Olistigt

Jag gör mitt bästa för att undvika att bli tidskriftsjunkie, men det går väl sådär. Nu tvingades jag köpa Vi Läser (nr 5), trots att det sällan känns som en tidning för mig. För jag tycker det är mest tråkigt att läsa författarintervjuer; jag blir bara uttråkad av deras oftast självupptagna gnäll och falska ödmjukhet. Men Yukiko Duke skriver fint om Carson McCullers, även om det är väl mycket av biografiska fakta som kan inhämtas från andra ställen. Den där ivern att introducera. Men Carson McCullers är ju ingen kuf som varit frånvarande från det så kallade litterära samtalet de senaste tjugo åren: tvärtom kommer hennes böcker frekvent i nyupplagor, för oss som inte har tid att kuska runt på second hand och loppmarknader, där de också är rikligt representerade.

Givetvis var jag oändligt nyfiken på tidningens relativt fyndiga lista med 40 författare under 40, även om jag gör mitt bästa för att undvika att bli listjunkie, och det går väl sådär. (Som folk i allmänhet tycker jag att de är störtlöjliga, men kan inte låta bli att gilla dem på ett smått perverst sätt.)

Och givetvis är jag vådligt frestad att kommentera valet av Marjaneh Bakhtiari som nummer 1 på den listan. Eftersom jag avskyr att använda mig själv som rättesnöre har jag några gånger de senaste åren förhört mig hos andra om vari hennes litterära kvaliteter består, men alltid fått beskedet att hennes första roman var hyfsad, att uppföljaren var sämre. Det som gläder mig allra mest med listan är att plats nummer 2, 10 och 14 delar utrymme med mig i tidskriften Const (som jag skriver om senare). Att hamna i ett sådant sammanhang är roligt.

Lika frestad är jag att kommentera med mitt elakaste hånskratt några andra platser (nummer 3, seriöst?). Och det är skandalöst att en så fin författare som Elin Boardy saknas, med två romaner som jag håller som några av de bästa från senare års utgivning på svenska. Och var är Elin Grelsson Almestad, för att bara ta ett exempel från Modernistas många spännande debutanter som getts ut nyligen. Speciellt när bubbellistan innehåller något av det mest bottenskrapade jag sett på länge (Ronnie Sandahl, verkligen?).

Är jag då frestad att göra en egen lista? Nja. Det känns bara orättvist, och dessutom har jag inte riktigt den energi som krävs för att ta reda på när författare är födda, och det är också något jag inte orkar bry mig om. Många av de författare som jag läste på 80- och 90-talet är jämnåriga med mig, och därför diskvalificerade från den här listan. Rangordning är dessutom ganska fjantigt: hellre hade jag sett att Vi Läser hade gjort en lista utan siffror, med 40 namn i bokstavsordning eller något. Det hade varit spännande med en sådan lista, att gräva ned den någonstans och sedan lyfta fram den om cirka tjugo år, och efter att ha blåst bort dammet kunna konstatera att - ja, vem fan är Marjaneh Bakhtiari, till exempel.    

En lång vinter, Colm Tóibín

En lång vinter är en kort berättelse om en saknad mor och om en ung mans sexuella uppvaknande. Under ytan av denna välskrivna bok finns överraskningar och dramatisk intensitet.

Den irländske författaren Colm Tóibín fick ett mindre genombrott med Mästaren, som utkom på svenska 2005. Om det var en storslaget skriven roman om författaren Henry James inre liv är hans senaste bok på svenska den betydligt mer sparsmakade En lång vinter. Förlaget uppger att den skrevs 2010, men i själva verket publicerades den redan 2006 i novellsamlingen Mothers and Sons.

De skyltar alltså inte gärna med att det inte är en roman, utan en längre novell, som på engelska ofta heter ”novella”, en genre som har genererat mästerligt skrivna alster inte minst av Henry James. Det är en form som väl inte riktigt slagit igenom i Sverige, där novelltraditionen förhållit sig till ett mer blygsamt sidantal. Novellan uppmuntrar ett perfektionens finsnickeri som passar Tóibín ypperligt.

En son och en mor, som samlingens originaltitel utlovar. Sonen, Miguel, upptäcker att modern är alkoholist, och strax därpå försvinner hon, och samtidigt börjar vinterns första snö falla. Det här är i Spanien, i närheten av Pyrenéerna, på 50-talet, men tiden och platsen är tämligen oväsentliga inslag.

Vad Tóibín mer intresserar sig för är spelet mellan pappan och sonen, och hur de agerar när mamman inte längre finns där – både på ett mer direkt sätt, som handlar om misslyckad matlagning, och när det handlar om mindre direkta aspekter, som hur sorgen ska släppas fram. När ska de sluta hoppas? Denna disharmoni visas dels när sonen steker några ägg och låter fettet stänka över köksväggen – otänkbart i mammans närvaro – och dels när barndomsminnen markerar att en ny fas i bearbetningen har inletts.

Sonens oro gestaltas lika diskret och ändå öppet som när vi följde Henry James bestyr i Mästaren. Vi blir så småningom också varse varför Miguel är så rädd för förändringar: det har att göra med att sorgen på något sätt härbärgerar också andra känslor hos honom, sexuella känslor som han inte kan handskas med.

Formatet tillåter ingen vårdslöshet eller långtråkighet: det här är en förtätad och flerbottnad berättelse. Den berömda isbergsteknik som Hemingway lanserade i sin bok Döden på eftermiddagen kan sägas fira stora triumfer i det här fina sorgearbetet, som kunde ha skrivits av Hemingway, när han var i sin bästa form. Den är dessutom översatt av Erik Andersson, som tidigare i år översatt Joyces mastodontiska roman Ulysses: även här kännetecknas arbetet av noggrannhet och lyhörd språkkänsla.

En lång vinter är en gåtfull berättelse som fullkomligt frossar i hur snön bäddar in framför allt sonens vanmakt när mamman går förlorad. För några år sedan hintade Peter Englund att han ämnade skriva en essä om hur snön använts i skönlitteraturen. Tyvärr fick hans nuvarande syssla som ständig sekreterare i Svenska Akademien honom att lägga det projektet på is. Annars hade den här boken av Tóibín blivit ett givet inslag där. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/9 2012) 

Säg att du kan se den här, Robert Stjernström

Det är något oroväckande med presentationen av Robert Stjernström, när han ges fyra olika titlar (identiteter): på dagtid kommunikations- och IT-chef, och ”på kvällar och nätter” litteraturvetare och – symbolpedagog. Frågor på det? Jaa, massor! Jag vet bara inte var jag ska börja …

På sitt egna nystartade förlag Mytos har han gett ut novellsamlingen Säg att du kan se den här, med tjugo korta berättelser som utforskar tillstånden mellan dröm och vakenhet, bekant terräng för surrealister, och fruktbar konstnärlig mark för Ekelöf som kallade det för det hypnagoga tillståndet. Psykologin har också varit intresserad av att muta in området, men vi kan nog lugnt säga att den får foga sig i kön, då konsten en längre tid varit ivrigare. Det var förstås inte surrealisterna som uppfann drömmens konstnärliga potential, utan snarare romantikerna, eller vänta, redan Platon skriver insiktsfullt om drömmar.

Först blir jag lite fundersam kring varför Stjernström måste motivera sig med drömmen, liksom huka bakom den, då verkligheten i sig kan vara tillräckligt knasigt mystisk för att inrymma innehållet i hans kortkorta noveller. Livet innehåller gott om överraskningar redan innan du somnar; i de här texterna är det bara lite förstorat, lite tillskruvat.

Som återkommande gestalter finns en trio män med K som inledande bokstav: Karl, Kent, Klas. De hamnar i udda situationer. Nu ska genast sägas att det inte obligatoriskt är en god idé att överföra drömmar till konstens område, och det är inte givet att det blir god litteratur. En del kan nog uppfattas som internt, att det som ska förmedlas inte når ut riktigt. Dessutom är miljöerna sterila, konstgjorda, och kontentan nuddar det flummiga.

Ett annat problem med texter som behandlar det oväntade är att man som läsare snabbt anpassar sin läsning, lär sig förvänta sig just det oväntade. Novellerna här utmynnar i något, men det är inte helt klart vad detta består i. Kanske att Stjernström är ute i ett ärende som handlar om något helt annat än verkligheten. Novellerna inleds friskt, men de lovar mer än de håller. Då blir min besvikelse en del i projektet, att jag tvärtom till vad jag tror inte kan styra mina förväntningar. I de bästa novellerna här blir också överraskningen intakt, då jag på något sätt luras in i falska förhoppningar, att det är något som skaver och ger mig ingivelsen att fortsätta läsa även när jag inte riktigt förstår vad Stjernström är ute efter.

Så vill jag också ha min läsning: inte något som bara bekräftar och är udda på ett bekant vis. Därmed kan Stjernströms noveller ha ungefär samma effekt som när jag läser surrealistiska böcker utgivna av Sphinx förlag, att de skapar dels en underbar förvirring, och dels skänker rikedom åt mina egna drömmar. (Vore det inte för att det är så uttråkande för andra kunde jag berätta om nattens drömmar.)

Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken, Jonas Gardell

Svensk naturlag stipulerar att stora ambitiösa litterära projekt som genererar flera böcker måste tas emot med varm hand och öppen famn. Det är väl Lex Vilhelm Moberg som regerar här. Tänk bara Jan Guillou som äntligen fått storartade lovord för sin 1900-talsserie som hittills blivit två böcker, och det lär bli en lång serie eftersom han väl bara är framme vid mars 1902?

Nu har mannen som delar initialer (och inget annat) med Guillou gett ut del ett i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, en bok som heter Kärleken (sedan följer Sjukdomen och Döden). Givetvis har kritiken varit översvallande positiv.

Men här kommer jag! Som Gardell själv skulle ha sagt. Nä, jag bara skojar. För här finns en del av det jag har saknat hos Gardell sedan han fick sitt förtjänta genombrott för lite drygt tjugo år sedan. För på 80-talet var han ju en ganska bångstyrig författare, men det var som om han sedan blev fånge i publikens förväntningar, och kanske rentav lite för förälskad i sin egen stil.

AIDS lär utgöra ett tomrum i svensk litteratur, och det är verkligen på tiden att den här historien skrivs, och det är på sätt och vis tur att det är Jonas Gardell som skriver den. Han var med, han var där, och det är svårt att ifrågasätta trovärdigheten, när han listar platser och ställen i Stockholm 1982 i berättelsen om lantisen Rasmus som dimper ned i Stockholm för att träffa väckelsepredikanten Benjamin, efter dennes mellanspel med den halvt diaboliske och fullfjädrat flamboyante Paul (den som är känslig för bögklichéer ska kanske akta sig för den här boken).

Samtidigt blir jag lite tveksam till de dokumentära ambitionerna, där han flikar in statistik och tidningsrefererat: det är som att han inte riktigt litar på fiktionen, att han tycker det blir mer äkta om han klistrar in lite verklighet. Lika mycket fattigdomsbevis är att han verkar ha influerats starkt av filmens berättarteknik, med montage och klipp där vi växlar scen abrupt, både i tid och rum.

En del är sig likt hos Gardell: han tar sig själv på stort allvar, och han är diktatorisk; det är ett sätt att skriva som inte ger mig som läsare något val, utan jag måste vara lojal med hans åsikter. Här finns därmed inget egentligt tolkningsutrymme. Det blir också förutsägbart när man väl genomskådar hur han arbetar, hur hans associationsbanor vävs ihop. Men han kan inte riktigt bestämma sig om han vill likna förförelseförloppet med jakt eller dans, utan det växlar lite hit och dit.

Och här är det många oförrätter som ska behandlas, och Gardell må förlåtas för att en viss bitterhet sipprar fram i hans text. Han är bra på att skildra den utsatta ensamma människan, visst. Tyvärr blir hans docerande inslag lite för påträngande ibland, och stör som sagt berättelsens tempo, och får mig att gripa efter penna och papper, för att lyda textens implicita uppmaning: ”du antecknar väl”? En riktigt bra roman av Gardell skulle nog kräva att han glömde bort att han är Jonas Gardell, och det gör han här bara i vissa stunder, och då är det en riktigt bra roman, kanske den bästa han har skrivit sedan Vill gå hem (1988).

Tigrar i rött väder, Liza Klaussmann

Vilken otroligt fin roman det här är ändå! Alltså amerikanskan Liza Klaussmanns debutroman som utkom för bara drygt en månad sedan på engelska, och förlaget Modernista slog klorna i den: Tigrar i rött väder.

Jag har bara två marginella anmärknignar, och det är att omslaget återanvänder en amerikansk utgåva. Tråkigt när Modernista annars är så stilsäkra i sin formgivning. Det andra är att översättaren Caj Lundgren, som annars är så rutinerad och säker, gör nybörjarmissen att översätta idiom ordagrant. Att skriva ”Har katten snott din tunga?” är väl inget någon säger på svenska, utan det borde ha blivit typ ”Får du inte mål i mun?” eller ”Varför håller du tand för tunga?” (ett uttryck han använder på andra ställen i boken).

Dessutom tycker jag inte att han ska översätta ”jelly jars” från inledningens nyckelmening med ”geleburkar”. Där sitter huvudpersonerna Nick och Helena: ”They were sitting in the backyard of their house on Elm Street wearing their slips and drinking gin neat out of old jelly jars.” Lundgren: ”De satt på bakgården till sitt hus på Elm Street i sina underkjolar och drack ren gin ur gamla geléburkar.” De här burkarna återkommer i berättelsen dessutom, och det är vanligt på amerikanska landsbygden dricka ur uttjänta syltburkar. En bok skriven av en utmärkt stilist förtjänar bättre.

Liza Klaussmann debuterar vid 36 års ålder med en roman som har jämförts med F. Scott Fitzgerald, och detta inte enbart för att några av hennes karaktärer heter Nick och Daisy, eller det rikliga gin-drickandet. Hennes roman är mycket välskriven, ambitiös och skickligt utformad, där den följer ett förlopp mellan 1945-1969, med kusinerna Nick och Helena som viktiga protagonister. De olika avsnitten skildras utifrån någon familjemedlems perspektiv: utöver de två kvinnorna Nicks dotter Daisy, Helenas son Ed, samt Nicks man Hughes. Saknas gör Helenas man Avery, en otäcking som lurar in Helena i ett äktenskap som mest handlar om att han själv ska få kapital till att forska om sin mördade före detta flickvän.

Det finns en deppig atmosfär redan i början, och den förstärks när Daisy och Ed hittar liket av en mördad ung kvinna. Den döda kvinnan ger romanen en mörk skugga, som befäster de olycksbådande känslorna. Relationerna beskrivs utifrån att de hålls ihop, men hotas av sönderfall. Helena bedövar sig med piller, Nick tvivlar på Hughes, som i sin tur har mörka hemligheter från kriget, och Ed har perversa tendenser.

Men dessa sanningar som så småningom avtäcks säger inte allt om vad som händer, och det tjänar inget till att här redovisa alla dysterheterna. Tristessen, svartsjukan, längtan – allt detta har Klaussmann god hand om i sin förträffligt komponerande roman. Det är också smart gjort att låta var och en bli huvudperson i någon av romanens fem delar, där hon har sparat de två mystiska karaktärerna till sist: först Hughes, och allra sist den stora gåtan Ed. Det är en teknik som tillåter berättelsens intensitet att öka, att dramatiken långsamt och metodiskt stegras. Att bryta i kronologin, som hon gör ibland, är ett vanskligt berättargrepp, men hon sköter det snyggt, i denna roman där närvaron av det förflutna är en så påtaglig och viktig beståndsdel.

Det blir också klart att Nick har mindre med Scott Fitzgeralds Nick Carraway att göra än med folktrons ”Old Nick”, alltså Djävulen – för så tror Helena, som i sin förtvivlan försöker komma till rätta med sina ambivalenta känslor inför kusinen som hon dels inte tål, men som samtidigt är hennes enda stöd i livet. Och som sagt: det finns en gin-atmosfär som intoxinerar texten, där hela skeendet är filtrerat genom 43,1 % alkohol.

Berättarteknik och stil i all ära, och det här är verkligen en bok som tar slut i ett nafs, för du kastar dig över läsandet så fort du får tillfälle: det allra bästa med Tigrar i rött väder är nog att Klaussmann är så skicklig på att gestalta sina fem huvudpersoner. Som läsare ömmar du för dem, lider när de far vilse ibland, och önskar dem allt gott och saknar dem ofantligt mycket när boken tar slut.

Titelns tigrar finns i ett tyg som Nicks morfar skänker henne, och som sedermera blir tyget till en klänning med viss symbolisk betydelse. Orden är hämtade från en av dysterkvisten Wallace Stevens dikter, ”Disillusionment of Ten O'Clock”: ”People are not going / To dream of baboons and periwinkles. / Only, here and there, an old sailor, / Drunk and asleep in his boots, / Catches tigers / In red weather.”

Audition, Karin Ström

Det sägs ofta att det var en novell-boom i Sverige på 90-talet, men det handlar nog mer om att det tillfälligtvis var många som råkade debutera med en novellsamling, än att novellen som genre nådde fler läsare. För läsare har alltid funnits, även till de här kortare texterna, som har fått finna sig i att betraktas som ett slags avkok från romanen.

Sedan dess har det lika ofta talats om att ”nu”, det vill säga ”snart”, är det dags för en renässans för novellen. Nåväl. Förlaget Novellix har i viss mån haft framgång med sin serie i bokform med en novell vardera, och nu ger Aqlaktuq ut en novell som e-bok. Den kostar 9 kronor – som en låt på iTunes, som de fyndigt påpekar. Novellen heter ”Audition” och är skriven av Karin Ström.

Och kanske ändå finns det större anledning att slå på om inte den stora trumman, så ändå börja förbereda sig på att novellen åtminstone kommer att hitta nya vägar med hjälp av smarttelefoner och läsplattor, där man kan läsa en novell av det här slaget (själv läste jag den på Adobe Digital Editions, vilket gick hur bra som helst). Dessutom har den tidigare insomnade litterära tidskriften fått visst liv, när vi nu har Const Literary (P)review samt inom kort en svensk version av Granta, så möjligheterna för en mer spännande art av novell kan bara öka.

Novellen ”Audition” speglar kontrasten mellan det egna och det andra: var gränsen går mellan ens egna liv och andras, om det finns någon, för att det behövs finnas en sådan, men att den också behöver raseras, för vi är inga öar, vi människor. För huvudpersonen Katya Piechowski håller livet på att flyta iväg, flyta bort. Hon vill följa drömmen – men om den bara tar dig längre bort från dig själv då? Hon är en tragglande skådespelerska, som hade sin peak för femton år sedan.

Nu stirrar drömmen allt glåmigare på henne. En del blir kvar i drömmen, hur otrevlig den än gestaltar sig. För verkligheten är ändå värre. Tror vi. Här mäts framgång i obarmhärtiga doser, i den här osentimentala världen.

Det Ström lyckas med inom det här korta formatet är att ge den här människan liv. Det är verkligen ett livsöde som skissas fram, en riktig människa som getts form av orden, elektroniskt i det här fallet. Du är där hos henne medan du läser. Och det är där någonstans jag inte riktigt håller med Selene Hellströms resonemang i nya numret av Ord & Bild (3/2012), som råkar handla om noveller. Hon menar att novellens karaktärer inte håller för en roman, att det skulle bli ett urvattnat resultat. Ströms karaktär lever i det här kortare formatet, men det betyder inte att hon slutar leva för att jag slutar läsa – hon finns kvar där och fortsätter kommunicera, fortsätter driva sina frågor inom mig, och det är väl det som i slutändan är litteratur, att det är författaren som påbörjar arbetet och läsaren tar vid och fortsätter, att författaren måste släppa kontrollen.

Novellen behandlar även den där outtalade önskan att vara någon annan, att vara någon annan stans. Lika bra att nöja sig med missnöjet, för alternativet är värre. Trots sin dysterhet ger texten mig hopp, eftersom den så övertygande skildrar närvaron. För en kort stund etableras en kontakt som är så sällsynt i det så kallade riktiga livet. Litteraturens förmåga att vara intim, avslöjande, för att sedan försynt dra sig tillbaka, lämna dig med din förundran, med en beredskap att uthärda farhågorna.

”Audition” som titel påminner också om att ordet handlar om lyssnande: i novellen handlar det om att Katya aspirerar på en roll, men att Ström har en bakgrund inom musiken gör sig också tillkänna, när texten blir oinställsamt melodisk, med en nästan burdus rytm. Det är en text som inte gör sig till, men krånglar och låter, och jag tycker det låter bra.

Vi måste börja med orden, Kristian Johannesson

Romaner i skolmiljö är tunnsådda. Därför är det extra beklagligt att Kristian Johannesson har skrivit en så fullständigt onödig och umbärlig bok, helt befriad från grundläggande berättartekniska principer.

Det första som slår mig när jag läser Kristian Johannessons debutroman Vi måste börja med orden är den lilla tecknade akrobaten längst ned till höger. Bläddrar man snabbt igenom boken gör han ett hopp och landar med händerna på en räckstång. Men man ska ju läsa också, och då är det inte lika roligt längre.

Det finns en vag koppling till en akrobat i berättelsen. Jimmy heter huvudpersonens låtsaskompis, och han kallas också ”akrobaten”. Huvudpersonen heter Johannes K, alltså en genomskinlig täckmantel för K Johannesson. Men han glömmer titt som tätt sin akrobat, och när han kommer på sig själv försätts Jimmy i krystade situationer, utan att man förstår vad han har där att göra.

Det här är en bok med ett hedervärt syfte: Johannesson är ute i ett angeläget ärende när han vill skriva om rasismen, och låter Johannes kvacka som lärare för invandrarelever. Han vill se sig själv som poet, men skriver icke några dikter. Dråpliga situationer är att vänta, inbäddade i politiskt hyperkorrekt naivism av det där typiskt trivsamma slaget, med missförstånd och felsägningar.

Johannes ska jobba som mattelärare, men det handlar mest om att lära eleverna språket, för mycket riktigt – vi måste börja med orden. Själv önskar jag att Johannesson hade börjat med att ge sin berättelse struktur, men framför allt karaktärer som är levande och befriade från de tunga schabloner som hänger tungt över dem hela tiden.

Personerna här är så rekorderliga att jag bara blir provocerad, och längtar efter att någon av dem någon gång ska tappa tålamodet; jag saknar något som river upp känslor och blottar någon form av respons. Jag har också svårt att finna nöje i skämt som inte var roliga ens när Roffe Bengtsson lanserade dem på 60-talet – för hur roligt var det med ”ormet kruper … jag är ert nya svenskläraret”?

Att Johannesson har läst en bok eller två av Jonas Hassen Khemiri är nog ingen vågad gissning. Men där Khemiri ändå vågade utmana läsarens fördomar och stereotyper är Johannesson valhänt när han ska låta intrigen fortlöpa, och det finns inget utrymme för några egna tankar. Det är generande dåligt berättat. I stället för en sammanhängande roman har han skrivit en bunt ofokuserade och enformiga krönikor, i insmickrande paketering.

Johannes rör sig genom berättelsen utan att lämna några spår: det enda jag minns är att han pratar bra skånska, något som nämns en gång eller snarare ett par gånger. När jag tar farväl efter knappa 200 sidor gör jag det med lättnad, ungefär som när man får höra att en riktigt tråkig människa i bekantskapskretsen flyttat till Thailand eller ännu hellre Australien.

Att Johannesson har hjärtat på det rätta stället tänker jag inte ifrågasätta. Däremot är jag fundersam på vad hans bok har för syfte, förutom att orsaka tröstlös läsning. Ett lämpligt straff för honom vore att låta honom skrubba tuggummi från skolbänkar i stället för att skriva fler böcker.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/9 2012)

Kod 400, Sophie Divry

När journalister ger sig på att skriva romaner finns det anledning att dra öronen åt sig, för resultatet blir långt ifrån alltid helt lyckat: många är kallade, få är utvalda.

Så när jag ser att Sophie Divry är journalist suckar jag lite inombords – men jag låter ingen höra sucken, för herregud, jag ska ju läsa utan förutfattade meningar. Hennes roman heter Kod 400, är utgiven på Sekwa i Marianne Öjerskogs översättning. Och den är långt ifrån lika tokig som jag befarade.

Böcker om litteraturen är ett mindre tema hos Sekwa i år, med den tidigare utgivna Drömbokhandeln av Laurence Cossé. Också här handlar det om böcker, då en försynt bibliotekarie upptäcker en kvarglömd besökare tidigt på morgonen, och vad som tar vid är en lång monolog – som utgör hela boken, faktiskt, där bibliotekarien utgjuter sig över samtiden, och en absurd historia skissas fram, i det mindre formatet.

Bibliotekarierna tillhör bokens osynliga hjältar, och Divry låter sin hjältinna vara just så oansenlig som de flesta nog tänker sig bibliotekarien. Hon är en grå, tystlåten, tråkig ordningsmänniska som försöker revoltera mot Deweys klassificeringssystem – förgäves – och berättar entusiastiskt om hur Morels revolutionerande idéer populariserade biblioteken i början av 1900-talet.

Hon är givetvis en karikatyr, en tacksam sådan. Hon uttrycker sig på klichéernas språk, är butter och tvär – samtidigt öppnas då för en helt ogarderad människa, att hon blir en levande gestalt, trovärdigt skildrad, någon som pendlar mellan dålig självkänsla och stolthet, en misslyckad individ som försöker klamra sig fast vid någon form av symmetri. Det går också att uppfatta henne som en smått opålitlig protagonist, som inte kan skilja på verklighet och fantasi – eftersom åhöraren är konstant stum undrar jag om denne ens finns där, om inte bibliotekarien behagar hallucinera. När vi tar farväl av denna fyrkantiga människa efter knappa hundra sidor är det med viss saknad.

Saknaden är också bokens tema – hennes saknad efter mänsklig kontakt, där hon drömmer om en snygg forskares nacke som hon sett på biblioteket, men också saknaden av en vettig kulturpolitik. Som bekant är de borgerliga politikerna i Sverige fullt sysselsatta med att montera ned våra kommunala bibliotek, och att döma av Divrys monolog handlar det i Frankrike mycket om att skapa mediatek, där besökaren inte känner sig hemma om det inte finns dvd-filmer och tv-spel vid entrén.

Saknaden handlar också om en seriös litteraturdiskussion, som inte enbart ägnar sig åt samtidens mest skramlande tunnor. Som Divry eftertryckligt visar är litteraturen ingen färskvara, utan hon låter sin hjältinna uttala sig med värme om exempelvis Guy de Maupassant, en perenn författare. Samtidens böcker skyndar sig fram mot makuleringen, möjligen för att först göra ett depåstopp vid de ljusskygga magasinen långt ned i bibliotekens källare.

Idén att låta någon stanna över natten på ett bibliotek är sällan utnyttjad i litteraturen. Jag minns när jag städade på Umeå stadsbibliotek, och gick där i magasinen och drömde mig bort bland gulnade bokryggar och andades in det hälsovådliga dammet. Där fanns också en närmast mytisk dörr mitt i ett garage – bokstavligen mellan två håglöst parkerade bilar – en dörr som ledde till ett ytterligare magasin, ett provisoriskt alternativt nästan Kafkaeskt magasin, där det var ännu lättare att tappa bort sig och bli helt förlorad för omvärlden. Ingen skulle sakna – hann jag tänka, den enda gången jag fick tillträde till detta rum.

Den lyckligaste av alla ensamheter, Steinar Opstad

Vi är nog lite till mans lite dåligt inlästa på norsk poesi. Tycker jag, som generande nog inte känner till Steinar Opstad – ens, då han presenteras som en av Norges viktigaste samtida poeter (men så heter det väl alltid, vill jag då lite surt invända).

Förlaget ellerströms är dock pålitliga i sitt urval av poesi från de olika (imaginära) hörnen på den här runda jorden. Deras arbete är helt klart utfört i den genuina kärlekens tjänst, och som sagt ytterst alltid ambitiöst och tillförlitligt. Nu ges en samling dikter från Opstad ut, från hans utgivning från 2000-talet, samt fem tidigare opublicerade dikter. Den heter Den lyckligaste av alla ensamheter, och är  översatt av Marie Lundquist, som också skrivit ett i vanlig ordning fint efterord.

För hon är något så ovanligt som en mycket god läsare, och det tror jag är den enkla förutsättningen för en god översättning. Hon skriver bland annat om att det hos svenska recensenter finns ett ”hat mot allvaret”, att när en poet väl skriver allvaret blir den automatiska reaktionen att det handlar om ironi. Jag känner inte riktigt igen mig: jag försöker läsa bokstavligt, ser det som en givande utgångspunkt åtminstone.

Opstad skriver om skapandets villkor. Han är en poet som är sysselsatt med att författa en poetik, utan att det märks så värst medan han håller på. Dels skriver han i dialog med sina föregångare, och dels utifrån ett helt unikt uttryck. Han påminner mig om den omedelbara chock som infann sig när jag började läsa dikter för länge sedan (alldeles för länge sedan, inte tillräckligt länge sedan): att det var en upptäckt av rader så starka att de skar sönder något inom mig. Häpnaden –

– hos författare som Dickinson, som jag hittar spår av i Opstads dikter, även om hon inte finns bland de föregångare Lundquist nämner: den där intuitiva vet(en)skapen, i glädjen över att formulera en sanning av ett nytt slag, liksom i de höga anspråken. Den finns också hos Philip Larkin, det där att jag liksom hos den här norrmannen hittar fram till något som jag inte skulle ha hittat annars.

Ja, en poetik: en metod, ett förhållningssätt. Vi läser poesi av olika anledningar. Livet är hemskt, eller kan vara så. Poesin som tröst, ett sätt att bearbeta olyckliga omständigheter, något du tar till vid förtvivlan, maktlöshet – men kom igen, sluta hyckla, fatta att det finns dåliga dagar.

Jag har förstått att jag har fått det där ryktet att jag läser ”inte för att förstå”, att jag strävar efter andra saker. Men – det är ju bara halva sanningen, det där är något som får mig att låta dum! Det är klart att jag vill förstå. L pratade om Kierkegaard, att han inte hade förstått något i en av hans böcker, och då sa P att för mig – bernur – skulle det vara en utgångspunkt.

I de här dikterna handlar det ofta om religion, och Opstad skriver ut Guds-ordet: ”Gud är stenen som yxan klingar mot / när den missar roten”. Som sagt, helt icke-ironiskt. Jag uppfattar hans dikter som tillåtande utsagor, där förståelse också betyder förlåtelse. Att se människan i all sin rikedom – i all sin misär. Fortfarande som människa. De är koncist, precist, exakt skrivet – men i de nyare dikterna en aning mer expansivt, en aning mer personligt.

Naturen är också levande, närvarande, utan att det blir så där typiskt svenskt självmedvetet, att det närmast är en bedrift som ska redovisas, typ en rapport: ”nu har jag varit så där duktig och gått i skog och mark”.

Samt en fin balans mellan det rastlösa (irrandet) och vilan (stillheten). I Steinar Opstads dikter betyder förståelse sanning, och mer tänker jag inte begära.

Ingen jag vet är i mitt träd, Martin Luuk

Finns någon i trädet, är sannolikheten stor att han är klätterbaron och vistas i en roman av Italo Calvino. I Martin Luuks träd är det däremot ensamt, att döma av titeln på hans bok som Modernista ger ut: Ingen jag vet är i mitt träd. Luuk torde vara besläktad med den mer kände Kristian, och med erfarenheter från Killing-gänget gör han nu debut i bokform, med fyra monologer.

Boken är rysligt tunn, innehåller 41 sidor text. Det gör att varje sida kostar strax under tre kronor att läsa: om samma taxa tillämpats på exempelvis Roberto Bolaños roman 2666 skulle den ha kostat mer än 2666 kronor att köpa.

Så bra är ingen bok, kanske du invänder – och Luuks lilla skrift är förstås långt ifrån värd sina tre kronor. Det ligger i tiden att blotta sig, visa sin svaghet. I bästa fall kan sägas att han utforskar ärligheten som koncept, och landar i kändisens gamla vanliga neurotiska självförakt. Så går det för den som lever för applåderna, skulle en psykologisk läsart förnumstigt inflika, att den som söker bekräftelse bara når tomheten. Då kan man väl skriva om tomheten, resonerar Luuk, och få applåder igen? Mm, kanske det, men inte från mitt håll.

Jag vill inte ifrågasätta att det som skildras här har betytt någonting för Luuk. För mig betyder det inte ett iota. Det är några planlösa betraktelser kring den stockholmska hi-hi-hierarkin, lite tjena jag använder droger men gör det på det fräscha sättet, lite så där på distans. Det som har fastnat i skrift blir bara okunnigt, ocharmigt, osmakligt, i fyra texter med pretentiösa och samtidigt intetsägande titlar. Det är varken roligt eller gripande, eller på något sätt intressant. Eller bra.

Det som var bra med Killing-gänget var att deras humor inte sökte efter de enkla poängerna, att man behövde invänta de lättplockade skratten: snarare handlade det om att riva i ett obehag. I en av de fyra texterna här tänker sig Luuk in i en mördares psyke, och river ned gränsen mellan verkligheten och det påhittade, när det handlar om att ha mördat någon som heter Alexandra. Det är inget lätt jobb att skriva mördarens tankar, och det är inte Dostojevkij-klass på texten här. Men jag blir mer och mer fundersam på hur de uttalade ”killing” egentligen, i den där saligt insomnade gruppen.