Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005, Maria Margareta Österholm

Rosenlarv håller på att etablera sig som ett av de mest spännande av de små förlagen, med utgivning av nästan genomgående starka förbisedda verk från svensk litteratur från slutet av 1800- och början av 1900-talet, böcker som råkar vara skrivna av kvinnor. I höst har de breddat sin utgivning med den brutalt starka romanen Mumieland av Sara Tuff Efrik.

Och så nu Maria Margareta Österholms doktorsavhandling, som försvarades förra fredagen: Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (här skulle förresten Sara Tuss Efriks bok ha passat finemang). Ett kapitel ingick i annan form i den antologi förlaget gav ut tidigare i höst, Queera läsningar. Nu har queer-ordet ersatts av ”skev”, vilket nog är till sin fördel, hälsar språkpuristen inom mig. Speciellt när hon gör det till ett verb, då hon beskriver författare som skevar, och när hon själv skevar (texten), som hon sammanfattar med att hon ”tagit upp ett flertal teorier och tankespår som växt in i, genom och runt varandra för att skapa en gyttrig, rhizomatisk och gurlesk skevteori”.

Redan då antologin utkom gjordes jag nyfiken på Österholms spännande projekt, där den uttalade ambitionen inte enbart handlar om att utforska det skeva, utan att också skriva skevt. Det skeva begreppet hämtar hon från Monika Fagerholms författarskap – en författare som hon konsekvent lutar sig starkt mot, böcker som Diva och Den amerikanska flickan. Österholms titel är också en parafras på undertiteln till Diva. Andra författare som behandlas någorlunda utförligt är Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Maria Hede och Berny Pålsson. Speciellt Kandre genomgås en suverän läsning. Ja, så suverän att jag nästan önskar att hon hade gått något steg ännu längre, i stället för att nöja sig med att kortfattat hänvisa till exempel Doktor Jekyll och Mr Hyde och Angela Carter, att hon kunde ha följt det spåret och fortsatt med Clarice Lispectors vilda och skeva förvandlingsprosa.

I stället för den gängse strukturen, med ett författarskap i taget, väljer Österholm en tematisk disposition: hon vill helst ersätta genrebegreppet med det öppnare ordet ”figuration”, och låter det som synes vara hårklyveri (sofism, som det heter på akademikernas språk) motiveras av att figurationen är mer tillåtande mot den här litteraturens brist på enhetlighet.

En gränsöverskridande och okontrollerad prosa, som i sig bildar en utmaning för feministisk läsning. Det handlar om litterära karaktärer som inte gärna uppför sig stereotypt. Här tillämpar Österholm gurlesken, en underbar nybildning med många konnotationer, skapad av poeten och kritikern Arielle Greenberg för två år sedan, utifrån associationer till det karnivaliska, det burleska, men även 90-talets Riot Grrrl-rörelse, samt det groteska.

Först på sidan 133 inleds själva avhandlingen, efter en kanske lite väl tilltagen teoretisk runda, hur mycket jag än sympatiserar med exempelvis Deleuzes rhizomatik och Kristevas abjekt. Första delen behandlar de anorektiska skelettfåglarna, den andra de vildhetsbejakande monsterflickorna som huserar i ”mittemellanförskapet” och sista flickrumsiscensättningarnas dockexperiment (enbart att ta del av kapitelrubrikerna är ett stort nöje).

Det måste framhållas att Österholms stil är beundransvärd, att hon ständigt håller läsarens intresse sysselsatt: det är långt ifrån den sövande akademiska prosan, även om hon gjort eftergifter till tillbörlig stringens och de sedvanliga redovisningarna av forskningsmödorna. Men hon skriver personligt, och tassar inte fram på tårna när hon griper sig an sitt ämne, utan det sker med finess, fantasi, och hejdundrande engagemang. Hon skriver också lekfullt och piggt – troligen är det här den första vetenskapliga avhandlingen som innehåller ordet ”hen”, även om jag inte är helt nöjd med hur det används här (det ersätter snarare det redan existerade ”den” än ”han eller hon”).

I grunden utför hon också en rejäl uppvärdering av de här böckerna, där med Svenska Akademiens formulering ”den kvinnliga erfarenheten” aldrig setts som normen: det saknas liksom böcker av typen ”Porträtt av konstnären som ung flicka”. När Österholm redogör för de negativa recensioner de här böckerna erhöll blir jag först tveksam: stämmer det verkligen? Då slår det mig att det här var för cirka tio år sedan oftast, och då recenserades dessa böcker av manliga kritiker. Ser det inte annorlunda ut nu, att det finns fler profilstarka kritiker som råkar vara kvinnor?

Genom att använda skev i stället för queer mister ordet sin sexuella laddning, vilket må vara förtjänstfullt för just den här studien, då Österholm ibland skriver om prepubertala flickor. Det här är tjejer som avviker mot normen, som avstår från att vara Fröken Lagom – till förmån för Fröken Skev. Flickor som överdriver, som är hämnings- och måttlösa, gränslösa och otyglade. Då blir resultatet självmedvetna böcker som lägger sig nära parodin, men där den livfulla fantasin blir något som jag mycket hellre föredrar framför den annars förstelnade svenska prosan. Vi ska också komma ihåg att det som kallas för ”orealistiskt” inte alltid beter sig som sådant, utan bara väljer att följa andra lagar – här handlar det ofta om relationer, om känslor, om integritet, och om unga människors livsval, alltihop saker som jag uppfattar som högst påtagliga och viktiga inslag i en människas utveckling.

Främst är Österholms teori användbar, och min förhoppning är att det ska gå att tillämpa hennes skeva blick också på annan litteratur – att det här är en fruktbar väg att gå för en stagnerad litteraturanalys.

Raderna som Kafka strök, Franz Kafka

Lyckligtvis är litteraturen ingen tävling, där författarskap mäts utifrån kvantitativa begrepp. Nobelpris kan i den egentliga världen aldrig ha något annat värde än att vara fånigt, liksom Augustpris bara kan vara löjligt, hur skojigt vi än tycker det är med de ceremoniella turerna kring pristagarna, som gör sitt bästa för att föra sig i den infernaliska dansen. Även i en värld där Nobelpristagare fallit i glömska kommer Kafka att fortsätta vara läst, och fortsätta vara en given referens i vardagsspråket eftersom kafkaeska situationer blir allt mer frekventa i tillvaron.

Och Bakhåll, som tack vare de minst sagt flitiga översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren ger ut Kafkas samlade verk på svenska, har nu gett ut del femton i serien, den nätta volymen Raderna som Kafka strök. Det är en bok som samlar de överstrukna partierna i Kafkas manuskript, där merparten tidigare varit otillgängligt men nu tack vare bland annat röntgenbelysning gjorts läsbart.

Hörde jag där en uppgiven suck från läsaren? Nå – Kafka är ju trogen uppgivenhetens litteratur, där det uppgivna finns inskrivet i texten. En läsare kan reagera på cirka två sätt, som är både väsensskilda och samhörande: du kan le eller skaka på huvudet åt denna märkliga icke-bok.

Vi mäter inte litteratur – dock kan sägas att Kafka är den strängaste av författare. Då faller det sig naturligt att det minsann finns guld att vaska i det här slammet. Till exempel skriver han i dagboken februari 1911 en ovanligt rättfram mening: ”Utan tvekan är jag just nu Prags intellektuella medelpunkt”, bara för att sedan stryka över den så minutiöst att det alltså har tagit typ hundra år att avtäcka de kraftiga svarta strecken som döljer denna hybris.

Tyvärr kan Kafka också sägas vara något av den mest olycksdrabbade av författare. När han väl skramlat ihop tillräckligt med pengar för att livnära sig på sin penna utbryter första världskriget, och efter att under ett par år levt i inkubation gör han ånyo en ansats att flytta till Berlin som skriftställare – då får han sin dödsdom, den lungsjukdom som senare diagnosticeras som tuberkulos. När han som sjukpensionär väl kommer till Berlin har han inte ens ett år kvar att leva, och är då så dödssjuk att han knappt orkar skriva.

Enligt översättarparet Blomqvist-Ågren ska den här boken helst läsas med den ena handen, och i den andra handen balanserar du de andra utgåvorna av Kafka på svenska: därav sidhänvisningarna. Nja, invänder jag lite försynt, och tycker väl att den kan fungera bra på egen hand också.

Till innehållet rör det sig om ytterligare åtta sidor till Processen, som då blir en ännu mer invecklad labyrint. För det är ju så med Kafka, att ju mer du läser, desto mindre förstår du. Att Fräulein Bürstner ges förnamnet Berta är också i strid med den Kafka-forskning som i initialien F(elice) B(auer) sett Franz K.s dåvarande trolovande. När Kafka i den här boken skriver i kapitel som inte ens ingår i Max Brods utgåva av Processen blir det som om Kafka kommunicerade med Almqvists häpna utrop ur Drottningens juvelsmycke: ”Vad? Finnes ett djup till – under mitt djup?”

Större delen av materialet, ganska exakt hälften av bokens knappt hundra sidor, är strukna rader ur Slottet. Även där betonas ojämnheten, får man nog säga – för Slottet är ju en roman som är lika fängslande som den är långtråkig. I andra fall förstår man att Kafka ofta stryker referenser till sjukdomar, huvudvärk, skröplighet. Irritation verkar vara ett annat inslag som hade svårt att passera hans granskande instans.

Följden blir en knepig författare som görs ännu knepigare. Här finns även en dikt, som trots titeln – ”Trava lille häst” – faktiskt är rätt bra. Den kunde ha skrivits av Rimbaud.

Är det då bra litteratur? Inte nog med att svaret är beroende av vad du lägger in i själva definitionen på bra litteratur. Kafka är ju ojämn även i de rader som han inte strök, så det är klart att han här ibland är mer än måttligt svamlig. Men samtidigt är boken så mycket Kafka till sin karaktär att den är ett värdefullt tillskott för den som en gång har fångats av det sällsamt personliga skrivsätt som inte kan tillhöra någon annan än Franz Kafka, han som en gång kallade sig ”en början och ett slut”.

Den ofrånkomliga resan, Sohrab Rahimi

För den som hjälpligt kan ta sig fram på något annat språk än modersmålet är säkert de ord Sohrab Rahimi yttrar till hjälp: ”Om persiskan är poesi, är svenskan prosa”. Det är i efterordets samtal med Freke Räihä han säger detta, i boken Den ofrånkomliga resan (Smockadoll förlag), där Räihä även har skrivit ett kort poetiskt förord. Tidigare har jag läst den helt utmärkta Krigsbibliotekarien av denne författare, född i Iran men bosatt i Sverige sedan 1986.

Därav förhållandet till två språk, där alltså poesin skrivs på persiska (Krigsbibliotekarien, på någotsånär konventionell prosa, skrevs på svenska), även om det finns undantag i den här boken, där översättningarna har gjorts av Rahimi i samarbete med Kristian Carlsson.

Rahimi skriver bra poesi, helt enkelt därför att han gör det utifrån en uppriktig vilja att nå ut och kommunicera, utan att svika allvaret och tyngden i det han berättar om. När jag läser tänker jag på två väsensskilda sammanhörande poeter – Ekelöf och Yeats, och därför blir jag glad att åtminstone den förstnämnda nämns i efterordet, där Rahimi kallar honom sin ”samtida”. Det är en fin bild av poesin, att den aldrig stelnar, utan att dess röst fortsätter att behålla sin närvaro, sin nu-känsla – sitt presens. För det går inte att säga att Ekelöf tillhör sin tid, att Dickinson var 1800-tal, att Catullus var före vår tideräkning.

De kommunicerar. Och poesi handlar ju om att kommunicera, att göra det på sina egna villkor. Och jag delar Rahimis uppenbara medvetenhet om poesins betydelse, att den må vara undanskuffad av större bokförlag och bokhandelskedjor (diktsamlingar, ett knippe, hittas ofta bland skojsiga skämtböcker och puttenuttiga presentböcker). Men den finns, och den betyder.

Bilderna är starka, självbärande. Det sägs ofta om metaforen att den ska vara oväntad, men ändå begriplig och där kopplingen är omedelbar. Men det måste också finnas metaforer som är häpnadsväckande i sina bryderier, att de tillåts slå undan benen på oss och vara något annat än bekräftande. Rahimi skriver med viss uppkäftighet – en egenskap jag kan sakna annars hos den så kallade inhemska poesin.

Allra bäst fungerar här de maskerat hemtrevliga prosadikterna i sviten ”Geometrisk ritning över melankolin”, försåtligt liknande vanliga dikter. Det är färgstarkt skrivet om den färglösaste av känslor: ”Här finns det ingen profet som leder Jerusalem över bron. Precis som morgontidningen, delas staden ut mellan floderna. I utkanten av allt sönderbränt ligger det gälar som kippar efter luft.”

För poeten är minnet det ständigt öppna såret, den obearbetade känslan: förutsättningen för det skrivna, men samtidigt den smärtsamma påminnelsen om försakelser, om det onda och djävliga. Det kan då påminna om Karin Boyes magnifika dikt ”Du är min renaste tröst”: ”intet gör ont som du. / Du svider som is och eld, / du skär som ett stål min själ – / du är det bästa jag har.”

Rahimi skriver en pågående dikt, med alla förutsättningar att överleva både tidens tand och de pekuniära rovdjurskäftar som dikterar vad som ska finnas tillgängligt. För det är som han själv säger i efterordet, inte alls svårt att botanisera bland bibliotekens relativt rika förråd av poesi, där jag skulle bli både förvånad och förbannad om jag inte hittade den här boken.

Varje dag skulle likna dig, Karolina Jeppson

Att skriva dikter är det svåraste som finns. Glöm att det skulle vara svårare att skriva noveller, som ändå är svårare än att skriva romaner. Etc.

Nu menar jag förstås att det skrivna ska vara bra, för annars är ju dikter det lättaste som finns: mellanstadie-elever kan skriva dikter, och de kan rentav skriva hyfsade dikter. Och om de är Stig Larsson kan de förstås skriva bra dikter – jag har läst en dikt han lär ha skrivit som elvaåring, och han tycker åtminstone själv att den är bra.

Vilket för mig till dikter av Karolina Jeppson utgivna på Smockadoll förlag, i en bok som heter Varje dag skulle likna dig. Det är sparsmakat, en tunn volym dikter som tar sin utgångspunkt dels i afrikansk musik, och dels i ett relativt stort antal fågeldikter. Här finns en gemensam nämnare.

Allra bäst är titeldikten, som är suggestiv, och på något sätt med en bevarad gåtfullhet. I den här dikten är tonfallet direktare, formuleringarna skarpare. Annars riskerar Jeppson att bli för övertydlig, och jag vet att det är en dödssynd när man läser, att man önskar sig en annan bok än den man har framför sig, men jag kan inte låta bli att önska att poeten hade varit mer försiktig med sina förklaringar. För nu är hon alldeles för ivrig att bli förstådd.

Dikterna är distanserade i övrigt, nästan avmätt skrivna. Här finns, förutom referenser till Afrika och fåglar, ögonblicksbilder av Malmö och andra ställen i Skåne. Det är den dubblerade rytmen med de afrikanska trummorna som samspelar med blodets rytm i den egna kroppen, det som på poesins språk brukar kallas ”blodpulsen”. Inte för att Jeppson håller sig med dylika begrepp, utan hon skriver handfast, oftast konkret. Även när en människa ges vingar håller sig metaforen undan, utan det verkar röra sig om något fysiskt.

Så jag hade väl hoppats att Jeppson inte skulle ha gått så långt i sin strävan att bli förstådd, att hon hade nöjt sig med fragmentets metod. I stället har hon följt tydlighetsprincipens skrivsätt, och tvingar fram bekännelser ur antydningarna. Helt enkelt för mycket av exakthet, hur nu detta kan uppfattas som en brist.

En berättelse? Aldrig mer, Jonas Örtemark

”Verkligheten uppstår som bekant i

skådespelet, och snart har jag spelat alla

roller utom min egen. Jag lever och verkar på

fiktiv grund – genom den som skriver dessa

rader.”

Han som skriver detta är Jonas Örtemark, i boken En berättelse? Aldrig mer. Sådana titlar brukar reserveras poesin, och det är med viss lättnad jag gör den distinktionen när jag läser, i förvissningen att detta väl ändå är poesi. Men förlaget Glas, som ger ut boken, menar att deras böcker (hittills två böcker, förutom denna Pär Thörns Landskap) ska fungera ”i lyrikens gränstrakter”. Av Örtemark har jag tidigare läst den högst besynnerliga Darger reviderad, utgiven på Drucksache förra året, i samarbete med den likaledes kryptiske Leif Holmstrand.

Att läsa den här boken är ungefär lika smidigt som att följa Olle Ljungströms tankegångar – du vet bara att när som helst kommer något riktigt sensationellt, något helt oväntat och unikt, precis när du gett upp hoppet, när du tycker att det väl ändå håller på att bli lite väl krystat eller rentav omöjligt.

Spontaniteten kan ju vara lika mycket tillgång som brist hos en författare, och Örtemarks balansgång är djärv. Hans dikt är nästan krampartat inrutad, som en parodi på självbiografin – som citatet ovan visar, en lek med den mest uttjatade av genrer. Han låter ordet ”Jag” bli sär-skiljande – ett upp-repande ord, som flikas in mellan textstyckena eller dikterna, tills man blir förbannad på ordet, aldrig vill se det igen.

Dikterna består av komiska konstateranden, utspridda utsagor, som växlar utan urskiljning mellan vetenskaplig exakthet (arkivmetern) och banala iakttagelser (grannen steker mat); det är sofismen och existentialismen som nöts mot allvarligt lekfulla livsfrågor. Missnöjet och olusten är följeslagarna för diktjaget, i den mån det går att tala om ett sådant – snarare bristen på diktjag, en upplöst huvudperson som tappat sitt huvud och sin person och bara existerar som nollpunkt.

Livet i all sin dråplighet. Och precis som hos Ljungström alstras ibland riktigt hemska åsikter, eller åtminstone farliga: att du börjar skruva på dig, när det som står där blir ocensurerat och skyddslöst. Men då är det för sent – då är du redan inne i den här besynnerliga boken som vidgar föreställningen om vad självbiografisk litteratur kan vara.

Yngvwie J. Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden, Anders Tengner

I sitt sommarprogram från i somras berättade gitarristen Yngwie Malmsteen att han som tonåring i Stockholm spelade in gitarrsolon i en studio och på kvällarna lyssnade igenom dem på fel hastighet, för att lära sig spela ännu snabbare nästa dag, och att det var så han utvecklade sin teknik som kombinerar klassiska virtuoser som Bach och Paganini med hårdrockgitarrister, främst Ritchie Blackmore från Deep Purple och Rainbow. Frågor på det? Ja, tack! Till exempel: varför? Varför anstränga sig för att spela så snabbt som möjligt?

Nåväl. Anders Tengner, tidigare mest känd för att ha grillats i 15 minuter av Siewert Öholm i ett av svt:s minst hedersamma ögonblick när den 80-talsfarliga och skadliga hårdrocken skulle avhandlas, har nu skrivit en bok om gitarrfenomenet. Titeln är adekvat högtravande: Yngwie J. Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden.

Boken samlar ett femtiotal intervjuobjekts minnesbilder, där främst 80-talet tar plats. De senaste 20 åren i Malmsteens karriär har inte varit lika färgstarka, och man får nog säga att succéerna har uteblivit, även om han lär vara fortsatt stor i Japan. Malmsteen själv har avstått från att bidraga, men med tanke på hur opersonligt hans sommarprogram var är det nog ingen större brist – det har då gett Tengner anledning att kalla boken ”den inofficiella biografin”, vilket nog kan vara kommersiellt lämpligt.

Det är en pretentiös bok, med ett författarfoto som verkar låna estetik från Spinal Tap. Tengner är ingen Neil Strauss, utan ställer sig konsekvent i bakgrunden och är anmärkningsvärt anonym i sitt sätt att skriva historien om musikern som han både felaktigt och korrekt kallar för Sveriges ”enda riktige rockstjärna”. Yngve Lannerbäck föds 30 juni 1963, blir i viss mån uppmärksammad och uppvaktad som Yngve Malmsten i Stockholm åren kring 1980, men tröttnar på skivbolagens propåer att det ska vara svenska texter, och flyttar som Yngwie Malmsteen till USA i februari 1983.

Tydligen är han (minst) två personer, och Tengner är noga med att redovisa att han minsann är intelligent. Men också dum. Och våldsam. Och arrogant. Det mesta som sägs är ändå negativt, vilket kan ha att göra med att de flesta som uttalar sig är f.d. Bandmedlemmar. Denna historia bekräftas gång på gång, av samtliga som lättar sitt hjärta. Att Tengner känt honom ända sedan åren i Stockholm verkar inte bidra till något alls, ens när någon antyder ett gemensamt minne. ”Det minns jag inte”, konstaterar Tengner då surt.

Vad får vi då veta, förutom att Malmsteen har spelat gitarr tillsammans med sin genres storheter, och dessutom med Kalle Moreaus så tidigt som 1992? Jo, han slutade skolan i åttan (precis som Björn Borg), han har röstat i det svenska valet en gång, på sossarna (han tillägnade sitt album ”Trilogy” från 1986 den mördade Olof Palme, men det nämner inte Tengner). Sverigedemokraterna skulle nog tycka att Malmsteen inte är tillräckligt ”svensk” i sin gestik – Lex Zlatan.

De olika upptågen som skildras pendlar mellan stor komik och solkig misär, mestadels det senare, faktiskt, med ändlösa strömmar av medlemsbyten i banden, alkohol- och drogexcesser, och kraschade hotellrum, äktenskap, etc – alla rockstjärneklichéer uppskruvade till max. För allt som sker i Malmsteens liv, privat och yrkesmässigt, är ju överdrivet och förstorat, som om begreppet måtta inte existerar. En gång i slutet av 90-talet misstas han av några förvirrade fans för Meat Loaf, men sedan han slutat med alkohol och droger verkar han må bättre, och verkar ha slutat misshandla kvinnor, även om det har skett på bekostnad av en hustru som beskrivs vara diktatorisk.

Tengners bok säger inte annat än att Malmsteen är ett förvuxet barn, som nog kan ha sina goda sidor, men också sina onda sidor. Aldrig ställs de riktigt intressanta frågorna, som den där inledande om vad snabbheten varit bra för – för inte ens med hårdrocksmått kan ju det Malmsteen har gjort någonsin kallas bra musik, eller ens lyssningsbar. I dag, 5 december, släpps ännu en skiva – ”Spellbound”. En av låtarna heter ”Turbo Amadeus”.

Ett liv efter födelsen. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet, Ulf I. Eriksson

Min stora läslucka är Montaignes Essäer, böcker som jag i årtionden sneglat på och förgäves börjat läsa, förutom enstaka essäer i skilda ämnen. Det är en skamlig lucka, eftersom jag gillar essäer generellt, och då är ju en av de tidigaste lärdomarna att alltihop börjar med Montaigne. Dessutom finns de ju i tillgängliga svensk översättning.

Vad än essän är, så behöver den få sin individuella definition – du måste själv avgöra vad den betyder för dig personligen. För mig: något som frigör tanken, vidgar den. Ett friare sätt att skriva.

Ulf I. Eriksson hittade jag, till skillnad från Montaigne, fram till omkring 2000, när jag på vinst och förlust plockade åt mig hans kolsvarta bok Exempel, som samlade besynnerligt personliga texter om sådana som Nietzsche, Bataille, Eric Hermelin – samt och framför allt Emilia Fogelklou, det nertystade svenska snillet, en av 1900-talets viktigaste svenska författare.

Nu ger förlaget Vesper ut som första bok i en nystartad serie essäer ut Erikssons Ett liv efter födelsen. Om fria andars himmelska och tragiska erfarenhet. Förhoppningsvis innebär det att intresset för essän som konstform äntligen tänds på allvar i Sverige – den lilla boken får gärna vara startskottet, och erhålla något av det intresse som getts förlaget Novellix för sina novellböcker.

I essän ska jaget ta kommandot över texten, göras synligt, alltså till skillnad från den vetenskapliga textens sövande objektivitet. Eriksson gör ändå något eget med sina iakttagelser, som han gärna låter korsas av citat. Här är det återigen Nietzsche som är den auktoritet han lutar sig mot, främst boken Antikrist, som flitigt citeras ur – men Eriksson är bra på att själv ta plats, låta citaten brytas mot egna egenheter, som kursiveringar – tankstreck, utrop! En påträngande stil, en personlig stil.

Det skrivna mäts med en egen redigeringsmetod. Jesus är modellen, utifrån hur han uppfattas av Nietzsche och Mäster Eckhart, och ytterligare några. Ett konkret förslag, en uppmaning att vara aktsam på nuet – det är endast här och nu paradiset finns, och det är idioti att söka det i något efterkommande.

Att vara fri betyder också att identifiera friheten, att definiera sig själv som sådan. Erikssons ideal är något paradoxalt den enkla människan: hon som inte samlar på sig någon barlast av vare sig värdsliga eller andliga ting. Med Nietzsches minst sagt övertygande ord: ”Övertygelser är fängelser”. Det inlärda blir då en krycka åt den tanke som trivs bäst av att löpa fritt. Erikssons idealmänniska ska inte knyta an till det befintliga, och med emfas avfärdas här det högprioriterade entreprenörskapsförfäktandet: ”den 'egna' demoniska företagarandan som i grunden är en instrumentell livshållning: den förvandlar allt och alla till medel och objekt, och gör oss till trälar under krämaregot i frivillig underkastelse under allehanda övertygelser.”

I opposition mot det som binder, både i pekuniärt och intellektuellt avseende. Ytterst handlar Erikssons essä om friheten, om det större som gjorts möjligt för oss men som vi vägrar uppfatta. Det är skrivet i behärskat raseri, och blir ett vackert och nödvändigt angrepp på en okänslig och nedsmutsande samtid. Som första bok i Vespers serie är den väldigt lovande, och kan knappt bärga mig inför dess fortsättning.

Amerika

Det farligaste med universitetsstudier är varken att man förvärvar sig dåliga mat- och sovvanor, eller ens dåliga alkohol- och drogvanor. Sådant kan alltid korrigeras i efterhand. Desto farligare är det med de dåliga språkvanorna, som kan sitta i ett helt liv, där man alltså lallar runt med den akademiska jargongen och det obegripliga snömoset som är obligatoriskt innanför universitetsinstitutionernas väggar.

Därför blir jag så lycklig när jag läser senaste numret av Ordkonst, som ju har sin bas i Lunds universitet. Här är redaktionen i 20-årsåldern, liksom de flesta bidragsgivarna, med undantag för min essä om Flannery O'Connor, som tillkom med anledning av att temat för numret (#3 2012) är USA. Det allra roligaste med att vara med i en tidskrift – utöver att se sitt namn i tryck utan att känna sig blasé – är ju att känna sig delaktig i något där summan är större än de enskilda delarna, som ändå är ovanligt stora nog.

Texterna i det här numret är befriande frigjorda från det jobbiga lärdomsspråket, och i stället är det skrivna fyllt av de två livgivande ingredienserna ambition och nyfikenhet. Det gäller inte enbart de längre tematiska texterna om disparata ämnen som pro-wrestling och Sara Stridsbergs USA-bild, eller i den svenska premiären av novellförfattaren Glen Pourciau, som verkligen skriver en oroande absurd prosa, utan även i de längre recensionerna. Ja, här finns en riktigt gedigen läsningar av Péter Nádas, liksom en av ytterst få svenska recensioner av Martin Heideggers Vägen mot språket. Det här är recensioner som är tillkomna utifrån just ambition och nyfikenhet, och det är långt ifrån den slentrianmässiga och loja bevakning som vi kan hitta annorstädes.

Därför känns det som att Ordkonst är en tidskrift värd att tas på allt större allvar, inte minst med tanke på att det knappt finns andra exempel på seriös diskussion av litteratur, som alltså tillåter sig att vara så här allvarlig och insatt. Det kan också vara så att det finns något i själva gruppmentaliteten som är utmanande och stimulerande – att de som skriver vässar sina texter i vetskapen att de ska ingå i ett sammanhang.

Det var så det fungerade för Bloomsburygruppen i England under det tidiga 1900-talet, liksom för KRIS-gruppen i Sverige på 80-talet. Den interna konkurrensen sporrar och skapar förutsättningar för positiv rivalitet. Förhoppningsvis ska de medverkande inte heller avvika från sina ambitioner, och nöja sig med mindre än de presterar här – nämligen något värdefullt och viktigt.

Att visa var skåpet ska stå – helt enkelt för att allt som skapas ingår i ett sammanhang, och likväl som de undermåliga produkterna bildar rättesnören för kommande lika dåliga produkter borde de lyckosamma försöken bli förebilder för andras försök i liknande genrer. Ibland är gränsen obefintlig mellan amatörens glada naivitet och proffsets rutinerade cynism, och Ordkonst-medlemmarna är nästan alltid uppfyllda av bådadera.

The Cartoons, Flannery O'Connor

Att det i sommar har kommit en helt ny bok av författaren Flannery O'Connor, som dog 1964, det måste anses som sensationella nyheter. Nu blir det inte något större genomslag i Sverige, givetvis, där den här författaren aldrig riktigt fått fäste. Kan bero på att hon i första hand är novellförfattare – även med två utgivna romaner – och novellen som tradition har ingen status att tala om här.

Nåväl. Boken heter The Cartoons, utgiven av Fantagraphics Books, och innehåller de mestadels satiriska teckningar hon utförde som elev på high school och college. Hon tecknar rastlöst, skämtsamt, elakt men hjärtligt. På kornet.

I yttersta mening är författaren den som iakttar. I de teckningar som har samlats i den här boken finns gott om exempel på Flannery O'Connors säregna stil, som är spontan och grovhuggen – vilket alltså inte betyder samma sak som ”obearbetad”. Hennes teknik är linoleumsnittet, en ganska besvärlig procedur. Vad man kan uppfatta är att hon nog var en serietecknare i vardande, om hon hade fortsatt. Här finns exempel både på goda möten mellan bild och text och karikatyrer som hittar den där svåra balansen mellan det övertydliga och det subtila (även om hon sällan nöjer sig med att vara subtil).

Stilen är ironisk, sardonisk, med gott om cyniska utfall mot hyckleri och dumheter, sådant som kanske frodas i högre grad i skolmiljö än annars. Liksom hon är som prosaförfattare förefaller hon arbeta oberoende av influenser. Illustratören Barry Moser, som skrivit förordet, jämför visserligen med Picasso, men oftare tycker jag att det är svårt att hitta sådana paralleller. Snarare har hon assimilerat dessa högst eventuella föregångare, och skapat sin helt egna robusta stil.

Hon väljer aggressiviteten som sitt uttryck. Hennes karaktärer är typer, och som konstnär har hon seendets gåva: blicken. För det här är också trotsets konstnär, hon som vägrar befatta sig med det hon inte accepterar. Som prosaförfattare är hon suverän på att penetrera dumheter. Hon är ingen som låter sig imponeras eller duperas, och dessa tendenser är enkla att följa i teckningarna. Hon hånar högfärden, tar ned allt på jorden.

Och blir en högst konkret konstnär, något som hon senare alltså förädlar i sina noveller och romaner. Det är en humor som till viss del lånar influenser från Helan & Halvan (Oliver Hardy bodde förresten några år som tonåring i Milledgeville, Georgia, där O'Connor gick i skola och senare bodde resten av sitt liv på en farm med sin mor). Efter skolan sökte hon jobb på The New Yorker, med intentionen att kombinera journalistyrket med satirtecknarens, men något annat kom i vägen, alltså skrivandet av romanen Wise Blood (Blodsbunden, när den efter drygt femtio år äntligen översattes till svenska).

Konkret, och med en förenklad stil – ja, visserligen, men jag tror man gör bäst i att se dessa teckningar som embryon till den karakteristik hon skulle arbeta med som författare: att hon alltså redan här visar fina prov på en förmåga att gestalta, att skapa figurer som kommer till liv hos betraktaren. Men vi kommer också nära människan bakom hon som skulle bli författaren, hon som här skriver sin signatur för att få den att likna en fågel, och upptäcker att hon bar på djupa komplex angående utseende och identitet.

Utöver teckningarna och Mosers korta förord består boken av en längre utredande text av litteraturvetaren Kelly Gerald, nästan skrämmande minutiöst genomarbetat, och ett rikhaltigt bildmaterial överhuvudtaget.

Vita kränkta män, Kawa Zolfagary

Facebooksidan ”Vita kränkta män” samlar på indignerade reaktioner från en av samhällets mest privilegierade grupper. I bokform blir texterna först tokroliga illustrationer av reaktionärt gnäll, innan dess allvar synliggörs, som visar att det tokiga tar över det roliga.

Det bästa jag läst i efterspelet kring Sverigedemokraternas järnrörsfilm är Jens Liljestrands korta sansade betraktelse i Sydsvenskan 18 november. Han skriver om ”den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad på och respekterad.”

Hans text var ju en reaktion på ett avslöjande av sverigedemokrater som rasistiska och våldsamma och farliga, men den kunde också ha utgjort en replik på den bok Kawa Zolfagary ger ut idag: Vita kränkta män.

För om den egenhändiga filmen drog ned brallorna på SD är det här en bok som gör likaledes med en besvärande stor del svenska män. De häckar gärna i skydd av internets välsignade anonymitet, där de (över)reagerar på allt som de uppfattar som kränkningar av deras självklara rätt att dominera.

Ursprungligen var det en välbesökt facebooksida som samlade exempel på upprörda reaktioner; nu har initiativtagaren Zolfagary samlat några belysande exempel. De huvudsakliga måltavlorna är feminister och invandrare. Eller, i förlängningen, kvinnor och allt med annan hudfärg än den vita.

Poängen med boken är humorn, och jag erkänner glatt och villigt att jag har skrockat och gapflabbat här och där. Men jag har ibland också känt ett obehag: för det här är känslor som, om man tar dem på allvar, är så oerhört deprimerande. Det finns helt enkelt för många som reagerar för starkt, som drar slutsatser som visserligen kan förkastas som idiotiska, men som faktiskt bär på en potentiell fara. Mitt fniss ersätts allt mer av oro.

Precis som Liljestrand menade, har den vita svenska mannen ett överläge, och att då som bidragsgivarna i den här boken gör, ta på sig martyrkoftan – det är dels inte klädsamt, och dels en grotesk missuppfattning.

Rättshaveristen är svår att ta på allvar, och här trampar de varandra på tårna för att komma till tals, med ideliga belägg som ter sig allt mer befängda. Deras kunskaper är ytterst selektiva, och när de skriver sina kommentarer ser man framför sig tvååringen som försöker pressa ned en kub i ett hål avsett för ett klot.

Deras otroligt stora engagemang borde kanaliseras mot något mer konstruktivt, något som smakade mindre av bitterhet. Nog finns det viktigare och mer behjärtansvärda ämnen än denna icke-fråga? Ibland sägs det att ilska är en positiv känsla, att den är ett ovärderligt inslag. Tillåt mig tvivla – tillåt mig använda den här boken som bevismaterial, för sällan har jag sett tydligare intyg på att den som är arg tänker dåligt.

I detta snart avslutade Strindbergsår kan det vara anledning att aktualisera Strindbergs fina ord från Ett drömspel, att ”det är synd om människorna”. Nog är det mer synd om vissa än andra, men inte tänker jag fälla ens krokodiltårar över de vita männen i så fall.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/11 2012)