Järnladyn

Ser det här ut som en människa - - -

Med vild förväntan ser jag Phyllis Loyds film Järnladyn, om Margaret Thatcher, symbolen för hur djävligt 80-talet var för oss som upplevde det på riktigt. Men så enkelt kan det väl inte ha varit? En ond häxa – nä, i själva verket innebar väl hennes reformer att England ryckte upp sig från 70-talets misär, menar nu hennes försvarare. Nåja – man kan tvista om hur mycket sämre de fattiga fick under hennes regim, eller diskutera om inte reformerna var tämligen måttfulla: vad som kvarstår är att hon var okänslig för yttre påverkan, att hon inte lyssnade på kritik.

Nu har politiken inte mycket med filmen att göra. Meryl Streep spelar den dementa åldriga Thatcher, som nyckfullt besöker sina minnen, men dessa minnen kunde tillhöra vilken person som helst som levde under hennes regeringstid. Streep har fått finfin kritik för sin prestation: det hör till i genren biopics, att det ofta räcker för en skådespelare att sätta sig i rullstol eller utstå en fyratimmarssminkning för att det ska kallas för en ”oförglömlig rolltolkning”. Jag blir aldrig berörd på riktigt av henne, och kan tycka att det hör till hennes yrkes mest grundläggande egenskaper att hon åtminstone ansträngt sig för att få till den där djupa Thatcher-rösten, som åtminstone jag förknippar med avgrunden: först när jag hörde den riktiga Maggie Thatcher prata förstod jag vilket språk som talades i Hades.

Den här filmatiseringen, som alltså mest handlar om den nutida Thatcher, är sövande tråkig, och verkar inte heller ha tagit ställning till vad den tycker om henne. Dessutom används billiga filmknep – hennes döda man är en så frekvent gäst och samtalspartner med henne att man till sist bara blir irriterad på att han sitter där och kommenterar allting, ungefär som ett kommentatorspår på en dvd.

Därför tassar filmen försiktigt på, vågar sig på en försynt kritik av just Thatchers skygglappsbeteende, men i övrigt blir det bara ett porträtt som försöker vara rörande, men jag kan inte bestämma mig för om jag störs av att hon i filmen är för mycket eller för lite människa. Och det är sorglig att denna kontroversiella figur inte kan bli föremål för något mer än denna nonchalanta behandling.

Verklighetens hårda klang - - -

Film är inte sanning, inte ens biografiska böcker är sanningen – men hellre än detta utplattade porträtt hade jag sett antingen en ursinnig uppgörelse, regisserad av någon som Shane Meadows, eller en kritisk analys av vad hennes politik i praktiken innebar för engelsmännen. På vilka grunder kan man, som Annie Lööf, fortfarande ha Margaret Thatcher som sin politiska förebild?

Pedagogisk retorik. Den muntliga relationen i undervisningen, Tina Kindeberg

Det var en bedrövlig onsdag när vi lärare på skolan fick lyssna på retorikkonsulten Elaine, som levererade sina ytliga och klämkäcka visdomsord, fullastad med så mycket välvilja att man bara ville osäkra osämjans revolvrar (imaginära vapen). Ännu mer bedrövlig blev den när en rektor i ett anfall av ovanlig generositet beordrade oss lärare att beställa valfri bok ur föreläsarens produktion.

I stället beställde jag Tina Kindebergs bok Pedagogisk retorik (Natur & Kultur). Den såg mer vederhäftig ut. Den är det också. Den har om inte allt så åtminstone mycket av det konsultens retorikbok saknar: nämligen en fördjupad diskussion av hur retoriken praktiskt kan användas, utifrån verkliga situationer. Kindberg ser inte retoriken som en färdig mall – ett facit att applicera. Hon är medveten om att det som sker i olika talsituationer – monolog och dialog – är komplext och värt att analysera.

Att den dessutom explicit behandlar hur retoriken används i skolan borde göra den mer användbar för mig som lärare. Det borde vara viktigare än kändisfaktorn när beslut fattas i skolan – men det var inte jag som bjöd in retorikkonsulten.

Kindeberg visar tidigt en ödmjuk inställning till sitt ämne. Retoriken och pedagogiken har haft svårt att samsas i svensk utbildningstradition – tagit olika vägar. På ett sätt kan det ha varit nödvändigt, för den egna utvecklingen. Men nu finns förutsättningarna för ett möte mellan dessa discipliner.

Nidbilden av läraren som diktator och eleverna som passiva mottagare får sin mediala spridning. Men kommunikation är ett ömtåligt ämne, som klarar sig utan klåfingrig populism, lättköpta poänger, skvallrets evidens.

Vad Kindeberg åstadkommer med sin föredömligt koncisa bok är att visa hur det gamla förmedlingsbegreppet behöver röra sig mot dialogen. I den här boken förekommer många belysande exempel på hur språket alltid handlar om påverkan, och att vi påverkar genom språket. Varför det då – fortfarande – finns så lite retorik i lärarutbildningen, det kan man fundera sig matt på.

I stället för att vara så där populärvetenskapligt privat som vi fått många exempel på annorstädes – här saknas en närvaro av författarens farfar, mamma, partner, framtida barn, och så vidare – diskuterar Kindeberg den italienske filosofen Giambattista Vico (en favorit hos den för tillfället så aktuelle James Joyce), och dennes uppdelning i aspekterna klokhet, vishet och vältalighet – i tur och ordning prudentia, sapientia och eloquentia, utifrån principen att det måste finnas något att tillämpa. Alltså att läraren behöver sina ämneskunskaper först, för att sedan koncentrera sig på metod. Och där behöver alltså pedagogik, och kanske i högre utsträckning didaktik, möta retoriken.

Jag gillar Kindebergs tolkning av vältalighet, som är vidare och bredare och djupare, mer generös, än tidigare tolkningar jag har stött på. Det handlar inte bara om vackra ord. Hon visar också förståelse för att läraren ska göra ämnet djupare och större för eleverna. I ett gemensamt arbete. Att läraren vet mer behöver inte vara en provocerande tanke, och inte heller förhindra att kunskapen utvecklas när man behandlar ett stoff som inte är fixerat, där kunskapen tillåts expandera, och bli föremål för utredningar som berikar inlärningen.

Kindebergs ord för detta är ”tankegemenskap”. Vårt tänkande må vara styrt av det omgivande samhället, av kulturens konsensus. Ja, men det är farligt att för ihärdigt följa doktriner. Att läraren blir ett föredöme ska inte jämställas med att eleverna ska imitera – de ska inspireras, menar Kindeberg. Detta kan ske utifrån att talet får tre olika karaktärer: dels förmedlande, dels kommenterande, dels sonderande. Läraren känner igen alla tre, men blir medveten om hur viktig framför allt den sonderande karaktären är: där skapas förutsättningen för de förbehållslösa fruktbara frågorna, de där intrikata spännande frågorna som leder fram till ännu mer intrikata och ännu mer spännande frågor, där svaret är otydligt och diffust och aldrig riktigt pålitligt.

Som lärarens viktigaste egenskap, och jag tror Kindeberg instämmer, håller jag flexibiliteten. Förmågan att anpassa sig efter situationen: att vara mottaglig för förändring, att fatta prestigelösa beslut. Kunskapen är inte statisk: inte heller vet vi, med Aristoteles exempel, när lärandet slutar – därför kan vi inte med säkerhet fastställa när vi kan något, bara att vi kan – ibland med häpnad, med ett ”visste jag det?”

Sedan jag började som lärare 1998 har jag aldrig haft en kollega i mitt klassrum. Inte heller har jag sett röken av någon rektor på någon av mina lektioner. Vi verkar i det tomma: varken egen reflektion eller möten mellan andra lärare uppmuntras, även om vi på egna initiativ haft några kortvariga perioder av ”pedagogiska möten”, utbytande av klassrumserfarenheter. Skolledningen har sällan varit benägna att ge oss tid till detta, eller något erkännande.

Jag läser med stor behållning den här boken, tycker synd om mina kolleger som tvingades köpa retorikkonsultens böcker i stället, då de går miste om så många handfasta råd och intressanta synpunkter.

Så inför kommande avtalsrörelser för lärare, när det talas om högre lön och högre status för yrket. Låt oss då få vara professionella i vår yrkesutövning. Låt oss slippa skolpolitikernas och förvaltningsrepresentanters inblandning. Låt oss få ett högre tak – mer ambitioner, mer intellektuell nivå. Skit i kändisfaktorn nästa gång ni bokar föreläsare, kort sagt.

Ulysses, James Joyce

En nyöversättning av James Joyces roman Ulysses: behövs det? Jag frestas svara både ja och nej på den frågan. Ja, då det är en roman som fortfarande har kapacitet att provocera fram spännande idéer, och nej, då det är skrivet på ett sätt som känns tillgjort och överarbetat.

Nu hör det kanske till att en del av det vi kallar för världslitteraturens klassiker bokstavligt talat är oläsliga. Som Cervantes överskattade Don Quijote, som till mer än tre fjärdedelar är tråkig. Något av detsamma kan sägas om Joyces bearbetning av Homeros epos, som jag har gäspat mig igenom, avbruten av några spontana fniss.

Den har översatts tidigare, av Thomas Warburton, på 40-talet. Då hette den Odysseus. Nu är det Erik Andersson som har gjort ett hästjobb för att följa de intrikata trådarna i den här kanske mest omtalade av 1900-talsromaner. Om det är en bra översättning är svårbedömt: jag nöjer mig med att konstatera att det är mer lyckat att som honom översätta originalets lustifikation ”the unfair sex” till ”det otäcka könet” än Warburtons ”det omilda könet”.

Den sextonde juni är datumet då vi tillåts följa Leopold Bloom från morgonbestyren till de nattliga besvären. En dag fylld av vardaglighetens små äventyr: han äter en lite väl överstekt njure, går på en begravning, säljer en annons, onanerar på stranden, och träffar den sexton år yngre kvästa poeten Stephen Dedalus – huvudperson från Joyces tidigare roman Porträtt av konstnären som ung man.

Men här finns också ett galleri snacksaliga Dublin-original, och icke att förglömma hustrun Molly, som i romanens sista kapitel håller en rapp monolog. Ett porträtt som blir både en nidbild av och en hyllning till det kvinnliga. Joyce låter språket få sista ordet: språket triumferar i en tour de force av svåröverträffat slag.

Man kan säga att romanen innehåller arton kapitel, vart och ett skrivet i en unik stil. Bäst lyckas det nog i de två sista kapitlen – Mollys monolog, och den föregående absurda katekesutfrågningen, där frågor och svar skildrar Blooms möte med Stephen. Bloom vars egna son dött som spädbarn, och Stephen vars mor relativt nyligen dött. Stephens sorg efter modern är ett oväntat känslosamt ögonblick i en roman som annars mest präglas av stilistiska upptåg.

Upptåg som det är lätt att tröttna på, då de ger ett lillgammalt intryck. Pubskildringarna har i den engelska versionen lånat friskt från besökarnas slang, något som svårligen låter sig översättas till den lite fantasilösare svenskan.

Anderssons översättning är lyhörd mot Joyces poetiska friheter, och ibland känns romanen fortfarande rentav revolutionerande. Författaren själv var i opposition politiskt, religiöst och estetiskt, och det borgar för en kontroversiell litteratur.

Så nog finns det viss anledning ändå att läsa Ulysses. Om inte annat för det nöje som det bereder att ha läst den. Inte heller tycker jag att man behöver känna till alla referenser till Homeros version, utan det går gott och väl att bara låta sig översköljas av Joyces minst sagt spänstiga idiom. Det är trots det med vissnad entusiasm jag tar mig fram till de avslutande kapitlens belöning.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2012.)

Dag ut och dag in med en dag i Dublin, Erik Andersson

Översättarna tillhör litteraturens gruvarbetare, som sliter i mörkret för att hämta upp gnistrande förslag på överförda texter, förslag som alltsomoftast ratas av gnälliga felfinnare, medan deras lyckade prov passerar obemärkt.

Som för en skicklig fotbollsdomare blir översättaren bara föremål för intresse vid ett tveksamt ingripande, hur sällsynt och obetydlig denna tveksamhet än må vara. Det är en otacksam möda, och vi som läser borde förmodligen vara mer generösa än vi brukar vara, om vi hejdar oss någon gång och reflekterar över deras insatser. Vi borde ha mer att erbjuda än futtiga smulor.

Det har förmodligen aldrig varit mer utsatt än nu att vara översättare. Dels har var och en av oss tillgång till googles sökmotorer, som lätt kan avgöra tvister och avslöja fadäser, och dels läser vi allt fler böcker på originalspråket, bland annat tack vare nätbokhandlarna. Därför tror jag att graden av noggrannhet har ökat hos översättarna: detaljer måste helt enkelt genom ett ytterst finmaskigt nät innan de kan sättas på pränt.

Därmed menar jag inte att forna översättare slarvade. Däremot ökar kunskapen om författarna och deras böcker med tiden, tack vare textkritiska utgåvor som förklarar det dunkelt skrivna. Så är fallet med James Joyces Ulysses, där författaren i en intervju hävdade att han lagt in tillräckligt med gåtor och pyssel för att hålla litteraturvetare sysselsatta i århundraden. Åtminstone i 90 år har den varit något av den mest omskrivna och tolkade bok vi känner till.

Erik Andersson har gjort en nyöversättning av det här monstret. På 40-talet presenterade Thomas Warburton en första version, och det är inte särskilt förvånande en hygglig översättning – liksom Anderssons. Båda har sina förtjänster och sina dubiösa inslag, och så blir det nog ofrånkomligt med översättningar, att det bara är undantagsvis det finns helt auktoritära översättningar, som helt lyckas överskugga och besegra en föregångare.

Som appendix till sin översättning har Andersson skrivit den lilla boken Dag ut och dag in med en dag i Dublin (han skrev en liknande kommentar till sitt arbete med Tolkiens Ringarnas herre), med lika turkost omslag som nyutgåvan av Ulysses – fast det turkosa borde rimligen ha varit snorgrönt, den färg Joyce i en minnesvärd formulering ger det irländska havet.

Andersson skriver insiktsfullt om sitt yrkes villkor: ”det svåra med att översätta är väldigt sällan att man inte förstår, utan att man inte kan uttrycka det på svenska”. Som engelsklärare kan jag känna igen mig i den frustrationen, att det är ett olösligt problem: det där uttrycket du frågar om saknar en svensk motsvarighet.

Översättare är litteraturens osynliga hjältar, som alltså förtjänar mer än uppskattande klappar på axeln. Vad vore min beläsenhet utan dessa sidekicks som berikat mig med alla dessa böcker från Japan, Brasilien, Ungern, Polen, Frankrike, Tyskland, Norge, Ryssland – ja, och även de engelskspråkiga länderna? För givetvis har jag blivit en bättre läsare av Joyce tack vare Warburtons och Anderssons respektive insatser, även om jag har läst Ulysses också på engelska.

Det kan också vara däri en översättnings viktigaste prestation ligger: att den hjälper oss fram till originalet, som alltid finns där som en yttre utmaning. Då fungerar en bra översättning ungefär som en livlina när du bergsklättrar. När du tar dig an Mount Joyce halkar du till ibland, men behöver inte skämma ut dig om du kan klamra dig fast vid översättningens hjälpande hand. Glöm bara inte att när du står där uppe på toppen att vara tacksam mot den vänliga hand som hjälpte till att säkert lyfta dig dit.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/2 2012.)

Dramer, Heinrich von Kleist

Hur är det att läsa Kleist? Ja, den oförvägne kan med fördel ta sig an Modernistas nya utgåva med fyra Dramer av denne tyske romantiske författare, Heinrich von Kleist, även känd för sina intrikata och stilfulla noveller. Det är Horace Engdahl som har översatt, och tre av pjäserna har tidigare funnits tillgängliga i olika utgåvor. Men det är värt att investera i den här vackra tjocka boken, då det handlar om litteratur med perenna kvaliteter, att den alltså har en förmåga att vara av beständig art.

Ja, hur är det då att läsa Kleist? För mig är det en chock, fortfarande, att låta sig utsättas för det här starka och våldsamma språket, där innehåll och form lägger sig sida vid sida sömlöst. Varför då utsätta sig för det, och varför nu, 2012?

Två av pjäserna är tragedier, och två komedier. Men stopp där, invänder Engdahl i sitt långa förord (ovanligt för svenska förhållanden: den har mer karaktären av efterord). I tragedier finns komiska inslag, och komedierna närs av förtvivlan, av förvecklingar som bara pekar ut olyckssaligheten.

Jag uppehåller mig gärna vid det tidlösa i pjäserna. Engdahl menar att Kleists pjäser sträcker sig både framåt och bakåt i tiden. Sålunda går det att dra långtgående paralleller till både Ibsen – den dramaturgiska idén att allt redan har hänt, exepmlifierat med ”Den sönderslagna krukan” – och Shakespeare – kanske mest tack vare den öppna flirten med ordvitsar och ett språk som dansar fram över och längs pappret. Ja, men varför nöja sig där – här blir de absurda situationerna ibland så skarpa att det är lätt att tänka på Beckett, och varför inte på Kafka, som avgudade Kleists noveller. På ett anakronistiskt sätt kan hävdas att Kleists pjäser innehåller Kafkaeska inslag.

Det kan tyckas osmakligt när Kleist så uppenbart vägrar ta avstånd från kriget. Men krig var något annorlunda för två hundra år sedan. Nja. Krig är alltid krig – döden är alltid döden. Med detta sagt: ”Penthesilea” är en våldsam pjäs, och om ”Macbeth” är en orgie i blod är Kleists antika drama en orgie i våld, där det finns en affinitet i det konsekventa genomförandet. Kleists antik är våldsalstrande. Med Engdahls ord: ”Den humanistiska antiken, en gång pietetsfullt utlärd i våra skolor, ter sig bredvid Penthiselea som ett luciatåg på dagis”.

Karaktären Penthesilea är antik, men också modernist: Kleist som romantiker griper alltså både bakåt och framåt i tiden, och det är möjligt att vi som sena tiders läsare ska vara tacksamma för deras livsleda och oförmåga att nöja sig med nutiden, då det innebar att de sökte sig bakåt tematiskt och framåt stilistiskt, mot nya utmaningar. Penthiselea kan deklamera: ”trots och upprorsanda blir min själ”, med hög trovärdighetsfaktor.

Givetvis vore hon en drömroll för skådespelerskor. Hon är gränsöverskridande – tänk bara att det är kvinnor som går på teatern också, varför ska de (nästan) alltid se pjäser regisserade av män som handlar om män, där kvinnorna objektifieras. Penthiselea är ett aktivt subjekt, en queer vildbasing, som tar för sig. I övermått, säger du? Ja, hon bits, hon äter människokött. Hon är den som går för långt.

Vad hon är: känslan personifierad. Samtidigt som hon – tragiskt – går för långt, är hon insiktsfull och analytisk. Storhetsvansinnig och vild, och livsfarlig på alla sätt. Ingen du vill ha i ditt knä, om vi säger så. Men också en varning, där Kleist skriver grekiskt, i varning inte inför hennes överdrifter, utan inför dem som missbrukar henne.

Dessutom är hon en konstnär, som vet att omge sig med representanter för skönhet. För Akilles framträder hon som någon som har stigit ned från månen, och hans replik är totalt trovärdig. Den våldsamma kärleken är det enda hon känner till.

I ”Prinsen av Homburg” är tonfallet en aning mildrat. Här strider den tyska armén mot svenska förband, och en bortglömd handske är intrigens röda tråd, inledningsvis. Inslaget av humor i krigsmiljön blir ett gengreöverskridande inslag som satte myror i huvudet på samtiden – möjligen är det så fortfarande.

De realistiska anspråken gör att man glömmer bort att det här är romantikens epok. Liksom Shakespeare klarar Kleist att skriva utanför alla tidsbegrepp. Romantiken bejakade upproret och det konstruktiva ifrågasättandet – utmaningen av de etablerade sanningarna. Att säga gränsöverskridande är att säga för lite: det handlade mer om ett gränsöverrusande.

En antydan om att det är en dröm väcker nya frågor, som bryter illusionen tvärt och brutalt. Svaret: ja, vad annars? Ett svar som bara skapar nya illusioner, nya lakuner och vägar bort från den fasta marken.

Hallå! Ja, så enkelt inleds bokens tredje verk, komedin ”Amfitryon”. Men hallå! I komedierna tillåter sig Engdahl en mindre stram översättning. Då får vi referenser till både ”Näcken” och ”hedenhös”, vilket kan förvåna en ortodox läsare. Den här typen av översättning avspeglar möjligen munterheten i Kleists original.

Komedin lär ju vara den låga genren, som det heter. Ett problem är att det hårt snörda mönstret är en naturlig fiende till variation, och då blir reaktionerna lätt förutsägbara. Skrattet liknar mest uppgivenhet, den resignerades kapitulation.

”Amfitryon” är i det avseendet ett undantag. Den är lika roande som den är oroande. Skrattet ligger nära hopplösheten, ett skratt i kramp, i kamp, ett skratt i trots, som ett självförsvar mot tillvarons lurendrejerier. Då vässas också det politiska motståndet, som i betjäntens slagfärdiga replik: ”När det kommer ur min mun, / då är det svammel, inte värt att höras. / Men när en höjdare har fått på truten, / då kallas det historia.”

En annan fråga: är intelligent humor alltid roligare? ”Den sönderslagna krukan” är nog i sin intrig mer intelligent utformad än ”Amfitryon”, men jag kan nog inte uppskatta det humoristiska lika mycket. Vad som kvarstår är en deckarhistoria, där absurditeter staplas, in mot det osannolika slutet, som görs ännu mer osannolikt av att det finns två versioner av det.

Frågan hur det är att läsa Kleist övergår så småningom i stillsamma funderingar kring hur det är att spela honom. Det här är inga renodlade läsdramer, som några andra höjdpunkter i den romantiska dramatiken, av Goethe, Byron och Shelley, utan Kleist är angelägen att det här ska gestaltas på en scen. Med viss sorg konstaterar dock Engdahl att med undantag av några ytterst få uppsättningar har han inte spelats på svenska scener. Inte vet jag om den här boken kommer att ändra på det, men vore jag teaterdirektör eller regissör skulle jag kasta mig över en av komedierna, ”Amfitryon”. Det jag skrattar åt borde andra kunna skratta åt.

Därför är det lite synd att boken inte (också?) innehåller en text av en teatermänniska, som hade kunnat förklara lite teknikaliteter kring spelbarhet: vad är det som gör Kleist så otillgänglig.

kleist – slutet, Peter Handberg

Författaren Heinrich von Kleist begick självmord vid Wannsee-sjön i Berlin 21 november 1811, efter att först ha skjutit väninnan Henriette. Förmodligen är det därför förlaget Modernista satsar stort nu på Kleist, med två finfina böcker, försenade av tryckeriet (antar jag). Dels Horace Engdahls översättningar av fyra pjäser, och en återutgivning av Peter Handbergs märkliga bok kleist – slutet, som ursprungligen utgavs av Vertigo 1999.

En märklig bok – ja, för den består uteslutande av dokument rörande den här märklige människan, där dopattesten inleder – Bernd Heinrich Wilhelm får den lille gossen heta – och vad som följer är minnesanteckningar, brev, protokoll, notiser, allt utgörande en dokumentär av sällsam art. Handberg fungerar som översättare och diskret interlokutör, med försiktiga fotnoter. Konturen av en människa ges av andras omdömen, men också av rikliga utdrag ur Kleists egna brev.

Den tyska romantiken är nästan överdrivet overkligt mångsidig. Även om man bortser från sentida upplysare som Goethe och Schiller, återstår några av poesins största storheter, med alla språk inräknade – Hoffmann, Hölderlin, Novalis (som Penelope Fitzgerald skrivit en fin roman om, The Blue Flower), Tieck, Brentano, och icke att förglömma de poetiska filosoferna (i lika hög grad som poeterna var filosofiska) – Jean-Paul, Lichtenberg, Schopenhauer, Hegel, bröderna Schlegel, Schleriermacher, Kant, Fichte. Åtskilliga av dessa figurerar här – däribland Goethes njugga omdöme av Kleist makalöst makabra pjäs Penthesilea. Men Goethe var, som så ofta gentemot sina yngre kolleger, ambivalent: han missade sällan storheten, men inte heller tillfället att pika dem för att talangen missbrukades på just makabra ämnen.

Handberg har alltså samlat ihop intrycken, iordningsställt en fin och nödvändig bok som ger en gedigen och genuin bild av Kleist, en författare som det alltid finns all anledning att återvända till. Noveller som ”Michael Kohlhaas” (som Kafka var helt besatt av) och ”Markisinnan von O” är helt fantastiska.

Som människa var Kleist komplex. Han blev militär och befäl redan som fjortonåring, och genomgick senare en kris som inte enbart var av vetenskaplig karaktär, där han började med att ifrågasätta den etablerade vetenskapliga sanningen. Till det problematiska hör att Kleist i vissa avseenden var motsatsen till narcissist. Han såg problem hos sig själv, inledde granskningen av världen med det egna, samtidigt som han var överspänd och hade stark självkänsla. Han hamnade i fängelse, anklagad för spioneri.

Till frågan om hur vetandet ska förstås finns en viktig ledtråd hos hans ifrågasättande. Hur ska man veta säkert, och hur ska man veta vad man vet? Här leder Kleists tänkande in i kontingensen, det som är lika förbundet med tvivel som visshet, där sanningen har lagt sig kind mot kind med ett versalt KANSKE. ”Utan tvivel är man inte klok”, som Tage Danielson formulerade det.

De tvärsäkra människorna är skitfarliga, för de har skådat ljuset, de vet. De sätter punkt efter varje påstående, i stället för de mer fertila skiljetecknen …

Man kan håna romantikerna för mycket, men inte för en oförmåga att uttrycka sina själsliga kval. Självmordets skugga är lång i Kleists fall, och relativt tidigt talar han om livsvillkorens förgänglighet: ”Livet är endast värt något när vi inte hyser någon aktning för det. Föraktligt är det när vi inte kan ta lätt på det, och blott den kan göra det till något stort som med lätthet och glädje kan kasta det ifrån sig”, skriver han drygt tio år innan han ändar sitt liv med en kula i munnen.

Önskedrömmen för hans skrivande är att nå fram till ett nytt språkligt ideal, som givetvis innefattar känslan i sin renaste essens. 1806 skriver han: ”Hur ska jag bära mig åt för att i ett brev få något så bräckligt, som en tanke är, att framstå tydligt? Ja, om man kunde skriva tårar – då kanske”. Brevväxlingen mellan honom och Henriette är närmast en tävling i att uttrycka sig exatiskt och överjordiskt, innan de rör sig mot en gemensam död, som Kleist kallar för ”munter”.

Handbergs bok, som alltså är ett kompilat i fragment och citat, är som sagt ett viktigt dokument, en bok som inte riktigt ger oss en förnöjd säkerställd bild av originalet Heinrich von Kleist, men väcker den suggestiva nyfikenheten.

Platta tankar

Läsplattor? I DN har det varit några artiklar om Sollentuna, som ersätter traditionella läromedel (läroböcker) med surfplattor. Det finns också andra skolor som förespråkar total digitalisering. Pedagogikgurun i min nuvarande vistelseort, Thomas Kroksmark, tycker förstås att det här är en lysande idé - därför att det är "roligt". Nåja. Det må så vara att det är ärkekonservativt att tycka att pennan är en fin uppfinning - det finns ju forskning på att koncentrationen inte är lika hög om man blänger mot en skärm som om man lyssnar med en penna i handen. Det är också bra för minnet att utföra den motoriska rörelsen med handen som för pennan mot pappret. Men ett starkare argument är nog att jag aldrig har sett någon bra läsare som inte har lärt sig läsa på papper först. Alla som kastar sig över skärmen utan att låta blicken passera böcker - ja, tidningar också, tryckta på papper - blir slarviga översiktliga läsare. Det är tidsödande att bli läsare, att bli läsare på riktigt alltså, och inte bara en avkodare. Vår kommun har skolpolitiker som tyckte det var en bra idé att utrusta eleverna med bärbara datorer, utan att fatta att man på gymnasiet läser ofantliga mängder text, en läsning som inte låter sig göras på dataskärmar. Möjligen på läsplattor, men så långt orkade de inte tänka. Följden är ökad stress - och jag må bli förlåten om jag trampar någon feminist på tårna här, men det där snacket om att kvinnor kan göra många saker i taget - nä, det där är bara en myt. Det blir många saker gjorda på ett halvdant sätt, och likadant är det om du samtidigt som du skriver din uppsats lyssnar på spotify och snabbläser några artiklar och snabbskriver lite på twitter och kollar e-posten och uppdaterar något på facebook och skriver en kommentar på någons blogg och när du återvänder till din uppsats saknar den lik förbannat en god struktur, för du har slösat din kraft på att hålla för många bollar i luften. (Den här Lia Ices-videon hittade jag förresten innan jag skrev det här, ha!)

Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem, Elif Batuman

(En brasklapp: jag gillar uppriktigt Henrik Lange som illustratör, när han med ett par rutor sammanfattar litterära verk i böcker som 80 romaner för dig som har bråttom och så vidare. Men den här gången har han bara plagierat den amerikanska utgåvan av omslaget till Elif Batumans bok Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem.)

Elif Batuman är frilansskribent åt The New Yorker, Harper´s och n+1, och de flesta av kapitlen i hennes märkliga roman Besatta (Natur & Kultur) är publicerade där. Eva Johansson har översatt den svenska utgåvan. Batuman bor i Istanbul, skriver på engelska, och är amerikansk akademiker – med en inte helt obetydlig besatthet i allt ryskt, inklusive rysk litteratur, vilket alltså är ämnet för den här debutromanen.

Att den har blivit en stor anglosaxisk succé förvånar inte. Det är skruvat skrivet, med en egensinnig humor som hela tiden går på högvarv. Det är en bok som man blir nyfiken på, vill läsa – varje generation har sådana böcker, tänk bara på hur det var med John Kennedy O´Tooles Dumskallarnas sammansvärjning, Luke Rhineharts Tärningsspelaren, Yann Martels Berättelsens om Pi, DBC Pierres Vernon God Little, samt Robert Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel. En kort tid har dessa böcker lanserats under devisen att de kommer att ändra ditt liv, innan någon kommer på att de ska heta ”kultböcker”, och så kan vi betrakta hur de långsamt försvinner ur åsyn – så eftersom Batumans bok var kultbok i USA för två år sedan och i England förra året, befarar jag att den inte kommer att bli långlivad som litterärt fenomen.

Batuman skriver entusiastisk om sitt ämne, som hon tjusas av redan som barn, och vill lära sig allt om. Det inkluderar flera olika resor, som skildras här – roligast när hon åker på en Tolstoj-konferens och resväskan försvinner i flygplanshanteringen, och måste använda samma skjorta och flip-flops under seminarierna, vilket får de andra att se henne som hard core Tolstojian, att hon helt anammar förebildens stil. Roligt är det också när hon studerar gamla dokument så hårt att hon inte upptäcker att biblioteket stänger: inlåst trevar hon omkring tills hon i ett skrymsle hittar en gammal gumma som äter lasagne i en plastbytta, och inte har en aning om hur man ska ta sig ut ur biblioteket.

Det är uppenbart att Batuman har undvikit kurser i creative writing, eftersom hennes motto snarare har varit det motsatta, att hålla sina darlings vid liv. Hennes kunskap går mer på djupet än på bredden: mindre av översikt, desto mer av detaljer. Att det är ett specialintresse hon vårdar tänker jag inte betvivla. Kunskaperna inkluderar språket, och vi får några intressanta diskussioner kring översättning, men också en redogörelse för uzbekistanskans hundra ord för att gråta (något jag skrev om förra året).

Hon utnyttjar ironin, kanske ibland lite väl övertydligt. Ironi fungerar ju bäst när den är så diskret att man häpnar – när den är lite farlig, och man börjar skruva på sig, osäker på var man ska hamna. Här är det trygg mark hela tiden – en normalbegåvad läsare vet alltid på vems sida hon står.

Som roman är det spretigt och rörigt, för att inte säga myllrande. Det finns en ostrukturerad intrig, som jag först stör mig på, men på något sätt ändå accepterar. Det kan också störa att hon har en förmåga att hela tiden stöta på människor där den ena är mer mysexcentrisk än den andre, men sådant kanske man ska tåla i en roman.

En bra roman ska överleva sin generation. Jag är inte helt säker på att O´Toole, Rhinehart, Martel, Pierre och Pirsig har gjort det. Om Batuman gör det är jag inte heller helt säker på, men det finns i dagsläget ingen anledning att aktivt undvika den. Den enda risken är väl att den riskerar att bli en bok som de coola människorna ska läsa – hipstermänniskorna, att Besatta blir en accessoar att lägga i väskan intill i-Poden med Rebecka & Fiona-låtarna.

Winning you was easy / But the darkness was the prize

Leonard Cohens karriär innehåller egentligen alla strategiska misstag man kan tänka sig. Mest förefaller den vara ritningen till ett varnande exempel för aspirerande artister, där han låter butterheten bli sitt epitet och sjunger om rakblad och att den som vill bemästra smärtan måste lära sig vad som får honom på gott humör …

Cohens musik som kan ses som insulär, att den bara bekräftar en pessimistisk världsbild, där depressionen är den enda rimliga livshållningen. Vi förpassas till sångarens mörkaste vrår, i sång efter sång, skiva efter skiva, i en snart fyrtiofemårig diskografi.

Kanske ingen har gett en bättre förståelse till varför Cohens texter måste vara så monomant upptagna vid svärtan, som Federico García Lorca, i essän ”Duendes teori och sammanhang” från 1933. Lorca använder ordet ”duende” som förklaring till de svarta toner, den smärtans musik som ”älskar sårets gräns och det närmar sig platserna där formerna smälter samman i ett begär som är större än dess synliga uttryck” (översättning Marika Gedin).

I år fyller Leonard Cohen 78 år. Nu släpps hans nya skiva, ”Old Ideas”. Givetvis har han textmässigt inte rört sig vidare från debuten: utan behov att förnya sig fortsätter han skildra kärleken som ett slaveri, som människans nödvändiga ont, och låtarna tuffar vidare med sina sävliga melodier och lojt avslappnade textrader om galenskap, mörker, lidande, skuld, grymhet.

Samt försoning, någonstans, om än av kortvarigt slag – en temporär befrielse som inte kan leda till någon varaktig religiös förlossning. Religionen är den ena grundpelaren i hans kärlekssånger. Född jude åstadkom Cohen på 90-talet en slags konvertering när han som buddistmunk antog namnet Jikan (”den tyste mannen”).

Här blir religionen inte lindringen från plågan: den förstärker skuldkänslorna, påminner om straffens eviga återkomst. Men kärleken är nödvändig som komponent i Cohens kärlekssånger – och han skriver i stort sett inget annat än kärlekssånger.

Som den andra grundpelaren fungerar litteraturen. Cohen skriver fast förankrad i en litterär tradition, vars anor sträcker sig bakåt: till att börja med från Lorca till romantikens poeter och deras benägenhet att nagla fast misären i hymner till förtvivlan.

Men Cohens litterära anor sträcker sig ännu längre bakåt, mot San Juan de la Cruz, det spanska 1500-talshelgonet. I mystikens kanoniska text, ”Själens dunkla natt” i Hjalmar Gullbergs översättning, förenas kärlekssträvan med religiös extas:

O sår som bringar hälsa!

O brännjärn som hugsvalar!

O mjuka hand av evighet som flödar

av smekningar som frälsa,

som varje skuld betalar

och död till liv förvandlar när du dödar!

Här finns den typ av förväntan, där kärleken uppgår i religion, men också i litteratur, i metoden – det upplevda transformeras till skrift, blir verkligt först när det har formulerats. Cohen blir själv ett helgon som förmedlar lidandet, och då framträder de mörka texterna i ett egenartat ljus, i en förklaring.

Texterna blir lyckade med hjälp av sina lakuner, att de innehåller dolda hänvisningar. Då fungerar de som hjälpmedel, som tröst. Att Bob Dylan tidigt kallade dem för böner förvånar inte: den svenska teologen Emilia Fogelklou menade i en av sina texter att ”natten lär en att fråga”, och det är med den ödmjuka inställningen Cohen skriver sina sånger, och det är därför de fyller en funktion för den som lever i denna tillvaro av frågor.

Leonard Cohens musik har nattliga kvaliteter: det är musik som kommer till sin rätt först när sömnlösheten infinner sig. Humorn levereras uttryckslöst, som om han gått i Buster Keatons skola. Det är en självömkan som övergår i det förmildrade skrattet. På sin nya skiva finns några sådana ögonblick – som när han uttrycker att det är kul att snacka med ”Leonard”, en lat djävel som bor i en kostym.

Så enkelt: den avväpnande självironin, i en låt om sorg, om börda, om att befinna sig ett litet skri ovanför lidandet. Själv fortsätter jag vårda varenda stavelse som yttras av Leonard Cohen, suger mig hjälplöst fast vid hans rapporter från ett liv i mörker, rapporter som ändå skänker ett ljus.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/2 2012.)