Gråbergssång, Linus Gårdfeldt

När jag för drygt tre år sedan läste Linus Gårdfeldts debut Men golvet har ingenmun reagerade jag på att den var så tunn, och i det avseendet har inte mycket hänt nu till hans andra bok, Gråbergssång. Även den är så kort att det är frågan om man ska kalla det för diktsamling, det vedertagna begreppet, eller om man ska välja ett något mindre ihärdigt ord, kanske – ”dikt”. För det är oftast bara ett par rader per sida, meningar som varieras.

Det handlar återigen om naturen: omslaget återger ett svartvitt foto, där ett bohag har dumpats i en skog, med klädesplagg och burkar och – tragiskt nog – en kudde ligger utspritt. Återigen: hur vi ska förhålla oss till naturen, men mer utifrån en konkret realitet än mytisk eller filosofisk uppfattning.

Att vara i naturen innebär att bli natur. Att vara en del av det, något som är svårare gjort än sagt, då naturen själv är så förbannat ointresserad av oss. Det är som att den väntar ut oss: när vi är där tillåts vi aldrig vara där fullständigt eller totalt, utan det är alltid ett intrång, att vi gör det på andras villkor än våra egna. Att vi bevakas av något som bara väntar på vår blunder som ska avslöja oss.

Gårdfeldts landskap är som staden förklädd till natur, att naturen finns även i det som vi har civiliserat, gjort till kultur. I dikterna här, de hyperkorta prosadikterna som bekänner sig mer till fragmentets estetik än något annat, handlar det ändå om att höra ihop, att det är vår enda utväg – vi måste söka gemenskap, även inför det som stöter bort oss eller är likgiltigt.

Dikterna hör ihop, ja, bildar en berättelse, i det korta formatet. Det är som en godnattsaga, att högläsa för ett ännu icke läskunnigt barn. Se, där är det någon som springer! Varför springer hen? Hm … är det en skogsbrand? Människan reagerar ibland så himla instinktivt. Allt håller på att försvinna för henne: dikterna visar en strategi för överlevnad när undergången nalkas. Kalendern säger att året är 2012, apokalypsen kommer i december, dags att samla (jär)tecken, bunkra proviant och gräva skyddsgrop. Eller, som i dikterna här, börja springa!

Då hon blir djur(isk). I Gårdfeldts dikter finns en smygande civilisationskritik, att vi omger oss med överflödet, att vi har för mycket av allt, att vi har släppt in för mycket smuts och skräp. Då ser jag också hans dikter som en motståndshandling: här råder en språklig asketism som kan utgöra ett lockande alternativ, att det går att utföra saker med en blygsammare gestik. Det är ett projekt i avvikandets tecken, att säga nej till samtidens buller och stök.

Som i riktigt bra dikter håller Gårdfeldt på med områden som inte hanterar kunskap. Här kan man inte ”veta” någonting, bara ana: bokens sista mening lyder ”Jag vet inte.” Någon intertextualitet till Frödings nedanförmänskliga visa med samma namn hittar jag initialt inte, om det inte rör sig om samklangen, förmågan att uttrycka naturen, där alltså människan är en del.

Vertigo

Om du någon gång har yttrat åsikten att Orson Welles Citizen Kane är världshistoriens bästa film har du förmodligen refererat till den brittiska tidskriften Sight and Sounds lista, som förnyas vart tionde år. Nu i augusti var det tid för den senaste listan, den största någonsin, där 846 kritiker och regissörer från hela världen har fått nominera tio filmer var.

Den första listan gjordes 1952, då Vittorio De Sicas film Cykeltjuven vann. Varje gång sedan 1962 har däremot samma film vunnit, Citizen Kane. Men efter femtio års regim behöver du lära dig en ny kandidat till titeln ”bästa filmen som någonsin gjorts”. Nu heter den Vertigo (Studie i brott) av Alfred Hitchcock.

Man kan tycka vad man vill om listor av det här slaget. Till att börja med, säga något om att det inte går att tävla i kultur (adjö, schlagerfestivalen), och speciellt film har ju olika förutsättningar och olika tekniker – att jämföra Murnaus stumfilm Sunrise (nummer 5 på listan i år) med Christopher Nolans The Dark Knight Rises är som att jämföra en dikt med en roman. Samtidigt är det något i själva tävlingsmomentet som jag inte kan låta bli att fascineras av, och eftersom jag har följt de tidigare listorna med viss nyfikenhet har jag förstått att Vertigo någon gång skulle passera Welles film. För tio år sedan låg den tvåa, endast slagen med fem röster.

Mängden av inblandade borgar också för en lista som bryter den annars sedvanliga amerikanska hegemonin. Därför finns det anledning för den filmintresserade att verkligen studera Sight and Sounds lista, utan att slaviskt följa den: när jag ögnar igenom de 50 högst placerade reagerar jag lika ofta med ett förvånat hånskratt som med ett instämmande leende.

Vad man däremot kan ha åsikter om är att nästan alla filmer är gjorda från en svunnen tid. Först på fjortonde plats kommer en film som är yngre än drygt fyrtio år, Coppolas Apocalypse Now, som kom 1979.

Att det blir så tror jag är själva listans eget fel, att de som röstar är tillräckligt insatta för att veta vilka filmer som man bör gilla, för att kvalificera sig som cineast. Därför har de olika listorna varit förvånansvärt homogena genom åren, med ytterst få variationer. Helt enkelt för att det är svårt att undvika att känna till vilka titlar som brukar placera sig högt. Även människor med måttligt filmintresse vet att Citizen Kane har epitetet ”världens bästa film”.

Något som nu äntligen ändras. Jag säger äntligen, eftersom Vertigo skulle vara min kandidat. Det är också intressant att följa hur Hithcocks filmer fått allt högre uppskattning – på plats 35 finns Psycho. Men det var först efter sin död 1980 Vertigo hamnade på listan (sjunde plats 1982), för att sedan för varje omröstning få en högre position.

Vad är då så bra med Vertigo? Den överskrider på något sätt allt vi förknippar med film. Dels är den en enkel deckare om en pensionerad polis som skuggar en mystisk kvinna, och dels en existentiell gåta, en filosofisk betraktelse kring tiden, besatthet, åtrå, rädslor och fobier, och kring personlighetsklyvning. Det är en film som ständigt lyckas förbluffa, som vågar utmana sin publik – den fick relativt ljum kritik när den hade premiär 1958. Till och med Hitchcocks störste beundrare, den franske regissören Truffaut, uttalar sig lite avvaktande om den i den stora intervjuboken Hitchcock om Hitchcock.

På British Film Institutes hemsida kan man se listan över de femtio högst placerade filmerna. Inom några veckor uppdateras den med en komplett lista över hur alla 846 har röstat. Högst placerade svenska film är som vanligt Ingmar Bergmans Persona, på plats 17.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3 augusti 2012)

Läsningen föregår skriften. Poesins aktualitet, Magnus William-Olsson

När jag läste litteraturvetenskap nämnde en av mina lärare en gång Magnus William-Olsson, att han i sina diktsamlingar har använt alla existerande versmått, och så har han hittat på några egna också. Jag tror att jag var den ende som hade läst William-Olsson, för mina kurskamrater läste bara fantasy eller beatförfattare.

Att läsa William-Olsson som litteraturvetare är ingen enkel match, då han gärna går över den grekiska ån efter sitt vatten, och tja – ibland känner jag mig dum och obildad. Det här är den första boken i en ny serie av Ariel förlag i samarbete med det Fria Seminariet i Litterär kritik som William-Olsson var med om att starta för snart tio år sedan, som bland annat har gett oss den ypperliga tidskriften Kritiker. Den sandgula boken heter Läsningen föregår skriften.

William-Olssons idé är att det är läsningen som skapar dikten, att först när orden når läsaren etableras det där som vi kallar för poesi, eller med hans ord, det versalt inledda ”Dikten”. Läsningen är kroppslig: ja, för det är också så vi börjar läsa, enligt alla gängse teorier, med den inlevelsefulla läsarten där kroppen är följsam – en läsning som vi senare mister, enligt teoretikerna, något jag vill bestrida, gärna med den här skribentens samtycke, som när han förespråkar högläsning, för att upptäcka hur en text ska läsas.

Det enhetliga och det spretiga har getts lika gott utrymme i den här boken som samlar några essäer skrivna under en längre tidsperiod. Systematik är nog bra, och förvisso är William-Olsson rätt konsekvent i sitt tänkande – han har ju gett ut en handfull liknande böcker tidigare, och det får man nog säga, att få har varit lika nitiska i sina försök att skriva engagerat om poesi. Här föreslår han bland annat en affinitet mellan dikten och bönen, en tanke jag gärna ställer upp på.

Också som poet är han privat, och har blivit det mer och mer i sina senare samlingar. Det är inte lätt att återge en bok av det här slaget, när han resonerar om saker som Epikuros begrepp asōma, typ ”okropp”, som leder in på hur William-Olsson uppfattar ”Dikten”: ”Efemär men likväl manifest”. För honom blir det den kropp som uppstår under läsningen.

En kropp i omvandling. Där utnyttjar han en vacker bild av Paul Zumthor, som skriver att textens konnotativa nivå ”aldrig är densamma två gånger; dess yta är jämförbar med sjöns vattenyta en blåsig dag”. Till de andra begrepp jag introduceras i hör adynamis, som här förklaras vara ”den potentialitet som inte övergår i aktualitet när dikten realiseras, utan som förblir rörlig i sin möjlighet.”

Läsaren ska vara gränsöverskridande, förespråkar William-Olsson också: hen ska vara voyeur, och hänsynslös, och girig. Dikten väntar på att bli till, och reaktionen är inte given på förhand – ska inte vara det. I verkligheten är poeten aldrig ”ingen”, med Ekelöfs ord, utan snarare för mycket bärare av förutfattad mening, en kavaj eller klänning av efterhängsna epitet. Som Jäderlund, ”den obegripliga”. William-Olsson, han som skriver om ”lena anus”. Drömmen vore att utplåna författarenamnet – men en pseduonym är inte heller något alternativ, då det lika snart fylls av innehåll.

I en text redogör för han ett experiement i en mellanstadieskola, där han lurar eleverna att de är ”författare”, och därmed skriver de lysande dikter. Så enkelt är det – nja … Men som läsare ska vi eftersträva barnets förmåga att närma sig dikten förbehållslöst och naivt – som det förtjusande barnet i Wordsworths dikt ”We are Seven”, som får den vuxnes rationella tänkande att gå överstyr när han vill ifrågasätta hennes känslomässiga aritmetik.

Som litteraturmänniska är Magnus William-Olsson både intresserad och intressant, även om jag som sagt måste stångas med några av hans tankar. Sådant kan också vara nyttigt! Ibland är han bara jobbig att läsa, men ibland också helt förlösande. Han visar också att det dunkelt skrivna kan bli det klarsynt lästa. Så blir hans projekt ibland rentav frigörande: ”Det handlar alltså mindre om att inte förstå än om att inte kunna.”

Skakad spegel, Søren Ulrik Thomsen

Søren Ulrik Thomsen har många likheter med Pia Tafdrup: båda är de danska poeter födda på 50-talet, som debuterade 1981 och blev portalfigurer i den danska poesi-boomen under 80-talet. Båda har skrivit poetik (båda översatta till svenska, dock endast den ena av Thomsens två bidrag), och båda sitter i Det Danske Akademi. Samt att båda skriver ypperlig poesi.

Men medan det finns en del av Tafdrup på svenska har Thomsen inte blivit översatt sedan 1994, och när ellerströms nu ger ut hans senaste samling Skakad spegel, är det blott den andra på svenska. Jonas Rasmussen har översatt, och Klara Rasmussen har varit ansvarig för det genomtänkta omslaget.

Thomsen inleder med ett motto från Werner Aspenström, och bara det är ett tecken på den generositet och nyfikenhet som finns i de andra skandinaviska länderna, att vi i Sverige är så inbilskt självcentrerade. När det nu finns så här högklassig poesi inom räckhåll, då är det ta mig fan tjänstefel av svenska förlag att låta bli att översätta det.

Det lönar sig inte, säger du då – ja, men det är ett värdelöst argument, som bara gynnar entreprenörskapsfrälsta kortsiktiga lösningar. Om vi på allvar vill ha ett samhälle som utvecklar hela människan har vi inte råd att – i längden – avvara poesi, när den är så här bra, och så här bra för oss. Jag vet att man tjänar mer pengar på att skriva mindfulnessböcker, men poesin botar stress mycket mer effektivt, och man har roligare under tiden än man har under de meningslösa mindfulnessövningarna.

I den här samlingen skriver Thomsen med sinne för häpnadens omedelbarhet. Det handlar om livet. Om tiden, om ögonblicken, om allt det som passerat – i poesin är det alltid efteråt. Poesin vältrar sig i det förflutna, och de här dikterna ger nya perspektiv på längtan – utan att bli sentimentala gnällspikar i nostalgins kista.

Det handlar också om drömmar, om längtan efter något mer, om hoppet, att det ska finnas någon slags fortsättning. Men alltså mest om livet, om att leva: om det svåra att befinna sig ”i den här kantstötta världen”, som det står skrivet.

Vad som förenar poeten med komikern är timingen – förmågan att sätta punkt på rätt ställe, att undvika förtydligandet, att motarbeta driften att förklara allt till punkt och pricka. Att bevara mysteriet, men ändå vara begriplig; låta det dunkelt sagda vara det klart tänkta.

Livet handlar om att uppleva – om att upptäcka, ja, men om det inte är möjligt: då får man uppfinna. Där finns poesin som ett val. Thomsen skriver sina dikter i rörelse, sina dikter om människor som är döda eller bara försvunna – så där som livet ser ut för de flesta av oss, som Morrissey sjunger, ”My life is an endless succession of people saying goodbye” - - -

Att det är 80-tal fortfarande märks när Thomsen refererar till LP-skivor, och man lyssnar på T. Rex och David Bowie, men även på att det skrivs dikter vid köksbord, dikter som handlar om dikter, som handlar om storstadens smuts och skitighet. Här där människorna lämnar:

”jag saknar allra mest idag

när regnet har börjat falla

och de förbipasserande gestalterna brinner mot rutan

och jag får sitta ensam vid det innersta bordet

och tänka på att det bara finns en av oss alla

medan jag lyssnar på trafiken från Gammel Kongevej

och försöker fånga din blick

i diktens skakade spegel.”

Om spegeln är skakad, eller bara om den är svart eller om den är krossad – det leder in mot drömmarna, mot mardrömmarna, som Thomsen bjuder in i sina dikter, skrivna på ett typiskt vaggande språk som varken är danskt eller svenskt, utan ett tecken på att det är skrivet på poesins språk. Och det är skakande bra.

Getingfabriken, Iain Banks

Trettio år gammal debuterade skotten Iain Banks med romanen Getingfabriken, en mardrömsskildring kring den unge pojken Franks kaotiska tillvaro med djurplågeri och poänglösa fyllor med dvärgkompisen Jamie.  Modernista ger ut den på nytt nu, med Roland Adlerberths översättning.

Det här var 1984, och 80-talet var verkligen ruffigt och hårt på de engelska öarna, som då styrdes av diktatorn Thatcher. Men Banks muntrar upp sin historia med rejäla doser humor: ömsom av det svart galghumoristiska, ömsom av den typ av förtvivlan som tvingar fram det konstnärliga uttrycket, det som på irländska brukar betecknas som ”when you're in the last ditch, there's nothing you can do but sing”. Eländet är riktigt eländigt för Frank. Som nioåring har han gjort sig skyldig till tre mord på andra barn, men nu som snart sjuttonåring ägnar han sig mest åt sin getingfabrik, spela arkadspel, samt vänta på att den äldre brodern ska ansluta efter att ha rymt från mentalsjukhuset. Frank lever tillsammans med pappan, specialist på att mäta avstånd och fjärtars betydelse för personligheten.

Ja, Banks tar i så han spricker, och överdrifterna tar udden av realismen, mildrar det hemska. Därför blir omslagets diverse omdömen om det här som en ”läskig” och ”ondskefull” bok lätt löjeväckande. Nog för att den väckte debatt när den kom ut för snart trettio år sedan, men det gjorde ju även Teratologens debut åtta år senare. Även den en rolig och hemsk skildring av livet på landsbygden, och efter att ha läst den är det förstås lite svårt att bli förfärad längre.

Banks Frank bor på en ö, något man likt John-Henri Holmberg i efterordet kan ta fasta på, då författaren även gjort sig känd som S/F-författare: kanske Frank ska liknas vid en utomjording?

Som litterär karaktär är han knepig. Han ska uppfattas som psykopat, som känslolös, men samtidigt är han lite för färgad av Banks egna preferenser, som att han lyssnar på Wagner och John Peels radioprogram, att pappan ger honom just Günther Grass bok Blecktrumman i present. Den här typen av referenser säger mer om författaren, och han kunde ha hållit igen lite när han gör Frank en smula för trevlig, en smula för charmig, en smula för full av självinsikt och förmåga att se sig själv utifrån. Det är ju ett ständigt problem med jagberättelsen, att personens röst ibland ger vika och släpper in för mycket av författarens röst.

Själva händelseförloppet skildras ungefär som ett avsnitt av SvampBob Fyrkant. Det är raskt skrivet, utan mycket till eftertanke åt de groteska scenerierna. Banks stil är gapig, och bygger på att han måste ta i mer och mer för att hålla läsarens intresse vid liv. På slutet rentav med en nödlösning, som inbegriper en familjehemlighet om könstillhörighet.

1-10

1. Pianot, 1993, Campion

2. Vertigo,1958, Hitchcock

3. Stalker, 1979, Tarkovskij

4. Dogville, 2003, Trier

5. Repulsion , 1965, Polanski

6. The Night of the Hunter, 1955, Laughton

7. Touch of Evil, 1958, Welles

8. Funny Games, 1997/2007, Haneke

9. Himmel över Berlin, 1987, Wenders

10. Persona, 1966, Bergman

11-20

11. Taxi Driver, 1976, Scorsese

12. Apocalypse Now, 1979, F Coppola

13. Barry Lyndon, 1975, Kubrick

14. Blue Velvet, 1986, Lynch

15. En liten film om konsten att döda, 1989, Kieslowski

16. Picnic at Hanging Rock, 1975, Weir

17. De 400 slagen, 1959, Truffaut

18. Belle de jour (Dagfjärilen), 1967, Buñuel

19. 8 ½, 1963, Fellini

20. The Big Sleep, 1946, Hawks

Äktenskapsbrott, Åsa Ericsdotter

Det är lika lätt att tycka om Åsa Ericsdotters böcker som det är svårt att helt gripas av dem, när hon gång efter gång utforskar kärleksteman med betoning på svartsjuka. Även när hon skildrar något så allvarligt som otrohet gör hon det för behärskat och för stiliserat.

Med sin senaste bok Äktenskapsbrott har Åsa Ericsdotter nu gett ut sju hypertunna alster, med en stil som vacklar mellan det svävande begreppet ”prosalyrik” och vad jag uppfattar som renodlat hård och kantig bruksprosa, en slags skitig realism som verkligen inte söker sig mot finsmakande eller pryda ideal.

Oralsex och analsex möts vi av redan på sid 2. Här låter hon en kvinna bli mottagare av en mans berättelse, när han detaljerat återger en relation med en kvinna utanför äktenskapet. Själv lever hon, lyssnaren, i ett eget kärlekslöst äktenskap. Problemet urartar när mannen i sin girighet vill ha barn med båda kvinnorna, samtidigt.

Kvinnan är ambivalent, vill fördöma mannen, som hon tidigare haft ett förhållande med, och fortfarande säger sig vara förälskad i. Samtidigt har hon svårt för att kritisera honom, när hon själv brukar vara otrogen. Hon kanaliserar nog hustruns svartsjuka, när hon börjar planera sin hämnd.

Där infinner sig den här bokens problem. För redan omslaget upplyser om att det är jaktsäsong, att här ska skott avlossas. En rejäl plantering finns tidigt i berättelsen, när vi får veta att hon har skjutit ett vildsvin: ”Åttio kilo. En mansvikt.”

Men berättelsen tuffar fram i makligt tempo, med ideliga upprepningar, ideliga inskott om andra väninnor som också är otrogna. Ericsdotter är en författare som lägger ut ledtrådar ungefär som Hans och Greta la ut vita kiselstenar när föräldrarna lämnade dem i skogen. Informationen levereras successivt, och berättelsen hade nog klarat sig utan hjälp av det där geväret.

Utan att här avslöja slutet tycker jag inte att det är berättartekniskt förankrat: låt gå för att människor är irrationella, men huvudpersonen här är alldeles för anonymt skildrad, och vi ges aldrig tillträde till hennes känslor, trots att hon alltså reagerar så starkt på mannens berättelse. Jag övertygas inte av hennes reaktion, den känns mest som en nödlösning.

Det är spatiöst utformat, där texten ofta bara utgör halva boksidan, om ens det. Bilderna sveper förbi, och det är inte helt lätt att gripas av människoödena, med den lyssnande kvinnans ambivalens, och mannen som enbart skildras utifrån hennes perspektiv som personifieringen av skrytsamhet.

Du tillåts inte riktigt vara delaktig, eller att reflektionerna någonsin dröjer kvar. Sedan är ju själva förloppet i tunnaste laget, och kunde ha fungerat som en novell, som en del i ett större sammanhang.

Därmed blir Äktenskapsbrott en berättelse som inte riktigt blixtrar till, där känslorna inte riktigt tillåts träda fram, trots att Ericsdotter skriver så obehindrat och detaljerat om sex. För samtidigt är det så hårt tuktat och behärskat att man kunde önska att hon släppte kontrollen och lät texten vara något mindre disciplinerad och välartad.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/7 2012)

21-30

21. Hiroshima mon amour, 1959, Resnais

22. Dränkta i nummerordning, 1988, Greenaway

23. Alien, 1979, Scott

24. Breaking the Waves, 1996, Trier

25. Les Amants du Pont-Neuf, 1991, Carax

26. In a Lonely Place, 1950, Ray

27. Jesus från Montreal, 1988, Arcand

28. Match Point, 2005, Allen

29. The Reflecting Skin, 1990, Ridley

30. Chinatown, 1974, Polanski

31-40

31. Jeanne d´Arc, 1928, Dreyer

32. Don't Look Now, 1973, Roeg

33. Din morsa också, 2001, Cuarón

34. Some Like it Hot, 1957, Wilder

35. Wise Blood, 1979, Huston

36. The Red Shoes, 1948, Powell/Pressburger

37. Borgarklassens diskreta charm, 1972, Buñuel

38. A Clockwork Orange, 1971, Kubrick

39. C i uppförande, 1933, Vigo

40. M, 1931, Lang