Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga, Sara Danius

Nyblivna akademiledamoten Sara Danius nya bok är ett epokgörande verk om fransk 1800-talsrealism. Det är en sensationellt bra bok: friskt vågat, och avsevärt mer än hälften vunnet.

Den franske 1800-talsförfattaren Stendhal har en emblematisk bild för sin litteratur: den är en spegel som rör sig längs en landsväg, och avbildar både den blå himlen och gyttjan i lerplölarna. Så smidigt och enkelt kan realismen summeras – som objektivt avbildande, likgiltigt och neutralt.

Och ändå ryms inom det realistiska projektet något så suggestivt som Flauberts blå tvål, som Sara Danius lyfter fram som ett alternativ. Flaubert är alltså den förste författaren att ge emfas åt tvålen, poängtera den som det första bevismaterialet i synlighetens historia. Det här gör han i novellen ”Ett enkelt hjärta”, och här fungerar den som katalysator för en minst sagt spännande och epokgörande bedrift, i sin bok Den blå tvålen.

Vad händer med tvålen? Danius ger inget entydigt svar, men det kan kvitta: det viktiga är att hon med muntert humör ger svensk litteraturkritik en behövlig injektion av blixtrande intelligens. Humöret färgar av sig på fyndig formuleringsförmåga, som när hon hanterar Flauberts bruk av kursiveringar: ”När bokstäverna börjar luta åt höger, förstår vi att vi har trätt in i klichéernas rike.”

Jo, men viktigare är att hennes resonemang är både genomtänkt och välvårdat. Hon skriver om Stendhal, Balzac och Flaubert, och ger alla tre en välgörande behandling. Danius levandegör epoken och epiken, och kombinerar den kritiska gärningen med en pigg stil som lutar åt det excentriska hållet – något som är så unikt för svenskt akademiskt arbete att det saknas begrepp. Franskan har ”esprit”, engelskan har ”wit”, det vill säga, på klumpig svenska ungefär ”att vara snabbtänkt och vis, samtidigt på ett nästan provocerande sätt, i den mån att det uttryckta kan vara utmanande och paradoxalt, tills du fattar att det är exakt så det förhåller sig”.

Likt gängse akademiker går Danius i klinch med tidigare forskning. Skillnaden är att hon förhåller sig mindre ängsligt: det hon mest går i närkamp med är författarnas verk, och den som vill se goda exempel på vad gedigen närläsning kan åstadkomma har mycket att hämta här.

Men hon skriver också nyskapande om sådant som tidigare betraktats som efemära inslag, som hur de här tre författarna använder sig av mode – tänk Emma Bovarys klänningar och skor – och skyltar, tidningstext och reklam. Det analytiska samsas med lekfullhet. Något som ytterligare höjer det positiva intrycket är att den är rikt illustrerad med bilder som på ett förträffligt sätt speglar diskussionen.

Med sina uppfriskande analyser blåser Sara Danius bort allt damm från dessa gamla böcker (passa för allt i världen på att läsa Anders Bodegårds nyöversättning av Flauberts Madame Bovary från i höstas också). Att lyckas säga något nytt om något så genomtröskat som realismen är något av en bragd. Att läsa Den blå tvålen är inspirerande, ett förbluffande äventyr, med sina häpnadsväckande insikter i en epok som för mig tidigare tett sig rätt ointressant.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/5 2013)

Dagens dikt 75 år, [red] Göran Sommardal

Jag har tre tjocka antologier med svenska dikter. Tror jag: för i dagsläget kan jag inte hitta en enda av dem, trots att varje enskild bok är nästan en decimeter tjock, allra minst. Förmodligen står de på jobbet, någonstans … Problemet är att urvalet är typ detsamma i de olika böckerna, men eftersom det avviker på någon viktig punkt kan jag inte göra mig av med någon av böckerna: var och en är unik på sitt eget sätt!

Desto mer nytta har jag faktiskt av betydligt tunnare antologier: Ring mig innan världen exploderar (kärleksdikter), EWK:s poetalbum (tecknaren EWK porträtterar en massa svenska poeter som representeras av varsin dikt). Och så nu den här då, som jag tror kommer att vara till gagn och nytta – samt nöje: Dagens dikt 75 år, där Göran Sommardal för ellerströms lilla serie redigerat ”en metaantologi” med blott 30 dikter ur sex olika antologier från åren 1943-1999, inklusive några tidigare osamlade stycken.

För det handlar förstås om det gamla radioprogrammet ”Dagens dikt” som började sändas 1937 och firade sin 75-årsdag förra året (boken trycktes 2012, men har inte publicerats förrän nu, måhända en aning försenat, men dikter saknar respekt för klocktiden).

Så det här är ännu en tunnis till bok, som ändå lyckas klämma in en hel del av de mest kända svenska dikterna: Tegnérs ”Det eviga”, Stagnelius ”Vän! i förödelsens stund”, Frödings ”En ghasel” och Karlfeldts ”Vinterorgel”. Ja, till och med inledningsstroferna till Kellgrens ”Den nya skapelsen”, förmodligen den allra bästa enskilda dikten på svenska språket.

Enligt Sommardals förord är det lilla radioprogrammet något ”som biter poesi-historien både i den långa svansen och i den hägrande framtiden”. Jodå, här finns ett rejält gammalt stycke av Horatius och en Lucidor-översättning från 1600-talet, liksom en handfull nyare dikter, däribland en av Helena Eriksson från 2008.

Urval kan och bör och ska diskuteras, och vem som helst kunde ha valt annorlunda: men det är ändå anmärkningsvärt att det på ett så begränsat utrymme finns så mycket olikheter, så mycket spännvidd. Variationen märks inte minst när urvalet är relativt generöst mot de nyare poeterna, som skriver dikter på ett utmanande sätt.

Den snåle läsaren kan gnälla över att ortografin ibland är irrationell – varför är Anna Maria Lenngren representerad på tidstrogen svenska när Stagnelius inte är det? När Stagnelius nämner ”Intet” är ju själva poängen versalen, som ger diktraden en paus – en osynlig förberedande cesur innan radens egentliga paus.

Men poesins är verkligen mångfaldens språk, något som gör världen vidare – öppnare – rikare. En av Lars Noréns 70-talsdikter till exempel: ”Det finns ingen annan kärlek / än den som överges på / tröskeln till förnuftet och / känslorna”. Där är radklyvningen avgörande, när den så starkt samspelar med innehållet, där form och innehåll fördubblar upplevelsen.

Några ord till Anna Maria Lenngren

Anna Maria Lenngren är temat i senaste numret av Lyrikvännen (3/13), och då kan man vänta sig analyser av paradnumret ”Några ord till min k. dotter i fall jag hade någon”. Förvisso: men det är ju en dikt som man kan säga både det ena och det andra om utan att bli klok på vad hon ”egentligen” ”menade” – som Malte Persson visar med sin text om en annan av dikterna är det stört omöjligt att fixera en betydelse, utan ironi ska helst inte förklaras, bara upplevas, och tillåtas verka med sin mångtydighet.

Det känns helt osannolikt att det finns utrymme för anakronismen Lyrikvännen i vårt bistra tidskriftstklimat, denna kvarleva från 1950-talet. Men jag tycker definitivt att det är rätt väg att gå: satsa på klassikerna. (Observera att jag inte är ironisk nu!) Lenngrens dikter är lättare att läsa och uppskatta än de är att få tag på, eftersom man förmodligen måste skicka ned någon bibliotekarie ned i dammiga magasin (senaste pocketboken med dikter är från 1900-talet, slutsåld sedan länge). De allt mer reducerade kurserna i svenska skolan tillåter bara det allra kortaste kring Lenngren – kanske något epigram hinns med, typ detta från 1780 som känns rysligt aktuellt:

   Man skyllar gamla flickor för,

   At gärna veta allt hvad man i grangåln gör:

   Men det är icke så med Drilla stackars flicka;

   Hon känner ingen ting, hvad hälst man fråga vil,

   Hur det med nästa hus och grannar kan stå til,

   Men i America der vet hon alt til pricka.

Bidragen här hjälper också till, utan att de faller för frestelsen att göra henne till ”vår samtida”. Helt klart var hon en produkt av 1700-talet, och om vi har plats åt Kellgren så borde vi … fast, vänta nu … Kellgren, när såg du senast till honom i en bokhandel? Så nog får Lyrikvännen gärna fortsätta sin gärning med att hålla våra mest värdefulla poeter vid liv – Kellgren förtjänar också ett specialnummer.

Jag är ett svärd. Stridsskrifter, diktöversättningar, okända dikter, minnesbilder, Edith Södergran

”Jag är ett svärd”. Så kan bara en poet säga. En poet av Edith Södergrans kaliber, hon som har nära till de kategoriska utsagorna: ”jag är en örn … jag fruktar ingenting … jag tror ej på människor … jag går på sol … jag är Orfeus … jag kan sjunga hur jag vill … jag står höjd över allt … jag är den döda vårens yngsta frö …”

Litteraturhistorien är full av förenklingar, klichéer som lever vidare i det mest onyanserade av riken – senast påtalat av Sara Danius i hennes formidabla bok Den blå tvålen, om realismen som enbart mimetisk, något handböckerna oförtröttligt reproducerar. Vi har mött dem också i påståendena att Strindberg var misogyn och ibland galen, att Moby Dick är en tråkig roman (men det sägs bara av den som aldrig läst den), och att Edith Södergran var ynklig och sjuk. Det är enkelt och lockande att bygga dessa krokar att hänga upp sina (van)föreställningar på.

Världen är i behov av ständiga revideringar, och det är förnämligt att ellerström nu ger ut Jag är ett svärd, en liten bok som samlar en del smått och gott från Södergran, sådant som inte fått plats i de mest lättåtkomliga samlingsvolymerna. Här finns tjugofyra dikter, en handfull aldrig tidigare tryckta, översättningar, och några polemiska texter.

Drygt halva boken är skriven av Södergran själv, följt av Hagar Olssons essä om den förlorade prosatexten ”Prinsessan Hyacintha”, samt modern Helenas minnesteckning (även den aldrig tidigare tryckt i sin helhet). Titeln är hämtad från ett brev till Hagar Olsson från 16 april 1920, drygt tre år innan poetens död.

Södergrans sjukdom överskuggar hennes genialitet. Det vill säga: att sjukdomen har blivit ett sätt att oskadliggöra hennes storhet, en storhet som gränsar till vansinnet. Men vilken storhet gör inte det? Emily Dickinson rör sig i liknande marker med sina dikter. Det båda gör är att skriva vansinnets skrift. Parallellt med försöken att förminska henne lyfte Ebba Witt-Brattström upp Södergran i en samtida europeisk kontext, gjorde henne till en portalfigur i modernismen, genom att visa hur hon skrev i medveten dialog med andra författare, och korrigerade i ett slag föreställningen om den isolerade sjuklingen (i sin bok Ediths jag). Korrigerade, för alla som bryr sig om att söka bortom handböckernas stereotypa förenklingsmani, vill säga.

Edith Södergran mytologiserar, gestaltar, ikläder sig olika roller, däribland prinsessrollen. Litteraturhistorien vimlar inte bara av klichéer som stänger in epoker och författarskap, utan också av förlorade manuskript. ”Prinsessan Hyacintha”, som Hagar Olsson skriver om, är en av de svåraste förlusterna.

Det finns en sagoton hos Södergran, en sagoton som är svår att bortse från: ett barnsligt drag, nästan infantilt – tills det vänder, i perspektivbyten, i en mognadens röstförstärkning. Ungefär som att jämföra en viss typ av självömkan, om den ska uppfattas som empatiskt ärlig (”jag mår dåligt och därför ser jag också att du mår dåligt”) eller som självupptaget cynisk (”jag mår dåligt och vill att du ska tycka synd om mig”). Södergrans poesi är aldrig cynisk. Stor konst är aldrig egoistisk, utan kan bara vara utåtriktad och osjälvisk, kan bara fungera som generöst givande, rentav slösande.

Det är vanskligt att lyda en närståendes omdöme, i synnerhet en förälders ord om sitt barn, och modern Helenas text är kanske mer rörande välvillig än rörligt välskriven. Men hon säger också något som sätter fingret på kärnan hos Edith Södergran, och jag tror att den som har läst dikterna förstår det här utlåtandet: ”Hon var uppstigen över människornas hån och förakt, men också över människors beundran, – icke över deras förståelse, den sökte hon och gladde sig deråt.”

När hittar hon denna sin röst? Kanske med dikten ”Hoppet”, som skrevs som sextonåring, och finns med här som ett gnistrande regn av insikt? Men även i den lilla volymen Vaxdukshäftet finns många dikter av tonåringen som pekar ut kommande teman, och som har den oefterhärmliga rösten. Finns den där som ett bidande?

I en av dikterna som förlaget uteslöt till debuten Dikter från 1916 finns för ovanlighetens skull rimmen med, och då är det kanske märkligt att det var förlaget och inte poeten själv som lyfte ut en så stark dikt som den här:

   Jag kan ej fånga värmen ur din röst,

   de ljuva orden fastna i mitt öra,

   jag har ett tomt ställe i mitt bröst –

   vad kan jag göra?

   Se jag är blek och lögnen gör mig trött,

   det gör mig ont att tala, se och höra,

   i blomsterlunden doftar sommaren sött,

   jag är ett träd, som stormen vill förgöra …

Den här rösten, oavsett när hon finner den, är en säregen blandning av det högstämda och det intima: en röst som är direkt och tvär, som rör sig på snedden. I några av dikterna finns inte heller någon distans – men det betyder inte att det enbart ska läsas självbiografiskt, eftersom Södergran så påfallande mytologiserar sig själv, som sagt var. En citerad passage ur ”Prinsessan Hyacintha” säger allt nödvändigt om hur hon ikläder sig rollen av poet: ”Ack diktare är jag, diktare måste jag vara och sorglöst måste jag stiga ned i min berättelse.” Och där gör hon sig själv till något annat: till prinsessa, till solvagabond, till Nietzsche-stalker, till, för att återvända till titeln, svärd.

Intressant nog jämför Södergran i denna prosatext skapandet med mörkerseende – ”Konstnären arbetar alltid i mörker” – ord som kan jämföras med Henry James berömda aforism ur novellen ”The Middle Years”, också en metalitterär text: ”We work in the dark – we do what we can – we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is the madness of art”. Södergran hade inte läst Henry James, men nog ser det ut som att de två skulle ha saker att säga varandra.

Som vanligt har Jonas Ellerström varit berömvärt flitig i kommentarsarbetet, med varsamma men behövliga upplysningar. Det som blir tydligt här är att Södergrans översättningar är klumpiga – något som kan härledas till originalens klumpighet, men det låter jag vara osagt. För när Södergran skriver dikter på svenska gör hon ju det på ett idiom som är trasigt: det är ett språk som inte är flytande. Däri ligger nog halva förklaringen till varför hon är den kanske mest framstående poeten på detta språk, vid sidan av Stagnelius och möjligen Ekelöf.

Granta. Arena för ny litteratur, nr 1, [red] Johanna Haegerström

Den nya svenska tidskriften Granta innehåller till hälften nyskrivna svenska texter, och till hälften översatt material från utländska redaktioner. Blandningen är väl avvägd, och det är inte svårt att vaska fram en handfull guldkorn.

På många sätt är det förstås lovvärt, den här nya tidskriften som Bonniers förlag så välvilligt har sjösatt – Granta. Visserligen är det ju bara en försvenskad version av den brittiska förlagan, och ännu mer visserligen finns den i elva länder, så vi ska kanske inte känna oss allt för unika. Här ska vi inte heller inbilla oss att det i första hand är en kulturgärning, utan det är ren och skär ekonomisk strategi.

Till första numrets femton skribenter är knappt hälften inhemska, medan resten är ditplockade från olika länder. Givetvis i syftet att deras alster ska få större spridning.

Spontant tycker jag att det är en fin blandning, med inte allt för hårt exponerade författare bland bidragsgivarna. Brittiska Granta har alltid varit bra på att släppa fram det nya och oetablerade, och bland de svenska finns Åsa Foster, vars debut i bokform inte sker förrän nästa år (hennes novell här är dessutom riktigt lovande).

Det är också intressant att texterna rör sig inom olika områden, allt ifrån några reportage till noveller: däribland texter som utforskar gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva. Följaktligen återfinns här texter som diskuterar själva övergången från verkligheten till det fiktiva, som Peter Fröberg Idlings reportage om fotomodellen Somaly från sin senaste roman, till Karin Johannissons essä om psykiatrins fallstudier från början av 1900-talet.

Det är just gränsen som är temat för detta första numret; ett smått krystat tema, för vad inom litteraturen kan inte härledas till gränser och gränsöverskridande? Även brittiska Granta använder sig av dessa teman: det kan vara saker som svek, feminism, pappor …

Mer intressant blir det att fråga sig hur bra det är. Då vill jag slå fast att mycket är bra i det här numret, och att det kanske är allra roligast att stifta bekantskap med det obekanta, som norska Ingvild H. Rishøi. Eftersom hon skriver noveller har hon inte översatts till svenska, men hennes novell ”Vi kan inte hjälpa alla” kan läsas som som ett otroligt bra inkännande inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom som inleddes efter Uppdrag Gransknings program från januari i år.

Att Bonniers fortfarande inte anser sig ha råd att återuppliva sitt traditionstyngda BLM är en ynkedom, men den här tidskriften betyder ändå mer plåster än salt på såren. Att recensioner saknas må vara, för i bästa fall kan den introducera nya författarskap. Själv skyndade jag mig att beställa Ingvild H. Rishøis novellsamlingar, med förhoppningen att de strax översätts till svenska. (Hallå, Bonniers, jag åtar mig gärna uppdraget!)

Förutom att jag har vissa synpunkter på det svenska urvalet handlar den enda brasklapp jag vill slänga in om den onödiga programförklaringen, som också smygit in på omslaget, med ordet ”arena”. Sådant CBS-språk (Corporate Bullshit) borde Granta klara sig utan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/5 2013)

25 är ingen ålder

Yngve Knausgård har designat den norska utgåvan till brodern Karl-Oves Min kamp-serie (den är förresten snyggare än den svenska). En period i början av 2000-talet designade han – Yngve – också den norska tidskriften Vagant, och berättar att han hämtade inspiration från svenska musiktidningar som ”var rene og enkle i linjene”. Förmodligen syftar han främst på pop, i Stefania Malmstens sobra design (Malmsten som också gjorde BLM när den var som snyggast, i början av 90-talet).

Yngve Knausgård intervjuas i senaste numret av Vagant (1 2013), som är det första sedan redaktionen lokaliserat sig i Berlin, och är ett lätt navelskådande nummer med anledning av tidskriftens 25-årsjubileum. Det vill säga, att det lätt kunde ha blivit navelskådande, men det som jag direkt sugs in i är just avdelningen där den nuvarande redaktionen blickar tillbaka. Men också en intervju med nuvarande chefdesigner Andreas Töpfer, med det kaxiga epitetet ”visuell essayist” på sitt visitkort. Numret innehåller också en av hans visuella essäer, framtagen tillsammans med Sigurd Tenningen. Töpfer föddes i DDR, och med hjälp av bland annat google translate tar han fram lekfulla och finurliga illustrationer till artiklarna, och kanske språkförbistringen är just det som tar fram den där nödvändiga distansen eller odygdigheten som präglar hans bilder.

I numret skriver också Susanne Christensen om tysta kvinnor från 1800-talet, liksom om Camilla Colletts empati med djur, en ambitiös genomgång av Timothy Garton Ash – just ambition är väl det ord som bäst karakteriserar Vagant: här verkar idéerna inte sina, och det finns också en tilltro till både stoff och utrymme, till läsarens intelligens liksom till läsarens tålamod.

Det som också kan sägas känneteckna tidskriften är att den är till lika delar verserad som den är uppkäftig – något som kanske bäst sammanfaller i att hur omslagsdesignen än har ändrats har tidskriftstiteln alltid varit handskriven; en konsekvent handling av effrontery, av motstånd mot det alltför städade, som hotar kreativitetens mest påhittiga uttryck. För som alla vet är motsatsen till ordning inte kaos, utan just kreativitet.

Och på tal om omslagsdesign är Joni Hyvönens essä om Sofi Oksanen (som kan läsas på tidskriftens hemsida) illustrerad med omslagen till hennes fyra böcker på finska, svenska, norska och danska. Där ser vi att medan Danmark i alla fyra fall kopierar de finska originalomslagen gör Sverige detsamma i tre av fallen. Norge har till alla fyra böckerna låtit förlaget skapa helt unika omslag. Det säger faktiskt ganska mycket om var i Skandinavien de innovativa idéerna finns.

I came to Berlin to have some fun

Ynnesten att föreläsa på Humboldtuniversitetet i Berlin är väl något som bara sker en gång i en människas liv, i bästa fall. Själv gjorde jag min insats i måndags, inför en skara hågsna tyska studenter som läser svenska på universitetet, samt några svenska expatriater. Titeln på mitt föredrag var ”Att hantera sitt litterära överjag”: jag fick frågan sedan varför jag talade så lite om mitt överjag – nå, kanske det var just överjaget som la sig i och hindrade mig.

Inbjuden av professorn Aris Fioretos, som tillhandahöll en så vänlig presentation att jag helt kom av mig – snälla nån, liksom! Sedan begick jag nog en av mitt livs största fadäser. In public, that is. När jag nämligen av någon anledning nämnde Kafkas berömda novell ”Förvandlingen”, som jag kallade för ”Metamorphosis”. Publiken drog efter andan. (Kanske för att jag nämnde Kafka, tänkte jag inbilskt.) Men nog vet jag att den heter ”Die Verwandlung”, det nämner jag ju varje år, när vi läser Processen i skolan. Ack – dessa försåtliga anglicismer som lurar överallt: givetvis har jag läst alldeles för mycket om Kafka på engelska.

Så nu grämer jag mig, och tänker unna mig att fortsätta med det resten av livet. Jag dränkte mina sorger i ett glas riesling på den gamla östtyska mensan. Vad hjälper det sedan att jag gjorde briljanta kopplingar mellan Virginia Woolf och Vampire Weekend – de delar samma initialer, ämne för en essä. Eller att jag spar mitt resonemang om det litterära överjaget till en (annan) essä.

Nåväl. Ett par dagar i Berlin innebar några stunder av flanerande – försiktiga försök till flanerande, men eftersom jag är en novis i detta sammanhang åstadkom jag nog något som mer liknade ängsligt spatserande – i Prenzlauer Berg, Hackescher Markt, Tiergarten, med mera. Samt ett besök på der Deutschen Kinemathek, med Martin Scorsese-utställning. Inte bara rekvisita från filmerna – som Jake La Mottas handskar och byxor, Max Cadys sönderbultade skjorta, Travis Bickles brev (har jag gråtit så mycket sedan jag läste Lord Byrons brev på British Museum? vill ni verkligen veta?) – utan även de röda balettskorna Moira Shearer använder i The Red Shoes, favoritfilm för både Scorsese och Kate Bush. Och klipp från filmerna, manussidor, snyggt gjorda kopplingar till förebilder och föregångare, och tematiska likheter i hans egna filmer.

Min käft är fylld av tänder och tid, Aylin Bloch Boynukisa

”Att inte ha fötts till djur är en av mina hemliga nostalgier”, yttrade den brasilianska författaren Clarice Lispector en gång med gravallvarets tonfall. Hennes ord verkar Aylin Bloch Boynukisa ha tagit fasta på, när hon med sin bok Min käft är fylld av tänder och tid (Dockhaveri förlag) skriver helt i denna anda, helt i enlighet med en programförklaring där gränsen mellan mänskligt och djuriskt har upphört.

Det är förstås en titel som är svårt att motstå, och innehållet lever också upp till det löfte som där erbjuds. Boken är satt i ett typsnitt som liknar Courier New, något som förstärker intrycket av tidlöshet, av att det handlar om en historia som kommer från framtiden med det förflutna i hälarna.

I en sjukhussal vaknar en patient av obestämt kön, även om hon ”lämnar kvinnliga doftspår” (med Pia Tafdrups ord om sitt diktjag). Hen har kvar sin nos men saknar sin päls, och opponerar mot omgivningens krav att krympa och stänga in: hellre identifiera sig med det gränslösa, mot växandet. Mer än något annat blir patienten en anomali, en hyena i mänsklig skepnad. Ett sändebud mer än man eller kvinna, ett obekvämt åbäke, mer kropp än intellekt.

Hos den här varelsen finns ändå en aristokratisk överlägsenhet som vägrar anpassning och konformism. Till sitt väsen är människan/varelsen det vidsträckta och oavslutade, någon med vilda minnen: ”Det har gått rykten om mig. Alltsedan jag vaknade här. Men jag är ingen hund, hörde det viskas, vädrade luften och se min hörsel. Jag är som människa som jag är som djur, hyena.”

I DN skrev Anna Hallberg 6 april om gurlesken, om groteska urspårade docklekar, med exempel lånade från bland andra Bloch Boynukisa. Den som vill bli mer insatt kan jag också rekommendera Maria Margareta Österholms avhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar, som jag skrev om i december.

I Aylin Bloch Boynukisas sätt att skriva finns en smärta, något som skaver och gör ont och inte finner sig till rätta. Samtidigt finns det något jublande och triumfatoriskt över berättelsen, en självklarhet i själva uttrycket som kan erinra om författare som Elfriede Jelinek och Herta Müller: inte att det här är skrivet i explicit dialog med dem, men om du gillar någon av dem finns uppenbara förutsättningar att du ska gilla det här.

Förutsättningar, ja, men också risker! För det här är minst av allt någon ofarlig harmlös prosa: snarare är det en otämjd text som vill stöka om i ditt inre, som vill gestalta protagonistens rörelser som rovdjur, det vill säga med en text som exakt liknar varelsens beteendemönster. Därför är det en sublim text, som språkkänsligt blandar det vackra med det brutala, där huvudpersonen yttrar saker som ”min kropp sluttar” och där vi blir varse att vårt sjätte sinne heter vansinnet.

Den korta boken har ekon av Charlotte Perkins Gilmans helt makalösa novell ”Den gula tapeten”. Stilen är både lyrisk och tuktad, när den blottar sina rovtänder och pendlar mellan det civiliserade och det okultiverade, mellan det trygga och det primitiva. Jag tycker den är smått sensationell, och bra på ett överrumplande sätt.

Fremmed under samme hud. Versioner, Niels Lyngsø

Att läsa innebär att ställas inför det som svindlar. Niels Lyngsø har skrivit en bok med två ingångar: Fremmed under samme hud. Du tvingas välja var du börjar, då den ena versionen följer mannen, den andra kvinnan. Första svindeln infattar sig då du möts av ett motto hämtat från feministfilosofen Luce Irigaray (a slasher if there ever was one), för är inte det ändå en kliché? Nä, menar jag, utan låter tanken svindla till inför hennes blick: ”Toi? Moi? C’est déjà trop dire.” (Du? Jag? Det är redan att säga för mycket.)

För vad som följer efter den feministiska ikonens ord är mannens version. Lyngsø har skrivit en bok om sex. Alltså inte om erotik; om vi inte visste det innan 50 Shades of Grey är det omöjligt att skriva (bra) om sex, och jag tror inte att det är att säga för mycket att ”erotik” blivit det nya skällsordet inom litteraturen.

Båda böckerna slutar på sid 69: you do the math! Och här (mer än) antyds att sex är det som inte låter sig översättas. Det kan inte transponeras. Det är. När det formuleras är det inte längre sex, eller med andra ord: i det ögonblick du (be)skriver går något förlorat eller så går allt förlorat åtminstone alla känslor, och här är det verkligen känslans språk som måste realiseras, därför att intellektet kan bara (för)störa.

Lyngsøs bilder är explosiva och explicita, och det är ömsom som att läsa en kokbok: du tar oljan … Ja, kokböcker är ytterst taktila, med dessa kockar som jämt och ständigt rör på råvarorna och fingrar på köttet. Att tala om matporr handlar i första hand inte om bilderna, utan om beteendet: handskandet.

Ibland blir ändå Lyngsøs bilder för konventionella: ”din stjerne malker min gudepik · nu blir den ofret · din røv nej hele din krop er et · sort hul som suger og · knuger så · intet undslipper”. Alltså, det där svarta hålet har jobbat ofta och hårt för att få sin position i den ”erotiska” litteraturen. Dock ska sägas att Lyngsøs anspråk är högre än så, att han inte nöjer sig med att beskriva (även om han också gör det). Det här har mer med Georges Bataille att göra än EL James, att här finns transcendentala anspråk. Att jämföra med Rorschach-testet är också välfunnet: du ser det du ser, känner det du känner.

Att skriva utifrån två perspektiv, två historier, två versioner, det är också svindlande, och ger emfas åt det reciproka i sexualiteten. Det yttre och det inre möts, i beskrivningar som ändå försöker säga något mer än att bara beskriva sexuella handlingar (vaniljsex och lite till). Inte heller blir det bara en version som följs av en annan version: kvinnlig → manlig / kvinnlig → manlig, utan det blir något mer, som inte heller enbart handlar om (manligt) önsketänkande.

Om du inte darrar när du korsar gränsen, då har du inte korsat gränsen. Lyngsø går definitivt över gränsen, och är varken pryd eller prydlig i sin bok. Ibland lite smårolig, men definitivt – trots att han alltså låter tankarna i fred – tankeväckande, åtminstone för läsaren.

Rystet spejl, Søren Ulrik Thomsen & Det Glemte Kvarter

Danska språket har inte hög status i Sverige, utan vi tävlar i att vem som kan raljera mest fyndigt om hur illa och otydligt det låter. Det är ju lite synd: den som hört Pia Tafdrup läsa sina dikter har svårare att sedan säga något negativt om danskan.

Søren Ulrik Thomsen, Tafdrups generationskamrat, är en annan duktig uppläsare, som läser med suverän närvaro och precision i uttrycket. Hans senaste samling Rystet spejl blev så populär (den lär ha sålt 25 000 exemplar i Danmark) att den rentav utgavs i svensk översättning förra året (Skakad spegel). Han må inte ha rört sig många steg sedan debuten på 80-talet, men han är fortfarande bra.

Nu har han dessutom tagit det något ovanliga steget att tillsammans med en orkester läsa in dikterna ur Rystet spejl (Gyldendal Lyd). Bandet heter Det Glemte Kvarter, och kan väl närmast liknas vid en jazzorkester som ibland släpper in (lite) distade gitarrer (”I et glemt kvarter” är namnet på en dikt från Thomsens debutbok City Slang). Det blir ett spännande möte mellan Thomsens distinkta ord och bandets musik, deras sätt att klä dessa ord i toner. Ibland bröligt, ibland vackert, och nästan aldrig tråkigt. Påfallande nog med melodier som förhåller sig nära det stadsidiom som Thomsen brukar i dikterna.

I ”Jeg har sat mig her ved det bageste bord” läser han tillsammans med Tine Dyrholm, där musiken rör sig i det tillmötesgåendets tecken som dikten gestaltar. Likaså i ”Fordi du forsvandt”, där gitarren ylar fram en kuliss till diktens korta klagan. Ofta blir resultatet också mer än bara ord + musik, och är mer effekten av hur det spontana sätts in i ett sammanhang: alltså, att det som uppfattas som improviserat är hårt styrt och anpassat. Musiken är präglad av lugn, av brist på hets och jäkt. Befriande nog upplever jag inte heller att de behandlar dikterna med någon överdriven vördnad, utan de beter sig kaxigt och egensinnigt.

Likaså läser Thomsen sina dikter utan att ge avkall på deras rytm: han anpassar sig inte till musiken, vad det tycks, utan förhåller sig nonchalant, om än det kan vara skenbart, en slags taktik. Och musiken är som sagt en tålmodig konstart: den vet att den inte behöver vara effektfull in i minsta ton, utan arbetar fint med pauser och fraseringar. Någon gång kan musiken agera utifrån lite väl förutbestämda mallar, som när poeten nämner ordet ”regn” och pianot skyndar sig att ljudsätta regn som man förväntar sig att det ska låta. Å andra sidan: i en dikt/låt som ”Mens en urolig himmel flimrer” beter sig pianot helt i symbios med orden, lika diskret som det är distinkt.

Nog för att ett fåtal svenska poeter har gjort några försök att arbeta med musik: Bruno K. Öijer gjorde skivan ”Skuggan kommer” på 80-talet, och så sent som i höstas framträdde Stig Larsson tillsammans med Differnet. Ingen av dessa har väl varit helt lyckade. Men Nicolai Dunger har gjort suveräna tolkningar av Edith Södergran, och Sofie Livebrant har varit framgångsrik med sina Emily Dickinson-sånger. Det borde gå att locka fram svenska poeter, då det ju finns flera stycken som är suveräna uppläsare.

På en extraskiva tar också Maja Hartnack från bandet mer plats när hon sjunger några äldre dikter av Thomsen, däribland dikten ”Levende” från debutsamlingen City slang. Det är en oerhört fin dikt, men hennes sätt att sjunga den innebär att ge röst åt en livskraft som är större än allt, och där dikten andas fram allt detta. Paradoxalt nog blir också bandet mindre jazzigt i dessa fem extraspår, eller om det bara blir så att de är mindre jazziga utifrån min definition: där visar de att det finns något frigörande i att släppa fram dikter ur sina bokpärmar.