Nonsens?

Varje gång jag hör ordet "dadaism" osäkrar jag min sammetsrevolver. När Lyrikvännens sista nummer för året (6/12) har temat "Nonsens" blir jag alltså mer än lovligt skeptisk, trött som jag är på dessa billiga tricks och tramsiga ordvitsar som är bland det värsta jag vet inom litteraturen. Dessutom var det väl alldeles nyss tidskriften hade sitt temanummer om barn(slig)poesi? Vad är det som håller på att hända, komplett infantilisering? Nja, det var faktiskt hela två år sedan detta nummer kom, men det visar bara att för poesin står tiden mer eller mindre still.

Nåja, jag är inte helt immun mot innehållet heller, och lägger försynt tillbaka revolvern i hölstret, när jag väl läst något som ter sig som en antologi över den typ av strountes som har sitt ursprung hos Almqvist och Ekelöf, och nog drar jag på munnen en gnutta åt somliga inslag här, även om somligt får mig att kväva en gäspning. Bland det nyskrivna innehållet har Eva-Stina Byggmästar - antitesen till nonsens-poet - bidragit med en dikt om Emily Dickinson. Den är bättre än Göran Greiders liknande dikt ur Hjärnstorm, fast jag blir lite gramse på att även Byggmästar gullar med "Emily".

Allra mest gillar jag nog Jonas Ellerströms text om Oskar Andersson, O.A., tecknaren som gjorde vad som föll honom in, och den får mig att längta efter ett större arbete om denne smått geniale och tillika smått bortglömde absurdist, som visste att det nonsens som bottnar i äkta känsla når längst.  

bror mor dotter rekviem, Ann Hallström

Jag är nog inte ensam att tycka att 2012 var ett klent och närmast förlorat år för den inhemska poesin. Döm om min förvåning då jag så här på en av årets allra sista skälvande dagar läser en diktsamling som verkligen är förkrossande bra, nämligen Ann Hallströms bror mor dotter rekviem.

Dikten rör sig skoningslöst och hårt kring krig i dess mest motbjudande skepnader, med referenser till det andra världskriget, även om det också finns mer tidlösa passager, exempelvis skändandet av det mänskliga, illustrerat av våldtäkter, krigets allt för bekanta uttryck och mekanism, som visar människans sämsta åtbörder. Enligt filmregissören Robert Aldrich tar krig fram människans värsta och bästa sidor, men jag är inte säker på att Hallström håller med: hon betonar mer de värsta sidorna, i vilket fall.

Dikten kan till sin form – fragmentarisk och sluten – erinra om Paul Celans rigida poesi, något som också ekar i akustiken, i ordval som ”röstskugga” och ”spökvokaler”, likväl som ”blodlucka” och ”havets blodröda orkester”, medan sammanställningen svart (bröst)mjölk pekar ut både Celan och Massive Attack. För nog finns här ett lösryckt tilltal som passar lika bra till deras suggestiva och dystra musik, som också bygger på kontraster och konflikt och hårda ljud som brutalt möter och möts av hårda klanger. Allra bäst fungerar Hallströms dikt när hon är stram, när orden studsar mot starkast möjliga motstånd. När hon någon enstaka gång skriver friare, mer öppet, då tappar hon mig och min läsning.

Idyllönskan havererar i djävlighet, där längtan efter något fast och hållbart bara går under, där all strävan och allt hopp krossas mot köld och rädsla och mörker och förtvivlan. I rader som ibland är genomträngande starka i sin enkelhet, som vittnesbörder om fruktansvärd skönhet, eller skönhetens fruktansvärda aspekter: ”knäpper händerna / runt mörkret”. Brutala erfarenheter ges ett brutalt språk, här där hoppet och lönlösheten är lika starka ingredienser.

Hallströms perspektiv verkar vara krigsoffrens, och så kan också titeln utläsas, som familjen där fadern saknas, eftersom han är ute och slaktar sina medmänniskor, och våldtar, medan offren får utföra aborter och göra sitt bästa för att dämpa sorgen och vanmakten. Det är skrivet med stark inlevelse, med hög angelägenhetsgrad, där jag ofta rycker till, som om dikterna också handlade om mitt liv.

Det är en nedstigning i ett Inferno med sina kretsar, där det bara kan bli värre och värre. En nedstigning i en konkret gestaltad värld, med sorgen och ångesten förkroppsligad i en rumslighet med tungt allvar som arkitekt.

I dessa dikter där läpparna bara kysser död luft, där ”gåva” inte existerar annat än som assonant siamesisk lekkamrat till ”plåga”, där Eliots Det öde landet kan stå som en annan referens, om man nu letar sådana, om man nu saknar en fotnotsapparat – vilket man definitivt inte gör, när det är en så utpräglat stark dikt.

Radioteatern. Vi sänder: Koblenz, Pia Juul

Någonstans mitt emellan diktsamling och drama och läsdrama och hörspel och ytterligare några andra genrer, där kan Pia Juuls senaste bok på svenska sägas befinna sig. För Radioteatern. Vi sänder: Koblenz (Kabusa) är på många sätt en besynnerlig pjäs, som lika lite liknar dikt som den liknar teater.

Vi som på något sätt ändå är bekanta med Juuls säregna dikt(ion) är kanske inte lika förvånade över den här leken med författaridentiteten, eller att hon är så dramatiskt frånvarande från sitt eget verk, som om hon helt sonika tagit ett steg tillbaka och försvunnit från scenen.

Liksom den tyska staden Koblenz, som är en av karaktärerna i det här verket. Då det handlar om radioteater är ljuden påfallande viktiga, och det är verkligen ingen lätt uppgift att hålla isär persongalleriet, där huvudpersonen Eliza dessutom finns i fyra olika upplagor, i 10, 20, 40, och 60 års ålder. Åtminstone påpekar författaren i en av sina sällsynta ingripanden att hon uppfattar sig själv som huvudperson. En gestalt heter från svenskt håll lite olyckligt Peter Jyde, och är poet (har skrivit dikten ”En hink vatten”, vilket låter som något Mats Wilander skrev på 80-talet).

Översättaren Jörgen Lind missar bara att en av Elizas iakttagelser, om en ung kille som ”har trist”, nog snarare betyder att han ”är ledsen”, för annars är det en kompetent utförd översättning. Jag har läst Juul i original, och det är inte skrivet på något vanligt språk. I En død mands nys från 1993 skriver hon om liknande teman som i den här nya boken.

Det är en absurd historia där försvinnandet är det sammanbindande temat, med dels staden Koblenz och dels Den döende, som en av figurerna heter, men också i Juuls frånvaro, om än hon kikar fram bakom några av rösterna, som Ellen Byde, tv-knarkaren som varit med i tidigare böcker, eller poeten Jyde, ”Som bara var skrattlysten / som skrev om sitt / hjärta utan att brista i gråt / som gick på de / regnvåta gatorna varm innanför västen / högtsjungande utan tanke på annat än / att sjunga högt”.

Levande och döda samlas och samsas och olika tider likaså, inte bara i Elizas olika skepnader, utan till Koblenz kommer både den danske skulptören Thorvaldsen 1819 och ärkebiskopen Kaltersen 1463. Under sitt ringa omfång är det ändå ett expanderande och all(t)omfattande verk, med röster som cirklar och svänger och vrids in och ut mot nya sammanhang. Rösterna ligger lager på lager, där allt har samma värde, där vi bara inbillar oss saker som att vara huvudperson i vårt eget liv – vilken befängd tanke!

En bok helt utan läsanvisningar, men som går att läsa om man föreställer sig rösterna pejla och passera varandra, och då blir det inte svårare än att läsa till exempel Strindbergs Ett drömspel eller Ida Börjels Skåneradio.

Pia Juul har gett ut böcker sedan 1985, och det är väl sedan dess vi har sneglat lite avundsjukt över sundet mot det danska poesiundret. Med all rätt. Men även om det här är den sjunde boken av Juul som Kabusa ger ut under 2000-talet är det inte läge att tala om ett genombrott, och som vanligt har recensioner lyst med sin frånvaro i de större svenska tidningarna.

Proust och bläckfisken, Maryanne Wolf

DN har ett par dagar före julafton ett stort bildreportage där kändisar till författare berättar om sina läsvanor (David Lagercrantz plägar läsa med ett glas amaronevin i handen, får vi veta). Lite surt börjar jag samtidigt läsa en bok som jag förgäves har letat recensioner av i tidningar som DN, trots att den utkom för två månader sedan. Men det är förstås av mer allmänintresse med läsning som livsstil än att recensera böcker om läsning?

Även om det finns en myriad böcker om läsning handlar nog de flesta om personliga bekännelser om läsningens betydelse, medan det är svårare att hitta böcker som förklarar vad läsning handlar om utifrån ett vetenskapligt synsätt, utifrån biologi och vad som sker i hjärnan när vi läser.

Eller varför vi överhuvudtaget läser, varför vissa drabbas av denna smitta. Men nu har jag väl hittat det jag har sökt? Maryanne Wolf har skrivit Proust och bläckfisken. Berättelsen och vetenskapen om den läsande hjärnan (Daidalos). Ja, delvis är mina frågor besvarade.

Här hävdas att man inte föds till läsare, utan man blir det, utifrån det kända axiomet från Beuavoir. Men tillåt mig invända! När jag som nybliven femåring första gången läste Kattresan, Ivar Arosenius sublimt enkla saga, innebar det upptäckten av en lycka som jag inte hade kunnat föreställa mig i förväg. Men det här var inte något som jag medvetet strävade efter, eller försökte ge mig på – det bara inträffade, och kom från ingenstans.

Inte heller är jag övertygad om att man måste vara det som brukar kallas ”språkmänniska” för att läsning ska vara en syssla man föredrar. Själv är jag måttligt road av så kallade ordlekar, och har inte kastat ens ett getöga åt ett korsord på drygt tjugo år, och har uttråkad spelat wordfeud en enda gång i mitt ilv, och det är ändå fler gånger än jag har spelat alfapet.

Men jag föregriper den här bokens innehåll. För första gången vänder sig Wolf till en större publik, van som hon är att vara forskare vid Child Development vid Tufts University i Boston, USA, med inriktning bland annat mot dyslexi. Hon har dock i sedvanlig ordning svårt för att motstå fotnotens lockelse, utan anser att läsaren ska ha stor nytta av bokens drygt 50 extra sidor.

Titelns hänvisning till Proust handlar om läsningen som en intellektuell fristad – förmodligen något ännu mer nödvändigt och användbart i vår arma kulturellt utarmade tid. Och bläckfisken? Ja, något mer långsökt, kanske, men något om att reparera sina egna nervbanor, något som påminner om läsningen.

Med hjälp av läsningen tillåts du bli någon annan, hävdar Wolf. Det låter flott, men det är ingen garanti att det är någon varaktig identifikation, och den som

skriver kan inte räkna med något annat än ytliga jämförelser, och i bästa fall tankeväckande situationer som dröjer sig kvar. Kanske det enda vi får är en temporär insyn – och kanske vi ska nöja oss med det, inte hoppas på mer.

Minnet behöver träning för att fungera väl. Att vi får en ytligare läsning när vi läser mer på nätet, det är förstås en allt sannare truism. Och att lära sig läsa, det är inget man fuskar sig till: det krävs ett tålamod av gigantiska mått, för här vankas ingen omedelbar gratifikation.

Och på tal om minnet, så minns vi väl Platons tvivel mot skriften, och titta bara på hur det gick! Nåja, han hade lika rätt som fel, verkar Wolf tycka, och jag med henne. Hon skriver ambitiöst om historien bakom sumerernas kilskrift, de samtida egypternas hieroglyfer, och vad som av allt att döma föregick dessa revolutioner med flera tusen år, några kuriösa lertavlor inbäddade i gulliga lerkuvert, innehållande siffror, och vad som måste vara den allra första skriften.

En av (det grekiska) alfabetets fördelar lär vara snabbheten i avkodning, en utsaga Wolf i viss mån ifrågasätter genom att redovisa att kineser läser ungefär lika snabbt trots mångfalden av tecken. Ett tecken på hjärnans enorma kapacitet att avkoda. Men den stora fördelen med vårt alfabet blir då att det hjälper tanken, även om det strider mot Sokrates och Platons uppfattning. Nya tankar formas tack vare skriften? Jodå, men varför dessa nya tankar nödvändigtvis skulle vara bättre … Kanske för att de i mindre mån reproducerar? Nja, men den som skriver är väl i nästan ännu högre grad i klorna på det redan skrivna, som Borges en gång påpekade med sitt lysande exempel, att han skulle ha varit en bättre tänkare om han hade haft sämre minne.

Och Sokrates i all ära, men det var lätt för honom att snacka om sitt goda minne, när han inte var modern stressad förälder med logistiska mardrömsscheman, tider att passa och deadlines och recensionsdatum och ord- och teckengränser och födelsedagar och matrecept och tvättider och så vidare. Jag skulle också hävda att det var smidigare för den privilegierade bildade 1800-talsmänniskan (=-mannen) att öva sitt minne med utantillärda dikter, när de hade tjänstehjon som skötte allt tidskrävande. Det nya sättet att läsa på skärm och läsplatta innebär förstås lika stora möjligheter som utmaningar.

Hur vi än vänder på det: vi är fångar i språket, och det är ett dilemma jag tycker underskattas av Wolf. Fångar i det redan existerande språket, alltså. Den som exempelvis vill uttrycka feministiska tankar är beroende av ett patriarkalt språk, utvecklat av förstockade gubbars maktstrukturer. (Det är Camille Paglias tanke jag återger här, skyll på henne om du misstycker, men tänk på vems språk du använder när du invänder!)

Mer övertygande resonerar Wolf om hur alfabetets koppling till talspråket underlättar läsinlärningen, vilket ju är hennes huvudsakliga ämne. Sorgligt nog handlar det i USA i stor mån om klasskillnader, att det inte är allas ynnest att ha föräldrar som ger sina barn tillgång till rikast möjliga ordförråd. Och Wolf visar med eftertryck vikten av att tillägna sig ordmassorna långt innan läsinlärningen inleds, helt enkelt för att så mycket av arbetet kan göras i förväg. Barnen behöver höra orden redan som barn, när de är som mest mottagliga och även som mest nyfikna och villiga att ta till sig dem.

Då läggs också den lika nödvändiga grunden till den läsglädje som är förutsättningen för en fortsättning. För roligt att läsa blir det ju först när man blir duktigare på det, och då krävs mängdläsning. När elever frågar vad de ska göra för att få höga betyg svarar jag bara: läs tills du inte orkar mer, och fortsätt läsa ungefär dubbelt så mycket (som Ingemar Stenmark tränade barmarksträning på sommaren, när han stack ut i skogen och kutade tills han tröttnade, och då sprang han lika lång väg tillbaka). Men framför allt: läs uppmärksamt, reflekterande – det är mycket viktigare än vad du läser. Wolf skriver initierat om hur den långsammare dorsala och snabbare ventrala vägen löper hit och dit i vänster hjärnhalva hos den flytande läsaren.

Men ”den flytande läsaren”, som Wolf kallar henne, är ändå bara ett steg i utvecklingen mot ”den avancerade läsaren”, och så småningom ”den professionella läsaren”, som har läsningen som sitt yrke. Att det är andra processer i hjärnan hos proffset än hos amatören, det kan jag nog instämma i, inte minst efter att ha tagit del av de pedagogiska men samtidigt lite otäcka illustrationerna (men det beror nog på att jag har en släng av hjärnfobi, vilket en gång hindrade mig från att bli logoped).

Så nog kan jag ändå stämma in i Wolfs påstående att man snarare blir en läsare än föds till en sådan, att det är något som man tillägnar sig efter mycket möda och stort besvär. Och varför utsätter man sig då, om det inte vore för att belöningen är värd alla dessa ansträngningar, men det vet ju bara den som tagit sig dit på egen hand. I framtiden lär behovet av motrörelser finnas, gissar den samtidsskeptiska Wolf, och bekräftar en optimistisk föreställning om att när tillvaron blir tillräckligt urartad, skapas förutsättningarna för riktigt god kultur igen, helt enkelt för att den nuvarande kulturen inte täcker in alla våra behov. Först måste vi drunkna i det ytliga.

Dyslexin får ett eget avsnitt mot slutet, med en hjärtnupen berättelse om sonens diagnos. Det må vara sant att det går att hitta framstående genier inom olika discipliner, men jag tvivlar på att det tröstar en olycklig elvaåring att få höra att han har samma förutsättningar som Albert Einstein minsann. Det är också här som bläckfisken återkommer i Wolfs teori.

Men hjärnan är ju inte konstruerad för läsning, och när läsning inte är normen då kan dyslexi inte vara något onormalt. Det är sunt av Wolf att betona variationen hos de dyslektiska, att det inte är någon enkel fålla att sortera in alla olika sorters läs- och skrivsvårigheter. Wolf vet också att läsning är något annat än att inhämta information.

Så när jag säger att jag lärde mig läsa som femåring var det bara delvis sant. Jo, jag lärde mig tyda bokstäver vid den åldern, men det var när jag som femtonåring läste Wuthering Heights fattade att läsning var något annat än jag hade trott, liksom ett par år senare när jag läste Faulkner och upptäckte att min föreställning om läsning behövde revideras igen, och likadant har det varit senare när jag har läst Proust, Erik Beckman, Borges, Lispector, att jag har lärt mig läsa på nytt varje gång, uppfunnit ett nytt sätt att läsa.

Anna Sörmark har skickligt översatt den här boken, som så fint balanserar mellan berättelse och vetenskap, och som ursprungligen utgavs på engelska för fem år sedan, även om hon borde ha korrigerat Sven Christer Swahns översättning av Dickinson (att hennes sanning är ”slant” pekar snarare ut lutande än ”snett”), liksom en och annan onödig anglicism (att gå den där extra milen gör man väl fortfarande bara på engelska, till exempel).

Årets 45 bästa skivor

Jag fick en uppmaning på skarpen: gör en lista med årets 45 bästa skivor. 

1 Anna von Hausswolff, Ceremony

2 Perfume Genius, Put Your Back N 2 It

3 Beach House, Bloom

4 Cat Power, Sun

5 Dexys, One Day I’m Going to Soar

6 Leonard Cohen, Old Ideas

7 Alt-J, An Awesome Wave

8 Sleigh Bells, Reign of Terror

9 Patti Smith, Banga

10 Dum Dum Girls, End of Daze

11 Dirty Projectors, Swing Lo Magellan

12 Chromatics, Kill for Love

13 Bob Dylan, Tempest

14 Lana Del Rey, Born To Die

15 The Xx, Coexist

16 Fiona Apple, The Idler Wheel …

17 Tallest Man On Earth, There’s No Leaving Now

18 Blue For Two, Tune The Piano And Hand Me A Razor

19 Andrew Bird, Break it Yourself

20 Sofie Livebrant, Emily and I

21 Bat for Lashes, The Haunted Man

22 Crystal Castles, III

23 Rufus Wainwright, Out of the Game

24 First Aid Kit, The Lion’s Roar

25 Sharon Van Etten, Tramp

26 Hot Chip, In Our Heads

27 Tindersticks, The Something Rain

28 Tame Impala, Lonerism

29 Kindness, World, You Need a Change of Mind

30 Simian Ghost, Youth

31 School of Seven Bells, Ghostory

32 Grizzly Bear, Shields

33 Bill Fay, Life is People

34 Julia Holter, Ekstasis

35 Jessie Ware, Devotion

36 Purity Ring, Shrines

37 Beth Orton, Sugaring Season

38 Thåström, Beväpna dig med vingar

39 Shins, Port of Morrow

40 Calexico, Algiers

41 Chairlift, Something

42 Yeasayer, Fragrant World

43 Jens Lekman, I Know What Love Isn’t

44 Richard Hawley, Standing at the Sky’s Edge

45 Iamamiwhoami, Kin

Här en spellista på spotify också.  

Nomos, Freke Räihä

Hur gör poeten när hen skriver sin självbiografi? – Skarvar och gör sig till, säger Freke Räihä ungefärligen med sin bok Nomos, som enligt förlaget Smockadoll ska innehålla poetens blottande av ”sitt osminkade hjärtas hågkomster […] i uppväxtens konfysa mångfacettering.”

Det var stora ord! Men det finns täckning för dem, tycker jag nog. För det är en ganska förtjusande bok, som tar sin utgångspunkt i platserna: Kalmar, Oskarshamn, Lund X 5, Malmö X 4,5. Minnet beter sig i fraktioner, i splittringen, och även om förlaget rubricerar boken som prosa undrar jag milt men bryskt vari skillnaden mot poesin består. Det är i så fall en poetisk självbiografi, en poets självbiografi.

Räihä använder tämligen enkla grepp för att åstadkomma närhet. Då vi är närapå jämnåriga är det inte svårt för mig att jämföra, eller bocka av de givna referenserna: John Rambo, Kiss … Och helt oskyldigt, frasen ”Man åtrår det man ser varje dag”, Hannibal Lecters uppfattning från När lammen tystnar. Kanske är uppväxten mer generell än vi fattar medan den pågår – kanske mina exempel är lika allmängiltiga: det sönderslagna pingisracketet i källaren … lövbiffen jag åt på träningslägret … ölschampot … övernattningen i tält på Norrbyskär medan flygvapnet övade ovanför oss, mitt i kalla kriget … flotten och den livsfarliga älven … De flimrar förbi, det gör de, våra gemensamma minnen för oss som är i någorlunda samma ålder.

Och något händer med minnena när de behandlas så här ömt och varsamt, när de kläs i ett språk som är så otuktat och talspråkligt och icke-hierarkiskt. Det är språkleken i väl fungerande situationer, där poeten joxar med glosorna utan att tappa koncepten. Då blir det också en glipa i texten – en (sk)reva, som tillåter oss att kika in på en katalogiseringsiver som kommer av sig.

Minnet blir ändå aldrig den definitiva, slutgiltiga versionen – snarare existerar den i samverkan med den totala friheten. Hittar man sin identitet eller skapar man den? Nä, det är inte Freke Räihä som frågar, annat än underförstått, i sin historia som rör sig mot allt vuxnare lekar ju äldre han blir, med sex, litteratur och dekadens … Minnena återges i furiöst tempo, ungefär som när man bläddrar snabbt i ett gammal fotoalbum, ursinnig över alla pinsamheter som uppenbarar sig.

Det märkliga är då att Räihä lyckas fokusera så skarpt, att han inte bara återger förtvivlan, osäkerhet, misslyckande, utan också förmedlar det jobbiga i att försöka reda ut vad fan det är man är eller har blivit.

Hjärnstormsverklighet

Hjärnstorm minns jag från 80-talet som en tämligen exklusiv tidskrift med god förmåga att reta upp mig med långa snåriga svåra texter om filosofi, när jag tragglade mig genom dem på Umeås stadsbibliotek, men det var minsann också där jag läste Christian Wigardts ambitiösa essä om Nick Caves sångtexter, debuterande dikter, och tecknade serier som gick längre än vedertaget i satir och samhällskritik.

Sedan några år har jag mer regelbundet börjat läsa tidskriften igen, och slås av att den fortsätter ha denna räckvidd, denna bredd mellan svårtillgänglighet och omedelbarhet. Det blir då enstaka nummer du kan läsa i lite då och då, själv avgöra vad du mäktar med. Som i #113, senaste, med ”Slaget om verkligheten” som tema, och Fredrik Bernholms mäkta svåra text om redovisningen av Breviks diagnos(er), om transgenerationell epigenetisk nedärvning med mera. Och David Brolins text om George Lukacs kunde ha tryckts cirka 1984. Men numret har också mer direkta texer, som Lisa Modées om det gråtande barnet i både bildkonst och text.

Fast jag börjar givetvis med den allestädes Göran Greiders dikt ”Emilysviten”, där han tar sig an den poet som måste betecknas som hans polaritet: Emily Dickinson, som han blasfemiskt nog konsekvent kallar vid förnamn: ”Det är vänstern som strider med sig själv. / Jag och Emily har diskuterat det”. Det blir förstås en småknasig dikt – ett möte mellan två helt skilda temperament, där man stillsamt saknar hennes reaktion (ungefär som när Per Odensten skrev romanen om henne, Vänterskans flykt, som jag inte förstod någonting av).

Men allra bäst i numret är en ännu mer okonventionell text: konstnären Marja-Leena Sillanpääs ”66 döda”, där hon redovisar möten med döda författare och vad det har gett henne. Hon balanserar utsökt mellan högstämt allvar och fräck ironi med sina exempel, i en text skriven i gungningen mellan ”varför”/”varför inte”. Jag läser hennes presentation av experimentet som en kaxig dikt som med lätthet kvalificerar som något av det mest udda jag har läst i år, tillika bland det mest underbara.

Filosofins natt, Lars Norén

Den mest produktive poetens namn är Natten. Det är ingen tom pose när Bruno K. Öijer i en radiointervju hävdar att det skulle vara otänkbart för honom att skriva en dikt i dagsljus. P.O. Enquist å andra sidan menade en gång att inget vettigt skrivs efter ett på eftermiddagen. Han är dock ingen poet.

Lars Noréns återkomst till poesin heter Filosofins natt, och det är en bok som jag tycker passerade spårlöst förbi höstens offentliga samtal, upptaget som det var av viktigare frågor. Men vad som än sägs om Norén är reducerande, orättvisa omdömen som aldrig fångar in någon helhet: vi får bara delar belyst. Han är ingen författare som passar in i sammanhang som Babelfåtöljen – enklare då att ge honom narrkostymen, för vad han än är, han är inte som oss. Han är varken fridfull eller trivsam, och skriver implicit om den ”pietetiskt lallande” Tranströmer.

Här handlar det om ett ljus som mer bländar än upplyser, för det diktjag som ges ordet i den här monologen, som kan föra tankarna till Becketts sista prosaböcker på 80-talet: ältandet, kretsandet kring smuts och låghet. Och så döden, som bärs av lika stor del ångest som tröst, som from förhoppning. Allt blir ändå bara mer obetydligt med åren.

Omslagets gipsmask som blinkar mot den blundande författaren i Noréns föregående stora projekt, En dramatikers dagbok. Dragen helt utslätade, så ansiktet kan tillhöra vem som helst. Inför döden är vi alla lika – det kan vara Norén själv, eller ett helt annat jag. Döden som utplånar.

Jaget som frågar, tvekar, prövar, vacklar, går itu, men också går mot en större ordning, mot en tydligare och mer ordnad struktur. Och om dagboken var svart är det här en vit bok, om nu det vita skulle vara mildare – nej, det är samma oro, samma dödsångests brutala outhärdliga ljus, bara skrivet på ett sätt som läsarten ännu inte blivit uppfunnen för. Norén uppfinner ännu nya jag att huka bakom. Protagonister som är mer identitetsfria än identitetslösa.

Det sker i en rörelse från det främmande till det igenkännbara. För det här är en skum bok, som betonar den tunna linjen mellan att sakna insmickrande drag och att vara tråkig. Att vara (i) sin natt, den som lär dig att fråga, med Emilia Fogelklous ord. Den som också lär dig att bli skapande, att det som sker är något produktivt.

I ett liv i vägran, att vända ryggen åt, men också vända blicken till – mot det fula och osköna, som vi annars blundar för. Några av 90-talets viktigaste verk var några av Noréns pjäser, som En sorts Hades och framför allt Personkrets 3:1, där ordet gavs till hemlösa, tiggare, prostituerade, narkomaner. Även här är det kollektivets röst som emanerar ur boksidan, olika dödas likartade öden.

Då kan du invända: det där är ju bara en ytlig identifikation, från den mer än lovligt välmående Lars Norén. Men då invänder jag – för här finns något som saknas när andra är ute i liknande ärenden, att ge upprättelse åt det som fallit ihop. Noréns språk är trovärdigt tack vare att det är autentiskt. Vi kan bara spekulera i diverse bevekelsegrunder, men vi har inte heller något annat än den smärta som förmedlas.

Tills allt sönderfaller, raseras i jagsammanbrotten, där även tiden faller itu. För människorna är utanför alla sammanhang, inklusive tiden. Du vet inte heller vad det är för bok medan du läser den, om du ens efteråt vet det. En bok som det inte finns någon uppfunnen läsart till. Då blir det också meningslöst att fundera på om det är bra eller inte, då det enda svar jag kan ge blir att det är nödvändigt.

Bok utan namn, Göran Sonnevi

Det mesta jag har läst om Göran Sonnevis nya diktbok Bok utan namn är att den är tjock och tung, och det får jag väl själv också konstatera, att tyngden åtminstone känns efter läsningen, att jag inte har utfört så mycket styrketräning sedan jag senast besökte ett gym (1995?).

Den är omfångsrik, men det har Sonnevi varit tidigare: han är det måttlösas poet, och jag har varit fast sedan jag hörde honom läsa i ett radioprogram för drygt tjugo år sedan, dikter ut den nyutkomna Trädet. Han skriver fortfarande på sin säregna blandning av privata dagboksanteckningar och hyperpoetiska sonetter (orimmade), med en koncentration som aldrig viker. Som när han inleder med en andlöst bra sonett av det slag som nog bara kan skrivas av Sonnevi, en ljus blinkning i det mörka, med spatiösa luckor mellan orden.

När du läser Sonnevi vet du genast, eller blir påmind om det: detta är poesi. Att döpa sitt alster till Bok utan namn kan betyda två saker: dels blygsamhet, att göra sig själv till Intet, och dels stora pretentioner. Antingen anonymiteten och glömskan eller det påträngande och större, den stora anspråkslösheten. Men jag söker förgäves efter ett ”antingen eller” här; det är alltid ”både och”, eller det mer poetiska antingen antingen eller eller.

Drygt hälften av den drygt 800-sidiga boken utgörs ju av den långa dikten ”Disparata sin nombre” (det namnlösa sprattet?), påbörjad redan 1957 och avslutad 16 juli i år. Men Sonnevi skriver alltid på samma dikt, samma dikt som friskt vågat och mer än hälften vunnet blandar matematik, poesi, politik, religion, där han väver in kärleksmönstret, ibland besynnerligt enkelt: ”Du bär ljus till mig / varje dag / Varje dag / segrar ljuset över mörkret”.

Mörkret är hans mest använda och mest framgångsrika trop, där själva förhoppningen färgas eller svärtas: ”Hoppet är mycket mörkt”, som en av lakonismerna lyder. Livet är ju ett spel mellan mörker och ljus – annan filosofi eller metaforik behövs inte, än denna växelverkan mellan de enda hållfasta antiteserna. Ett annat flitigt använt ord är ”vidriga”, med tydlig bäring i den slutsats Sonnevi redan 1965 drog om ”USA's vidriga krig” i Vietnam.

För Sonnevi är transcendensen inte heller reducerad till ett flott ord, utan en påtaglig närvaro av icke-befintlighet, den strävan livet borde eller kan innehålla. Förvandlingsögonblicket – och om Tranströmer är epifanins poet är förstås Sonnevi övergångens poet, som ger ögonblick av stora möjligheter. Här finns också makalösa vändningar – ibland mitt i raden, där saker ställs på tvären. Då kan det vara som att läsa Emily Dickinson. Det betyder att förbluffas, att följa poetens egen förbluffning, att han häpnas över sig själv:

”Varthän?

In i mörkret     Varje människas     Kontinuerligt      Tills varje punkt också i Intet

slår upp sitt öga     Och ser, ser     Tills vi ser vårt seende     Blint”.

Dickinson, ja – men också något av Paul Celan, som Sonnevi har översatt: den där korthugget sammanbitna tonen, som måste låta paradoxalt i den här omfångsrika boken, som ju också är expansiv och expanderande, en bok som rör sig och lever, i rader som är lika organiska och gränslöst okontrollerade som hos Walt Whitman, den synbara antitesen till Dickinson.

Han träffar Josef Brodskij, den snillrike ryske poeten, som påstår att Palme för honom reciterat ur minnet en av Pusjkins långa dikter – på ryska. (Då slår mig en tanke: vad kan vår nuvarande statsminister Reinfeldt tänkas recitera?) Brodskij är också provokatören som kanske inte alltid ska tas på orden. Här finns också några möten med T(omas) T(ranströmer) och M(onika), där det pratas en hel del om svampar, rentav kantareller, vilket är lite roande den här hösten då översättaren Göran Malmqvist blev så provocerad när Li Li ersatte svampen med ”karameller” i sin Tranströmer-översättning till kinesiska (men det var då ett djävla tilltag). Men också några mer oväntade inslag, som en referens till Metallicas ”Ride the Lightning”-skiva från 1984.

Sonnevis skrivande bottnar alltid i rejäla känslor, oavsett om han skriver om folkmord i Darfur och annorstädes, eller om egna tvivel och privat misär. När han nämner att Nelly Sachs tyckte att hennes förtvivlan var större än det i Auschwitz kan man tycka att hon överdriver – men det är sofism att gradera privata känslor som är på liv och död: ”Skönheten föds / också i det hemska, är det hemska”.

Men Sonnevi är också cerebral, och överdådet verkar på alla plan. För en mer reguljär poet skulle nog den här boken utgöra ett slags ”Samlade dikter”, men det går också att läsa den som Sonnevis livsverk – att det är det här som är summeringen, där han samtalar med tidigare egna böcker, där han citerar sig själv. Åldrandet beskrivs ögonblicksgripande med den spontana förståelsen att det kan vara för allra sista gången han läser Dostojevskijs Brott och straff. Det blir en massiv bok, och jag kan tänka mig att den nog stöter ifrån sig fler läsare än den bjuder in – för många potentiella avskräcks nog av formatet (för att inte tala om tyngden, som jag inbillar mig orsakat mitt nuvarande ryggskott). Det är som om han själv vill förekomma eventuell kritik, när han lakoniskt konstaterar på den åttahundrade sidan: ”Vem ska läsa detta, frivilligt     Och inte komma undan –”

Rörelsen mellan det personliga och det allmänna är alltid intakt; det generella bryts mot det privata och det unika. Så om Oceanen, Sonnevis sju år gamla bok, var något man gärna sjönk ned i och försvann i, är förstås Bok utan namn detta i ännu högre grad – en fördubblad ocean. Med Pia Tafdrups snillrika liknelse är poeten den som går på vattnet när hon skriver – och Sonnevi sjunker aldrig, utan behåller alltid skärpan.

En skärpa som vidrör mig, vidrör något inom mig. Orden – något.

Living, Thinking, Looking, Siri Hustvedt

Siri Hustvedt, den smått briljanta men ojämna romanförfattaren, skriver liksom majoriteten av sina amerikanska kolleger gärna essäer. Hon gör det också bra, speciellt när hon som här, i samlingsvolymen Living, Thinking, Looking (Picacor), håller sig till ett kortare format än i migränboken som kom häromåret.

Det rör sig om sammanlagt 32 stycken texter från 2005 till 2011, samlade under de tre snillrika rubrikerna leva (självbiografiskt), tänka (läsning) och titta (konst). I den första delen skannar hon sin omgivning som en romanförfattare, och med hjälp av fantasin når hon en djupare form av förståelse – en kunskap som är beroende av inlevelsen. Då når hon insikter som är större än kunskap. Denna metod hjälper henne också när hon senare läser böcker och betraktar konst: ”I don't write about art to explain it but to explore what has happened between me and the image, both emotionally and intellectually”.

Migränen har också hjälpt henne att bli stoisk – kanske den viktigaste egenskapen för en människa i vår moderna värld, alltså förmågan att uthärda utan att gå under. Men att vara stoiker i USA kan uppfattas som något av en provokation, när allt runt omkring dig manar till att vägra acceptera omständigheterna, att det är upp till dig – ja, rentav din plikt – att protestera, att förbättra din ställning och din situation. Hustvedt slutade se migränen som en fiende, och konstatera lakoniskt, och ja, stoiskt, att ”metaphors matter”. Det blir inte sämre om du försonar dig med ditt hinder.

Generellt uttalar hon sig på ett sätt som blandar försiktiga omdömen med tvärsäkra påståenden, men ger åtminstone alltid sken av att vara påläst och insatt, även om hon inte strösslar lika flitigt med referenser som i migränboken (en av mina invändningar, att den lutade sig så starkt mot eller snarare gick vilse bland tidigare auktoriteter). Om romanen som form uttalar hon sig klokt, när hon ser arbetet som en lek.

Även om hon använder enkla utgångspunkter hamnar hon gärna i intressanta slutatser, utan att det blir tillkrånglat eller svårt: jag har en känsla av att hon gärna vill bli läst, att hon på riktigt bryr sig om läsaren. Då åstadkommer hon ett intimt tilltal – ett förtroligt, där hon nogsamt passar sig för att docera eller mästra.

Intressant nog ser hon sin identitet som författare i det nordiska – hon har en norsk mamma, och har bland annat gått skola i Norge – och kallar sin prosa ”protestantisk”, och har skrivit en text om Skandinavien, en dödsruna om Inger Christensen och ett ypperligt förord till en svensk utgåva av Stig Dagermans Ormen. I den senare texten skriver hon öppnande och vägvinnande om den ormlika strukturen i denna roman, och visar också att den psykoanalytiska läsningen av Dagerman fungerar bra.

Men i huvudsak skriver hon gärna om neurologi, vilket har blivit något av hennes specialområde som lekman. Men hon är eklektisk i sin privata forskning, som delvis utförs i arbetet som romanförfattare, men som alltså gett henne insikter som hon gärna delger. Exempelvis om minnet, som hon ser som något som lever sitt egna liv, som en sjukdom: något okontrollerbart. För en skönlitterär författare borde förstås minnet vara högsta prioritet, och Hustvedts resonemang om hur minnet fungerar borde ha något att säga också svenska aspirerande författare.

Hon följer inte slaviskt några metoder, utan eftersträvar både bredd och djup i sin bildning, där hon bevarar nyfikenheten och skriver inspirerande om diverse både bekanta och obekanta storheter inom skilda discipliner. Bland annat därför att jag tror att hon är rädd för att hamna i ett expertskrå, att hon helst undviker den begränsning det innebär att bli för insyltat i ett ämne.

Tack vare sin förståelse blir Hustvedt en förståndig läsare: ”Reading is creative listening that alters the reader.” Ja, man citerar gärna klokheter från den här boken – men jag tror det blir så speciellt när en romanförfattare skriver essäer, att det är något som händer med stilen, att den får liv – inte för att skrivandet handlar om att sprida aforismer omkring sig, men ändå: stil är en konstruktion, ingenting som du passivt kan invänta, utan den måste arbetas fram.

Däremot blir jag inte riktigt lika gripen när hon skriver om konst – delvis därför att jag inte känner mig lika hemma bland några av hennes exempel. Det finns undantag, som när hon skriver om Gerhard Richter: ”For me, a work of art must be an enigma. It must push me into a position of unknowing or else I find myself bored by my own comprehension. I don't write about art to explain it but to explore what has happened between me and the image, both emotionally and intellectually.” Det är, eller borde vara, en vägvinnande metod.

Likaså en svindlande essä om Goya, som tyvärr inleds av att hon döljer sig bakom tolv auktoritära kritikers omdömen – endast på de tre första sidorna! Sedan vidtar ju en som sagt fin text om det svarta och monstruösa hos Goya, ett område Hustvedt rör sig hemtamt i, och där hon visar att hon verkligen förstår den här förtvivlade konsten. Men generellt när hon skriver om konst styrs hon av en naivitet som inte enbart är en tillgång, då den lika ofta förleder henne till rätt enkla slutsatser. Jag är å andra sidan helt med henne när hon skriver om det tvång som skapar den stora och viktiga konsten till skillnad från den mediokra, om jag får utöka det förhållningssättet till besattheten, till det monomana. Det är uppenbart att Hustvedt skriver om konst i egenskap av skapande konstnär, av romanförfattare, när hon diskuterar att konstverket tillkommer utan att konstnären på förhand vet vad utfallet ska bli. Därav tvånget.

Som svensk kan jag också bli en aning avundsjuk på den amerikanska benägenheten att söka sig bakåt till forna storheter: när jag läser essäer av amerikanska författare återvänder de gärna till de gamla förebilderna, Whitman, Thoreau, William James (Henrys brorsa, totalt okänd i Sverige, givetvis). Ja, det behöver inte vara just de namnen, men du fattar: svenska essäister förhåller sig mycket mer ängsligt till sina föregångare; de vill vara oberoende.