Det förlorade landskapet, Joyce Carol Oates, Bonniers

Joyce Carol Oates har en märklig förmåga att överföra och levandegöra privata våndor till briljant skönlitteratur. I sin nya memoarbok Det förlorade landskapet berättar hon om sin uppväxt, utan att egentligen lätta på förlåten och berätta mer om sitt liv än vad som har framkommit i intervjuer. Två plågsamma händelser som troligen har fått större påverkan än något annat på hennes motivval som författare redovisas utförligt: en vän begick självmord när de läste vid universitetet, och systern som är gravt autistisk och som hon inte träffat sedan denna hamnade på institution som femtonåring.

Åtskilligt av Oates fiktion har sin grund i de privata erfarenheterna, och vi erbjuds stora insikter i hennes arbetsprocess. De olika kapitlen är tillkomna i olika perioder av hennes liv, och förevisar olika stilarter. Märkligt nog hålls allt samman, tack vare en kritisk distans som låter oss komma nära, samt en skicklighet i redigeringen. Hon tar med sig hela sin kompetens som skönlitterär författare även i denna bok om skriftställaren som ung kvinna.  

(Också publicerad i Vi 4/2016)

De fördrivna, Negar Naseh, Natur & Kultur

Med sin andra roman fortsätter den lovande Negar Naseh att utforska den psykologiska thrillern. Det är inte helt utskrivet vad som egentligen händer, men det kan kvitta, när det är så engagerande och spännande.

Kammarspelet är en tacksam premiss för romanförfattaren. Ett begränsat antal karaktärer, helst utplacerade på en avskild plats. Sedan är det bara att vräka på med konflikter, dispyter och obearbetade trauman. Oron ökar i takt med det obligatoriska regn som förstärker karaktärernas isolering …

Negar Nasehs andra roman efter den med rätta hyllade debuten Under all denna vinter är ett kammarspel. Hon ersätter regnet med medelhavssolen på en siciliansk ö. Dit kommer narkosläkaren Miriam och konstnären Filip, med dottern Olivia. De gästas av kompisarna Ashkan och Erika, ett ofrivilligt barnlöst par. Bordet är dukat för gräl.  

Ashkan ifrågasätter hur Miriam och Filip kan leva i närheten av Lampedusa, med flyktingkatastrofen så nära inpå sig, utan att påverkas av den. Filip håller på att slå igenom internationellt som konstnär, och blir en allt mer handfallen pappa när han tar sig in i sin kreativa period. Miriam dricker en massa gin. Och barnet gör knappt annat än sover.

Med stigande spänning följer vi förloppet, där Naseh skickligt rör sig mellan olika berättarperspektiv. Det skapar nya djup till hennes i grunden arketypiska historia om konstnären och kvinnan i bakgrunden. Relationen mellan Miriam och dottern skildras innerligt och närgånget, även när vi anar att det sker på bekostnad av att vissa etiska gränser måste korsas.

I värmen eskalerar oron, och svetten och berusningen och misstankarna ges fritt spelrum. I den arbetsbok som medföljde debuten skrev Naseh en del om Marguerite Duras, och möjligen finns det här och där ett problem, att hon inte helt befriat sig från Duras hårda och osentimentala språk.

Samtidigt som det onekligen ger en viss kvalitetshöjning, när det ängsliga innehållet får en så hårt kontrollerad form. När Miriams utmattning skildras objektivt och kyligt skapas en paradoxal distanslöshet, och hon växer fram som en fullt trovärdig gestalt. En människa du bryr dig om, som du vill väl, även när du anar att hon inte har helt rent mjöl i sin påse.

Det är med antydningar Naseh arbetar, och det skapar en mystik kring det skeende som berättas. Hon är en udda författare, på det viset att hon har nära till det diffusa och skumma, utan att det blir vagt eller otydligt. Hela förloppet saknar det schematiska förhållningssätt som tyvärr många av hennes kolleger uppvaktar.

Naseh håller sannerligen på att utveckla sig till en av samtidslitteraturens stora orosskildrare. Hon skapar stämning med små gester, och kan väcka den typ av bävan som Carina Rydberg och Christine Falkenland var så bra på, och som också finns i senare romaner som Therese Bohmans Den drunknade och Anne Swärds Polarsommar.

Gemensamt för de flesta svenska bidragen i denna genre är att man förhåller sig lika troget ångesten som Stig Dagerman gjorde. Gillar du Dagerman har du mycket att hämta hos Negar Naseh, som framträder som en författare med nästan obegränsad potential. Hon visar att romanen är en ypperlig form för att berätta om moraliska ställningstaganden, och om hur samhällsproblemen och de individuella problemen löper som parallella linjer i våra medvetanden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/4 2016)

Celestine, Olga Ravn, Wahlströms & Widstrand

Poeten Olga Ravn har skrivit en gotisk roman om en kvinna som cosplayar ett medeltida spöke. Den är konstig, men djupt fascinerande, och lika realistisk som fantastisk.

”Alla riskerar att bli gengångare, om de dör under rätt omständigheter”, skriver Olga Ravn i sin debutroman Celestine. Den som dött under rätt – alltså inte fel – omständigheter är den sextonåriga Celestine, som under 1500-talet dömdes att bli inmurad i ett slott, efter att ha förälskat sig i fel man.

I nutid kommer en ung kvinna till platsen, för att arbeta som lärare på en internatskola. Hon känner en stark samhörighet med Celestine, och på nätterna styr hon ut sig i vit klänning och hemsöker skolan och de elever som tjuvröker och tjuvträffas för att ha sex. Men de känner inte igen henne, och kanske är det Celestine de ser.

Jag är fullkomligt begeistrad av den här udda berättelsen, som ställer allvarliga frågor om identitet, tillhörighet, vansinne och verklighetskontakt, men också om illviljans mekanismer och ondskan som lurar hos oss alla. Det är en häpnadsväckande skickligt skriven roman, mystisk och utflippad samtidigt som den är tät och koncentrerad, nästan tuktad till sin struktur.  

Den gotiska romanen från slutet av 1700-talet – den som representerades av Ann Radcliffe, innan skräcken tog över – arbetade hårt med psykologin, med drömmar, med sexualitet. Ravn har skrivit i den andan, i en utforskning av de dunkla krafterna inom och utom människan.

Det skapas en fascinerande spänning mellan realismen i kvinnans arbete på skolan och det fantasifulla gengångartemat på nätterna. I klassrumssituationerna lyckas Ravn som en av ytterst få skönlitterära författare förmedla undervisningen på ett begripligt sätt. ”Ena dagen har man lust att vanställa deras ansikten, nästa dag vill man lyfta upp dem på gyllene troner”, låter hon lärarjaget tänka.

Ambivalensen hos huvudpersonen är märkbar. Hon bär på destruktiva krafter, ett mörker, som kanske tillåts komma fram i rolleken kring Celestine. Tillsammans med pojkvännen Kim har hon ett uppenbart trasigt förhållande, och hon spanar trånande efter en av sina manliga elever.

Om det nu är en lek? Världens bästa spökroman, Henry James Skruvens vridning, är suggestivt otydlig kring orsakerna till pojken Miles död. Det genererar en roman vidöppen för tolkningar, och något liknande finns här: tänkbara och otänkbara tolkningar infinner sig.  

Olga Ravn har hittat en utmärkt metafor till sin karaktärs upplevelse av det Freud kallade ”das Unheimliche”, alltså motsatsen till det som är hemtrevligt och bekant. Spökerierna blir ett inslag som också säger något om vad vi själva är beredda att göra för att passa in. Huvudpersonen klär ut sig till Celestine, ”blir” Celestine, och är det inte det vi gör? Spelar en roll, antar en personlighet. 

Att denna i grunden konstiga premiss håller ihop beror i hög grad på Ravns suveräna språkkänsla. Hon är en av den danska poesins unga makalösa begåvningar, och diktsamlingen Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne är också översatt till svenska. Romanen Celestine har fått ett passande svenskt idiom av Johanne Lykke Holm.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/4 2016)

I tiden, Lyra Ekström Lindbäck, Modernista

I Lyra Ekström Lindbäcks nya roman är livsledan tillbaka, i en 30-årskris i dyra kläder. Den hade gärna fått skrapa hårdare mot ytan.

Christoffer är en 30-årig tjejparfymerad bisexuell framgångsrik modejournalist som har nått alla de framgångar som han drömde om som ung. Vad infinner sig då? Om du svarar tomhet har du antagligen läst någon av alla de romaner som brukar kallas ”generationsroman”.

Något som stör mig inledningsvis i Lyra Ekström Lindbäcks roman I tiden är den minutiösa uppräkningen av klädmärken. Den, liksom utseendefixeringen och den maniska relationen till det ytliga, får mig att tänka på Bret Easton Ellis mästerverk American Psycho. Där fungerade referenserna som en satirisk fond mot huvudpersonen Patrick Batemans sadistiska mordfantasier.

Ekström Lindbäck har inga sådana intentioner med sin nya roman. Det är en lite väl tunn intrig för att kunna bära en roman på nästan 300 sidor, denna Christoffers existentiella livskris, som inte kan botas av vare sig alkohol eller sex. Mediciner och avslappningsband hjälper honom inte. Inte konsumtion heller, för han ids inte ens gå till posten för att hämta ut de dyra sjalar han köper på eBay.   

”Lyxtårar”, kanske du tänker när han har ett av sina sammanbrott, och blir utbränd, eller ”går in i väggen” på nutidssvenska. Vad ska frälsa honom, efter att han håglöst har vacklat klart mellan modevisningar och rockkonserter? Religion? Kärlek? Välgörenhetsarbete?

Vad Ekström Lindbäck har för uppsåt låter jag vara osagt. Men jag anar att det som gör Christoffer så missnöjd är ensamheten. Att han saknar nära mänskliga relationer. Tillfälliga bekantskaper har han alltför gott om.

Den normkritiska Ekström Lindbäck förordar nog inte äktenskapet som en räddande instans. Vad hon skriver om är människor som utbytbara existenser, som inte fyller någon varaktig funktion för Christoffer och de andra som ingår i hans värld.

Till den här ojämna romanens förtjänster hör en osviklig känsla för att tonsätta Christoffers tillvaro med ett kongenialt soundtrack med låtar av Antony Hegarty, Conor Oberst och Kent och många andra. Inte sedan Per Hagmans 90-talsböcker har den svenska romanen låtit så bra. Synd att den är lite plattare skriven än förra romanen, den lysande Ett så starkt ljus.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/4 2016)

Den sista grisen, Horace Engdahl, Bonniers

Gammalt djungelordspråk: när Horace Engdahl formulerar sig läser man. I sina nya aforismer är han bittrare och mer uppgiven än tidigare, men fortfarande underhållande.

En elak läsning av Horace Engdahls tredje samling aforismer skulle lyda: det där är ju bara absorberad läsning av förebilderna Pessoa, Nietzsche, Barthes, Novalis. En välvillig läsning skulle å andra sidan lyda: en sådan sällsynt fyndig och spirituell bok han har skrivit!

Nog finns det plats för båda läsarterna för den som tar sig an Den sista grisen, som består av en längre del ”Spillror” som omärkligt följs av monologen ”Mannen på bryggan”. Dessutom förekommer Engdahl själv kritiken mot imitation, i reflektionen att en stark tanke väcker läsarens misstänksamhet att det är något som är gamla sanningar.

Det är en samling som är lika klarsynt som den är svartsynt. Det fanns ju spår av denna melankoli i både Meteorer och Cigaretten efteråt, men här är det som att bitterheten ges fritt spelrum. Betraktelserna är stukade, så det är ingen tillfällighet att underrubriken heter just ”Spillror”. Dysterhetens vingar vecklas ut mot förtvivlans fond. Men det är samtidigt lätta vingar!

Som ger språket luft, och gör läsningen givande och uppmuntrande, även när ämnet rör sig mot olyckan. Det finns gott om intressanta korta diskussioner kring språkbruk, kultur, mänskliga relationer. Han skriver också en del om den offentliga bilden av sig själv, något han ibland uppehåller sig lite för länge vid.

Kanske fungerar det allra bäst när tanken lämnas fritt svävande, då det blir fragment mer än aforism. Fragmenten liknar tankar som tänkaren inte behöver ta ansvar för. Som intellektuell tillåter sig Horace Engdahl gå sina egna vägar – ibland rentav på ett lite bortkommet sätt.

Nu kan ju det där vara en medveten strategi, att avväpna den kritik han förväntar sig. Det finns en märklig paradox i hur Engdahl uttrycker sig. Tonfallet är aristokratiskt, med en uttalad förlitan på styrkan i det egna jaget. Jag minns en gammal intervju när han ondgjorde sig över ”jagsvaga” människor som det värsta han visste. Samtidigt finns det något slyngelaktigt över hans formuleringar, en uppenbar förtjusning i de lite ovårdade glosorna.

På ett märkligt sätt skriver ju Ebba Witt-Brattström en nästan identisk prosa, där även hon har en förkärlek för att låta de akademiska orden reflekteras mot de informella infiltratörerna slangord och svordomar. Det skapar en märklig effekt, och bidrar givetvis till intrycket av just de här två som suveräna stilister. Jag vill inte undvara någon av dem, tänker jag medan jag lite försåtligt placerar böckerna rygg mot rygg, med en sorglig tanke att så nära lär de inte komma varandra utanför bokhyllan. 

Om hennes bok, Århundradets kärlekskrig, är polemisk och uppfylld av en vrede som gör karakteriseringen blind, är Den sista grisen mer eftertänksam och stillsam. Mer en vemodig elegi än krigisk diatrib. Men just när du tror dig ana en vit flagg i Engdahls hand läser du: ”Det mest imponerande med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift.”

Ibland fnyser jag ändå besviket under läsningen av Engdahls bok. Ibland drar jag efter andan imponerat, men kontentan är att de skarpa och kvicka infallen väcker reaktion, och boken är underhållande nästan hela tiden. Med undantag för en del förfärande saker. För när han tar sina tankar till beskådan är det både de snygga och de fula tankarna. Det finns också partier som är lite banala, som när han jämför Nelson Mandela med Lisbeth Salander, eller när han erkänner att han njuter av att titta på Tv 3:s ”Lyxfällan”.

Men det är mer än befriande – i denna andefattiga samtid – att läsa om någon som drömmer på tyska, som i andra drömmar konverserar med Virginia Woolf (hon yttrar sig förresten omisskänneligt likt Engdahl själv). Jo, han tar sig själv på allvar, och jo, han är en odräglig kulturman och – ja, en gris, men han förblir charmig och bedårande, med ett språk som är elegant men också klädsamt slyngelslarvigt. Att han tar sig själv på allvar må vara honom förlåtet, då han också tar sina ämnen på allvar, och skriver om dem på ett besjälat sätt.   

”Metaforen är som att flytta sig från den ena sidan till den andra i en dubbelsäng när man egentligen borde gå upp.” Se där en av bokens texter som väcker så himla många tankar och bryderier att jag … behöver ta mig till dubbelsängen och sova på saken.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/4 2016)