Svenska skolan mår inte bra: det kan var och en konstatera som har följt skoldebatten de senaste åren – ganska många år, skulle jag tro. Åtminstone debatteras skolan livligt, och verkar i viss mån ha ersatt vädret som samhällskitt: ja, och liksom med vädret kan konstateras att det är något som alla pratar om men ingen gör något åt. I de senaste valrörelserna har skolan fått en allt mer framträdande plats.
Det är förbluffande att det fortfarande råder en dikotomi mellan den gamla katederpedagogiken och den moderna forskningsvurmen: som om dessa inte kunde kombineras, som om skolvärlden vore så förenklad att det bara finns utrymme för det ena. Alla lärare fattar detta, alla elever fattar, alla rektorer: ingen skolpolitiker gör det. I dagens DN debatt fortsätter herr Björklunds outtröttliga försvar för en icke-abdikerad lärare, som undervisar, och ännu mer till intet förpliktigande lovord om en höjd lärarstatus.
Idéhistorikerna Sven-Eric Liedman har i vår utgett sin bok om skolan och skolpolitiken, Hets! En bok om skolan, där han bidrar med några väl valda ord. Det bästa med hans bok är att här får vi äntligen någon som talar klarspråk: annars behäftas skoldebatten av idel floskler och tomma fraser.
Ett nyckelord hos Liedman är lekens betydelse för inlärning, där han sörjer förlusten av de estetiska ämnenas obligatoriska inslag i gymnasieskolan. Jag vill gärna tro på Liedmans ideal av kritiska medborgare, att individerna har slumrande potential som inte utnyttjas, att det kort sagt finns en massa människor som inte lever livet fullt ut. Det förutsätter mer än det tradiga ”alla kan”-mantrat, nämligen ett ”alla vill”: tillåt mig tvivla. Vi lever i en det livslånga lärandets diktatur, när sanningen är att många stänger av, stagnerar, slocknar och sluter sig så fort de gjort sig av med alla läroböcker. Detta kan bara botas av att fler inser betydelsen av fantasi, av andra perspektiv på tillvaron. Däremot är det lättare att hålla med honom när han pläderar för en skola som utgör en motvikt mot samhället, att vi inte tjänar på att ha en skola som ensidigt speglar samhällsförändringar.
Liedman skriver stiligt, och med pigga ögon: han söker upp det nya, vilar inte på sina lagrar. Tyvärr består majoriteten av boken av histo
riska återblickar: det hade varit intressant med fler försök att analysera dagens situation, och kanske att Liedman gjort mer för att försöka förstå hur alternativet till den nya skola som han förkastar skulle se ut. Men det är roligt att läsa en så säker stilist, som vet att kalla snömoset för ”verbala girlanger”.
En av de saker som Liedman har svårt för är betyg och prov, även om han gör sitt bästa för att gå varsamt fram. Men hans uppfattning om prov är alldeles för snäv och onyanserad: det går att ha andra typer av examinationsformer, och proven i sig kan alltid förnyas, varieras. Hans ideal är betyg som mäter mognad, som premierar elevens egna initiativ och motivation: jo, men det förutsätter ett ansvarstagande som inte kan trollas fram. Han vill att skolan ska fostra kritiskt tänkande människor, och det vore förstås ett ideal, men att det skulle inträffa med hjälp av färre betyg känns lite utopiskt.
Samtidigt resonerar han med en försiktig klokhet som förtrollar läsaren, åtminstone den här läsaren, som känner sig lätt manipulerad att lyda hans argument, då de presenteras med den här lågmälda auktoriteten. Han skapar en röst som ger intryck att vara något att lita på: någon som är så här klok kan inte ha fel, liksom. Han talar om ”anekdotisk evidens” när han diskuterar det som brukar kallas för ”forskning”: bäst att (fortsätta) vara på sin vakt, tänker jag, behålla sin skeptiska blick mot alla frälsningsmetoder.
Han jämför skolbetygen med filmbetyg, siffror som inte ger något utan beskrivande ord. Jo, men någon ska skriva dessa omdömen, som han vill ska ersätta bokstavsbetygen. Och någon ska läsa dem också, på högskolor och arbetsplatser: vad är det som säger att dessa personer är kompetenta att tolka lärares adjektivrika skriftliga omdömen?
Att Liedman värjer sig mot vårt samhälles sifferdyrkan är förståeligt. Det har blivit tvångsmässiga ”pseudokvantiteter”, som givetvis slår blå dunster i ögonen på politiker som inte har någon förankring i något förutom kortsiktig populism. Han svartmålar med lätt hand, tar udden av sitt svartmålande av det förflutna, eftersom han vet att det är ett svagt argument för den som vill kritisera nuet. Men betygen går nog inte att rubba – tyvärr – för av två onda ting … ungefär som med demokrati, att det i alla fall är bättre än alternativet.
En paradox med vårt samhälle är väl att vi upplever en kunskapsdevalvering samtidigt som en kunskapsvördnad. Kunskapen dyrkas – och bespottas, genom att den både blir föremål för lovord, och blir ingenting värt, då andra värden genererar mer flis och högre status: samtidigt som politiker säger att det ska löna sig att plugga tjänar lokförare och murare mycket mer än någon som har pluggat fem år på universitet. Kunskap är något för kufar: så fort du kan ett dugg om något reduceras du till nörd, när det bara borde heta bildning.
Nu når Liedman sent omsider fram till dagens skola, och ett
resonemang där han lyfter den fråga herr Björklund tar upp i dag: lärarens insatser. Det är en konst att lära ut, att vara lärare, vill Liedman hävda. Jo – det är ganska svårt, det är ganska enkelt, vill jag invända. Till skillnad från bemärkta pedagogikprofessorer vet Liedman att ämneskunskaper ska kombineras med något som han väljer att kalla ”skicklighet”, och att dessa ämneskunskaper inte ska tullas på. Finge jag citera något från denna skickligt skrivna men ibland lite tråkiga bok skulle det bli följande:
”en öppen atmosfär har en positiv effekt på elevernas kunskaper om politik. Om var och en känner sig fri att utveckla sina åsikter stimuleras läraktigheten. Däremot försämras resultaten om skolklassen också får inflytande över vad som ska tas upp, vilket studiematerial som ska väljas och hur undervisningen ska utformas.”
(Bilder från Per Brahegymnasiet då och nu; inget har ändrats - allt har ändrats.)
Det finns poeter som du är fullständigt lojal mot, utan att hemfalla åt okritiskt smicker. Eva-Stina Byggmästar är en sådan poet, som du alltid har läst, som det inte går att ogilla, vad hon än tar sig till: för hon tar sig till, utmanar och provocerar. På sitt sätt. 
