Ødelagt rim, Nicolaj Stochholm

Varför skriver någon dikter? Är det för att nå sig själv, lära sig saker om sig själv – eller är det för att fly sig själv, för att man vet för mycket?

Alla som skriver delar den erfarenheten: det kunde också ha varit något annat, men det blev skrivandet, och sedan går det inte att ta sig därifrån. Och att fly sig själv och att komma nära sig själv kan vara samma sak. Utforskandet löper i flera olika riktningar samtidigt.

För Nicolaj Stochholm, dansk poet, innebär skrivandet av poesi ett sätt att tynga ned hjärtat, så att det inte fladdrar iväg – som fjärilen, insekten som efter Inger Christensens sonettkrans blivit den mest symbolladdade varelsen: ”De stiger op, planetens sommerfugle”, med hennes regala inledning. Stochholm skriver djärvt i sin första dikt i nya samlingen Ødelagt rim (Gyldendal):
”Mit hjerte bliver en sommerfugl

for når jeg hviler så flagrer det op

og jeg må tynge det med dige og

sange ellers raser det og dør bort”.

Med dikt och sång: hans dikter är starkt sångbara, där ljuden blir viktiga hållpunkter. Han tar i, tar sats, vågar vara svag i sitt uttryck, skyddslös och naken. Dikterna inrättar sig prydligt i en tradition, där det går att hitta paralleller till Bruno K. Öijers dikter – dels de tidiga, nästan trollformelaktiga korta dikterna och de sena mer avskalat högtidliga dikterna, likväl som en förtjusning i gentagelsen.

Det är svårt att veta om man befinner sig i 80-talet eller 2010-talet när man läser rader som dessa: ”hjertet pløjer sig dybt ind i / bølgens discobesatte vinyl / stormen er min nål i natten / og jeg aner min egen krone / fra søens stjernekastende syn / jeg ser min egen galde over / landets mest larmende kro”. Men jag fastnar både för enskilda starka rader – ”stormen är min nål i natten” – och den starka helheten, det kompromisslösa tilltalet. Strunges kristallskepp blir hos Stochholm en kristallbalkong, en återkommande position, med liknande funktion: en plats där vi hoppas att något som gör livet uthärdligare ska inträffa.

Stochholm bejakar både askesen och utvidgningen, vilket får dikterna att vibrera av rörelse, som om de vore infångade i ett strikt mönster, i fållor. Det kan ses i två efterföljande dikter som handlar om kvadrater – dikterna består av fyra strofer med fyra rader vardera. Här är anspråken inte av det beskedliga slaget, utan dikten fungerar som bön, som möjlig utväg, ett försök till transcendens.

Flyktförsöken leder diktjaget till Barcelona, men liksom Miltons Satan måste han konstatera att man tar med sig sitt jag och allt dess innehåll och egenskaper vart man än åker. Det finns ingen flykt, eftersom du inte kan lämna dig själv bakom dig. Dikterna är skrivna i total uppriktighet, om att leva (i) förnekelsen.

Det ljudliga tar sig också uttryck i snygga allitterationer och assonanser, som i dikten ”Morgen middag”, vars inledning ”Solen varmer vinden” slår an tonen för det senare: ”jag mærker metroen under / mine fødder og ser det mørke / gange under træernes rødder”. Här finns också en överklivningens rytm som starkt bidrar till intrycket av sångbar poesi, där själva andhämtningen markeras. För att inte tala om energin i formuleringarna, som alltså fångar känslan av att vara instängd men hela tiden sträva utåt, vidare.

Och redan titeln ger anspelningar mot det ljudliga, med de förstörda rimmen (att ödelägga är inte lika dramatiskt eller absolut på danska som det är på svenska). Diktsamlingen består av tre partier, där det avslutande varierar rimmet, förstör det, låter det i stället bli ”Ødelagt rum”. Så kan också dikterna förstås: som förstörda rum, där dikterna bor, eller försöker bo, fast de hela tiden vill flytta därifrån. Från diktaren till läsaren, till exempel.

Det här är Stochholms åttonde diktsamling på drygt tjugo år. Han har nog tidigare endast översatts till svenska i antologier. Hans sätt att skriva, med ett piggt tilltal – ömsom smeksamt uppvaktande, ömsom klagande hånfullt – skapar en bro mellan intimitet och avståndstagande, som jag tycker låter som ett saknat inslag i den svenska poesi jag läser.

Sista bädden. En vandring i sömnen, Hugo Claus

Min vän T. har ett mer neurotiskt förhållande till litteratur. Han tycker att Vizma Beljševica var en bra poet fram till 2005, att Inger Christensen likaså var bra fram till 2009, och att Hugo Claus slutade vara bra författare 2008. Med andra ord skulle det vara otänkbart för honom att läsa någon av de här tre nu, för de är döda och utanför Nobelprisets radar. För tillfället läser T. Abraham B. Yehoshua (f. 1936), för glädjen att vara en av de sälla få som har läst honom när Englund i oktober förkunnar namnet.

Tur att jag är coolare, och fortsätter läsa Hugo Claus, som alltså var flitigt tippad, men valde att dö för egen hand när han blev allt sjukare i Alzheimer. Hans senaste bok på svenska är dubbelvolymen Sista bädden. En vandring i sömnen (Malexis förlag), med Per Holmer som den sedvanlige översättaren.

Något märkligt händer när jag läser den första delen, Sista bädden. På tv:n i bakgrunden visas programmet ”Året var '63”, och medan jag i boken läser raderna ”Ute i trädgården blåste någon fram något sydamerikanskt på munspel. Knappast Toots Thielemans”, tänker jag något om Toots, och det följs av ”[m]unspelet försökte sig på Bluesette”, exakt samtidigt som den låten, av Toots Thielemans, spelas i tv-programmet. Nu kanske du säger: och? Men säg mig hur ofta det spelas Toots Thielemans i en roman, och säg mig hur ofta det spelas på tv, och gör en sannolikhetskalkyl på det.

Claus har tidigare skrivit magnifika romaner i både det stora (Belgiens sorg) och det lilla formatet (Ryktet, Skam). Här är det ju det korta formatet, två längre noveller, men båda gör intryck, och innebär inga avsteg från de tidigare verken. Det skulle bli hans sista prosaverk, utgivna 1998 och 2000, och båda har verkligen prägel av avslutning. Alzheimern finns i både stilen och i temat, i glömskan, liksom i språket.

Inget verkar kunna beröra eller skada Emily, det engelska före detta musikaliska underbarnet, som vårdar sin älskade dödssjuka Anna på ett hotellrum, bland broschyrer till organisationen ”Rätten till en värdig död” (som Claus själv skulle utnyttja), medan Emily trotsar formuleringen: det finns inget värdigt med döden. Emily betraktar världen med en blandning av uppgivenhet och bitterhet. Hon tänker kursivt: ”Fuck ungdomen”, och det är ju sant – världen tillhör de unga.

Vad är en människa, och när upphör hon att vara människa? Minnet är inte heller något sällskap att hålla i handen vid livets sista stunder. Claus rör sig synbart oaktsamt mellan ömhet och hårdhet, mellan integritet och övergrepp. Hans stil är också blandad, som om han vacklar mellan en litterär fin stil och en pojkspolingarnas gatuslang. Det är skrivet på ett levande språk, och blandningen gör att det är svårt att utläsa vad som är misogyni och vad som är hyllning: ”De [kvinnor] håller bättre öga på tiden som knaprar och klapprar mot ansikte, höfter, bröst. Kvinnor håller obönhörlig koll. Som är de helt ger sig spegeln i våld. Eller rådvillt stammande konsulterar horoskopet.”

I den andra novellen, ”En vandring i sömnen” går berättarjaget planlöst fram i en stad, som kan identifieras som Gent. Han är bara förvirrad, och allt sker på dubbla plan, där minnet kastar sin eftergivna skugga över alla händelser. Stilen är dråplig och hätsk, kan i viss mån jämföras med hur Hjalmar Söderberg skrev novelletten ”Spleen”: med en Devil may care-attityd, en total respektlöshet mot det som inträffar.

Oväntade allusioner till Black Sabbath och Eyes Wide Shut, men allra mest två allt annat än stillsamma meditationer över den tid som flyr, som kutar paniskt som ett jagat rovdjur ifrån människan, och hur allt sammanfaller, allt ifrån språket med orden som lämnar, där ”styrsel” blir ”yrsel” blir ”blygsel” och ”ägg” blir ”skägg”, till biologin och moralen. Därför slutar ”En vandring i sömnen” med en pervers ”rosa balett”, som för att visa att Belgiens sorg är detsamma som Belgiens skandaler.

Som appendix till boken finns ett intressant samtal med översättaren Holmer, som säger några kloka saker om Claus, men också om översättningen, som han ser som något av en pingismatch, där det gäller att returnera författarens vinklade ord. Han säger också att det är svårare att översätta dåliga böcker, vilket låter som en paradox, men nog kan vara sant, då mycket av jobbet kan vara gjort om författaren på originalspråket inte har fuskat.

The Round House, Louise Erdrich

När Olle Ljungström gjorde jämförelsen om något som var fel som fan med en ”Tysk indian” var jag benägen att ge honom en uppsträckning, och påpeka att det var han själv som hade fel som fan. Låten kom 1994, samma år som jag läste Louise Erdrichs roman Tracks, och Erdrich är ju faktiskt ”en befjädrad german”, med fadern från Tyskland och modern Chippewaindian.

Hennes senaste roman The Round House vann amerikanska National Book Award i november 2012, vilket skulle kunna väcka de slumrande svenska förlagen som har översatt endast hälften av Erdrichs fjorton romaner. Å andra sidan är just det här priset inte särkilt meriterande, när man tittar på vilka som fått det de senaste åren: Jesmyn Ward, Jaime Gordon, Colum McCann, Peter Matthiessen …

Den trettonårige pojken Joe är huvudpersonen och berättaren i The Round House. Hans mamma Geraldine blir utsatt för våldtäkt och mordförsök och försvinner in i en förlamande depression, och pappan Bazil har inte heller mycket tid till övers för sonen, som på egen hand ger sig på jakt efter förövaren.

Men det är bara en del av handlingen, som i hög grad består av olika släkthistorier, skrönor, övernaturliga händelser, eskapader av mer eller mindre skabrös art, hittepå, och ett svåröverskådligt persongalleri. Spänning och komik avlöser varandra hela tiden, allt längre sidospår. Mammans trauma hamnar utanför fokus, fast det är smärtsamt att ta del av hur sonen bevittnar den långsamma läkningsprocessen: ”I had believed that my real mother would emerge at some point. I would get my before mom back. But now it entered my head that this might not happen. The damned carcass had stolen from her. Some warm part of her was gone and might not return. This new formidable woman would take getting to know, and I was thirteen. I didn't have the time.”

Enligt Amnesty blir en tredjedel av de indianska kvinnorna någon gång under sin livstid våldtagna: 86 % av männen som utför övergreppet är icke-indianer. Erdrich är helt klart ute i ett angeläget ärende, men som sagt försvinner detta i romanen. Något som inte enbart är av ondo, dock, för det här är ingen maskerad debattbok, utan en fortsatt installation i det författarskap som inleddes på 80-talet med romaner som hela tiden sökte sina riktningar utåt, vidare bortom gränssättningar. Allra mest lyckat, definitiv, i Tracks, om konflikterna från början av 1900-talet. En av karaktärerna därifrån är med också i den här nya romanen, den gåtfulle Nanapush, som bygger på Ojibwe-mytologins Nanabozho.

Liksom tidigare lotsar Erdrich med fast och säker hand läsaren genom den här obekanta terrängen. Hon är bra på att låta det konkreta blandas med fantasin – växlar, så att du blir osäker på vad som sker på riktigt. Pojken Joe är suveränt nedtecknad, ett typiskt busfrö med drag av Huckleberry Finn. Som ung missförstår han, feltolkar situationer, drar för ivriga slutsatser. När filmmakare låter filmer utspela sig på 70-talet finns en risk att överbetona tidsmarkörerna, så att exempelvis bolmandet av cigaretter ter sig parodiskt: en liknande risk finns att Erdrich gör Joe och hans gäng ännu mer fixerade vid sex än trettonåriga pojkar rimligen kan vara, möjligen för att kompensera att hon är kvinna.

Kamratskapet med de tre vapendragarna Cappy, Zack och Angus är desto mer trovärdig. I en scen sneglar Joe avundsjukt på Cappys basketskor:

”Strangely, he said what I had been thinking, though he lied.

    You got the shoes I wanted.

    No, I said, you got the shoes I wanted.

    Okay, he said, let's trade.”

Riktig kamratskap, alltså, med Cappys uppoffring av skorna, eftersom han säkert omedvetet tänker på kompisens mamma i den här situationen.

Erdrich jämförs ibland med Faulkner. Det är träffande, både tematiskt och stilistiskt, och The Round House är kanske den som allra mest liknar Faulkners romaner. Stilistiska liknelser finns inte i ordval och syntax, utan mer i uppsåtet att låta avgörande händelser hamna utanför centrum av vad som berättas, och där en mängd av information plockas med, som om berättaren inte förmått sålla ut det viktiga. Även här är persongalleriet omfattande och svåröverskådligt. Och Joe liknar till viss del Gavin Stevens, som ofta är Faulkners berättarjag i novellerna: övervägande alldaglig, balanserad, med rättspatos (Gavin blir advokat, Joes pappa är domare, och även om romanen utspelar sig 1988 får vi höra en del om honom som vuxen, där Erdrich korsar gränsen mellan det fiktiva och det dokumentära).

Liksom Faulkner avstår Erdrich från enkla psykologiska förklaringsmodeller. Varför människan agerar som hon gör är inget som kan lösas med enkla formler eller billiga formuleringar. Hennes roman är lika cirkulär som titeln utlovar, en labyrint där myt och mystik frodas. Där finns också den moraliska aspekten – om vilka lögner som är värda att bevara, och vem som är behörig att ta hämnd.

Samtidigt, i Norge …

Det är nästan alltför lätt att gnälla på den usla situationen för kulturtidskriften i Sverige, och dessutom kanske lite orättmätigt. Den som ids läsa på norska ska dock finna en hel del av intresse, till exempel tycker ju det stora förlaget Gyldendal att det är lönt att ha en tidskrift, Vinduet, och så finns ju den extremt påkostade Vagant.

Vagants nya nummer (4/2012) innehåller en längre essä av Stig Sæterbakken, som skriver om poeten Tor Ulven, om dennes roman Avløsning, en tråkig läsning om man tänker på att Ulven dog för egen hand 1995, vad som skulle följas av att också Sæterbakken dog för egen hand 2012. Men också en allt annat än tråkig genomgång av det typiska för Ulven både som poet och romanförfattare.

Lika långt från tråkig är (ännu) en text om David Foster Wallace, (ännu) en författare som begått självmord. Ola Jostein Jørgensen skriver om en ny biografi på engelska, och jag blir som vanligt lika sur över att jag aldrig ger mig tid att läsa DFW och lika begeistrad över att jag kommer att göra det.

Poeten Susanne Christensen skriver om oförmågan att känsla som ett tecken i tiden. Tidskriften handlar förstås inte bara om litteratur, utan har med längre sjok om konst, och ett reportage om operaregissören Stefan Herheim, som arbetar med Wagner. Vad som skiljer Vagant från vår svenska motsvarighet 10-tal är bland annat att den norska varianten har ett grundligt recensionsmaterial, både längre och lite kortare texter om böcker, däribland den mest ambitiösa läsning jag har sett av Lotta Lotass: där ligger svenska recensenter i lä!

Jag ska som sagt inte vara för orättvis mot svenska motsvarigheter: vi har 10-tal, vi har Ord & Bild, vi har … eh, vi har … Alltså, problemet är ju att vi har visst kulturtidskrifter, men de är ju stört omöjliga att upptäcka – dels saknas de nästan helt i den så kallade kulturdebatten, och dels går de inte att hitta i tidskriftsfloran. Nog kan jag om jag anstränger mig, tar tåget till Göteborg eller Stockholm, hitta dem, men vill jag köpa dem på affär då hänvisas jag till reklamprodukter som Vi läser och Books and Dreams.

Kvinnor, Steinar Bragi

Hur ofta förnimmer du inte att hela tillvaron är en konspiration mot just dig? Du märker sammansvärjningens glåmiga mönster i allt som sker, och det enda som får dig tillbaka till de sunda vätskornas territorium är den inlärda vissheten att den som tror för stort om sig själv ofrånkomligt vaknar upp en morgon och är storhetsvansinnnig.

Alltså lägger du megalomanikostymen åt sidan. Den var inte sydd efter dina mått, den här gången heller, och läser i stället islänningen Steinar Bragis roman Kvinnor, om en protagonist som verkligen råkar illa ut, där alla tecken på förföljelse inte alls beror på att hon är paranoid. Fasan är verklig.

Hans roman är skriven i två delar, där den första är lojal mot realismen. En ung kvinna, Eva, återvänder till Island efter att ha bott i New York med pojkvännen Hrafn. Nu bor de på skilda ställen, hon i en stor kal lägenhet, träffas en gång, men något har hänt som fört dem åt sidan – vi får veta att parets dotter dött spädbarnsdöd, och han anklagar henne för att dricka för mycket.

Och del två är lojal mot fantasin, där det som släpps lös ter sig som en psykos. Eva spärras in i den hypermoderna lägenheten med mer än lovlig kameraövervakning, en lägenhet som hon fått låna gratis, där hon på nätterna utsätts för övergrepp av anonyma män.

Bragis bild av världen är kusligt samtida – romanen utkom 2008, nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2010, och det är givetvis därför den finns i svensk översättning (utförd av Inge Knutsson, som jobbat med Laxness, och från norskan Jan Kjærstad). Kuslig, för att den visar vad moderniteten, tekniken, gör med oss människor. Här kan anas att anonymiteten är förutsättningen för övergreppen, och hela tiden finns i bakgrunden ekonomins skugga, där det är svårt att undkomma att den stavar sig fram till ordet ”kris”.

Evas ihärdiga drickande får mig att tänka på William Kennedys roman Järngräs, om luffaren Francis som tappar sitt spädbarn så att det dör, och skuldkänslorna får honom att bli alkoholist. Men allra mest påminner Bragi med sin tätt skrivna spänningsroman om Ira Levin, en av 1900-talets mest underskattade författare, som skrev suveräna romaner om ingredienser som samtliga exemplifieras hos Bragi: förföljesemani (Rosemarys baby), psykopatbeteende (En kyss före döden), maktrelationer (Pojkarna från Brasilien), samhällets nivellering och konformism (Stepfordfruarna). Och kanske dessa fyra är mer givna hållpunkter än Sliver, den halvusla Levinromanen om kvinnan som flyttar in i en lägenhet bara för att upptäcka att hon övervakas, medan grannarna mördas.

Något Levin var bra på: att låta metaforen nästan omärkligt glida över och bli bokstavlig, där inbillningen och det som sker på riktigt betyder lika mycket. Relationen överläge-underläge behandlas lika skickligt av Bragi. Vi lär oss också tidigt att den ominösa atmosfären inte bara är skrämselskott, när Eva ”försökte begripa situationen hon hade råkat i, eller vari den bestod, den obestämda men starka känsla som hade vuxit sig allt starkare nästan från timme till timme efter att hon kom till lägenheten, en känsla av att någon eller något kom närmare, siktade in sig på henne.” Parallellt med den reella upplevelsen finns dock misstanken om inbillning – alltså, som i Rosemarys baby, där mycket av poängen är ovissheten, Rosemarys förvirring om det hon anar verkligen kan stämma, att hon är gravid med Djävulens barn.

På ett plan har Bragis bild av omvärlden spår av framtidssvision, men samtidigt är den besvärande bekant, med inslag som inte kan förnekas. Den tillåter smaklösheten grassera – vulgariteten, obsceniteten, och nog är klimaten mellan unga och gamla trovärdigt, där Eva konsekvent kallar äldre kvinnor för kärringar. Hon är en karaktär som lämnar spår, och hon hatar intensivt när hon hatar.

Bragi skriver i en cirkulär rörelse, där spänningen växlar. I den narrativa strukturen är paranoian en inbyggd mekanik. Han jobbar mycket med bilder i sin framställning, låter det visuella ta överhanden, men släpper inte fokus från sitt samhällsmedvetna ärende. Roman Polanski filmatiserade Levins Rosemarys baby, ja, men han gjorde också Hyresgästen på Roland Topors roman, ytterligare ett verk där klaustrofobin härskar över huvudpersonen.

Ungefär halva tiden när jag läser Bragis roman Kvinnor tycker jag att det är ett självständigt verk, fyllt av spänning och dramatik – men halva tiden irriteras jag av att han behandlar sin historia lite lättvindigt, och undrar då om jag läser en roman eller ser en film av Polanski, med Noomi Rapace i huvudrollen. Men det är klart att jag inte gör det, va? Det är bara inbillning! En befängd tanke!

Portar. Fönster. Valv., Olga Sedakova

När jag för några dagar sedan redogjorde för vilka böcker jag har läst i översättning blev jag både lite ledsen och besviken för att jag inte hade läst någon rysk skönlitteratur under hela året. Men nu, äntligen, fick jag tag på Olga Sedakovas dikter, som Wahlströms & Widstrand gav ut förra året, i volymen Portar. Fönster. Valv.

Och det är häpnadsväckande bra, dessutom. Mikael Nydahl har översatt det tämligen frikostiga urvalet, och skrivit ett introducerande efterord, som tecknar en fin bakgrund till Sedakovas position i den ryska litteraturen, då hon debuterade åren kring 1970. Då hade Sovjet invaderat Prag, och kulturen befann sig i ett mindre gynnsamt läge, sattes i karantän. Den ryska poesin från tidigt 1900-tal, med framträdande poeter som Anna Achmatova och Marina Tsvetajeva, var inte riktigt godkända av staten.

Hennes egen poesi har ändå tagit djupa intryck av dessa två, men dels klarar hon trots denna påverkan skriva originellt och dels rör hon sig över vidare terräng, den mark som inte respekterar nationsgränser, och därför alluderar hon flitigt till Dante, Alexander Pope, Nabokovs engelska roman Pale Fire, med flera internationella författare. Hennes skrivande kretsar kring tid, kring den förlorade tiden, och den ambivalenta sorgen över det Ryssland som inte längre finns. Att hon doktorerat i lingvistik låter sig inte förvånas heller. Avhandlingen handlade om slaviska begrepp för döden, upplyser Nydahl i efterordet.

Ja, döden är förstås det mål poeten ska rikta sin dikt-kompass mot. Om närhet och avstånd handlar det: ungefär som hon förhåller sig till sina inspirationskällor, där hon undviker att bli för förtrogen, för påverkad av deras starka röster, utan klarar av att hålla sitt eget tonfall fritt och lika individuellt. Det här är inga billiga trick, inga privilegierade ordvitsar, utan dikterna hämtar sin näring i allvar, i en uppriktig känsla att det handlar om liv och död. ”Jag leker inte med språket. Jag är i livsfara”, som Pia Tafdrup har uttryckt det.

Vaggvisor och larmsånger, det är också något av innehållet, liksom böner. Allra mest dominerar intrycket att det här är skrivet av en människa som har levt, som bär på äkta erfarenheter:

”Jag älskar varken fattiga eller rika,

varken detta land eller andra,

varken tiden på dagen eller tiden på året –

älskar gör jag det som anas, det som klandras:

dess hemlighetsfulla glädje.

Som saknar pris, som saknar mening.”

Ur dikten ”Pärlhalsbandet”, som kan läsas som en poetik, ett estetiskt ställningstagande.

Dikternas bildled är ganska milt utförda, men bilderna är också direkta, åskådliga och ger sällan intryck av att vara sökta. Inte ens när Sedakova skriver om änglar, björnar eller musor känns det sökt. Ofta är det som sägs av definitiv art, att det är oförhandlingsbart. Ungefär som att läsa Södergrans minst sagt slutgiltiga rad: ”Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting”, eller Boyes lika slutgiltiga: ”Men ingenstans, ingenstans …” För den här poeten, Sedakova, är känsla och intellekt lika viktigt.

De enskilda dikterna hakar in i varandra, tematiskt, stilistiskt, utifrån upprepning, utifrån variation. Sedakova fokuserar, och liksom all riktigt bra dikt hejdar hon tiden när hon skriver, får den att upphöra. Hon skriver inte i konkurrens med sina föregångare, och inte heller i dialog med dem: hon skriver i fortsättningen, som om hon vägrar inse eller acceptera att tiden har gått, att vi inte längre lever i det som ryssarna kallar poesins silverålder, för liksom Tsvetajeva häpet men övertyget påpekade när en kollega dött, att det bara är löpare som dör – alltså, att löparen inte längre skriver, medan poeter inte dör, eftersom dikterna fortsätter skrivas.

I stället för Kapten Haddocks klassiska invektivpar ”bomber och granater” kan Sedakova sägas yttra ett ”jamber och elegier” med sina dikter, som på ett förtjusande sätt visar hur stiligt en bunden form fungerar, och att det kan innebära den yttersta friheten. Dock med reservation för översättningen, som försöker respektera det bundna men fått ge upp inför rimmen, med undantag för stanserna som inspirerats av Pope, som behåller åtminstone intentionen att rimma.

Att översätta är en vansklig syssla: det blev vi om inte annat varse när Göran Malmquist näpste av Li Li för dennes inkompetenta Tranströmer-översättning nyligen. Är det ändå inte mer än en petitess att uppröras när kantareller i en översättning blir karameller? Jag tycker att Nydahl skickligt nog har hittat ett precist idiom till Sedakova, så där lagom ålderdomligt, som ger en aning om hur hennes ryska måste låta – tänk ett möte mellan Stagnelius och Frostenson, så får du en uppfattning om hur hennes svenska låter.

Avsked från världen, Jacob Frese

Den svenska poesins historia härbärgerar tydligen tillräckligt många storheter för att vi ska ha råd att låta en poet som Jacob Frese falla i glömska. Det rådande förhållandet vill ellerströms råda bot på i sin lilla serie, där turen har kommit till ett litet urval dikter av den här tidiga 1700-talspoeten, under den dramatiska titeln Avsked från världen. (”Goodbye, cruel world”, som det stod på skämtteckningarna som gjorde så stort intryck på mig när jag var liten.)

För urvalet står experten Daniel Möller, som i ett piggt skrivet och effektivt förvaltat förord lyfter fram ur den släpphänta glömskan en poet som framträder i halvfigur, men det är dock en storslagen poet, om än han helst håller sig till det mindre formatet, epigrammet, den så kallade tillfällesdikten. Möller har moderniserat stavning, men varsamt låtit ordförrådet vara intakt, vilket vi tackar för då vi får ta del av ljuva ord som ”högstförönskta” som synonym till ”mycket efterlängtad”.

Förmodligen föddes Jacob Frese 1690 eller tidigt 1690-tal i finländska Viborg, kom sedan till Sverige för att jobba som kanslist, en typisk poetsyssla från förr. När han var drygt tjugo insjuknade han i något som kan ha varit malaria – varje vår hälsade sjukdomen på med sin tröttsamma punktlighet, och gav honom således varje vår tillfälle att skriva en dikt om sjukdomen. När han dog var han knappt fyrtio år fyllda.

Våren som årstid ger kontrastverkan till hans dikter, som parerar bitterhetens förtvivlan med en allmängiltig acceptans. På 1700-talet hade man ett förhållande till döden som vi nog ska akta oss för att kalla avspänt – men det var mer av påtaglig närvaro, att döden var ett mer frekvent inslag i det dagliga livet än nu, där vi håller på att rationalisera bort den, bland annat med hjälp av livsuppehållande mediciner.

Dödsmedvetenheten kan te sig morbid, men var då alltså mer av oanfäktad ingrediens i tillvaron. Dödsmedvetenheten pekar fram mot Bellman och Stagnelius, visar Möller, kanske i ett försök att popularisera och modernisera Frese – och ja, nog går det att följa ett sådant spår. Liksom Stagnelius finns den dubbla rörelsen i Freses dikter: dragningen nedåt, lyftningen uppåt. Han är en romantisk realist, en realistisk romantiker.

Likaväl har Frese en naturuppfattning som är romantisk, utifrån Kellgrens credo i ”Den nya skapelsen” (den bästa svenska dikten någonsin). Liksom några andra av sina delvis samtida – Lucidor, Runius, Lohman – kan han ibland lite för skojfrisk för sitt eget bästa, men där finns alltid ett korn av allvar, även när tankarna löper lite väl kvickt. Det är som om spontaniteten fått fäste i besinningen.

Han går också utanför gnället, speciellt i den längre dikten ”Betraktandet av Guds allmakt och godhet, alla tings fåfäng- och förgänglighet, döden och den tillkommande roligheten”. Som bekant ska ju ”rolig” enligt nordiskt mönster tydas som ”lugn”, och den här lilla samlingen innehåller några magnifika dikter i förberedelse för den död Frese var så förvissad om, den död som han vägrar bli kuschad inför.

Och om Baudelaire hade albatrossen som sinnebild för poetens situation, då har Frese svalan. Enligt Olaus Magnus 1500-talsbok Historia om de nordiska folken övervintrade fågeln på den infrusna havsbotten under vintrarna – något Linné också skulle tro på, ju äldre han blev. Möller ser en fin metafor i fågeln som av solen väcks till liv (till dans, skulle Stagnelius säga), och nog tycker jag att det går att läsa in Freses diktjag i de vackra raderna: ”Den stela svalan som i floden haft sin grav, / I luftens öppna vidd nu svävar till och av.”

Så gör jag. Konsten att skriva, Bodil Malmsten

En gammal sanning lyder att om du behöver läsa böcker för att lära dig skriva, då ska du inte ägna dig åt att skriva. Ändå finns det nog gott om aspirerande skribenter som slänger sig över handböcker i skrivande, där det senaste exemplaret är Bodil Malmstens Så gör jag. Konsten att skriva.

Malmsten har länge levt på sin förmåga att agera smådisträ, även om jag tycker att hon blivit lite mer än lovligt svamlig och oredig i sina senare böcker, som om hon låtit sitt skrivande stå på tomgång ända sedan 1900-talet tog slut. Kanske det då är begripligt att hon ger ut den här boken? För som sagt, det matnyttiga kan ju kokas ned i mindre säljbart format, i det enda ordet ”läs”.

Inte heller tror jag att avsikten är någon annan än att det ska läsas med en nypa salt inom behändigt räckhåll. Titeln är så där typiskt anspråksfull, men illustrerar också att Malmsten gärna tar i med sina uttryck, fastän hon mest gör det för att få en ursäkt att ta ned det på jorden.

Bodil Malmsten vet en del om att skriva, det ska jag inte förneka. Hon vet också en del om att inte skriva, det som är vardag för den som skriver mycket: stirrandet på den blanka skärmen/det vita pappret. Det tomma stirrandet, det gagnlösa och fruktansvärt beklämmande stirrandet, tills det blänger tillbaka på dig.

Boken är nästan parodiskt pedagogiskt upplagd, med sina snillrika korta kapitel och underrubriker (pedagogik gör sig dock sällan bra i bokform, utan blir mest något skojigt eller pikant). Ibland levererar Malmsten förnumstiga råd, typ arbetsuppgifter, som jag inte blir klok på, och lite väl ofta underskattar hon läsaren med sina redundanta förmaningar att vi ska slå upp självklara ord som ”Klarabohemerna”, ”diametralt” och ”intrikat”, som om allmänbildning vore något förlegat. Slå upp? Om jag behöver ”slå upp” då gör jag väl det, oavsett om det står så i en bok?

Inte är jag heller road av alla dessa stickspår, som hur hon skriver SMS, hur hon mår när hon skriver och efter hon har skrivit och innan hon skriver, hur hennes skrivbord är ordnat (”Det måste vara välstädat”), där allt ändå handlar om att det som gäller för en författare inte är någon universell sanning. Efter stycket om pedanteri får vi veta att om du vill ha det stökigt, så går det lika bra. Men tack för det!

Vi som har läst Malmsten tidigare, i synnerhet de bloggböcker hon gett ut under 2000-talet, är bekanta med innehållet. Hon hyllar Thomas Bernhard och Marcel Proust, men också några deckare. Hon berättar sagan om Familjen Tejp. Hon återger vad en recensent skrev om hennes första diktsamling. Hon skriver om Gerhard Bonnier. Hon skriver om Montaigne, om Bolaño, om Beckett. Hon skriver om sin uppväxt. Boken innehåller bedårande snygga foton. Och fler bibliska citat än du mäktar med. Men det blir inte bara tomgångsskrivande, utan också en känsla av att autopiloten är inkopplad, att det här är en bok skriven utan det tillbörliga engagemanget.

Jag saknar svar till alla tvärsäkra och kategoriska påståenden. Som när vi får veta att det är lika jobbigt att skriva en artikel på 10 000 tecken som att skriva en bok, men lämnar det helt okommenterat. Hur kan det stämma? När hon säger att den som skriver ska skaffa ”en personlig läsare” undrar jag om det inte kan vara kontraproduktivt, att man lär sig skriva för att få bekräftelse av sin PL. Den som säger sig gilla American Psycho borde också veta hur man stavar till Bret Easton Ellis (hon stavar aldrig fel på Thomas Bernhard). När hon gnäller på att ”ungdomar” inte ids lära sig skillnaden mellan ”de” och ”dem” kan man tycka att det inte är värre än hennes egna försummelse att lära sig skillnaden mellan ”var” och ”vart”, eller för den delen att en negation följs av ”vare sig” och inte ”varken”. Men så saknas också ett avsnitt om korrekturläsning, trots att boken innehåller flera hundra kortkorta avsnitt.

Boken innehåller förvisso några bra saker, men också en stor dos självklarheter, där Malmsten krumbuktar sig och tar tillbaka i stort sett allt hon säger: hon tar ställning, hyser starka åsikter om det mesta, men är så angelägen om att ändå nå ut till exakt alla läsare, att hon ändå tillåter alla undantag. Då måste allt gå genom samma förnekelseprocedur, så att slutintrycket blir att om du ska skriva, då kan du göra som det står i den här boken, eller på ett helt annat sätt.

Att läsa klassiker eller att inte läsa klassiker

När programledaren för svt:s enda litteraturprogram säger att hon ”aldrig har läst Selma Lagerlöf” kan man reagera på flera olika sätt. Man kan låta ryggraden påpeka att det är höjden av förflackning, gasta efter en etablerad kanon i skolan där ingen ska klara av de tretton obligatoriska åren utan att ha läst åtminstone någon av de viktigaste svenska författarna.

Eller så kan man låta eftertankens kranka blekhet påpeka att ingen kan ha läst allt, att det är viktigare att hålla sig a jour med den samtida utgivningen för den som ska uttala sig om litteratur. Selma Lagerlöf? Hon finns snart inte ens som sedel.

Fast jag måste erkänna att jag blir beklämd, att jag vägrar släppa in den eftertanken. Ingen människa är en ö, predikade poeten John Donne för fyrahundra år sedan, och detsamma gäller böcker. Det går inte att förhålla sig till de böcker som släpps utan att förstå att de inte är isolerade företeelser. De skrevs i dialog med sina företrädare, och allt som vi nu tar för givet har en gång någon varit tvungen att ta strid för.

Jessika Gedin har sedan tjugo år tillbaka profilerat sig som krönikör och recensent, och sedan i våras som programledare för babel, svt:s litteraturprogram, där hon varje vecka ansvarar för författarintervjuer. För att uttala sig med trovärdighet i ett ämne förutsätter jag genuina kunskaper, och det tror jag inte att jag är ensam om (svt:s ledning undantagen).

Enligt egen utsago identifierar sig Gedin som läsare, där hon i intervjuer säger att hon ”läser stora mängder böcker” (DN 14/3 2012). Då förutsätter jag att hon medvetet väljer bort det som vi brukar kalla klassiker, eftersom jag inte kan förstå hur det är möjligt att läsa mycket och ändå undvika Lagerlöfs romaner.

Ska vi läsa klassiker? Ja, vi ska läsa klassiker. Inte för det tveksamma nöjet att få känna oss snobbiga. Inte heller enbart för att de tillhör ett gemensamt förflutet att vårda, eller ens för att våra nutida storheter står i tacksamhetsskuld till dem. Vi ska läsa klassiker därför att de fortfarande har saker att kommunicera till oss, därför att de har viktiga saker att säga, bär på avgörande erfarenheter som vi inte har råd att vända ryggen till.

Nog kan det vara motiverat att formulera en svensk litterär kanon för skolan, där vi även om vi nöjde oss med blott två prosaförfattare skulle ge plats åt Lagerlöf. Men det är inte genom tvång man ska tillägna sig läsning. Nej, det är mer av en ynnest att ha tillgång till en så djärvt skrivande författare som Selma Lagerlöf, vars romaner fortfarande är förbluffande moderna.

Dock måste intresset ha sitt ursprung någonstans. Bevisligen är det alltså möjligt att kryssa fram genom svenska skolan utan att läsa Lagerlöf. Den som därmed aldrig befunnit sig i kontakt med ett sådant författarskap får ett kulturellt underskott, där det blir ett för stort kliv att på egen hand söka upp det. Då kan skolan erbjuda det där nödvändiga smakprovet.

I första hand är det ändå en fråga om trovärdighet. Att uttala sig om litteratur handlar i stor utsträckning om jämförelser, att hitta paralleller, motsvarigheter. Det är sant att det utkommer fler böcker än någon hinner läsa, och det finns gott om beredvilliga ursäkter för den som uppgivet kapitulerar. Men den professionella bevakaren får inte unna sig nonchalans, för uppriktigt sagt är det ynkligt att titulera sig litteraturvetare utan att vara förtrogen med det allra bästa. Det är inbillning att tro att du av någon nutida författare får uppleva mer hänförande läsning än den Selma Lagerlöf frikostigt nog skänkte oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/1 2012)

Brev och småskrifter, Blaise Pascal

När jag som relativt ung läst den franske 1600-talstänkaren Blaise Pascal var det helt förbehållslöst, utan att någon hade kommit med förmaningar eller restriktioner. Jag råkade hitta en utgallrad bok med hans Tankar på ett depåbibliotek, och hade väl sett någon referera till namnet någonstans, men sådant kan man ju inte komma ihåg.

Då var det Sven Stolpe som hade översatt, och nu är det en man som delar initialer som har stått för arbetet, nämligen Stig Strömholm. Men hans minst sagt ambitiösa förord gör mig lite betänksam, då det innehåller just den typen av förmaningar som man gärna slipper. Att det ett par gånger måste motiveras varför en översättning av dessa mindre betydande skrifter översätts till svenska 2012, nä, jag kan inte för mitt liv begripa varför sådant ska vara nödvändigt. Inte heller blir jag klok på den förintande blygsamheten hos Strömholm, när han gång på gång påpekar att han inte är skickad att förstå sig på vad Pascal skriver.

Det var desto lättare att förstå vad hos Pascal som fångade mig då – när jag bläddrar i boken nu ser jag nu lite förläget åtskilliga anteckningar i marginalen, understrykningar etc, och en massa saker som jag har glömt – välsignat nog, i de flesta fall. Men han är ju vida berömd för sin stil, för sitt sätt att skriva, men för min del var det nog mer en fråga om att formatet passade mitt kynne: att uttrycka sig koncist och fragmentariskt. Och tankarna så fritt nedkastade i ögonblicket – spontant. Tankens iver – dess rörlighet och flexibilitet, och hur väl Pascal förvaltade detta.

Den här boken, Brev och småskrifter, innehåller nitton brev, många av dem adresserade till den hyperbegåvade systern Gilberte Pérrier, utdrag ur en memoar av Nicolas Fontaine där Pascal bland annat diskuterar Montaigne, och sju småskrifter, typ essäer. Systern verkar ha varit en veritabel antonym till Nietzsches famösa syster Elisabeth. Gilberte ansvarade för utgåvan av Pascals Pensées, där hon var mån om att mildra de skador den censurerande kyrkan nitiskt ville vålla, men hon skrev också en informativ levnadsteckning.

Strömholm har förutom sitt ambitiösa förord, där han bland annat redogör för jansenismens klosterhistoria, skrivit utförliga kommentarer till varje enskild text, som känns något mer motiverade. Så här ser en typisk reservation ut: ”Det ter sig inte meningsfullt att här försöka redogöra för de många källor som nyttjats; de är till allra största delen okända för moderna läsare eller helt glömda. Ett försök till en sådan redogörelse skulle, i den mån översättaren överhuvudtaget vore kompetent att genomföra den, oundvikligen kräva mer utrymme än den eventuella intellektuella utdelningen för icke-specialiserade läsare kan förväntas motivera.”

Pascal levde 1623-1662, och hann uträtta förvånansvärt mycket, bland annat inom matematikens område, samt teologi och filosofi. Han inrättade också mindre än ett halvår före sin död världens första ”busslinje”, får vi veta här, det vill säga reguljärtrafik där passagerare för en mindre summa pengar kunde ta sig från ett ställe till ett annat efter en form av tidtabell.

På sätt och vis har Strömholm också mer rätt än jag först var villig att erkänna, för nog är Pascal otidsenlig(are) som författare. Det som känns avlägset och exotiskt är ju att han använder logiska och rationella argument när han resonerar om Gud – i vår tid är det ateisterna som lagt monopol på förnuftsargumenten. Men det finns inget ”jag tror på Gud, eftersom …” Gud kan inte systematiseras, för exakt då upphör Gud att vara Gud. När Pascal skriver till sina systrar om deras nyligen döde fader, då begår han ett misstag när han försöker kalkylera trösten på förhand: ”Det vore därför inte rätt om vi vore utan smärta, som änglar, vilka inte har någon naturlig känsla, men det vore inte heller rätt om vi vore utan tröst som hedningar, vilka inte har någon känsla av nåden. Rätt är däremot att vi är bedrövade och tröstade som kristna människor och att nådens tröst övervinner naturens känslor”. Nej, det här förefaller mer vara utpressning än något annat.

Det var dock en annan sorts uppoffring att hänge sig det kyrkliga på den tiden än det är i vår tid, något jag minns att jag blev varse när jag konfirmerades, och var rädd för förhör och utantilläsning och evighetslånga predikningar, men det enda som var svårt var att få en tillräckligt lång vit rock, då jag växte flera decimeter från beställnings- till leveransdatum.

Pascal är hårt insnärjd i det matematiska, men uttrycker sig ändå med viss finess när han apropå mattetalens oändlighet skriver om det ”inte för att begripa utan för att beundra”. Han är ingen Faust som tvingar sig själv bortom den kända vetenskapens gränser heller, och han vänder sig ofta till en vanlig läsare, om än förmaningarna kan uppfattas som starka. Förnuft och känsla är inte separerade i hans tanke.

Strömholm gör förvisso ett gott arbete med sin översättning och sina kommentarer, som inte drar sig för några motiverade pikar mot exempelvis Sturmarks sekt ”humanisterna”, som här får veta att de är ”lika vilseledande som pretentiösa och löjeväckande”. När Pascal citerar ur Mattheus 11:12 väljer Strömholm att återge översättningen från 1917: ”Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig.” Kanske att föredra framför Bibel 2000: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld.” Fast eftersom Pascal skrev från 1600-talet kunde det ha varit snyggt med GVB från 1526: ”Men jfrå Johannis Baptiste daghar, och til thenna daghen, lijdher Himmelriket wold, och the wellighe rijffua thet til sigh.”

Till sin roman The Violent Bear It Away lånade Flannery O'Connor ordvalet ur en engelsk 1700-talsöversättning av Douay-Rheims 1500-talsbibel, tryckt i Frankrike. O'Connor gillade Pascal, men hade svårare för jansenismen, som hon menade hade skadligt inflytande.

I sina Tankar skriver Pascal: ”Det enda som kan trösta oss i vårt elände är förströelsen, och ändå är denna den största av alla våra plågor. Det är nämligen den som särskilt hindrar oss att ge akt på oss själva och som omärkligt gör att vi kommer i olycka. Utan förströelsen skulle vi haft tråkigt, och i detta låg en appell till oss om att söka ett säkrare medel mot ledan. Men förströelsen förnöjer oss och för oss utan att vi märker det lugnt och stilla in i döden.” (Stolpes översättning.) Det här kan få gälla som ett exempel på hur märkvärdigt modern Pascal fortfarande kan upplevas, och exakt hur modern blir tydligt när vi erinrar oss Neil Postmans profetiska skrift Amusing Ourselves to Death, där han verkar ha byggt hela sitt teorem på Pascals 1600-talstext.

Kanske Postmans idé blir allt mer aktuell, dessutom. Pascal gör i i en av småskrifterna här en intressant jämförelse, där Descartes beryktade utsaga Cogito [,] ergo sum (”Jag tänker, alltså finns jag”) jämförs med vad Augustinus uttalat tolvhundra år tidigare: ”Materien har en naturlig och oövervinnelig oförmåga att tänka”. För Pascal är Augustinus inget annat än någon som avkodat en tidigare tanke. Jag är inte lika säker på att han skulle ha varit lika sträng mot Postman, dock, om Pascal bara hade fått uppleva hur vårt århundrade knäfaller åt förströelserna.