Amy Winehouse. En omöjlig kärlek, Mick O'Shea

 Amy Winehouse föddes 14 september 1983.

Den ofattbart begåvade Amy Winehouse är föremålet för en nyskriven biografi. En bok som väl mest fungerar som introduktion för den som ej är invigd i hennes musik, men för oss andra är det en ganska sekundär vara.

Det har gått drygt ett år sedan låtskrivaren och sångerskan Amy Winehouse dog en alldeles för tidig död, strax innan hon skulle fylla 28 år. Redan innan hennes död hade en handfull böcker skrivits, och det vore synd att säga att någon av dem håller samma klass som hennes musik.

Den engelska journalisten Mick O'Sheas bidrag heter Amy Winehouse. En omöjlig kärlek, och är precis lika ojämn som den genomsnittliga boken i den här genren. Visst kan den ha ett berättigande som introduktion för nybörjaren, men den är ofta helt ofokuserad och svamlig.

Värre än så är att O'Shea inte drar sig för att återge rykten och skvaller och anekdoter med allt mer tvivelaktig evidens. Det är gott om andras omdömen, inhämtade från intervjuer i en klipp-och-klistra-metodik som inte tillför mycket nytt.

Inte för att vi ska blunda för det destruktiva, eller ignorera att Winehouses privatliv periodvis handlade om droger i stor mängd. Hur ska då all den här svärtan hanteras, kunna ges en förklaring? Jag skulle hellre ha sett att O'Shea gått bortom tabloid-tidningarnas spekulationer och varit mindre långsökt i sina liknelser och jämförelser.

Själv kanaliserade hon jobbiga händelser i sina sångtexter, där hon försummar det urgamla rådet att det privata ska överföras till det personliga uttrycket. Att lyssna på hennes musik är en lika renande upplevelse som att läsa Sylvia Plaths dikter, när båda ogenerat förmedlar livets överdjävlighet.

Den vid det här laget bekanta historien berättas pliktskyldigast: barndomen där hon marinerades i jazz, debuten ”Frank” som tjugoåring och tre år senare mästerverket ”Back to Black”, 2000-talets hittills mest banbrytande album, och däremellan drogexcesser som alltså förra sommaren ledde till döden. Några förslag på hur vi ska förstå människan bakom artisten finns inte inom den här bokens pärmar.

Det är en jobbig bok att läsa på många sätt: jag läser några sidor, gråter, tar paus och lyssnar på några låtar, gråter igen. Men jag skrattar också åt hennes ogarderade skämtlynne – när hon skäller ut Bono eller får beröm av den mesiga sångerskan Dido och replikerar att hon hellre skulle hälla rengöringsmedel i öronen än lyssna på Dido.

Den typen av sardonisk charm är sorgligt frånvarande hos hennes kolleger, som undantagslöst väljer att stryka hela tillvaron medhårs. Winehouse var ett personifierat problem, i strid med hela sin omgivning. Det hon mest av allt agerade ut var ett rop på hjälp, och jag vägrar tro att den hjälpen inte fanns tillgänglig för henne, något som O'Shea antyder här: snarare tror jag att hon slog bakut när andra kom henne in på livet.

Mick O'Shea lägger tidigt in brasklappen att han tidigare aldrig lyssnat ordentligt på Winehouses musik. Det behöver i sig inte vara en nackdel, men jag misstänker att det här har varit ett rutinjobb, utfört i väntan på att få skriva om något han bryr sig mer om.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/9 2012)

Mitt grymma öde, Carl Michael Edenborg

Carl Michael Edenborgs roman om tonsättaren Händel är mörk och otäck, men fullkomligt livsbejakande mitt i sin dysterhet. Den är skriven som en gotisk fantasi, och är fasansfullt underhållande, och tveklöst årets bästa svenska roman.

Den historiska romanen fick en behövlig injektion när Malte Persson för ett par år sedan gav ut den pigga Edelcrantz Förbindelser, som både lyckades påminna om den något bortglömde uppfinnaren och akademiledamoten Abraham Niclas Edelcrantz och göra honom till en modern och nutida gestalt.

Att vi skulle ha glömt tonsättaren Georg Friedrich Händel är nog ingen större risk: han räknas väl fortfarande som en av de största klassiska kompositörerna, och han är nu föremål för en minst sagt udda roman, Mitt grymma öde, skriven av den mångförslagne förläggaren och idéhistorikern Carl Michael Edenborg, som gjort sig känd som en debattör som inte skräder orden.

Edenborg är delvis ute i samma vitaliserande ärende som Malte Persson: alltså har det blivit en rappt skriven skröna som lever i detaljrikedomen och i stilen, präglad av excesser som man antingen godtar eller förkastar. Jag välkomnar bedriften, tycker att det här är storartat och något som svensk litteratur inte kan få för mycket av, för jag har inte läst en bättre svensk roman sedan förra årets Lacrimosa av Eva-Marie Liffner.

Mitt grymma öde är sinnligt skriven, där känslorna hela tiden ligger på utsidan. Intryck förmedlas hastigt men metodiskt, och den bistra tiden återspeglas i de bistra människorna. Händel kanaliserar upplevelserna i sin musik, och han beskrivs som en genomrutten människa.

Det ljus som emanerar ur berättelsen handlar enbart om musiken, och Händels oförmåga att hantera känslor. Utifrån denna uppenbara brist förgrenar sig intrigen i en gotisk väv av groteska hemskheter, där Händel manövrerar bland slemmiga kejsare och kåta kastrater. Edenborg öppnar alla fördämningar mot avgrunden, förtvivlan, skräcken, i en prosa som återskapar barockens överdåd, liksom seglar på en svart ström.

Det här är en roman som lyckas med det dubbla uppdraget att dels göra människan Händel till en trovärdig och levande romankaraktär och dels att utföra ett porträtt av konstnären som monster. En sårbar människa, som utnyttjar musiken som en kompensation för liv. Han har ett sår i sin nacke som han vänder mot publiken när han dirigerar sina operor: bara en av flera briljanta och gripande bilder för Händels utsatthet.

Här finns också några implicita paralleller till vår tid, i anakronistiska repliker som lånar från gatu-slang och rocklåtar, och en skildring av hur operahusen i början av 1700-talet dränerade byarna på talangfulla ungdomliga röster – tänk bara på hur fotbollens storklubbar nu skriver kontrakt med pojkar som knappt hunnit bli tonåringar, och håglöst slänger någon sedelbunt till föräldrarna.

I Edenborgs roman finns en utsökt balans mellan det omfångsrika och det koncentrerade. Den blir också en lång plädering för det livsnödvändiga med konst, men också i sig ett grandiost exempel på livsviktigt litteratur. Det är en roman som utger sig vara magnifik, som vågar vara ambitiös och modig, och som går i land med sina anspråk. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 13/9 2012) 

Vid alfabetets gräns, Janet Frame

Förlaget Modernista har gjort en ambitiös och på alla sätt välkommen satsning på Janet Frame, den nyzeeländska författaren som med nöd och näppe undkom institutionalisering på mentalsjukhus, för att förlösas som författare, med en prosa som distinkt upphäver tidigare gränser för hur litteratur ska se ut. Det må vara småsint av mig, men jag saknar en introduktion i de här böckerna, att man kunde ha skrapat ihop åtminstone fyra Frame-fans att skriva var sitt förord.

Nåväl, Vid alfabetets gräns heter den roman som Frame utgav 1962, och den är liksom tre av böckerna i serien översatt av Marita Zonabend. Hon har gjort ett som vanligt ytterst kompetent arbete, där jag bara vill gnälla lite på en lite väl bokstavlig översättning av det idiomatiska uttrycket att ens ”ship comes in”, när det på vår mer prosaiska svenska nog hellre heter att ”stålarna rullar in”, eller något sådant.

Romanen utnyttjar den gotiska konventionen med upphittat manuskript, där den föregivna författaren Thora Pattern [sic] dör och lämnar in texten till förlaget: en roman som handlar om Toby Withers, som vi känner igen från den tidigare romanen Ugglor gråter. Även här är han epileptiker, även om familjestituationen ser annorlunda ut. Han åker båt från Nya Zeeland till England, med planen att där nå framgång som författare, och träffar på båten förutom Thora även Zoe Bryce.

Pattern / Frame uppfinner helt egna mönster i tillvaron, där det är som om den mentala sjukdomen – Frame diagnosticerades med schizofreni – frigör alternativa sätt att uppfatta tillvaron. Jag skriver ”som om”, medveten om riskerna när man börjar spekulera i kopplingar mellan sjukdom och konstnärligt skapande: man vet inte var sjukdomen slutar och konsten börjar – om det ens finns några vattentäta skott mellan dem. Här skildrar hon Tobys epilepsi med en direkthet som åstadkommer en egen sanning: ”sedan föll han omkull i ett anfall, medan hans systrar, skräckslagna, gråtande, sprang bort från lusthuset, och bara Evelina stannade kvar, bärande sina örhängen, och tröstade honom när han vaknade till den oroliga, gåtfulla pungdjursvärlden som föder och gömmer barnet Fara tills det är starkt nog att meddela jorden (hamra med sitt språk) och döda.”

Vad man tryggt kan förvissa sig om är att Frame är en författare vars like man får söka sig till 1900-talets största namn för att finna. Det är en litteratur som går helt egna vägar, som mycket modigt söker sig till kontroversiella ämnen och behandlar dem på nya sätt. Här handlar det mycket om språkets absoluta gräns, om det som inte går att uttrycka. Men som ska uttryckas ändå: den som någon gång sysslat med språket vet vilken djävla frustration det innebär, att det är en motståndshandling som utförs i uppförsbacke, att det inte går att skriva bort tvivlet, men att det inte heller går att skriva utan tvivlet. Varje gång jag tycker själv att jag skriver bra blir resultatet värdelöst, när jag ser det i efterhand. Det är en kliché, men utan tårar ingen riktig text (inklusive denna).

Frame etablerar kontrakt med sin läsare – kontrakt som hon är snabb att bryta. Hon uppmanar också en pigg läsning, där du inte tillåts slumra. Hennes böcker handlar generellt om förvandling – om förändrade betingelser, och om hur viktigt det är att möta sina gränser. Hur skulle vi annars utvecklas, om vi inte tillät oss att konfrontera möjligheterna. Hennes sätt att skildra verkligheten är genom att utsätta den för ett inre tryck, som hotar den att kantra.

Men det handlar också om flykt, om vikten av att göra sig fri. Toby är en stackars människa – en av dessa som den oskrivna världen är så full av, men som litteraturen inte gärna vill veta av. Till det yttre så besvärlig, ocharmig och icke-utmanande. Ett hopplöst projekt, konstnärligt.

I oroliga fragment är romanen berättad, där bara glimtar av förståelse kan erbjudas den girige läsaren. När Frame visar inbillningens kraft är det inga svaga krafter som tas i anspråk. Den som kräver distans och avväganden får söka sig någon annanstans, för här är vansinnet och dödshotet hela tiden påtagligt, som om texten förenar rädslan med något som är (ännu) större och kraftfullare än några andra känslor.

Den stora behållningen med den här Frame-romanen är hur hon hela tiden ligger ett steg före läsaren, att du aldrig irriteras av att hon använder tillkämpade eller slitna försök att trissa upp stämning eller insatser. Associationsbanorna är udda, men du accepterar dem, helt enkelt därför att du förstår att de är nödvändiga, och därför aldrig i strid med konstnärliga avväganden. Dessutom är Frames språk alltid en tillgång, att hon obehindrat traskar in på poesins domäner utan att skrapa med foten och be om ursäkt. Här är havet klösande, och världen just så farlig och full av skönhet som den är för den som ser och uppfattar den med sina sinnens fulla förmåga.

May your hands always be busy / May your feet always be swift / May you have a strong foundation / When the winds of changes shift

Just nu pågår ett experiment där ett antal djärva människor erbjuder sig vara försökskaniner i vetenskapens tjänst. För eftersom rockmusiken är en ung konstart finns inga precedensfall, inga mönster att följa. Ingen vet när en rockartist är för gammal, eller när pensionsavgången ska inledas. Vi vet bara att det naturliga urvalet är osentimentalt, och att få artister är önskvärda när de tappat potentialen att attrahera publikens sötsug.

Inom litteraturen talar man ibland om begreppet ”den sena stilen”, som visar hur poeter som Goethe och Cszeslaw Milosz skriver annorlunda på sin ålders höst. Däremot är det först nu vi kan tala om rockartisters ”sena stil” och avse något annat än deras 40-årskriser.

När Björn Ulveaus i tv-programmet ”Skavlan” i fredags menade att poplåtar är något man ska skriva i sin ungdom talade han bara för sig själv. Att uttalandet var synnerligen dåligt tajmat blir också tydligt när vi uppmärksammar att 2012 kan bli året då nästan samtliga av rockens veteraner är skivaktuella.

I år är det femtio år sedan Bob Dylan debuterade som skivartist, och i dag släpper han ett nytt album, ”Tempest”, en skiva fylld med formidabla låtar. Han är 71 år gammal. Patti Smith som blir 66 senare i år har också släppt en helt briljant skiva, liksom den 78 år gamle Leonard Cohen. Neil Young som inom kort fyller 67 släpper snart sin andra skiva för året.

Den här kvartetten har alltså passerat pensionsåldern i de flesta västerländska länder (med undantag för Tjeckien, som skulle låta Smith och Young jobba ett par år till). Det här är artister som jag för nästan trettio år sedan rutinmässigt dömde ut som helt förstockade, som gamla vrak som helst skulle börja ägna sig åt något helt annat än rockmusik.

För då var de helt vilsna i sina karriärer. De gjorde svaga skivor som saknade identitet, som flirtade med dagsaktuella tendenser. Nu skriver de låtar med en helt annan pondus, gör musik som är vital och angelägen. Kanske det vi bevittnar är – äntligen – den sena stil som rockmusiken aldrig tidigare upplevt. För svenskt vidkommande ska vi kanske inte förvånas att Ulf Lundell – närmast en yngling i sammanhanget då han snart fyller endast 63 – också släpper en ny skiva i höst.

För allvarligt talat finns det ju en utbredd åldersfascism i samhället, där vi är besvärande dåliga på att tillvarata äldres erfarenheter. Yngre artister behöver verkligen lyssna på och ta efter den låtskrivartalang Dylan demonstrerar i några av sina nya låtar, för att inte tala om hur man ska gestalta textrader trovärdigt. I söndags inleddes talangjakten X Factor på Tv 4: den dag någon av aspiranterna där når en tiondel av aggressiviteten och angelägenhetsgraden i ”Pay In Blood” lovar jag att äta upp alla mina gamla LP-skivor med Bob Dylan.

Kanske vi ska tacka musikkanalen MTV:s förfall. Numera är artisterna inte lika beroende av musikvideor för att vara attraktiva för skivbolagen, som alltså inte längre tvingar på dessa artister löjliga och krystade försök att vara coola. När Dylan enbart skriver låtar och sjunger är han den coolaste människan på planeten, och det är som om skivbolagen har fattat detta först nu.

Annat var det alltså på 80-talet. Ynglingen Morrisseys uppmaning i låten ”Get Off The Stage” var också min. Den lär ha handlat om Mick Jagger, som då var 47 år gammal – sex år yngre än dagens Morrissey som inte planerar att lämna scenen, utan turnerar frenetiskt över hela jordklotet.

Föga förvånande är 2012 också året då The Rolling Stones (medelålder drygt 68 år) återförenas, för jubileumskonserter och en ny skiva i november: en av låtarna heter ”One Last Shot”. Tillåt mig småle en smula misstroget åt den titeln!

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/9 2012)

Intresseklubben antecknar

Det har varit enormt roligt att följa BBC:s serie QI, där så gott som varje avsnitt genererat dussintals gapflabb. Men det största skrattet har kommit när jag funderat på vilken svensk så kallad komiker som skulle kunna axla Stephen Frys programledarroll i en eventuell svensk version. Jag har tänkt så det har knakat, men utan resultat.

En svensk som kombinerar sardonisk arrogans med avväpnande charm? Som vågar vara något så kontroversiellt som intelligent? Som har blixtrande associationsförmåga och voluminöst ordförråd? Nu har jag sett resultatet, svt:s erbarmligt torftiga kopia "Intresseklubben". Att säga att jag har varit deprimerad sedan det sändes i går är att säga för lite.

För precis allt i detta program var en devalvering av originalidén. Programledaren var så där flåshurtig som svenska komiker alltid blir när en kamera är i närheten, och gästerna följde samma mönster. En av de viktiga beståndsdelarna i QI är att gästerna inte hela tiden ska vara till lags, utan de ger Fry motstånd, provocerar, ifrågasätter och hetsar. Att han får utstå ständiga skämt om sin homosexualitet är oundvikligt, för så är det om man är planetens sexigaste individ.

Det som på engelska är elegant, genomtänkt, ambitiöst, är på svenska taffligt, billigt, och hela tiden på jakt efter publikens hysteriska robotskratt. Här fanns en bra gäst som var på vippen att yttra finurliga saker - KG Hammar - men det skojades bort av de andra, alldeles för ivriga att ta plats. Och programledarens fullständigt tondöva försök att få någon slags ordning, och överanvändandet av felaktiga svar ...

Inte var det heller lätt att upptäcka någon bland gästerna som skulle kunna vara lika oemotståndligt naiv som Alan Davies. För det är ju en av poängerna med programmet, gnabbandet mellan Fry och Davies, som bygger på exakt hälften överlägsenhet och hälften respekt, och ofta på gränsen till att det blir obekväm mobbning.

Sverige klarar av att spendera drygt tio miljoner kronor på sitt schlagerspektakel, men att producera intelligent och rolig tv är att begära för mycket. Det kan också tyckas märkligt att en så stor tidning som Expressen har tv-experter som uppenbarligen inte sett förlagan (Maria Näslund skriver om "Intresseklubben" här). Det är nog bara som det ska vara i Åsa Nisse-land, där programledaren för svt:s litteraturprogram babel inte har läst något av Dostojevskij, eller där en av landets mest etablerade kritiker tycker att Idol-artisten Agnes gör bättre skivor än Bob Dylan. Det är kanske så här vi ska ha det i framtiden.

Konsten att ge svar på tal:

Obscen sanning, Iodine Jupiter

I en bil en natt några mil utanför Umeå hörde jag låten ”Tomma boots på väg ut” med Iodine Jupiter, och fnissade generat åt hans uppenbara Bruno K. Öijer-komplex. Det var allt.

Trodde jag. Men i skymundan har artisten transformerat sig till författare, och gett ut några böcker, även om de har gått mig förbi. Nu utkommer satirsamlingen Obscen sanning på det egna förlaget HFH (Hororna Från Helvetet). I ett märkligt efterord diskuterar han mottagandet av förra boken Fuck Around The Clock, vars promotionvideo Youtube censurerade.

Här kallas han chockpoet, och i boken kvällstidningsrasar han mot vårt samhälle. Ibland använder han den uppochnedvända logiken, och kan skruva fram rätt intelligent samhällskritik – men han är i rättvisans namn lika bra på att nosa upp banaliteter.

Om sanningen är obscen, då är lögnen ren. Jupiter betonar det korrupta i världen. Satiren är grov, förenklad, och det har jag i förstone inga problem med. Han hatar USA, hatar bankdirektörer och chefer, och man får vara beredd på att sila mygg och svälja kameler för att ha behållning av boken. Ett och annat guldkorn hittar jag nog, men tycker också att han har en benägenhet att slå in alla vidöppna dörrar i sin väg: kapitalismen är ond, samhällsstrukturen är cynisk, människan är ena egoistiska svin … Slagordsretoriken haglar.

Delvis påminner boken om göteborgaren LOB – Lars-Olof Bengtsson, som på 90-talet gav ut ett par liknande böcker. Det här är dock lite mer varierat. Jupiter är också lite snålare med ordvitsarna, även om han ger sina bidrag (”opersonlig assistent”), och inte riktigt lika insnöad på smaklösheter.

Till sin utstyrsel är Jupiter en anakronism, och skriver spretigt och osorterat. Han blandar och ger. Vill nog helst vara den där outsidern som från sidan av låter sin bittra blick svepa över allt han ser och kan komma åt. Ett problem är att jag som läsare blir hans gisslan: för om jag inte gillar det här, då kan han avfärda mig och sucka över att jag är bigott, eller något åt det hållet. Eller – vilket vore värre – att jag är för mycket humorlöst etablissemang, för mycket tråkmåns till kulturelit. Då tar jag ändå risken att kalla den avslutande orgien i sex för lite väl tråkig, även om det gör mig till sipp, för att låna ett 1700-talsord.

hellre kvar än heller

det värdelösa talar till det värdelösa
och vill att jag ska (för)svara

men jag kommer inte att

en dag ska det bli så mycket förståelse här
men du ska heller inte uppleva det

vem har trott någonsin på

och de som aldrig har

de som inte har ingenting ens
sett när det går itu

att du skulle
tro på den rösten som försöker skära sönder

röken från det värdelösas mun
ligger inte kvar heller 

men försvinner inte

Här kommer solen!

Det har gått sex år sedan Cat Powers förra skiva med eget material, "The Greatest", som tydligt förmedlade känslan av att vistas på uteställen efter stängningsdags, en skiva som präglades av stort vemod, ett intryck att allt var för sent, att det som kunde hända hade hänt. Men nu! Solen - ljuset, som om hon i suverän självsäkerhet vill utmana Nina Simone med ett ordagrant "here comes the sun" i titellåten . Och ändå uträttar hon ett äktenskap mellan kärlek och smärta redan i första sången "Cherokee". Skillnaden finns mest i musiken, som är mycket öppnare, mycket mindre traditionell. Chan Marshal spelar de flesta instrumenten själv, och hon gör det lekfullt, nyfiket och piggt: skivan låter fräsch, och är full av överraskande detaljer. Om hon tidigare i sin karriär var mer introvert, är det här alltså mycket öppnare, men fortfarande lika intressant. Rötterna söker sig inte oväntat men närmast omärkbart till Dylan ("Peace and Love") och Doors ("Always On My Own"), men det är en rörelse eller dragning som inte stagnerar eller tillåter sig någon respit i enkla referenser: snarare vänder hon ut och in på eventuell inspiration, för att åstadkomma något helt nytt. Det är en skiva som är häpnadsväckande bra, med sina utsökta kombinationer av enkelhet och snårighet. Den är både varierad och sammanhängande, och fungerar som album, där låtarna förstärks i ett lagarbete och liksom drar varandra framåt. Jag har nog heller aldrig hört en låt som bättre stärker ett mobbat barns självkänsla än den nästan elva minuter långa "Nothing But Time". Om PJ Harvey gjorde förra årets överlägset bästa skiva med "Let England Shake" blir jag inte förvånad om Cat Power har gjort årets lika överlägset bästa skiva, när vi väl har smält den och förstått hur omvälvande den är.

En teaser till videon "Cherokee":

Queera läsningar, [red] Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén

För hundratalet år sedan var ordet ”queer” reserverat för människor med homosexuella vanor, men har nu blivit ett samlande begrepp för det som utmanar och ifrågasätter – det som helt enkelt uppfattas som udda. Denna omsvängning har skett sedan tidigt 90-tal, men det har varit trögt i portgången för svensk forskning.

Något som nu åtgärdas, med den ambitiösa och fina antologin Queera läsningar, under redaktörskap av Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren och Rita Paqvalén. Den är utgiven på Rosenlarv förlag, och är ett skandinaviskt samarbete mellan Sverige, Danmark och Finland, med tolv bidragsgivare som på var sitt sätt belyser queer-frågan. På norska har man valt ordet ”skeiv” (skev), vilket kanske vore en lämplig svensk benämning för detta som skaver, för den som vet att upptäcka det i de texter som studeras.

Jag har länge sett fram mot den här boken, då jag tycker att det finns spännande saker om man ”queerar texten”, som här förespråkas. Bara två av de tolv är män, vilket är en aning förvånande – men det är vi män som förlorar på detta, om vi förhåller oss avvaktande. Förvisso ska man vara skeptisk mot teorier som är alltför definitiva, men jag uppfattar inte queer-teorin som något som förespråkar den typen av slutgiltiga läsningar.

Det kan handla om att texten antingen är queer, eller att den görs queer av läsaren, och båda perspektiven finns representerade i antologin: att det kan vara en egenskap, eller något som tillämpas. Flitigast representerat är den gotiska romanen, eller kanske snarare romaner med gotiska inslag, däribland Sarah Waters romaner. Här finns även vampyrer, Strindberg, medeltida ballader, bilderboken …

Det är väl ett bekymmer att all riktig litteratur tål okonventionella tolkningar, där man kan göra vad fan man vill med det man har läst – därför finns en uppenbar risk för övertolkning, något jag tycker något fler av skribenterna här borde ha flaggat för. Det är däremot lämpligt med den olydiga läsaren, som slår bakut. Där finns som jag ser det den största potentialen med queer-teorin, att vi får den ”mothårsläsning” som nämns här och som jag tycker är något som borde styra villkoren oftare. En utmanande läsning, utifrån ifrågasättandets princip. Den som gör den mest renodlat skeva läsningen är då Maria Margareta Österholm, som avslutar hela antologin med en poetisk och vildsint text om skeva flickor (hon är också poet). Det är en fin text som pekar ut kommande möjligheter, och ger löften om ett helt nytt perspektiv och ett helt nytt akademiskt skrivande.

Men risken med att alltför mycket läsa mellan raderna är att ser lite för mycket där. Att spekulationerna blir för långsökta. Det må vara att en bokstavstrogen läsning är tristare, men ibland kan entusiasmen behöva dämpas en aning. Därför är det lite välkommet när Tove Solander i sin text om Gilles Deleuzes teorier avrundar med fyra handfasta riktlinjer, där en av dessa handlar just om den ytliga läsningens förtjänster.

Annars är antologin som väntat ojämn. Jag gillar verkligen att läsa om läsningar som öppnar upp. Claudia Lindén gör en noggrann läsning av Karen Blixens gotiska noveller, men skulle ha behövt läsa Frankenstein mer skrupulöst, när hon gör så mycket av parallellerna till den. Det var alltså inte i Italien spökhistorier utbyttes mellan Lord Byron och makarna Shelley, utan i Geneve, Schweiz, och när vetenskapsmannen Victor Frankenstein i Mary Shelleys roman blir bestört över utforskaren Walton handlar det om att han ser sin egen monomana besatthet speglas, inte om Waltons begäran att bli vän med Frankenstein.

Likaså finns en viss risk att citeringsglädjen resulterar i en rundgång av citat, att själva källan glöms bort när man återger någon som återgivit något, i ett slaviskt godtagande av andras slutsatser. Jag hade kanske också förväntat mig ännu mer queera läsningar: här bevaras ändå prydligheten, och det är som om de djärva intentionerna inte riktigt har kunnat presterat lika djärva tolkningar, som kanske också skulle ha kunnat skapa omvärderingar. Nu utförs tolkningarna inom ramen för det konventionella. Det finns till exempel intressanta queer-tolkningar av Henry James som amerikanska forskare har gjort de senaste femton-tjugo år sedan – här kunde man önska sig något liknande med säg Selma Lagerlöf, en författare som verkligen behöver en akademisk reboot …

Musik + litteratur = SANT

Det är lite rörande när musiker uttalar sig om litteratur, att det finns något naivt i deras förhållningssätt och hur de uttrycker sig ogarderat och förbehållslöst, när de nämner självklara saker som om de höll på att uppfinna något tidigare oupptäckt. Ungefär som när jag uttalar mig om musik inbillar jag mig: att jag egentligen inte har någon aning om vad jag talar om, men att det ibland också är därför jag söker mig dit, söker mig till det okända, för att se vad som händer då.

Jag läser tidskriften Nutida musik, nr 4 2011/2012, ett temanummer om "litteratur", ett nummer som mestadels handlar om musiker som intervjuas om sitt förhållande till det skrivna - om likheterna mellan att komponera musik och att komponera text, om musiker som skriver. Det jag först stannar vid är förstås Axel Englunds text om Paul Celans dikt "Dödsfuga", som han har nyöversatt, trots att det redan finns en handfull svenska översättningar. Men det är också en fin essä om Celan generellt, om hans förhållande till musik, eller mer direkt om dikternas förhållande till musik. "Dödsfuga" är 1900-talets enskilt viktigaste dikt, och kan nog inte översättas till svenska tillräckligt många gånger. Englunds version är inte revolutionerande, men visar ändå diktens möjligheter. Celan är en av få poeter som man verkligen kan säga är rejält underskattade.

Jag läser med behållning även Helena Bobergs intervju med Love Derwinger, en av relativt få så kallat samtida "konstmusiker" som jag har viss koll på. Boberg ställer de rätta frågorna, och Derwinger ger de rätta svaren - ibland. För han kan också säga saker som utifrån mitt perspektiv, mitt mer textinriktade perspektiv - är helt uppåt väggarna. Han säger vettiga saker om perfektionen, om hur man som konstnär är beroende av noggrannhet, men att det ibland kan vara nödvändigt att släppa på den (att uppleva en musiker som uttalar sig så lössläppt: det trodde jag inte var möjligt!).

Men jag blir mer fundersam på hans resonemang kring hur viktigt det är med rätt sorts utrustning. Jag minns hur en annan konstnär - ishockeyspelaren Peter Forsberg - nämnde att han som ung lika gärna spelade med gammal utsliten utrustning, att det var lika roligt då. Eller när vi i mitt rockband hade en gitarrist som byggde sin egen förstärkare, och att den lät fruktansvärt illa varje gång han pluggade in sin elgitarr. Han hade byggt den dåligt, konstaterade vi - tills en kollega från ett annat band lånade utrustningen, och spelade distade ackord som lät gudomligt vackra, helt enkelt därför att han hanterade strängarna med större skicklighet.

(En lärarkollega nämnde för många år sedan att hon drömde om att tjäna tillräckligt med pengar för att köpa en Mont Blanc-penna. Då minsann skulle hon skriva ett litterärt mästerverk, för med ett sådant instrument skulle hennes konstnärliga ådra börja sippra fram. Jag var skeptisk - försökte påpeka att Knut Hamsun skrev sina böcker med en snickarpenna. - Jag gillar inte Hamsun, sa hon. - Jag gillar inte dig, sa jag (inte).)

Numret innehåller också en fin intervju med en norsk musiker, Eivind Buene, som debuterat som romanförfattare. Han citerar David Foster Wallaces fina ord att "populärkulturen berättar för oss det vi redan vet". En vacker tanke, att konsten är allt det andra, det som inte är insmickrande och ägnat att bekräfta oss - då blir också tidskriften Nutida musik ett exempel på nödvändigheten i en röst som inte är intresserad av att i första hand syssla med sådant vi redan känner till.

Med andra ord är jag inte alltid i fas med det som sägs i det här numret: jag läser och suckar besviket lika ofta som jag upptäcker något fynd(igt). Att musik och litteratur har saker att vinna genom att söka sig mot varandra oftare, är något som länge funnits i mina tankar. Englunds text om Celan är också ett finfint exempel på hur befruktande det kan bli med sådana möten: att det är något som i första hand berikar upplevelsen, oavsett om man läser eller lyssnar. Just nu, till exempel, läser jag en roman om Händel, och försöker komma ikapp med lyssningen (börjar med operan Orlando, som givetvis nu blir mycket mer magnifik än jag hade kunnat ana).