som hennes prosa är så tät är den lätt, både tungt rotad och eterisk, ett kvicksilver som sprids i olika riktningar, mot nya discipliner, nya upptäckter. Hon skriver knasigt, kaosigt, extraordinärt, skräckartat. Det är det sublima som är målet för hennes skrivande, och hon når fram till dessa yttersta platåer för grymheten: ”it’s in the impossible that you find reality”.  

 

Det är en roman som visar hur det är att vara mottaglig för livet, det vill säga sårbar, men också att inga andra alternativ finns. Lispector skriver om hur mödosamt och svårt det är att plocka fram vår innersta och sannaste kvintessens. Böcker kan vara komplexa, komplicerade, krångliga, och det ska kanske inte förnekas att Lispector ofta kan ge det intrycket. Ändå: besvärliga böcker är en gåva, eftersom världen i sig är så inställsam och beskedlig. Att läsa Lispector är som att utsätta sig för ett vältaligt vilddjur, och det är bara beklagligt om du inte har plats för sådant i ditt liv.

Complete Stories, Clarice Lispector, New Directions

På svenska finns endast två av Clarice Lispectors novellsamlingar översatta i sin helhet: Familjeband och Hemlig lycka. I övrigt elva av de tretton novellerna i Främlingslegionen. Då kan det finnas anledning att söka upp Complete Stories, den första samlingen på något språk av samtliga noveller. Det är också en ovanligt snygg bok, med ett omslag som bara visar ögonen, med en röd sol som utgår från ansiktets läppar på bokryggen, samt på baksidan den magiska vänstra handen. (Skaffa alltså inte Penguin-utgåvan.)

Det är Katrina Dodson som har översatt. Jag har tidigare läst Lispector mestadels på svenska, men också några olika engelska översättningar. A Breath of Life (Johnny Lorenz), The Apple in the Dark (Gregory Rabussa), samt novellerna i volymen Soulstorm (Alexis Levitin), som samlar två 70-talssamlingar. Mycket har sagts om hur äldre översättningar har mildrat den excentriska stilen, men jag är väldigt nöjd med hur Dodson tar till vara de besynnerliga inslagen.

Utöver det man alltså redan kunnat läsa på svenska finns tio noveller som utgör juvenilia, ett knippe oöversatta från Främlingslegionen (fler än de två som ratades ur samlingen), de två 70-talssamlingarna som på engelska heter Where Were You at Night och The Via Crucis of the Body, samt tre sena noveller.   

Clarice Lispector är en vattendelare. Åtskilliga som läser henne gör det med en besatthet som liknar religiös fundamentalism. Jag är själv en av dessa, en som betraktar hennes böcker som heliga reliker. Förmodligen fungerar denna fanatism avskräckande på lika många andra, som tar avstånd och tycker att stilen är manierad, överdriven, långsökt, utstuderad – och, ja, det är en författare som uppmuntrar till överdrivna reaktioner.

Kanske talar jag för döva öron om jag då menar att det är en lämplig väg att inleda sin bekantskap med novellerna? Det är stiligt och lärorikt att låta de portugisiska originaltitlarna stå under den engelska titeln.

Lispector gjorde en sensationell debut när hon var drygt tjugo med den sällsynt mogna romanen Nära det vilda hjärtat. Antydningarna till hela hennes författarskap finns redan här. Därför är det inte alls förvånande att man redan i en av de tidiga novellerna hittar en formel till hennes attityd som människa och författare, skrivet av nittonåringen: ”A dense veil isolated me from the world and, without my knowing it, an abyss separated me from myself.” Så skriver den som redan vet, den som redan har sett och förstått.

I novellerna går hon rätt in i de starkaste känslorna. Galenskap. Passion. Död. Evigheten. Men klarsyntheten har ett pris: ”I would like to tell you that having passions does not mean living beautifully, but rather suffering pointlessly. That the soul was meant to be guided by reason and that no one can be happy when at the mercy of the instincts.”

Det är vanligt att citera en smått misogyn litteraturvetares omdöme, att Lispector såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf. I själva verket skriver hon ju motsatsen till Woolf: det här är mycket råare och mycket mer otåligt skrivet, och inget är subtilt eller underförstått eller dolt av konventioner eller god ton. Lispector är en ouppfostrad stilist, som innerst inne sörjer att hon inte tillåts vara ett rovdjur. Om Woolf undersöker djupet i människans själ är Lispectors ämne snarare relationen mellan människan och det andra: tingen, varelserna, det monstruösa. Där Woolf skriver för att komma förbi smärtan och lära sig hantera motgångar är Lispector konfrontativ. Hon blir också kvar i upplevelserna, i de stora mysterierna. Hennes glädje är ferociös. Woolf är liv: Lispector död. (Lispector var också besviken på Woolf, menade att hon hade gett upp när hon begick självmord 1941.)

Rastlöshetens mål blir att hålla sig kvar, dröja i något så paradoxalt som – det blivande. Inte att fånga nuet i sig, utan att gå steget längre och nå en punkt som i brist på annat måste kallas ”framtiden”. I en av de två sista novellerna skriver hon kusligt nog om döden. Den här bokens sista novell, ”One Day Less” (”Um dia a menos”), inleds så här: ”I doubt that death will come. Death?”

Det är som om hon ställer sig på nuets platå. Svindlande skrivet. Jag förstår varför så många inte klarar av det här, varför så många ger upp och tycker att hon går för långt. Paradoxerna och provokationerna utmanar och förstör. Ja, Lispector är en sabotör mer än förlikare. Hon är mångsidig, splittrad, ifrågasättande. Testar normalitetens gränser. Identiteter är utbytbara. Hon är, som hon skriver själv, en blandning av bonde och himlakropp.

I de sena novellerna från 70-talet är desperationen uppenbar. Djur och androgyna väsen tar plats i människornas liv, man kan inte lita på något. Men det är en underskattning att tala om magisk realism. Att leva farligt, på verklighetens gräns. Där själva tiden bjuds in till strid: ”We divide time when in reality it is not divisible. It is always immutable. But we need to divide it. And to that end a monstrous thing was created: the clock.” Mer än magisk realism är det ju komisk tragedi. Det sublima: att reflektera vansinnets skratt med leende läppar.

Just den här novellen, ”Report on the Thing”, hör till hennes märkligaste. Ett ting, ”Sveglia”, manas fram som bland annat en fotbollsmatch (Pelé är dock inte Sveglia), skrivandet, Coca-Cola, Sverige … Kvinnans bröst, men inte mannens organ – Sveglia lever på att vara anonym, kanske blygsam. Pelé är för offentlig, ha! Typiskt brasiliansk författare att skriva om fotboll. Novellen ”Brasília” hör till det bästa jag har läst, där Lispector gör en successiv och noggrann genomgång av allt som är Brasilien, läglig läsning till sommarens OS kanske. Hon glömmer inte att Brasilien också är ”Gooooooooooal!”

Det märkliga med Sveglia övertrumfas ändå av karaktären Ruth Algrave, en kvinna så pryd att hon badar med underkläderna på, som träffar en rymdvarelse från Saturnus som hon har sex med. En varelse som kallar sig Ixtlan, en typisk trickster, en katalysator för kvinnans fortsatta utveckling.

Clarice Lispector visste att vi alla är fördömda. Men det är som om hon tar sig an den vissheten med entusiasm. Livsfarlig entusiasm! Det är också ungefär så det känns att läsa henne. Ett vrål! Hon skriver (om) det obönhörliga livet, den skoningslösa döden. De hårda omständigheterna. Den inställda revanschen. En superpessimistisk författare, som aldrig försöker neutralisera smärtan.

Hon gör ofta så här, slänger ut ett starkt, kategoriskt påstående: ”They imprisoned me in freedom.” Men grejen är ju det hon gör sedan, leder det vidare in i strängare bojor, genom att problematisera och försvåra: ”But freedom is only what can be conquered.” Och övar sig i död, det är vad hon gör, med död som ett transivt verb, i den meningen ”jag älskar dig så mycket att jag dör dig”.

Översättaren Dodson jämför med ett exempel ur ”Love”, för att illustrera dels vikten av att bevara den säregna kommateringen och dels det udda uttrycket med en kvinna som ”har ett ansikte”. Här är det karaktären Ana som håller på att tappa förståndet, och texten gestaltar osäkerheten. Originalets text: ”Junto dela havia uma senhor de azul, com um rosto. Desviou o ohar, depressa. Na calçada, uma mulher deu um empurrão no filho!” Jämför hur den gamla översättningen lyder: ”Beside her sat a woman in blue with an expression which made Ana avert her gaze rapidly. On the pavement a mother shook her little boy.” Dodson: ”Next to her was a lady in blue, with a face. She averted her gaze, quickly. On the sidewalk, a woman shoved her son!” För jämförelsens skull är Örjan Sjögren också trogen originalet i den svenska översättningen av novellen ur Familjeband: ”Bredvid henne satt en kvinna i blått, med ett ansikte. Ana vek snabbt undan blicken. På trottoaren ruskade en kvinna sin lille pojke!”

Mer som kan sägas om den här boken, efter att tillbörligt ha prisat Dodsons översättning, som alltså tillvaratar mycket av snyggheten i Lispectors språk? Benjamin Moser, som skrev en suverän biografi om författaren 2009, skriver ett fint förord, som utreder likheten mellan glamour och grammatik, som en nyckel till Lispectors skrivande. Han skriver också bra om makt och maktlöshet. Men ska vi hålla med honom när han hävdar att hon var den första kvinnan som skrev sitt eget liv?

The Woman Who Killed the Fish, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser, New Directions

 

Långt ifrån alla böcker av den brasilianska författaren Clarice Lispector finns översatta till svenska, även om Tranans ambitiösa arbete under 2000-talet har kommit en bra bit på vägen. Av de 9 romanerna saknas 3, och av de 84 novellerna saknas drygt hälften. Mest saknar jag nog krönikorna, som häromåret kom i samlad form på engelska. Först nu har också hennes fyra barnböcker samlats i en engelsk volym – given läsning för komplettister.

 

The Woman Who Killed the Fish är alltså en bok med fyra separata berättelser för barn, som hon skrev mestadels för sina söner från åren 1966 och framåt. Därmed sällar sig Lispector till den illustra skaran ”vuxenförfattare” som skrev för barn – några bland dem förstås Oscar Wildes Sagor, Sylvia Plaths Sängboken, T.S.Eliots kattbok. Sagorna i Lispectors bok är kort hållna, så här kan inga barn komma undan med att de hinner bli rastlösa under högläsningen. Tilltalet är rätt likt det hon anlägger i sina krönikor: halvt retsam, halvt ironisk – men alltid lägger hon sig på barnets nivå, och talar rätt in i deras existentiella undringar.

 

Titelberättelsen handlar också om döden, ett inte helt ovanligt tema för barnböcker (tänk Barbro Lindgren och Eva Erikssons Titta Max Grav från 1991). Berättaren tar på sig skulden för akvariefiskarnas död, och berättelsen kan läsas som ett försvarstal där hon ber om ursäkt för försummelsen, men måste få förklara hur mycket djur betyder för henne och hur mycket hon älskar dem – men det finns faktiskt stunder som är viktigare än att sköta ett akvarium. Vad kan vara viktigare? frågar du. Tja, läs berättelsen, säger jag bara – här står jag nog – med facit i hand – på Lispectors sida.

 

Översättaren Benjamin Moser – som också skrivit en lysande biografi över Lispector – har mer eller mindre tagit över översättningen av henne, efter att den under lång period varit i vanrykte (de engelska översättningarna, alltså). Nu har han gett de engelskspråkiga läsarna en mer korrekt uppfattning om hennes idiom. Det är lätt att känna igen ”den vuxne” Lispector här – fast, slår det mig, är hon ens någonsin vuxen som författare? Är hon inte även i sina andra böcker – de halsbrytande romanerna och de våghalsiga novellerna – alltid barnet som leker vuxen? En författare som helt går sina egna vägar och inte lyder några regler.

 

Som bekant (jag har citerat det oftare än något annat) längtade Lispector efter att få vara ett djur, och hon tar med sig den inställningen i sina barnsagor: ”besides being people, we’re also animals.” Hon skriver också som ett djur: intuitivt, utan en tanke på konsekvenser eller konvenans eller vad som är rimlighet. Det blir också tydligt var hon har sina sympatier: hos barnen, förstås.

 

Så, titelberättelsen handlar om döden? Ja, men i mycket högre grad blir det en berättelse som förespråkar uppmärksamhet i allt som lever, inlevelsen i varelser av alla slag. Storyn är sekundär, som om berättaren glömmer bort den och måste bli påmind. Hon skriver på barnets nivå, och utgår från deras logik: ”Lizards don’t talk, don’t sing, don’t dance, don’t like people because they’re afraid of people. Lizards would be dangerous for us if they were as big as alligators.”

 

Finns det lärdomar? Ja, men de är också sekundära. Djurvärlden är grym, och Lispector väjer inte för svåra frågor. Döden hör till vardagen, det är lika bra att vänja sig vid det vid ung ålder. Underförstått blir hennes meddelande till barnen att de inte ska blunda för lidandet utan söka hjälp hos någon de kan lita på, någon som förstår vad det innebär att lida.

 

De andra sagorna handlar så om en fet kanin som rymmer från sin bur, en hund som berättar för sin ägare ”Clarice”, och en höna som avslöjar intima saker. De fyra djuren i novellerna kan knytas till de fyra elementen och temperamenten, kända från antikens medicinska vetenskap. Kanske så här: fiskarna är vatten (flegmatiker); kaninen är eld (sangviniker (de förökar sig i rasande fart)); hunden är jord (melankoliker); hönan är luft (koleriker). Hm, kanske det, fast hönan är också trög (flegmatiker).

 

Hur kunde så kaninen rymma, när den var för fet för att tränga sig mellan gallret och för svag för att lyfta det tunga locket? Kanske det är en allegori över berättandet, som också är kapabel att lyfta de tyngsta av lock. Hunden Ulisses förhalar sin historia i det längsta, en teknik Lispector själv anlitar i sin berättelse om fiskarna, och hönan är mest rädd. Men Lispector visste något om hur djur måste göra sig rädda för människor, där den stora rädslan förstås är att bli uppäten av dem. Och hon visste även att det ibland inte är så stor skillnad mellan djur och människa: ”She thinks that she thinks”, som det står om hönan, något som ju gäller för en stor del av mänskligheten.

 

Strikt talat går det att läsa Lispectors berättelser här som instruktionsböcker i hur noveller ska skrivas. Vi berömmer oss ofta i Sverige – med viss rätta – om vår unika tradition av högklassiga barnböcker, och jag vill definitivt inte basha här eller trampa någon på foten, men det kanske också orsakar ett underskott på översättningar. Finge jag bestämma något vore det att de här berättelserna genast översattes också till svenska, så att även svenska barn fick i sig så här kvalitativa sagor. Vi vuxna kan också ta del av dem – inte för att upptäcka nya sidor av Lispectors författarskap, men bara få somliga av dem bekräftade (som att hon är det mest ovärderliga 1900-talet skänkte litteraturen).

Nära det vilda hjärtat, Clarice Lispector

Constantin Brancusi, Bird in Space.

Man kan inte tänka ostraffat.

Hos Clarice Lispector är världen tudelad. Den ena är öppen och uppenbar, den andra är sluten och gåtfull, inriktad mot hemligheten. Hon har sin lojalitet med båda dessa världar, och det är där hon låter sina skumma romaner utspela sig: i det skumma mörkret, upplyst av stjärnögonblick.

Det är den inre vägen som är mödan värd. Nära det vilda hjärtat, som Tranan nu i vår ger ut i Örjans Sjögrens översättning, är hennes debutroman, skriven då hon var drygt tjugo år gammal. En nästan kusligt mogen debut, där språket redan har fått den särpräglade blandningen av kontur och förflyktigande, en skulptural rörelse bara momentant infångad – som hos Brâncuşis statyer.

Hemligheten är hennes tillflyktsort, hennes tillhörighet. Med den här romanen skriver hon i Bildungsroman-traditionen, men låter protagonisten Joana genomgå en både intellektuell och fysisk utveckling, med emfas på det kroppsliga, genom att göra henne till ett insnärjt rovdjur, begränsat av konventioner, ”färdig att explodera i våld, den här hungern efter att få blunda och använda kraften fullt ut, med det vilda djurets tanklösa självsäkerhet”. Lispector är ett rovdjur till författare, omåttlig i sina anspråk.

Vartannat kapitel i första delen är hon barnet, vartannat den vuxne, färdig att ingå äktenskap med träbocken Otávio, en Casaubon (George Eliot), en Mr Dalloway (Virginia Woolf). Därav behovet av revolt, av subversivt motstånd, uttryckt med trolldom, kraften att förvandla och överskrida själens obotliga ensamhet.

Som barn är Joana trulig, reserverad – hela tiden på helspänn, med en medfödd skepticism, ständigt redo med misstroendet. Frihetsanspråket möter hårt motstånd sedan när hon är på väg in i äktenskapet. Lispectors roman skildrar en förlust, ett bristtillstånd. Där det enkelspåriga visar sig, skapas behovet av utvecklingen, den nödvändiga flykten. Lispectors skrivande rör sig i polen existens och extas – i en intensitetens närvaro, med nyfikenheten som den starkaste drivkraften.

Här blir äktenskapsskildringen ett bevis för kvinnans instängdhet, där Joana är för stor för Otávio, ungefär som Ibsens Nora är för stor för Torvald, som ett indicium på att dockhemmet fanns också i det brasilianska 1940-talet.

Lispector skriver på paradoxens språk, där det tredje inte är givet på förhand. Gud är storartad i sin godhet inte tack vare sina ingripanden, utan med sin oförmåga, sin maktlöshet: genom att vägra dansa efter religionens pipa, vägra välja sina mirakel, blir Gud större än människans egoistiska strävanden. Likaså visar Lispector hur det endast är de poeter som har lidit som kan transformera sitt lidande till ljuva dikter, medan de som aldrig levt – ”aldrig blivit fråntagna något”, med författarens ord, skriver om plågor, om orättvisa. Resonliga människor skriver oresonligt.

Stilen är organisk, växer på sina egna villkor. I ontologiska undersökningar pejlar hon frågan, den enda giltiga frågan: ”vad vet vi?” Hon dröjer inte med svaret, utan forcerar fram det. Hennes intelligens är intuitiv, vet inte av de akademiska dumma upptrampade spåren. Det är en otrygghetens kunskap, där det också handlar om att hitta vad som finns bakom orden: ”Jo, hon förstod orden och allt vad de innehöll. Men ändå fanns känslan där av att de hade en lönndörr, som hon inte kunde se och bakom vilken hon skulle hitta deras verkliga innebörd.” Så som kunskap alltid beter sig – på det egentliga planet: du hittar en dörr, öppnar den, och bakom den, en ny dörr, så du öppnar den också, och där finns ytterligare en dörr – kunskapens svindelkänsla. Logiken är aldrig vilande – den följer egna lagar, och människan kan bara gå i dess fotspår och tyda dess rörelse.

Här handlar det inte om att lägga saker till rätta: Clarice Lispector skriver i trots mot prydligheten. Det sken som strålar i hennes böcker är inte av det förklarande slaget, som tillåter dig som läsare att andas ut. Hon bevarar mysteriet. I boken Levande vatten förklarar Lispector sitt uppdrag som att ”försöka fånga den fjärde dimensionen av nu-ögonblicket”. Det är ett skrivande som saknar yttre gräns, och hon låter också Joana bli en bärare av sådana egenskaper: ”Jag har svårt att fatta att jag har gränser, att jag har konturer och är definierad. Det känns som om jag är utspridd i luften, som om jag tänker i andra varelser, lever i saker bortom mig själv.”

Här gäller den kunskap som räknas – inte den intragglade ramsan: livet är något annat än utantillinlärning. Det är ett vasst tänkande på tvären, som leder till nya insikter. Hon söker sig till nya marker, där andra ej hunnit sätta några spår. Hon skriver verkligen som ett barn, ostyrigt och vilt: vore hon man skulle hon tveklöst stämplas som geni, men det är förmodligen välsignande att hon råkar vara kvinna, och därför måste kallas något annat. Som ”geni” skulle hon bli avväpnad, oskadliggjord; nu fortsätter hon vara en motståndskraft, med sitt experimentella skrivande.

Med sin första roman står Lispector vid ett vägval som författare – den är både traditionell och nyskapande. Hon släpper lös krafter starkare än människans med sitt skrivande. Redan här finns embryon till kommande böcker – en kackerlacka i en sockerkaka ska senare manifesteras i den knasiga Passionen enligt G.H., en av hennes bästa böcker, och det finns även en vatten- och stjärntematik, som återkommer i senare verk, liksom mörkerfascinationen. Därför en enhetlighet som befästs redan med den första boken, en osviklig enhetlighet i hennes fortsatta skrivande.

Den avslutas med en tour de force, en veritabel uppvisning som också den pekar fram mot vad hon ska åstadkomma i sina följande böcker, en Molly-monolog som tävlar med Joyce – Lispectors roman inleds med ett Joyce-citat från Porträtt av konstnären som ung, som har gett boken sin titel: ”He was alone. He was unheeded, happy and near to the wild heart of life.” Hennes roman avslutas också med en skapelseberättelse som är ett födande, en löftesrik ansats inför de kommande stordåden, där allt handlar om att överskrida sina begränsningar, att en människa kan vara mer än sina förutsättningar. Det är en oerhört positiv avslutning – en glädjehymn, där potential besegrar konformism, och fantasin triumferar över tråkigheten.

Det är ett skrivande som inte är ett skrivande, som inte kan återges eller refereras, vilket inte är ett helt unikt inslag i litteraturen. Något sådant kan också sägas om William Faulkner, när han är som bäst – åren 1929-1936. Ett febrigt, febrilt skrivande, utanför genrekonventioner, utanför tillhörigheter. Ett skrivande som bara kan upplevas, där häpnaden är det enda sättet att deltaga med.

Alla tycker ju inte så! Att läsa Clarice Lispector är en extrem syssla – kanske en syssla för extremister. Jag är inte intresserad av att missionera, eller att vifta i någon hejarklack med Lispector-halsduk. Men det är ett antingen-eller: antingen vill du följa den här besatthetens härskarinna, eller så gör du det inte, upplever det bara som en prövning. Jag har väldigt svårt för människor som blir ledsna när någon (=jag) säger något ofördelaktigt om deras ”favoritförfattare”.

Själv är jag bara överlycklig att Tranan ger ut hennes böcker, alla med Stefania Malmstens snillrika omslagsformgivning. När man lyfter på fliken står det på bokpärmen: Perto do coração selvagem. Sannerligen nära det vilda hjärtat!

Brev i urval, Clarice Lispector, översättning Wera von Essen, Tranan

Spektakulära författare har ofta kort brinntid. De är i ropet – på allas läppar – en kortare period innan de ersätts av nya spektakulära namn. Detta verkar inte gälla det brasilianska geniet Clarice Lispector (1920-1977). Som bekant blir kritikerfavoriter sällan nationens gunstlingar, men hon blev redan under sin livstid helgonförklarad av hemlandet. Resten av världen fick vänta till 2000-talet innan vi var redo att konfronteras av detta unika sätt att både ta sig an världen och att skriva om den.

Sålunda har Tranan under 00-talet och 10-talet skänkt oss, tack vare ett finfint arbete av Örjan Sjögren, sex av romanerna och två volymer med totalt tre av novellsamlingarna. Nu kompletteras detta arbete av ett urval brev, som Wera von Essen översatt (vi fick hintar om detta redan i hennes autofiktiva roman En debutants dagbok). I efterordet kallar Hanna Nordenhök breven för ”underbara”, något som inte tillräckligt kan understrykas.

Ja, kritiker ska vara svalt objektiva, men ursäkta om tonfallet lätt blir extatiskt när man talar om just den här författaren. Nordenhök argumenterar för breven som litterär form, med en tredje utomstående läsare närvarande och inblandad i korrespondensen: ungefär som Freud menade att en sexuell handling aldrig involverar färre än tre deltagare. Det osynliga ”du” som finns i de framtida anonyma läsarna är ju sådana som du och jag, vi som gillar Lispector som författare.  

Det är en exemplarisk bok, kronologiskt uppställd med några korta informativa texter om vad som försiggår under varje årtionden, samt presentationer av adressaterna. Flest brev är från 1940-talet, när hon etablerar sig som författare (drygt halva boken upptas av dessa brev), ställda till författarkollegan Lúcio Cardoso och Maury Gurgel Valente, som hon var gift med 1943-1959. Så vidtog ett diplomatliv utomlands innan hon tillbringar 60- och 70-talet i Rio de Janeiro.

Som författare ägnade sig Lispector åt skapelseberättelser. Hennes värld är aldrig fullbordad, den finns bara i sin ofullgångna form. Det är därför vattnet blir en så betydande symbol för hennes skrivande, med det ständigt omformande och aldrig fixerade som hennes konstnärliga strävan och yttersta ideal. I det första brevet finns en referens till vattnet: ”Jag är i alla fall full av potential, jag känner att det finns friskt vatten i mig, men jag kan inte hitta källan.” Det här är 1941, två år innan hon debuterar med den sensationella Nära det vilda hjärtat. Redan i detta första brev leker hon med en förstudie till emojin, ett plustecken som får indikera ordet ”mer”, i en medveten strategi att uppvakta det som inte är avslutat. Hela tiden befinner hon sig i en utvecklingsfas, mot det som rör sig och som går vidare, vidare, vidare …

Hon är ständigt nyfiken – ständigt på språng. Ingen annan författare är lika konsekvent i sitt övergivande av det mänskliga, i sitt fortsatta försök att ikläda sig det djuriska. En av sönerna kallar henne en blandning av tiger och rådjur. Som hon också själv erkänner: ”Att inte ha fötts som djur tillhör en av mina hemliga nostalgier.” Det är också med sina två sista böcker – Stjärnans ögonblick och Blåsa liv – som hon kröner sitt författarskap, som hon når allra längst in i tillvarons största mysterier.  

Vari består det geniala? Rimligen i den lekfullhet hon ständigt uppvisar, i den aldrig sinande nyfikenheten. Så ser jag Lispector som en idealisk författare, som pekar ut denna drift: vi måste fortsätta befinna oss i denna häpnad inför livet, eftersom det är hela hennes ärende som författare. Det vill säga: hur vi ska förhålla oss till livet, genom att upptäcka och ge sig hän, och bemöta den i hela dess utbredning. Och hon återkommer till denna metod, detta implicita studium av allt gåtfullt som omger oss, och hur vi bara ska umgås med denna förundran.

Självklart är det originalitet och egna vägval som pekar ut Lispector som 1900-talets mest geniala författare. Hon förbluffar oss, och ger nya inriktningar. Breven är originella och piggt skrivna, med en avsändare som kan sägas ha ”ett rörligt intellekt”, som man sa förr, men som blivit så sällsynt att det väl knappast används längre. Hon gör detta – skriver excentriskt – utan att vilja briljera eller imponera, så att det blir sökt eller ansträngt. Det är alltid spontaniteten som dikterar hennes penna – eller, oftast, hennes krånglande skrivmaskin med tygband där färgen ibland tar slut.  

Hon gör det ändå: briljerar och imponerar. Oftast rör sig hennes brev i gränslandet mellan hybris och självförakt, men också mellan distans och uppriktighet. Hon uttrycker sig i paradoxer, i överraskande konklusioner. Alltid när hon kommenterar sig själv sker det i form av utpekade tillkortakommanden. Så blir hon mest frustrerad av framgång, och bevisar än en gång sanningshalten i påståendet att vissa av oss har lättare att hantera motgångar.

Hon skriver om sitt liv som uttråkad diplomathustru. Tillsammans med maken bor hon i olika länder, däribland en period i engelska hålan Torquay (känd från Fawlty Towers). De får två söner. Paulo, som hon skriver många kärleksfullt längtansfulla brev till främst när han är utbytesstudent i USA, och Pedro, som blir schizofren. Hon går ofta på bio på 60-talet, ser filmer som Polanskis Rosemary’s baby och Pasolinis Teorema. Några brev från sommaren 1974 är skrivna till den 9-åriga dottern till hennes psykoanalytiker, och innehåller några gedigna skrivråd: ”Skiljetecken är frasens andning. Ett kommatecken kan klippa andedräkten.”

Driften mot det utveckling skapar förutsättningar för det rastlösa skrivandet. Hennes paradoxer blir en ny världsåskådning. I breven växlar hon mellan praktikaliteter och abstrakta problem. Jag tvekar inte att kalla dem ”underbara”, men tycker nog ändå att de finns till mest för den som tidigare läst Lispector, och fängslats och tjusats av detta säregna tonfall, på en och samma gång skyggt och självmedvetet – både en smula awkward och uppfyllt av stolthet.    

Det är i år hundra år sedan Clarice Lispector föddes, i nuvarande Ukraina. Den här typen av jubileum brukar bli ett tillfälle att artigt uppmärksamma något bortglömda författare. Till den skaran hör lyckligtvis inte Lispector. I den postuma boken Blåsa liv finns en formel för hur hon ska läsas: ”Vem är du som läser mig? Är du min hemlighet eller är jag din hemlighet?”

A Breath of Life (Pulsations), Clarice Lispector

I don't know if it's the dream that makes me write or if the dream is the result of a dream that comes from writing. Are we full or hollow? Who art thou that readest me? Art thou my secret or am I thy secret?

Litteraturen som skapelseberättelse, det är vad Clarice Lispector sysslar med i sina böcker, varav vi på svenska fått ta del av flera nya översättningar på 2000-talet. Engelskan ligger ett steg före, med New Directions serie med fyra nyöversatta böcker som nu i sommar ges ut med enhetliga omslag, där varje omslag är en fjärdedel av ett porträtt av författaren. Den största gåvan där är att Lispectors sista roman, skriven parallellt med Stjärnans ögonblick, Um sopro de vida: pulsações för första gången översätts till engelska, som A Breath of Life (Pulsations). Översättare är Johnny Lorenz, som nog översätter Lispector mer respektfull än somliga av de tidigare engelska kollegerna.

Det finns ett överdåd i hur boken presenteras, vilket är helt i linje med hur författaren skriver: utöver en presentation av sekreteraren Olga Borelli har Benjamin Moser (som för ett par år sedan skrev en lysande Lispector-biografi, Why This World) skrivit ett brev till regissören Pedro Almodóvar, med den lite naiva förhoppningen att denne ska skriva ett förord, en uppgift han sjappar ifrån, även om han medger parallellerna mellan denna roman och hans senaste film, The Skin I Live In.

Även det här är en historia som varierar Frankenstein-mönstret. En skapelseberättelse, en berättelse om skapande, där den manlige författaren skapar en kvinna, Angela Pralini. En karaktär? Nja, hon är en överskridande figur, en passiv mottagare av både Lispector och mannen som skapar henne, men också en varelse med helt egen vilja, som revolterar, som styr sitt eget öde. Lika mycket djur som människa: ”Oh sweet martyrdom of not knowing how to speak and only bark.” Att finnas till betyder bara att sakna en tidigare tillvaro, att vistas i immanensen, i begäran att få ha blivit kvar.

Den som skriver skapar, och till en början resonerar Lispectors uttalat manlige protagonist kring skrivandet. Författaren är både skugga och spegelbild (spegling): både imitatör och förvandlare. Berättelsen formas kring paret skapare och skapad, mannen och kvinnan – dubbleringen, som ändå bara är en upprepning. Att vara den beskrivna som blir den som skrivande. Gnistan som ger liv, som ger litteratur – livsgnistan, ett upphov. Skapat i skepsis, i det manifesterade tvivlet, i smärtan: ”Every birth is a cruelty. Things that wish to sleep should be left asleep.”

Hon skriver pluralistiskt, med sikte på den oväntade ökningen. Som hon själv skriver: det här är inget man ”gillar”, för det är bara en ytlig föreställning; inte heller är det något som kan kategoriseras som ”bra” eller ”dåligt” – det är en intensiv litteratur. Hon är en riktning, en utpekande kraft, och inget man egentligen kan ”lära sig”. Skulle hon haft svenska som modersmål skulle läsarna här bara hitta saker att anmärka på: hon använder för många kolon, hon är för överdriven, är för forcerad, hon kan inte sålla … Vi kan klaga på att hon skriver för intensivt, för känslomässigt extatiskt – vi i Sverige som vill ha författare som skriver böcker som Anders Svensson spelar fotboll: habilt, kunnigt, lojalt.

Clarice Lispector har kontakt med andra erfarenheter, med andra tidsåldrar. Det är ett organiskt skrivande, där hon stolt söker upp rundgången, i skepsis mot det som är för ordnat och bra. Med Angela har hon inte skapat en karaktär: hon – alltså han – hen – har skapat en människa (som har skapat en människa), och hon skriver i presens, i ett nu som inte är infångat eller fixerat. Det är ett frihetsnu, i rörelse – ungefär som Brancusis märkligt rörliga statyer, som är linjer vars början och slut inte är något för blicken att uppfatta.

Angela identifierar sig: ”I, frightened gazelle and yellow butterfly. I'm no more than a comma in life. I who am a colon. Thou, thou art my exclamation. I breathe myself thee.” Hon vädjar också om att bli kvitt sin tillvaro som öppen (öppnad?) parentes, men mest är hon en Trilby till en Svengali (du kan stava till det?). Hon är ett intellekt som rör sig mot intuitionen, för att befria sig från tankar. Hon är också en Miss Hyde: den som plockar fram det irrationella, ett språng rakt in mot de djärva idéerna.

Samtidigt som Angela är en skapad karaktär blir hon människa, med barndomsminnen, som plockas fram. Det skapar en reva i romanen, som att Lispector medvetet planterar in egna ifrågasättanden, att objektet blir subjekt. Inte är det någon utpräglad dialog mellan de två protagonisterna, men inte heller monolog, utan något annat, som alltid i enlighet med Lispectors sanningsanspråk, där hon strävar efter något mer än rena fakta.

Lispectors skrivande är hämningslöst, hejdlöst och alltid starkt. Jag känner inte till något som fyller mig med mer eller större häpnad: ”An attempt to sensitize the language so that it shivers and shakes and my earthquakes opens frightening fissures in this free language”. I vanlig fiktion har allt som sker vanligtvis någon betydelse, och du kan läsa tematiskt, strukturellt, och identifiera motiven. Men det här är en annan typ av realism, där du följer berättelsens non sequitur.

Nålen i kompassen är riktad mot gud(en), mot mysticism, mot Intet. Utöver kopplingen till Mary Shelleys dystra roman om monstret skriver Lispector som Johannes av Korset korsad med William Blake. Angela lever i flykt mer än i förnekelse, i frihetstrots, och hon passerar också författaren, som nostalgiskt antagonistiskt bara kan bevittna hur hans skapelse blir mer författare än han själv är och har varit. Angela – den egentliga författaren, utanför författaren.

Romanen publicerades 1978 på spanska, med Borellis redigering av den ostrukturerade textmassan. Redan då lokaliserade Lispector en annalkande fin de siècle-känsla, som hon också nämner, liksom att hon tycker sig leva alldeles intill året 2000, och hon tänker sig också år 3000, rentav 40,000. För en skapelseberättelse är också en apokalyps – födseln betyder döden, och A Breath of Life är lika mycket rekviem som förlossning.

Att födas betyder ju att dödas: döden är inskriven i fostret, och Angelas dödsmedvetenhet löper som en ond påminnelse genom hela romanen, något som förstärks av hur författaren själv – Lispector – var döende, och skrev sina sista ord. Därför är romanen också ofullständig, och spontan, och tillåter oss att komma nära en annan skapelseprocess, alltså skrivandet. Texten är ful(l) av skavanker, motsägelser, det söndriga, innan den blir tillrättalagd: det som kan uppfattas som tokigheter.

Jag misstänker också att övesättaren Lorenz varit mer noggrann med originalets kantighet än tidigare engelska översättare (på svenska finns den suveräne Örjan Sjögrens översättningar att tillgå). Åtminstone finns åtskilligt av den nästan punkiga slagordsestetik (1977) bevarad, och för första gången säger hon ”Hell” och ”fuck” på engelska: därmed blir romanen också vittnesbörden om en förlöst författare, att vi bevittnar en annan typ av förlossning.

Lispectors skrivande utspelar sig inom girigheten inför tiden. Döden och galenskapen är bokens huvudsakliga teman – och rädslan, främst, den rädsla hon försöker blidka och förminska och ignorera, utan synbar framgång. Var hon galen när hon skrev? undrar Moser inledningsvis, och hänvisar till moderns våldtäkt av ryska soldater, med syfilis som följd, och uppfattningen att den kunde botas med en graviditet: när Clarice växte upp var det enbart för att se modern förtäras och dö av sjukdom.

Lispectors sista – alltså sistsista – roman försöker befria sig från smärtan och från erfarenheterna. Det är en begäran. Kanske det är så man ska uppfatta dess galenskapsmotiv: att hon ser det som ett perfekt stadium, en platå ovan lidandet. En önskan om kontroll, att (be)härska det sjuka: men också en lockelse. Även med Lispectors mått är det en märklig roman: rörig och ofokuserad, men med stunder av sällsamt fokus, så där hela tiden, att det som förefaller okoncentration är något som är skapat det också, hela tiden uträknat av den sluga författaren.

I want every sentence of this book to be a climax.

Blåsa liv (Pulsslag), Clarice Lispector

”Vem är du som läser mig? Är du min hemlighet eller är jag din hemlighet?”

Om jag gör en tillbakablick över vad jag har skrivit på bernur sedan starten för åtta år sedan (hemska tanke!) skulle jag nog genast se att de texter som har skrivits mest friktionsfritt har handlat om Clarice Lispector. Av någon anledning har hennes böcker gett mig i gåva det lättlätta skrivandet. Jag har skrivit helt spontant, och det har varit på gott och ont och det dåliga har fått vara kvar och spillt över och fläckat det i någon mån bra.

När Lispector dog 1977 efterlämnade hon i manusform den märkliga samling texter som nu ges ut på Tranan, Blåsa liv (Pulsslag), i Lennart Sjögrens förfarna översättning. Jag läste boken på engelska, som A Breath of Life. Det är en förbryllande bok. En underbar bok, kanske den mest sublima skapelsen i hennes serie av sublima skapelser, sammanställd i efterhand av vännen Olga Borelli. Strukturen är lös – det vill säga, fri.

Huvudpersonen är en manlig författare (”Författaren”). Han skapar en kvinna – blåser liv – en Ângela Pralini. Ett objekt, som ”kommer från aldrig”. Han är en mörk skog, hon är havets vågor: ”Ângela är ingen 'gestalt'. Hon är en känslas utveckling. Hon är en idé förkroppsligad i varat. I början fanns bara idén. Sedan mötte idén verbet. Och sedan var verbet inte längre mitt: det överskred mig, det var allas, det var Ângelas.”

Fast vad ska sägas om intrigen? Det känns som att jag bara upprepar mig, att påstå att intrigen är underordnad det oöverträffade språket – att jag hellre än refererar vad det handlar om skulle vilja citera typ varannan mening i boken, för att det är så djävla bra formulerat: ”Jag planerar ingenting, jag tar ett språng ut i mörkret och tuggar dunkel och i detta dunkel får jag ibland se det lysande och rena skimret av tre briljanter som inte är ätbara.”

Lispector skriver filosofiska romaner. Är de krävande? Det beror på din inställning. Det här är litteratur att konfronteras av, en världsuppfattning som vill ta sig in och utmana hur du ser på världen. Det är också läsning att bli utmattad av, och jag säger inte att det här är idealisk litteratur, eller att jag vill att alla ska skriva sådan litteratur. Att skriva så här innebär att skapa en egen genre. En ny sorts litteratur. Kafka gjorde det, förvisso också Joyce, om än inte i lika hög grad som många tror. Men det går inte att säga så om Borges, om Woolf, om Faulkner, för hur bra de än är, något nytt gör de inte.

Även om det handlar om döden är det i hög grad en skapelseberättelse. Ett estetiskt testamente. Att den inte blev avslutad är helt logiskt, då den tillåts fortsätta. Redan första meningen griper tag, slår fast innehållet: ”Det här är ingen klagan, det är ett rovfågelsskri. Regnbågsskiftande och oroligt. Kyssen på det döda ansiktet.” Ett skrivande på väg mot skrivandet. Ett farligt skrivande, ett rovdjursskrivande. Lispector är en farlig författare, som lägger sig så nära det instinktiva. Nära galenskapen. Hon befriar det förbjudna.

Det är lojt och hyperalert på samma gång, i en symbios mellan dessa polariteter, att hon är lika disträ som hon är fokuserad. Ja, i mötet mellan ytterligheterna finns nyckeln till denna makalösa prosa. I hur hon skriver det verkliga, skriver sig själv genomskinlig. I negationerna, lika mycket i icke-tänkandet som i icke-skrivandet. Hur alla känslor rör sig mot varandra – extasen och hatet, hur allt spiller över och in i varandra.

Du sveps med i spontana infall, nycker. Ângela blir både önskedröm och mardröm, och en författare är ju också en märklig kombination av lögn och sanning. Hos Lispector finns det för mycket av både lögnen (påhitten, anfallen) och sanningen (erfarenheterna, insikterna). Hon är attackerande. För att anfall är bästa försvar? För att försvar är anfall.

I dialogen mellan Författaren och Ângela saknas all distans. Det är en fullkomligt megaloman text. Här visas att frihet är det farligaste som finns för människan. Vad Lispector visar med sin text är indirekt hur livskänslan intensifieras i dödens närhet. Blåsa liv är både mer och mindre än tvillingtext till Stjärnans ögonblick, som skrevs samtidigt, och är något mer känd. Dialogen är mellan två jämlikar, kaxiga ordväxlingar, en battle mellan två konstnärssjälar, med Författaren som en Victor Frankenstein och hans Monster-Ângela som en like där rösterna går in i varandra – sömlöst – och skapar nya oroligheter. ”But what if the object started to speak?” frågade sig Luce Irigaray retoriskt. Lispectors roman är ett svindlande svar på denna (icke-)fråga, ett jublande sorgset svar.

Ingen annan författare har heller lärt mig så mycket som Clarice Lispector. Vad har hon lärt mig? Hon har lärt mig att läsa. Det låter futtigt. Vad betyder det att läsa? Att läsa – det är inget, du ska – leva. Att leva, det är allt. Läsning: det är tidsfördriv, förströelsen. Då är det i vilket fall en upphöjd förströelse, en förströelse som tar över och invaderar ditt tänkande. Hon har lärt mig det viktigaste: ifrågasättandet. Att inte ta saker för givna. Att dela Kierkegaards upplevelse (inlevelse, utlevelse) att man måste förvåna inte bara andra utan också sig själv.

”Så här skriver ingen annan!” Vilken kliché det är ändå, men det förblir det enda jag har att tillgå. Så här skriver ingen annan – lyckligtvis, vill jag invända. Det är för subjektivt, för apart, för extremt. Vad ska man ha hennes böcker till? Det rör sig inte om någon användbar litteratur, eller lämplig eller ”nyttig” litteratur som du kan läsa för att boosta ditt ego eller din självkänsla eller kulturella kapital. Lispectorfansen behöver inte sprida något evangelium. Allvarligt talat: jag skiter i om du läser henne eller inte, för du måste göra det på ditt eget initiativ. Upptäcka.

Den här religiösa skapelseberättelsen är kanske inget för nybörjaren, som jag kan lugna med att det finns på Tranan sedan tidigare finns sex vidunderliga böcker att tillgå, den ena vildare än den andra, alla lika utsökt kongenialt formgivna, på ett sätt som ökar läsbarheten och får dig att vilja återvända. För hon menar att religion och konst är detsamma, varken mer eller mindre.

Att blåsa liv är detsamma som att blåsa död, säger Lispector. Att andas död. Ironi eller inte: substansen rinner bort. Hon skriver här sin dödstext, sin dödande text, sitt dödsbrev, som innehåller allt annat än död, det är full av liv, pulsslag, blåst, andedräkt.

”Att vilja förstå är bland det värsta som kan hända mig. Men genom din godtrogenhet lär jag mig att inte veta. Men jag lever i fara. Inte en fara för faktum utan ytterst …”

The Besieged City, Clarice Lispector, translated by Johnny Lorenz, Penguin

Den gränslösa författaren Clarice Lispector debuterade bara lite drygt tjugo år gammal med mästerverket Nära det vilda hjärtat, som omedelbart placerade henne i centrum av den samtida brasilianska litteraturen. Det är en roman som fortfarande är sensationell, även om den några årtionden senare skulle överträffas av ännu mer briljanta verk – kanske främst Passionen enligt G.H., Levande vatten, Stjärnans ögonblick och Blåsa liv. Romaner som det inte går att bli klok på: förunderliga, häpnadsväckande – underbara – romaner, skrivna helt på gränsen till nya insikter.

Tillkomna strax efter debuten finns två tidigare dolda romaner, som nu finns på engelska (dock ännu inte på svenska). För två år sedan utkom O lustre från 1946, översatt till The Chandelier, och nu A cidade sitiada från 1948, som The Besieged City. Tyvärr är det olika översättare till snart sagt varje ny titel på engelska – något som inte gynnar en konsekvent stilnivå eller ett adekvat överfört idiom för hennes säregna register. Det tycks mig också att just denna översättning inte riktigt når upp till några av de tidigare jag läst på engelska.

Efter genomslaget med debuten blev det besvärligare för Lispector, med refuseringar som följd. Det är också en något mer stukad författare som återkommer här, i en roman som gör ett mer riktningslöst intryck och som det är svårare att komma in i. Det är skrivet i en prövande, utforskande metod, på en bruten rytm och med ellipsen som bärande element …

Som vanligt är intrigen slående enkel. Liksom i The Chandelier – och även i den avslutande Stjärnans ögonblick – är protagonisten en naiv och lite småblåst kvinna. Lucrécia Neves bor i Sao Geraldo, uppvaktas av en löjtnant, men ska gifta sig med en annan man, som heter Mateus Correira. Hon är en människa som vill ha kul, och som nöjer sig med det. För den som tycker att det är märkligt att hon kan vara så nöjd med sin brist på intelligens kan ju påminna sig om att romanen är skriven för nästan hundra år sedan, när det oftast bara var frustrerande för en kvinna att vara intelligent, att det var en egenskap som mest var i vägen. Hon blir då ”this girl, who knew little more of herself than her own name”. Hon styrs av krafter som verkar utanför henne.

Som vanligt (igen) dricks det kopiösa mängder kaffe. Som vanligt (återigen) dominerar och härskar ödet över den enskilda människan. Som vanligt (ursäkta om det blir tjatigt) är språket monomant och stilen full av idiosynkrasier och oväntade ut- och avbrott. Lispector skriver om sin lite – förlåt – dumma huvudperson och är konsekvent i sin häpnad inför hennes nycker – i den mån sådana ens existerar. Det blir en berättelse om förvandling, där Lucrécia omskapas till häst och får sina fötter ersatta av hovar. Kanske inte lika bokstavligt som författaren vill låta oss tro. Men denna hovförsedda kvinna blir ett lätt byte för kärleken. Hon har ingen insida och lever enbart i det bokstavliga: ”everything that Lucrécia Neves could know of herself was outsider her: she was seeing.”

Det monomana skapar nya förutsättningar för variationskonsten, som uppstår snarare i innehållslig uppfinningsrikedom än i språkliga påhitt. Det speciella finns i hur hon applicerar sin tematik, och hur hon går rakt på sak hela tiden – rakt på det som befinner sig utanför synfältet. Lispector visar hur vi alltid befinner sig i ett mörker, i det tomrum som är hennes återkommande fras. Där allt är opålitligt, och där man bara kan gå vilse, men där hon uttryckligen visar att det är ett vägval även att gå vilse.

Så, även om det här långt ifrån är en av Lispectors yppersta romaner, så är det alltid roligt att läsa henne. Bara hos henne kan en klocka slå fyra och verka vänta på att få ett svar. Tingen väcks till liv, och hon lär oss också nya sätt att se på verkligheten, och på så sätt finns ju här embryon till de mer gedigna och konstfärdiga försöken som hon experimenterar med i sina senare romaner.

Här låter hon sin story stelna, frysa fast – det är en berättelse där knappt något händer. Det är också så att den följer sin egen logik, när Lispector låter Lucrécia utforska tomrummet, själva Intet. ”The void” blir en återkommande trop, i denna roman liksom i flera senare, där det tomma står för en ytterligare dimension. Här sover man bidande, i det slags ”monstruösa tålamod” som blir kontentan av att ställas inför existensens allvar.

Lispector tar ned henne på jorden, möjligen för att demonstrera att även en sådan individ kan vara remarkabel och värd vår uppmärksamhet. Kort sagt kan man säga att hon får mer än sin beskärda del i sitt äktenskap, när Mateus speglar nidbilden av den äkte mannen. Det är satiriskt och skarpt, och vad man kan ana en helt autentisk återgivning. Vi får veta allt om hur vår tid är utmätt, och att det alltid finns någon som är mer välunderrättad. Hur det ska gå är avgjort på förhand.

Too Much Life. The Complete Crônicas, Clarice Lispector, Translated by Margaret Jull Costa & Robin Patterson, New Directions

I fem och ett halvt års tid skrev Clarice Lispector varje söndag en kolumn i dagstidningen Jornal do Brasil. Fast inte rörde det sig om regelrätta kolumner: föga förvånande behandlade hon formen lite som hon ville. Ibland en sammanhållen text, ibland fyra korta nedslag. Ämnena varierade hon efter eget initiativ. Kaffe, fotboll, religion och existentiella frågor.

 

För trettio år sedan utkom en urvalsvolym på engelska, men först nu har de samlats i komplett form i den drygt 700 sidor tjocka Too Much Life. The Complete Crônicas, en stramt vackert formgiven bok med Margaret Jull Costa och Robin Patterson som idoga översättare. ”För mycket liv” är en typiskt bra titel, värdig Lispectors egna titlar, med favoriter som Hemlig lycka, Levande vatten, Nära det vilda hjärtat, Stjärnans ögonblick … Jag har länge väntat på den här boken, och det är sällan det händer, men när ens förväntningar inte bara infrias utan överstiger ens rimliga önsketänkande – då infaller det som bara kan kallas ”mirakel”.

 

Clarice Lispector är i den djupaste kontakt med sina djupaste känslor. Det här är inget mindre än en lärobok i hur du ska leva och hur du ska skriva. I stället för krönikor skriver Lispector ned infallen och hugskotten, och för en öppen dialog med sina läsare. Hon får frågan hur hon som är så ”svår” i sin fiktion kan vara så glasklart tydlig i sina krönikor. Har hon något svar? Självklart inte. Det vill säga: hon bemödar sig inte.

 

Kanske det beror på något så enkelt som att hon har ett barns blick på världen – och ett barns blick på sig själv. Hon upplever allt som om det vore för första gången, och jag vet ingen författare som förmedlar detta lika ofta och lika bra. Hon går på upptäcktsfärd i språket och i sina tankar. Hon lever i ständig häpnad, och i varje ny bok återuppfinner hon sig själv som författare. Tidsperioden för merparten av krönikorna är augusti 1967-december 1973.

 

Vad är det Lispector förmedlar? Tröst och ljus, och en ständig och hållfast uppattning att kärlek är viktigare än allt annat. Kärlek till människor, till livet, till dig själv. Hon uppmanar oss att trotsa omständigheterna, gå ett steg längre, föra tanken lite djupare, våga språnget in mot det okända. Det är i en krönika från 1971 hon formulerar sitt mest oerhörda credo som människa och även som författare:

 

Not being born an animal seems to be one of my secret regrets. At times they call out to me across many generations and my only response is a deep disquiet. It is the call.

 

Det som sker i läsningen av dessa krönikor är att du uppgår och ingår i den dialog Lispector för, du blir indragen i det reflekterande, ifrågasättande. Lispector växlar position mellan det frågvisa barnet och den kloka vuxna. Hennes skrivande är spontant men genomtänkt, och både självupptaget och nyfiket, både desillusionerat och naivt, både ilsket och glatt. Hon skriver om politiska ledares passivitet, om krig, svält och orättvisor. Det kan tyckas nyckfullt, men det finns röda trådar som indirekt berör hur du ska förhålla dig till allvarliga frågor: lekfullt men strängt. Det oförutsägbara blir en tillgång först när du lärt dig vara konsekvent.

 

Under den här tiden hade Lispector redan åstadkommit en slags berömmelse i hemlandet, en berömmelse hon hanterade med viss skepsis, gränsande till motvilja, ibland avsky. När hon ges det feminina epitetet ”escritora” i stället för ”escritor” spjärnar hon emot. Samtidigt finner hon en stolthet i att bli tillfrågad i frågor om smink och mode. Det kallas att vara mångsidig, att inte vilja bli begränsad. När hon skriver om dödsångest vidrör hon den nåd som bara finns i den yttersta förtvivlan.

 

Den som endast läst Lispectors skönlitterära prosa kan förvånas över spännvidden i hennes tänkande, eller att hon skriver så oförblommerat om utbildningsfrågor och inrikespolitik. Hon fotograferades 1966 vid en studentprotest på universitetet, och hon behandlar den militärkupp 1964 som inskränkte yttrandefriheten och införde censur för konstnärer och intellektuella. Då och då reagerar hon på orättvisor och ser underläget som drabbar djur, barn och arbetarklassen. Men hon kan också hejda sig själv i rannsakan, och söka en identitet som bottnar i något annat än att vara författaren Clarice Lispector, och hellre vara känd som den som helt enkelt är intresserad av världen. Då och då vidrör hon smärtan i ensamheten.   

 

Hennes skrivande befinner sig alltid i presens. Det hon gör så bra är att delge både inblick och utblick, och genom att vara så insnärjd i det egna och samtidigt behålla intresset för andra och annat blir hon en stark förebild. Det som sammanfattar hennes lärdomar är övning: ”another sign that you’re on the right track is not worrying if you don’t understand; your attitude should be: you lose nothing by waiting, you lose nothing by not understanding.” Hon menar att varje ny bok är en smärtsam och glädjefull debut. I skrivandet finns både förbannelsen och frälsningen. Hon återger en anekdot med Julio Cortázar som källa, och en kan önska att fler hypersensitiva författare läste: när du ska ge ut en bok, föreställ dig att du spänner pilbågen så hårt du kan och skickar iväg den som en pil. Sedan kan den träffa eller missa sitt mål, men bara en idiot försöker ändra dess kurs eller bistå den för att den ska erhålla en plats i evigheten eller bli en internationell succé.

 

Att läsa de här krönikorna – utöver de många i Jornal do Brasil ingår 100 sidor krönikor från några andra tidningar från 1946 och framåt – ger tillträde till Lispectors fantasifulla och djärva hjärna. Här finns både sympatiska och osympatiska drag, men det går inte att leva ett långt konstnärligt liv utan att bli märkt av även det som inte är fördelaktigt. För att kunna uttala sig i egenskap av orakel måste du förvärva insikter, och de kan komma till ett högt pris. Det finns i dessa krönikor ett sådant drag som du också hittar hos Nick Cave i hans Red Hand Files – alltså, någon som uttalar sig tvärsäkert i svåra frågor, men vem har gett dem den auktoriteten? Båda skriver kategoriskt och kaxigt, men det finns också öppningar mot en ödmjukhet, ett tvivel, en uppenbar vilja att kommunicera med någon.

 

I Lispectors djurideal ligger en förklaring till hennes skrivande, där hon värjer sig mot att kallas intellektuell. Hon skriver intuitivt, med instinkten som ledstjärna. Det ger ett spontant intryck till texterna, inte bara i de ibland snabbskrivna krönikorna, utan också i de romaner som hon bearbetar upp till tio gånger. Och ju mer avspänd hon tillåter sig bli, desto mer träffsäker kan hon bli i sina iakttagelser. Enligt henne är konst inte synonymt med renhet, utan den rengör, och den är inte heller frihet, utan den frigör. Det är viktiga distinktioner.

 

Det finns mycket att ta fasta på i de många olika texterna. Jag fastnade för denna, från 1972:

 

I don’t like people who brag about how unbearable their work is. If your work is so unbearable, then you’d be better off doing something else. The satisfaction we get from our work is a sign that we made a good choice.

 

Denna korta text, med rubriken ”The Pleasure in Work”, står med citattecken, så det kan vara så att hon helt enkelt har hittat det i en annan källa. Hon gör så ibland: citerar utan att ange vem som skrivit, kanske för att hon glömt. Men i huvudsak: fler människor borde känna stolthet i sitt yrke, oavsett om det är konstnärligt eller inte (minns alla plågade författare, till exempel). Samtidigt betonar hon att geniet endast existerar i hur vi lever, inte i de verk som skapas. Den stora gåvan är inte konsten, utan livet.

 

Det ska sägas att de här texterna kan läsas var som helst, när som helst. Jag har läst under en relativt lång tidsperiod, och det ska nog rekommenderas, för jag vet att många uppfattar Lispectors prosa som besynnerligt svårnavigerad. Det håller jag inte med om, fast jag kan respektera den åsikten. I vilket fall är hon i dessa krönikor oftare tillgänglig. Den som vill uppsöka det äventyrliga tänkandet ska förstås leta upp den här boken (vågar man hoppas på en svensk översättning?). Här finns något så unikt som en tänkare som låter sin vishet verka på två nivåer: dels den filosofiskt intuitiva, och dels den världsligt verklighetsförankrade.

 

Då blir många av hennes råd ovärderliga. Om du ska lida mindre av livet måste du bedöva dig en aning. Och samtidigt vill hon hellre ha äkta lidande än tillkämpad njutning. Hon anser sig skapa i mörker, men hennes skrivande söker efter det ljus som finns där. Och viktigast av allt: du ska alltid skriva. Invänta inte ”det rätta ögonblicket”. Tro inte något annat än att du är en kreativ människa. Genom en bok som denna tillåts du uppleva livet mer intensivt.