Himmel under Berlin, Jaroslav Rudiŝ

Berlin är staden som illustrerar den medeltida palimpsesten, att man kan gnugga bort en ytlig förståelse och därunder hitta skikt som visar och yttrar andra saker. Så om du gnuggar lite på det nutida Berlin ser du spåren från muren, från det kalla krigets uppdelning i öst och väst, och om du gnuggar lite ytterligare ser du spåren från andra världskriget (däribland de 3 000 blindgångare som finns kvar från de allierades bombningar av staden – den senaste lyftes fram av de varsammaste av händer så sent som förra veckan) – sedan kan du gnugga lite ytterligare och hitta spår från det dekadenta 20-talet.

Tjeckiske författaren Jaroslav Rudiŝ låter i sin skumma roman Himmel under Berlin den likaledes tjeckiske protagonisten Petr Bém ta sin gitarr och åka från Prag till Berlin, där han hankar sig fram som gatumusikant och gitarrist i punkbandet U-Bahn. Förlaget Aspekt, som har specialiserat sig på samtida tjeckisk litteratur, ger ut boken i Lova Meisters översättning (hon har också intervjuat författaren i ett av bokens två appendix).

Ja, titeln (för)leder tanken till Wenders tjusiga 80-talsfilm Himmel över Berlin, och Rudiŝ tar sig ned under jord, där han låter olika röster komma till tals – några excentriska typer, och så spöket Bertram. En gammal Berlinlegend hävdar att ett spöktåg (tomt eller fullt, ditt val) fortfarande åker runt bland spåren, där döda själar måhända blänger sin osaliga blick ut genom fönstren.

Det är en ovanlig roman på flera plan – dels för att den avslutas med en kortare turistguide, där Rudiŝ lotsar till platser, mat och dryck, även om jag inte riktigt håller med om att det är svårt att motstå ett eisbein. Så är den också illustrerad av Juraj Horváth, och boken fick pris som årets vackraste tjeckiska bok, när den utkom 2002.

Rudiŝ arbetar med de myter, skrönor och halvsanningar som alla större städer fylls av. Huvudpersonen Bém gör inte stort intryck, utan staden Berlin blir lika mycket huvudperson, en stad som Rudiŝ hittar fina sätt att beskriva: ”Hus nummer ett slogs ut ur gatans tandkött av en medelstor bomb i februari 1945. Ingen vet om den var amerikansk, brittisk eller rysk, för bomber har inga poststämplar[,] som brev. Men de har exakta adressater. Någon ny tand har ingen satt in än. Det är en parkeringsplats nu.”

Men en sak som svårligen låter sig transponeras till litteratur är rockmusik, och jag kan inte erinra mig när det har skett på ett lyckat sätt, skildringen av ett rockband. Här översätts bandet U-Bahns texter till svenska, vilket är det effektivaste sättet att döda sångtexter. Men jag uppskattar den självdistans som författaren låter Bém visa i sin roll som musiker i bandet, samtidigt som han vet att han inte kan överdriva denna distans, för då förlöjligas hela idén med bandet.

Jag rekommenderar ändå obetingat den här romanen, som gärna kan läsas parallellt med en annan inflyttad version av Berlin, den slovenske poeten Aleŝ Ŝteger, som häromåret utkom med Berlin.

(Bild från 24 aug. 2010.)

Herr Gustafsson själv

I Expressen recenserar Lars Gustafsson en nyutkommen bok om Olof Lagercrantz, Urban Hagmans Illusionisten Olof Lagercrantz. Men inte handlar det så värst mycket om Hagman, utan om Gustafsson, som tar varje tillfälle i akt att misskreditera Lagercrantz. Så låt honom göra det - men annorstädes! Den här recensionen hjälper mig inte ett skvatt om jag ska läsa boken, för recensenten har allt uppgjort på förhand. Han vet allt om Lagercrantz personlighet, och gör en psykoanalytisk djupstudie av föremålet, som en gång i tiden hade mage att ifrågasätta JRRR Tolkiens storhet som författare. Om Gustafsson hade läst Lagercrantz böcker skulle han se att han inte alls är blind för nya teorier (han använder Kristeva när han skriver om Proust, och är frikostig med att ge andra litteraturvetare uppskattning). Det må stämma hur mycket som helst att Lagercrantz var en ful figur som kunde skrämma(s), men det finns samtidigt i hans texter gott om exempel på en ödmjuk inställning till läsandet; börjar det inte räcka nu med alla förorättade incidenter från 70-talet? Att han, som Gustafsson säger, mest satsade på säkra kort, gäller nästan alla som skriver om litteratur: hellre någon som är genuint insatt och kan säga något nytt om söndertröskade författare (Strindberg), än någon som desperat letar möjligheter att vara banbrytande bara för sakens skull. (Okej: jag vet var det blå skåpet står - det låter sig inte göras att kritisera Lars Gustafsson, och egentligen - ja, han är en fin figur, oftast, men det här var inte bra - - - )

Glöm ej att läsa!

Kollegerna rusar iväg på semestern för att hinna läsa alla böcker de har försummat under läsåret. Själv avser jag nog mest att läsa skolrelaterat, som förberedelse för höstterminens nya kurser. Och därom knystar jag icket! Men att andra läser ger jag mitt fullaste stöd, medan jag vankar bland allt dammigare böcker här hemma, med sneglande blick mot de frestande titlarna.

The Arms of the Infinite. Elizabeth Smart and George Barker, Christopher Barker

När Christopher Barker, son till författarparet Elizabeth Smart och George Barker, skrev sin bok The Arms of the Infinite, handlar det mest om mamman Elizabeth, som han konsekvent kallar för ”mum”. Bokens ursprung var en essä i Granta Magazine 2002, och utkom 2006.

Elizabeth Smart är författaren till en av 1900-talets mest förföriska texter: By Grand Central Station I Sat Down and Wept, en explosiv korsning mellan prosalyrik och självbekännande roman, där den destruktiva kärleken till poeten George Barker skildras helt utan tanke på konsekvenserna. Hennes mor blev så ursinnig att hon gick till sin lokala bokhandel, köpte de sex exemplar som fanns inne och gick hem och brände upp dem.

Själv läste Elizabeth korrektur till sin bok när hon var på BB, nyförlöst med parets tredje av fyra gemensamma barn, i april 1945, precis innan andra världskriget upphörde. I rask ordning föddes Georgina, Christopher, Sebastian och Rose. Det är alltså äldsta brodern som har skrivit detta kärleksfulla porträtt av modern, som framträder som djärv och okonventionell hjältinna, medan fadern blir en nyckfull egoist, som plundrar moderns förråd av pengar och känslor.

Bäst skrivet är ett inledande kapitel om Christophers egna barndom, där han återskapar ett paradis på landsbygden, där mamman räddar livet på yngsta dottern Rose, på väg att drunkna vid en kvarn. Den följande skildringen av Elizabeths tillvaro är fylld av elände, fattigdom och osäkerhet. När hon är kring tjugo får hon en fix idé: hon ska gifta sig med en poet. Först måste hon hitta en sådan, och det råkar bli George Barker, som hade T.S. Eliot och W.B. Yeats på sin sida. Han hankar sig fram, fattig, charmig, småbusig. Att han redan är gift kommer som en överraskning för Elizabeth, och under några intensiva år blir han far till fler barn utom än inom äktenskapet – han hinner bli far till elva barn sammanlagt.

By Grand Central Station … är en minor classic inom engelskspråkig litteratur, men Smart skrev inte mycket därefter (hon utgav någon enstaka diktsamling strax innan hon dog 1986). Romanens första upplaga möttes mest av loja reaktioner. Den var tryckt i komprimerad form, mestadels på grund av pappersbristen under kriget. Senare föreslog hon 213 ytterligare styckeindelningar, vilket öppnar upp texten och låter den andas, organiskt, vilket samspelar med innehållet.

Att Elizabeth Smart var en frimodig, spontan och vild människa förvånar inte den som läst hennes roman. Här framträder även bilden av en smått manisk figur, monoman i sina göromål. En av de rörande detaljer som kommer fram är att Christopher en dag får höra henne spela piano, vilket kommer som en överraskning: han visste inte att hon som ung spelat i tretton år, förberedde sig för en karriär som konsertpianist. Hon är gåtfull, med stark integritet, bevarad trots sin öppenhet och förmåga att leva ut sina känslor, och spela på hela registret av passionerade känsloskalor.

Äventyr följs av äventyr: en gång köpte hon av medlidande en cirkusbjörn, och fraktade den genom halva Kanada, i en liten bil, en Morris. Sedan gömdes björnen undan i olika uthus. Vad blev det av björnen? frågar sig Christopher lite halvhjärtat. En annan sak som bara omnämns lite brådstörtat är moderns bisexualitet, där hon som ung har en kortvarig förbindelse med en kvinna i Sydamerika.

Modern beskrivs alltså som en hjältinna. Sämre ställt är det med fadern, som mest är svartsjuk och inbilsk. Det kanske är rättvisande: som barn upplevde Christopher honom mest som ett tomrum, som ett trauma. Det var inte heller förenat med någon högre status att nämna på skolgården att fadern var poet. Yngsta systen Rose blir problembarnet: heroinist och prostituerad, och död i tjugoårsåldern, efter att ha fött två barn.

Jag önskar ändå lite mer av inlevelse. Christopher Barker skriver rapport-artat och belevat. Titeln kommer från ett brev Elizabeth skrev till George innan de träffats, där hon utan att veta hur han såg ut var övertygad om att deras framtid skulle vara gemensam: ”leap bellowing with jungfreud into the arms of the infinite”.

(Bilder: George Barker, 1942, Elizabeth Smart med barnen Georgina, Christopher, Sebastian, 1945.)

I was choking on the blood / It camoflauges lack of soul

Horrorshow!

Mina kunskaper om grekisk film börjar (och slutar) väl med Theo Angelopolous Odysseus blick, som jag såg med stor behållning för väldigt länge sedan. Nu har jag i alla fall sett Dogtooth, av Giorgos Lanthimos, men jag kan inte för mitt liv begripa varför den på svenska har en engelsk titel. En familj hålls instängd av en milt tyrannisk far, som åker till fabriken, medan hustrun, den ungvuxna sonen och typ jämnåriga döttrarna inte vågar sig ut, då fadern skrämmer dem med människoätande katter. Jag tror filmen har jämförts med både Josef Fritzl och David Lynch, men faktiskt förhåller den sig nästan dokumentärt till sin berättelse, medan Lynch är en extremt visuell regissör. Förvisso är några av scenerna starkt absurda, och vi förstår inte riktigt vad som håller på att hända, eller varför. Det finns en komik i hur föräldrarna manipulerar sina barn med språket, tills verkligheten tränger in i barnens liv, tack vare två videofilmer som sonens betalda älskarinna ger en av döttrarna (filmerna är troligen Rocky och Flashdance: för övrigt är filmen inbäddad i ett tidlöst tillstånd, med filmerna på VHS, den inlåsta telefonen av bakelit, och faderns mobiltelefon som en anakronism). Det finns också ett allegoriskt drag över filmen, och dess emfatiska anonymitet - kanske barnen symboliserar de vilseförda mer än de instängda. Det är sällan jag har sett en film som har berört mig så djupt - sällan på senare år, alltså. Jag tänker mer på von Trier än på Lynch, i valet av tablåer för att illustrera skeendet, och den djävliga humorn. När vi förstår att en av döttrarna förstår vad en dogtooth är, alltså den tand som måste lossna för att hon ska få lämna huset (svenska översättare: det heter Hörntand), utlöses ett otäckt scenario. Men det är svårt att göra filmen rättvisa med att beskriva den, och alla jämförelser (Michael Haneke, Wes Anderson, Polanski) säger på sin höjd hälften: det är en film att uppleva, känna hur den smyger sig in mot dig, som ett rovdjur.

(Bilder: Hristos Passalis närmar sig en katt med en häcksax; Aggeliki Pappouli som den äldre dottern har sett Rocky.)

Boken om mig själv, Kajsa Grytt

(Radioprogrammet börjar efter ungefär 8:30.)

Jag tror alla svenska artister som någon gång fått beröm för sina personliga texter fått erbjudande om att skriva romaner, utan att det har blivit något i slutändan: Eva Dahlgren, Mauro Scocco, Håkan Hellström (fast knappast av något förlag som läst den taffliga novell han bidrog med i antologin Färdlektyr). Kajsa Grytt också – hon gav ut en diktsamling på 80-talet, och skrev under 90-talet några pjäser, och har nu äntligen gett ut en självbiografi, med stort fokus på det 80-tal där hon firade stora triumfer först i Tant Strul och sedan i duon Kajsa och Malena.

Men titeln är andefattig: Boken om mig själv, så där som tänkta självbiografier brukade heta när man gick i mellanstadiet. Nästa vecka fyller Kajsa Grytt femtio år, efter en karriär som knappast har varit spikrak. Det så kallade rampljuset har inte velat behålla henne under några längre perioder. Till boken hör en fyra timmar lång spotifylista, som visar att Tant Strul har åldrats med betydligt mer värdighet än majoriteten av svensk rockmusik från 80-talet.

Det är en spretigt skriven bok, där Grytt rör sig rastlöst och okronologiskt fram och tillbaka mellan barndomsminnen, vådliga tonår med droger och farliga gäng, till artistkarriären, och inskjutna rapporter från skrivandet av boken i fråga. Hon skriver också om tillfälliga jobb på behandlingshem, om gnabb med tonårssonen. Uppväxten handlar mycket om att snatta, supa och hångla. När hon skriver om sex gör hon det fint, och även när hon lämnar ut namngivna halvkändisar gör hon det utan att såra, eller i avsikt att såra.

Att artister och konstnärer tillhör samhällets expertis i trasighet är ingen hemlighet. Grytt är lite bitter (fortfarande?) över hur manliga artister dyrkas av manliga rockjournalister: de görs till gudar. Men är inte det ett strukturellt problem i alla kultursammanhang: män som mer eller mindre i smyg tillåter sig att förälska sig i manliga idoler. Hon använder det sköra, låter trasigheten spilla över i att vara oförrättad och förbannad kanaliseras i musiken, laddar den och gör den lagom (tr)ilsk. Efter en spelning frågar en journalist varför hon är så arg: ”Jag blir förvånad över frågan. Varför skulle jag inte vara arg? Är man inte det?”

Publiken har aldrig varit lojal mot Grytt: hon säger det själv, och jag är benägen att hålla med henne. Det är nog lite elakt att kalla henne en no hit wonder – i en rättvis värld hade låtar som ”Dunkar varmt” och ”Om du kunde se mej” varit obligatoriska skatter i den svenska sångboken. Men hon har alltid vägrat kompromissa – ett drag som framträder tydligt i den här skildringen, och denna hennes stora tillgång har kanske också gett henne en del besvär, ur kommersiell synpunkt.

Det är många bekanta namn som sveper förbi, när vi följer Tant Struls första kaxiga steg mot sin kortvariga framgång. Man påminns att det stundtals gjordes fantastisk musik under det tidiga 80-talet, men mest att det fanns en slags troskyldig optimism hos artisterna, långt ifrån den cynism som senare lade sig som ett fult täcke över hela musikscenen. Grytt lever sig in i den passerade tiden, visar vad som var drivkraften: att motarbeta den inställsamma och populära musiken, att vägra vara en del av den. Dråpliga historier är det gott om, som när hon tack vare en sketch med Jonas Inde, med Andres Lokko och Henrik Schyffert i publiken, är på vippen att bli medlem i Killinggänget, som då var i sin linda.

Grytt är skicklig på att beskriva människor med bara några streck: Plura, som är hennes man under några år, är ”inte snygg, men söt”, en beskrivning som säger allt. Det är ändå en spretig historia: en redaktör hade hjälpt henne att strukturera, men då hade vi fått en annan historia, än denna ofiltrerade, raka berättelse. Jag trivs gott med det lite ryckiga, hur hon byter spår som det passar henne. Hon har huvudet i behåll, bland annat tack vare en barndomsrädsla för heroin och LSD: hennes detaljminne är intakt.

En annan bra sak med boken är hennes förmåga att se de andra, att boken blir ett bevis på hennes generositet, där andras insatser ställs sida vid sida med hennes egna, där samarbetet lyfts fram, att hon egentligen inte är någon soloartist.

En av de viktiga sakerna hon förmedlar handlar om skam: en efterhängsen demon, om behovet att ta ned sig själv på jorden. Det är ett självförakt, som hon hela tiden måste mata, och hålla i styr. Så framträder bilden av en människa som är lika stark som hon är svag, någon som funnit sig i att gå på tunn is genom livet.

(Bilder: Knotan.)

Stephen, it was really something ...

Fotografen Stephen Wright får i Guardian berätta om sitt favoritfoto, och väljer när han fotade The Smiths utanför The Salford Lads Club i Manchester, för "The Queen Is Dead". Han berättar om de amatörmässiga förutsättningarna, och liknar Morrisseys uppsyn på just den här bilden med Mona-Lisas: ett ansiktsuttryck mellan ett leende och ett hånflin. I samma tidning kunde häromveckan läsas en lista med de tio mest slagkraftiga frisyrerna, däribland hockeyfrillan och bikupan och något fult som går under namnet "The Rachel" - en av dem är The Quiff, illustrerat med en bild på Morrissey, förstås, som bland annat har gjort låten "Hairdresser on Fire". Vad jag vill ha sagt, förutom stating the bloody obvious - - -

(Den svartvita bilden av The Smiths - Bruce, SPM, Johnny Marr, Bruce - är alltså tagen av Stephen Wright. Färgbilden är från april 1994; jag har glömt vem som tog den, kanske Linder.)

Kort

Hur lång var Emily Dickinson? Enligt Helen Ovey, som skriver om henne här, råder en slags konsensus, utifrån hennes klänningars mått, säng, kista, att hon var 161,5 cm (5ft 3ins). Hur viktigt är det? Klart viktigt, om man läser den här dikten, som hon skrev när hon var 32 år gammal:

You said that I "was Great" - one Day -
Then "Great" it be - if that please Thee -
Or Small - or any size at all -
Nay - I'm the size suit Thee -

Tall - like the Stag - would that?
Or lower - like the Wren -
Or other heights of Other Ones
I've seen?

Tell which - it's dull to guess -
And I must be Rhinoceros
Or Mouse -
At once - for Thee -

So say - if Queen it be -
Or Page - please Thee
I'm that - or nought -
Or other thing - if other thing there be -
With just this Stipulus -
I suit Thee -

Now I'm not looking for absolution

I'm not looking for a clearer conscience

Torsdagsmys
(Bilder av Hannah Starkey.)

Åh, umlaut!

Sedan en kort tid tillbaka har Svd en språkblogg, och den är makalöst intressant, nästan beroendeframkallande. Det är ofta så: först inför fullbordat faktum inser man vad det är man har saknat. Ylva Burman skriver lätt och ledigt, men också intelligent - rakt på sak, med nyfiken blick för vad som håller på att hända med språket. Hon bjuder in gäster också, som skriver om konstigheter som umlaut (en madeleinekaka för gamla språkstudenter), och om hårdrockbandens förkärlek att tuffa till sina namn med prickar över o (dock utan att nämna att det inte gick så bra för det tuffa engelska bandet Trojan när de bytte till det mindre tuffa Tröjan, åtminstone när de skulle spela i Sverige - tyvärr är M på väg till Sweden Rock just nu, så jag kan inte fråga honom hur de lät: eller, spelar de där?). Jag ville bara säga det här, som en påminnelse: språket lever. Ett inlägg från i måndags om "de" och "dem" har fått 125 kommentarer hittills. Kommentarerna från en del språkpoliser lämnar för övrigt en del att önska, ur korrekthetens synvinkel, som ett slags erkännande att man inte ska kasta sten i glashus - fast, var ska man då kasta sten - - -