Fifteen Love, Peter Barlach

En ungdomsbok lockar med tennis i titeln, men handlar mer om förälskelsens våndor, när femtonårige huvudpersonen John förälskar sig i familjens städerska. Handlingen kretsar kring hans fumliga försök att närma sig henne.

Hur ska jag bäst beskriva den här boken, ”Fifteen Love” av Peter Barlach? Långt ifrån ett serve-ess, men inte heller en nätserve. Kanske som en försiktig andraserve, enkel att returnera.

Huvudpersonen John är femton år, spelar tennis, med allt större ointresse. I stället är han intresserad av – ja, knappt något alls. Han har svårt för att orka gå i skolan, skyller på kompisen, elakingen Gabriel. Själv är han påfrestande tråkig, lika politiskt korrekt som en medelålders man, och tillrättavisar – i tankarna – hela tiden alla subversiva förslag som dyker upp i hans väg. Gör en riktig femtonåring verkligen det?

Han fyller sin tillvaro med att spana på den polska städerskan Violetta, nästan dubbelt så gammal. Denna knasiga besatthet gestaltas av några lyckade scener av misslyckade kontaktförsök, oerhört komiska i all sin grymhet. Stackars John!

Det är svårt att se om John är otursförföljd eller bara klantig. Historien med Violetta utvecklar sig till en svårsmält sentimental berättelse om hennes döende syster – Johns mamma dog för tre år sedan, något han gör det mesta för att undvika att tänka på. Som nav i romanen fungerar inte riktigt Violetta: mer spännande blir då Johns relation till den farlige Gabriel, som söker sig till John likt den skeppsbrutne efter en livboj. Det är intressant, tills Barlach låter Gabriel spela över och bli skräckfilmstokig på slutet.

Författaren Barlach skriver ur femtonåringens perspektiv och har fixat tonårssnacket, lagt in tydliga markörer för att visa att han minsann vet hur de unga pratar: ”orka åka till Duvnäs och leta efter någon random fest”. Däremot blir John lite väl lillgammal när han refererar till Benny Guldfot och tv-serien ”V”, eller pratar om idolbilder: att han dessutom skickar sms som en recensent – mer jämngammal med författaren än med John – kan läsa, blir inte heller trovärdigt.

Mitt helhetsomdöme kan bara bli, för att för en gångs skull använda en tonårsklyscha, lamt. Men titeln är rolig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/6 2011.)

Säg mig är det verkligen sant?

Jaha. Vad bryr jag mig om nationaldag. Jag är inte svensk! Den enda identitet jag har är norrlänning, och det är något helt annat. I filmen The Commitments säger en av musikerna att irländarna är svartingarna i det brittiska öriket, och det kan jag också känna, att norrlänningarna är de hunsade och utnyttjade i Sverige. Norrland ska plundras och skövlas. Det finns väl ingen genuin svensk personlighet, åtminstone ingen som passar mig. Det spelar ingen roll var jag bor; det är Norrland ändå, Norrland i min själ. Jag kan inte formulera en mening på ett svenskt språk: allt sker på norrländska, och det är något som ligger djupare än dialekt, prosodi, djupare än ordval och grrrammatik. Jag är inte svensk! - säger jag, när jag ser Eric Hamrén och kungen och Robin Söderling och Tomas Tranströmer och Ingar Kampfrad och Jan Troell och Camilla Läckberg. Men - äsch - - -

Språkligt

Länge har jag tillrättavisat mina elever för att de använder "spendera" för tid, som i att någon "spenderar en vecka i Spanien". Länge nog? När är nog? När jag för ett par år sedan upptäckte att en så säker stilist som Gabriella Håkansson använde sig av "spendera" om tid i romanen Hjärnmänniskan, då var jag nära att ge upp. Och hur viktigt är det med infinitivmärket ("att") efter "kommer"? Går det inte lika bra att skriva: "jag kommer sluta rätta det felet"? Själv har jag lärt mig att ordet "karaktär" inte kan användas om fiktiva figurer, men konstigt och inkonsekvent nog går det bra om figuren huserar i ett drama: så Hamlet är en karaktär, medan Lydia Stille är en figur. Det finns ingen logik i det. Det är bara alltför lätt att ryggradsmässigt reagera på denna inlärda irritation, när det är helt andra saker som avgör om en text är bra. Hellre behöver man gå in på konstruktioner, ordföljd, variera subjekt-predikat, eller variera överhuvudtaget. Men det är så mycket svårare, att ändra i syntaxen. Nåja: jag har fått höra att jag använder för många kolon. Det får mig nästan att vilja reagera som ett barn: använda (ännu) fler - - - (Du som undrar: ja, jag sitter under trädet och läser uppsatser. Du som är avundsjuk på lärares ledigheter, du kan sluta med det.)

Virginia Woolf igen

Michael Cunningham, som en gång skrev romanen The Hours (Timmarna) om Virginia Woolf, en roman som jag nog är ganska ensam om att inte gilla (jag tyckte den var ganska tråkig: filmen var lite bättre), har skrivit en rätt lång text om Woolf för Guardian - jag insåg inte hur lång den var förrän det var för sent. Men läs den ändå. Och läs sedan ett förord till en ny utgåva av To the Lighthouse, en roman som är lika bra som Timmarna är dålig. Förordet är skrivet av Helen Dunmore, och är väl som förord brukar vara: en del konstigheter, en del överflödigt nonsens, och en del kloka insikter, samt en del förbluffande fynd. Cunningham arbetar i sin text hårt för att fortsätta sprida myten om Woolf som frigid, och hans slutsats - "she wrote not at all about sex" - ger jag inte mycket för (Orlando är sexig, Vågorna är sexigast). Intressant nog skriver Cummingham ungefär som Jens Liljestrand nyligen skrev om Jane Austen: det handlade initialt bara om att imponera på en tjej. Vilket dravel! Till att börja med: är jag intresserad? Och vidare: är jag intresserad? Cunninghams ansträngda liknelser - Virginia Woolf gjorde samma sak med språket som Jimi Hendrix gjorde med gitarren - säger mig inte ett skvatt om Woolf. Det är en enda lång självupptagen text: "sitting at my computer ... sitting before my computer ..."

(Bilden: Nicole Kidman spelar VW i filmen The Hours.)

Svart är den sanna färgen på min musiksmak

Min kollega (W)B sa en gång att min musiksmak inte var tillräckligt svart. Infamt! Jag ger honom den här spotifylistan, med enbart svarta låtar.

Stolthet och fördom, Jane Austen

Att läsa Jane Austen går som en dans. Det är på gott och ont en författare som styr och ställer över din läsande blick, och nu har hennes mest kända roman ”Stolthet och fördom” nyöversatts till svenska, med tämligen gott resultat.

När det stora intresset för Jane Austen slog ut i full blom i mitten av 90-talet var det när Colin Firth spelade Darcy i BBC:s serie ”Stolthet och fördom”. Sedan dess har filmatiseringar och romaner levt i symbios med varandra, förstärkta av romaner om Austen-läsarna, och en film med Anne Hathaway som den unga författaren.

Shannon Hales roman ”Austenland” handlar om en amerikansk kvinna som åker till England för att hitta en Mr Darcy, och tv-serien ”Lost in Austen” handlar om en ung nutida tjej som genom en vägg i sitt badrum hamnar i intrigen till ”Stolthet och fördom”, och Mandy Hubbards roman ”Prada and Prejudice” handlar om en annan tjej som också hamnar i ett förflutet England, i en intrig som kopierar Austens roman. Och när Seth Grahame-Smiths första bearbetning av Jane Austen-romaner publicerades för två år sedan valde han ”Stolthet och fördom och zombier”.

Så det är ingen nyck att hävda ”Stolthet och fördom” som den roman som för de flesta definierar Jane Austen som författare. Nu utges denna Austens andra roman (hon debuterade med ”Förnuft och känsla”) i ny varsamt moderniserad översättning av Gun-Britt Sundström, som ger oss tillfälle att inte låta filmatiseringarna ta överhanden.

När Austen skriver står hon med fötterna på jorden: men det är lätta fötter, för hennes stil är ljus och lätt och hon har en förmåga att få meningarna att sväva fram – hennes språk är formidabelt att läsa, med formuleringar som är viktlösa och ändå innehållsdigra.

Så jag läser med stort gillande till en början. Det är en trivsam värld Austen skildrar, med paret Bennets hårda arbete att få döttrarna gifta, med Elizabeth i fokus, och hennes blixtrande konversation med Darcy, där attraktionen vibrerar under den hårt behärskade ytan.

Kanske det är en för trivsam värld: snart tycker jag att det blir för mycket iscensättning, att kött och blod saknas. Det gås på många baler, och jag funderar på vilken betydelse dansen har för Austen som författare, på dess roll som gestaltning av hur läsaren följer med i hennes danssteg, blir styrd som en villig eller motvillig danspartner. Här finns gott om dolda samband, hemliga steg, i en roman som handlar väldigt mycket om uppförande, hur man ska bete sig. ”Stolthet och fördom” måste vara Magdalena Ribbings favoritbok.

Jag orkar inte hålla reda på all denna konvenans, och snart tröttnar jag också på det förutsägbara velandet mellan Elizabeth och Darcy. Fast jag fascineras ändå av hur Austen lyckas både bekräfta och ifrågasätta värderingarna i sitt samhälle. Darcys stolthet ställs mot Elizabeths fördomar, och dessa farliga egenskaper måste mildras för att kunna förenas.

Det är en vanlig uppfattning att hos Austen är allt lika nödvändigt: romanerna saknar utfyllnad. Själv kommer jag på mig med att önska att ett par av Elizabeths systrar stryks, till att börja med.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/6 2011. Bild från Bonniers.)

Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen? [red] Christer Isaksson

Det går ett spöke genom den svenska skolan – ett spöke som heter kommunaliseringen, som infördes 1991. I år är det alltså tjugo år sedan, men är det något att fira?

Frågan ställs (inte – svaret är givet) i antologin Kommunaliseringen av skolan. Vem vann – egentligen?, med Christer Isaksson som redaktör. Den utges av Ekerlids förlag, och har du läst den är du troligen lärare, då jag tror att den endast delas ut till fackanställda lärare. Jag fick den i min hand i går, som en bilaga till facktidningen, och eftersom det hela utfördes innan jag blev lärare, har jag alltid varit nyfiken på det här mytomspunna skedet, som äldre lärare har talat mycket om.

Vad boken visar är väl att mina informanter har talat sanning. Det var verkligen en liten marginal i den svenska riksdagen (162-157), och det föregicks av protester, strejker, upprördhet. Spökgeneralen själv hette Göran Persson, nybliven skolminister. Inom mindre än ett år var kommunaliseringen klar (mindre än en månad efter Berlinmurens fall), vilket borgar för en rekordsnabb process, där eftertankarna har fått stort utrymme just i efterhand.

Nu skyller några av de ansvariga politikerna, som Ylva Johansson, på tre saker: på kommunerna, på den ekonomiska krisen, på Bildt-regeringen som tog över hösten 1991 – men, frågar sig vän av ordning, varför förlorade då de röda (Ylva var medlem i dåvarande VPK) valet?

Att kommunerna inte levde upp till sina löften kom som en överraskning för dessa riksdagspolitiker. Men vi som har arbetat i den kommunala skolan och stångats med dessa inkompetenta småpåvar som går under namnet kommunpolitiker vet förstås att det är inte de skarpaste knivarna i lådan som sitter där. Det är ett godtycke som regerar, i jakten på besparingar, och vistas man i kommuner där bildningsföraktet spridit ut sig – sådana finns det många av i Sverige – då riskerar skolan att få knappa resurstilldelningar. Det är också ett bildningsförakt som är helt uttalat och accepterat.

Göran Perssons uttalade syfte var att sänka lärarnas status. Det lyckades han med, så bra att han några år senare blev statsminister. Men det är inte i första hand lärarna som blev svikna, utan eleverna. Alla undersökningar visar lägre kunskapsresultat, i ämnen som läsförståelse och matematik: ingen kan motbevisa den empiriska kunskapen att vi har blivit dummare.

Allt kan inte skyllas på kommunaliseringen. Men den har inte gjort det lättare för skolor att agera bastioner mot fördumningen.

Att Persson sa att det fanns pengar i kommunerna var också en lögn. Eller, pengar fanns nog – men också politiker som visste att vakta på dem, kanske inte ens av girighet, utan bara av ren och skär dumhet. Att tillskjuta pengar till skolan ger inga synbara resultat i det korta perspektivet, och politiker är ängsliga över att visa resultat som är märkbara under sin mandatperiod.

Boken visar väl i majoriteten av bidragen att det blev fler förlorare än vinnare när skolan kommunaliserades. Kjell-Olof Feldt, dåvarande finansminister, säger här att kommunerna lovade att de skulle ta hand om skolan, men det låter som en efterhandskonstruktion. Bidragen spretar, med en v-politiker som bara talar om sig själv, några partipolitiska programförklaringar, några hårklyverier, några raljanta överdrifter från höger och vänster.

Lars Leijonborg menar att Persson (med sin statssekreterare Anitra i släptåg) agerade som en Machiavelli: det finns även något av en Macbeth i hans tafatta agerande för att göra livet surt för alla som är i skolan, alltså inte bara lärare. Att inte Persson själv skriver i den här boken är en brist, men han fick ett erbjudande. Med tanke på att han själv så klarsynt skrev att han tvingades sockra erbjudandet (med löften om höjda löner, bland annat) kan man beklaga att redaktören inte lovade mer sötsaker till Persson.

Som barn var jag grym

Jane, April Lindner

De obesvarade frågorna: livet innehåller hur många som helst av dem … Tänk om Jane Eyre förälskade sig i en rockstjärna? Nä, inte den! Men April Lindner ställer den, på fullt allvar, i romanen Jane, nyligen utgiven i USA.

Och allt är förstås Jane Austens fel. Det erkänner Lindner själv i ett efterord, att det är alla nyversioner av Pride and Prejudice som har inspirerat henne (”if I had to choose between Jane Austen and Charlotte Brontë, I´d be on Team Charlotte”). Behöver jag säga att den här boken är vanvettigt dålig? Hon motiverar med att hon vill skicka unga läsare till Brontës roman: men det behövs väl ingen vägledning för att hitta dit.

Det är inte helt långsökt att göra Rochester till en rockstjärna: han sjunger för Blanche i originalet ("a fine, mellow base", enligt Jane). Här heter han Nico Rathburn, och den som hoppas på att han ska äga den typ av demonisk destruktiv charm som Jim Morrison eller Nick Cave har, får en Bruce Springsteen-typ som tillbringar flest timmar av dygnet i ett gym.

Jane heter Jane Moore. Hon är nanny, föräldralös, då morsan och farsan precis dött i en bilolycka. Hon har både bror och syster, utan att det gagnar henne, då båda är självupptagna egoister. Lindner skippar Lowood-delen, vilket är en grov försummelse, då det är där hennes personlighet formas.

Problemet är att Brontës hintar är subtila, medan Lindner tar i för att vi ska fatta kopplingarna till originalet, samtidigt som hon tänker sig en ny (ung) läsekrets. Men hon kan inte riktigt lösa det knepiga i att Jane aldrig fattar, när hon förälskar sig i Rathburn, att hon befinner sig i en moderniserad version av romanen som hon måste ha läst (hon är en ivrig läsare: att hon då skulle ta sig igenom det amerikanska skolsystemet utan att lära känna Jane Eyre är inte sannolikt).

Rathburns språkbruk växlar mellan andefattigt gnäll och imbecilla utrop (han kallar sig själv för ”a flaming asshole”). Den käcka dialogen mellan Jane och Rathburn passar inte riktigt in: Brontës styrka ligger bland annat i de vådliga och dubbeltydiga replikerna som växlas mellan de förälskade tvillingsjälarna, där två knivskarpa intellekt möts och tävlar mot varandra i elakhetsmarinerade smeksamma ord. I Lindners version är dialogen mesig. Tyvärr arbetar hon också mycket efter en förenklingsprincip: en bra roman vet att bevara det gåtfulla och mystiska, och Jane Eyre lever mycket på sin atmosfär, som här dunstar bort bland rockstjärneklichéerna.

Vad som återstår av den subversiva Jane Eyre när hon blir nutidens Jane Moore är inte mycket. Konstigt nog blir hon i 2000-talets version så mycket mindre upprorisk och så mycket mer beroende – en svag föraning om en långt mer komplex karaktär, en som är skildrad utifrån en författares förbehållslösa inlevelse. Brontës Jane Eyre är en av kanske tre romangestalter som jag skulle offra en arm eller ett ben för att få träffa i verkliga livet, medan Lindners Jane Moore har blivit en som jag skulle nästan springa i motsatt riktning ifrån (om jag någonsin sprang). Och vad då Jane Moore? Jane Less passar bättre.

PO(e)Si

Nästa år är det Olympiska Spel i London, och då hålls en poesifestival med deltagare från samtliga länder som tävlar i de opoetiska idrotterna. Det kan komma poeter från 205 länder. Till och med Sverige ska få nominera tre kandidater, och den engelska juryn, däribland Simon Armitage, utser därefter en poet per nation. Tyvärr har Sverige redan nominerat sina tre kandidater: Tomas Tranströmer, Göran Greider och Astrid Lindgren. Jag nominerade trots det tre andra.