Dust yourself off and try again

[Den utlovade undergången uteblev i går. Jag tillbringade hela kvällen med att sträcklyssna i skräck på The Doors "The End", R.E.M.s "It´s the end of the world as we know it, and I feel fine" och The Smiths "I Know It´s Over", utan att det hjälpte ett dugg. Eller gjorde det? Jag repriserar maj 2006, om inte för brinnande livet, eller ens för jordens undergång, för någon annan skull.]

9

K. – Vad är det du går och bär på?

k. – Ett fotografi av Kanske.

De inlåsta texterna.

Fordom - - - inom - - - nedom - - -

Missförståndet som stöder sig på missuppfattningen. (Samhällsdebatt.)

Uttrycket ”ett dåligt TV-program”: det är vad jag kallar en tautologi.

Munnen: det subversiva såret, metaforen för språket –

Det finns böcker som är så söndertänkta och genomarbetade att läsaren inte ens orkar ta sig genom innehållsförteckningen. Såvida han inte är en cyniker förstås.

Tvärsäkerhet och osäkerhet; men båda är lika farliga.

Det groteska har alltid hyllats av de förment djärva. Men de har alltid varit en abstrakt, blodfattig variant av det groteska som de har umgåtts med, så där lite passande avlägset. De släcker sin törst med sanktionerade droppar av våld.

Proust var av den åsikten att det är lättare att ödelägga ett konstverk än att skapa det. Jag tänker inte bara på Anna Ternheims version av ”Shoreline”, utan också på när Almodovar så uppenbart plagierar Alfred Kubins ”Dödssprånget” (1901-02) i sin film Dålig uppfostran: först nu ser jag det geniala i Kubins teckning, där jag tidigare bara såg en barnslighet som vältrade sig i galenskap. Prousts idé skjuts i sank: attentatet åstadkommer (skapar) konstverket. (Proust använde antagligen termen ’mästerverk’, minns jag nu. Jag minns också citatet mer ordagrant nu: han menade att det var svårare att ödelägga ett mästerverk än det var att skapa det. Jag börjar om:)

Det som är utelämnat i texten inbjuder läsaren. Det är ett försök att kommunicera, men glöm uppfattningen att du ska förstå; texten är stängd. Skrivet från det yttersta, till ett yttre ytterst -

Fröken Vacker & Fröken Farlig & Fröken Sträng. Det var en gång?

Tillhör du dem som nöjer sig med nöjen? Eller kräver du mer av livet? Förströelser har skadat (förstört) folket i högre grad än alla droger tillsammans.

Poesi: det är psyket som spänns till bristningsgränsen (allt inom poesin handlar om gränser). Att vistas i en tillvaro före kaskaden.

Vad skriver du? Lappar som flyter på botten –

Luckor –

Strålar –

Det var mer än ett vackert ord: stoicism. Inte bara en estetik eller programförklaring: ett själsligt manifest, i det fördolda. Ett NON SERVIAM tatuerat på din vänstra arm – den sinistra.

Past passed

[Den (o)roliga rättningen fortskrider, rör sig tungt, eller bara sävligt. Jag har snart förbrukat en halv röd penna. Och alltså: eller just därför, dessa repriser från (m)aj 2006.]

8

K. – Det här landet vi bor i, vad heter det?

k. – Konsensus.

Kafka skriver: livet ”eine fortwärende Ablenkung”. Avlägsnande? Avvikelse?

Distinktionen - - - - - - - - -

Det händer aldrig någonting. Eller: det händer alltid ingenting. Ett ingenstädes - - -

Ordnära. Ordbunden. Av ord är du kommen. Vila: långt under orden.

Spöken, säger du … De bryr sig inte om vi tror på dem eller inte.

I en dröm blev jag misshandlad, men slagen kändes inte. Det är så ibland med viss kritik som riktas mot mig i den vakna världen (den odrömda delen). Eftersom den inte träffar, gör den inte ont. (Men jag förtjänade allt.)

På biblioteket i Umeå brukade det hänga en skylt som förbjöd att cyklar och andra fordon förbjöds parkera vid ingången. Till ingen nytta, eftersom besökaren dagligen tvingades kryssa mellan omkullvräkta cyklar och övergivna permobiler och soppatorskade epatraktorer.

Vad hade alla dessa analfabeter att göra i ett b i b l i o t e k ?

UTDRAG: Allt är illusion. Ingenting är vision. [Från malmusans diktion: - - - ]

Döden har missat mig med några veckor vid något tillfälle - - -

Rastlöshet: då du har så bråttom att döden inte ens hinner ikapp dig.

Irritationsmonument –

Den där han är så underlig att han inte ens kan tillhöra de underliga; han tillhör en egen kategori. Han är överlig.

En text dikterad av ’nästan’.

En dag blev jag nästan förvånad.

- Tror du att … Varför ger du mig en sådan hopplös blick?

Poesin kan man hitta lite varstans. Ibland rentav i diktsamlingar.

Att domedagsprofeter inte längre finns i vår värld betyder inte att de har spelat ut sin roll, eller att vi inte kan tro på ett slut. Snarare tvärtom: de skulle tala för döva öron – bedövade, söndervaggade öron, som ändå inte skulle fatta. Allt i vår kultur hyllar det oavslutade, det ständigt fortgående; allt är, med sina eviga upprepningar, som en slags förövning till Helvetet.

Marina Tsvetajeva: Viskningar … dofter … allt – och därtill något!

surely you´re happy / it should be this way

Morrissey fyller i dag 52 år. Inte mycket att fira. Han har precis släppt en ny samling, "The Very Best Of", med mestadels inspelningar från hans första år som soloartist. Där kan man höra finfina låtar som "Suedehead" och "November Spawned A Monster" remastrade 2011, för den som tyckte att det inte räckte med att de remastrades senast förra året, på samlingen "Bona Drag", som alltid kommer att vara den bästa Morrissey-samlingen. Givetvis låter det här bra, men i valet mellan att låta bra och bra låtar väljer jag onekligen det sistnämnda (eh, men det här är lika onekligen bra låtar, och bara att höra det nonchalanta mästerverket "I´v Changed My Plea To Guilty" i en samling av det här slaget är roligt). Den enda tidigare outgivna inspelningen är en version av Siouxsie-duetten "Interlude", där Morrissey sjunger hela låten själv, men - ack, någonting saknas, jag kommer inte på vad det är ... Givetvis finns det många som passar på att påminna om att The Smiths redan 1887 på låten "Paint A Vulgar Picture" raljerade över cyniska skivbolags alla samlingsskivor, men att hitta inkonsekvenser i Morrisseys beteenden är lika lätt som att hitta hö i en höstack. Vad ska han då göra? Han säger sig ha spelat in en helt ny skiva, men saknar skivbolag (en lång följetong). Den här samlingsskivan har som singel "Glamorous Glue", en av Morrisseys svagare singlar i historien, enligt mig (den släpptes nog bara i USA, 1992). Som b-sidor finns två helt gamla låtar, aldrig tidigare hörda: "Safe, Warm Lancashire Home" och "Treat Me Like A Human Being", skrivna tillsammans med Stephen Street i början av Morrisseys solokarriär. Det är två skisser, kan vara hans svagaste stunder. Däremot finns det som sagt på samlingsskivan gott om enskilda storheter, och jag undrar varför "Boxers" och "Sunny" låter så mycket bättre nu än de gjorde 1995.

Efter den tid som flytt

[Maj 2006. Så var det, så blev det - så skulle det aldrig aldrig. Det var då; aldrig nu. Aldrig lika upptagen. Som nu. Jag återgår till mina kära uppsatser. Hör hur de kallar. Auf.]

7

K. – Ingenting förändrar sig någonsin.

k. – Eller: allting förändrar sig alltid.

Ord är trots allt sekundära: det är handlingar som betyder någonting. Det är i våra värderingar vi visar vår karaktär och attityd. (Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag kallade honom en XXXXXX.)

Ibland blir han så arg att han tuggar fradgment.

Som om Gud skulle bry sig om vi trodde eller inte –

När jag var barn var jag så olycksdrabbad att mina kompisar (min kompis) hade ett karakteristiskt smeknamn för mig. Låt mig, utan att avslöja för mycket om min identitet, medge att det innehöll en ordlek på Johnny Thunders låt ”Born to Lose”.

En gång påstod Staffan Hildebrand att Stig Larssons böcker innehöll ”en svart ångest” – sådant kan man bara skratta åt, som Stig gjorde: hur ser blå ångest ut, ungefär. Men allvarligt talat, så är den här typen av formuleringar vanliga, till exempel på baksidestexter till många böcker: en viss författare beskrivs som ”svartare än” Beckett, som om det var mätbara egenskaper. (Med detta sagt: kalla mitt skrivande gärna kohlsvart.)

Det var knappast en obducent som myntade uttrycket ”skönheten kommer inifrån”.

Den spridda uppfattningen att misantropen föraktar människorna, när sanningen är mer obehaglig / otäck: att han inte längre bryr sig om människorna; de fåfänga försöken att stå ut med detta som sedan dess plågat människorna - - -

Den där kalendern som en elev gav mig, med ett uttryck eller en fras som jag hade en vecka på mig att använda i tal eller skrift. Det var allt från I´M STILL CHINESE till RUSSIAN LESBIAN, men jag kom aldrig längre än till ordet PRISON, som jag därefter stamm-fastnade på - - -

Applåder är väl fortfarande förbjudna i kyrkan? Vad mig anbelangar borde de också förbjudas på teatern. Det är något av en förnedrande handling, och säger inget om hur jag personligen har uppfattat föreställningen. Idealet vore en helt tyst respons från åskådarna: hur skulle skådespelarna reagera?

I ett misslyckat försök att bli fri från sitt Wordsworth-beroende (vi har alla varit beroende av W.W. … inte du? varför läser du då detta? har du inte bättre saker för dig?) skrev William H. Gass att ”barndomen är en av poesins lögner” (”Ah, Poesy hath lies of its own”, som de skrev redan på 1600-talet). Men det där är bara hårklyverier. Eller menar Gass att han med ”lögnen” omfattar uppfinning / konstruktion? Barndomen såsom minnet (upprepningen, konstruktionen, etc) av den. En lögn, skapad av poesin.

Poesins största lögn är väl poesin?

Poesin manifesteras ju ofta som ett försvinnande. Du som läser måste – nej, inte ”hitta” den – försvinna med den.

What became of the likely lads ...

jj släpper tack vare världens bästa skivbolag sy gratissingeln "No One Can Touch Us Tonight" / "Ice" här. Två magiskt bra låtar, som vanligt. De citerar The Libertines, och musik kan inte bli mycket bättre än så här: två kaxiga låtar som bara manar.

Blaskor

Ibland läser jag tidskrifter, när jag inte kan göra annat, när jag tvingas, när jag måste, när jag - ja, ni fattar, när jag behöver något att skylla på. Till exempel när jag flyr från rättningshögarna. Jag skulle säga att det är en relativt normal konsumtion: ibland läser jag lite för lite (få) tidskrifter, och ibland lite för mycket (många). Jag har favoriter, som jag ofta läser, och några som jag bara läser ibland, och några som jag inte nämner här, så - ja, när jag tänker på det: betyder inte det här att jag läser (för) många?

1. Lyrikvännen nr 2-3 11. Ett fint dubbelnummer om översättningar, med en södergransk katt på omslaget. Det finns mycket här som jag gillar, som Anders Bodegårds text om Zagajewski, Ulla Ekblad-Forsgren om Hölderlin, och Lasse Söderberg om Louise Labé. Fanns hon? Hon finns, det är viktigare. De har inga recensioner, men i varje nummer skriver Ann Lingebrandt om en ny svensk diktsamling, och det gör hon bra: piggt och nyfiket, den här gången om den oförbätterlige UKON.

2. Hjärnstorm # 106. De har tatueringar som tema: "För evigt". Bengt Jahnsson-Wennberg skriver om CD Friedrichs kyrkogårdar - jag fastnar i bildmaterialet, glor och blänger på perfektionens kistor. En fin text av André Gide också. Samt en text om Alfred Bexells knäppa projekt att rista in texter i gamla stenar, något han gjorde i slutet av 1800-talet, och det dröjde tjugofem år innan stenarna upptäcktes, av en slump. Har man tur kan man i halländsk skog hitta en sten som den där det står: "SÄG ICKE ALT HVAD DU VET MEN VET / ALLTID HVAD DU SÄGER".

3. Ord & Bild nr 1-2 2011. Också den ett temanummer: "BARN". Sniken som jag är läser jag den här dyra tidskriften gratis på skolan (förlåt regeringen, jag är en fara för statsekonomin). I en intervju säger Aase Berg att hon nog är mer vallamorsa än curlingmorsa. (Hennes barn heter Björn och Ann. Det känns tryggt att veta.) Som vanligt är Ord & Bild en extremt ojämn tidskrift. En del av innehållet är antingen för tråkigt eller för svårt, men det kan lika gärna vara fel på mig. Men jag gillar deras recensionsavdelning: långa fördjupande texter om böcker, som i det här numret Mara Lees senaste roman Salome.

I won't be frightened when I'm awoken from this dream / And return to that which gave birth to me

[Jag dröjer vid maj 2006. Fötterna djupt nedsjunkna. Jag tar mig inte ett steg, eller två. Med stolthetens skamliga rodnad på den en(d)a kinden, eller om det var tvärtom: med skammens stolta rodnad när jag vänder den andra kinden till.]

6

K. – ’Därför’ är inget svar.

k. – ’Varför’ är ingen fråga.

Youngs ord om att vi föds som original och dör som kopior äger fortfarande sin riktighet. Men då dog man som en kopia av någon annan – nu som en kopia av sig själv.

Proust ansåg också att vi plagierar oss själva (det var väl i Rymmerskan?) Nej, vi kan väl inte undgå att framhärda, tills vi stupar. Och sedan då? Ja, att dö – det skulle förstås vara höjden av originalitet!

(Det heter ju att det inte längre finns något att förvånas över, så) jag blir alltid lika förvånad när någon uttrycker sin förvåning.

Jag har ett mål

en vision

Där jag är ensam

på en scen

Och allting handlar om

någon annan än mig

Det betyder allting

för mig

(TRAVESTI)

Du är dina egna drömmars regissör. Ja. Men du står ändå på någon annans lönelista. Och du har inte ens final cut.

Jag ropar och ropar och får inget svar. Jag måste sluta ropa uppåt, och börja ropa nedåt. Där nere, längre ned än jag kan tänka, finns svaren.

Ibland hör man någon säga: ”jag sätter punkt”. Som om det vore att så: jag sätter ringblommor, jag sätter persilja, jag sätter punkt. Och ändå är det alltid ont om punkter när de talar.

Hellre än ord som ’passion’ och ’lidelse’ – ’extas’ och ’besatthet’; inte extasen i besattheten, eller besattheten i extasen. Likgiltigt med ursprunget, allt är ändå bara gestaltning.

Vari består det irrationellas grymhet? I dess konsekventa utförande?

Jag vet inte hur många gånger jag har läst Flannery O´Connors rad ur ”The Enduring Chill”, den som lyder ”The artist prays by creating”, som ”The artist pays by creating”.

”Youth was a state to be embraced […]”. Ja, men vem sa det? En passus i en artikel om de brittiska romantikernas fixering vid ungdomlighet. Eller finns svaret på någon F. Scott Fitzgeraldsida?

”Memory was a state to embrace …”

Dagens eko

[Så här såg det ut i maj 2011. Vad hände? Varför hände det?]

5

K. – Dricker du?

k. – Hellre än bra.

Kärleken som är helt och hållet taktil –

En sak vet jag. Men vad det är, det vet jag inte –

Poesi: med all önskvärd otydlighet.

Jag måste nu nöja mig med att vara onöjd.

Proust, Den återfunna tiden, juni 1997:

* Fantasi – Skönhet - Frånvaro

* Minne – Tid - Vana

* Verklighet – Dröm – Glömska

Släkten är värst. Men vilka är bäst?

När jag tänker på att … Ja, när annars?

Människan uppfann dödsstraffet. Ännu ett missförstånd: det behövde inte uppfinnas.

Vad jag söker i litteraturen: förolämpning, en ingrediens som vrider sig mot förvrängning, och får texten att luta och kantra. Vad jag får: lismande smicker som smeker läsningen till rofylld sömn utan vederkvickande mardrömmar. Kanske är det lika bra så –

Fragmentet är trasigt av en anledning. Det ska inte lagas, bara vara där. Museer som restaurerar konstverk i syfte att förbättra åstadkommer bara förändring, som leder till försämring. Det borde rubriceras som skadegörelse. Det som har gått sönder får inte fixas till.

Facit till den genomskinliga drömmen:

Människan hamnade i en existentiell knipa, en universell tomhet. Så uppfann hon – fotboll, som svaret på en icke-formulerad fråga, där Gud är ett f.d. svar. (Nä, jag tycker inte att Alexander Östlund ska vara med i VM-truppen.)

Nyanserna: du ska lära dig skillnaden mellan att vara fångad och att vara instängd.

En människa upplever nog aldrig en högre nivå av sällhet än när hon som fyraåring alltid blir bemött med förståelse, och alla yttranden uppfattas som kloka, roliga och charmerande – publikens obrutna uppmärksamhet. (I det här sammanhanget tänker jag på vissa författare, som inte tål kritik. De är fastkedjade vid sin egen fyraåring.)

Det enda som kan rädda den här världen är asketism. Asketism – i överflöd.

She´s looking back over her shoulder

Kate Bush blev redan 1982 tack vare låten "The Dreaming" känd som popmusikens Stanley Kubrick, så det ter sig som något av en paradox att en hyperpedant återvänder till två av sina fåtaliga skivor, fyra låtar från "The Sensual World" och sju från "The Red Shoes", för att ge dem ny sång och i någon mån nytt ljud: varför då, när hon ägnade oceaner av tid för att spela in skivorna i sin egenhändigt byggda studio? Nu verkar det vara trummorna som fått genomgå mest renovering. Givetvis låter hennes röst mörkare, dovare, och det skapar en helt ny atmosfär i några av låtarna. Mest ändrad är titellåten från "The Sensual World", som nu heter "Flower of the Mountain", eftersom hon äntligen fått tillåtelse från James Joyces arvingar att nästan helt utgå från Molly Blooms monolog i slutkapitlet av romanen Odysseus. Inte för att det gör låten bättre. Men det är fortfarande en fantastisk kärlekslåt, säkert en av de tre-fyra bästa kärlekslåtar som någonsin spelats in. Men originalet ("The Sensual World") är fortfarande bättre! Allra mest på den här skivan gillar jag nog "Lily", som har blivit en tyngre låt, med mycket bättre trumspel än på "The Red Shoes"-skivan. Fast, i ärlighetens namn har låtarna inte ändrats så mycket. Lyssnandet kan i alla fall ge en föraning om hur de här sångerna hade låtit live, om Kate Bush någonsin hade följt upp sin första och enda turné från 1979. Det finns någon slags spontanitet lite här och där, en typ av lekfullhet som hon annars relativt sällan bjudit på i sina studionspelningar, åtminstone efter "Hounds of Love". Men jag vet inte om jag kommer att vörda den här skivan, eller tycka att den behöver ersätta originalinspelningarna, eller ens om det här urvalet skulle utgöra mina favoriter från de här två skivorna. Exempelvis låter "Rubberband Girl" här mest som en trött Rolling Stones-låt, medan originalet är galen och uppsluppen, som en borderlinepatient. Första videon "Deeper Understanding" är förstås obegriplig till sitt innehåll.

(Bilder från Fish People [inga frågor på det], Kate Bushs hemsida. Jag tror katten heter Mojo.)

Om inlärning

Mycket av debatten kring skolan har förts av ideologer och dilettanter. För att råda någon slags bot på detta skrev DN Vetenskaps Karin Bojs i dag om hjärnforskningens nya rön om inlärning. Jo, jag förstår nog: politikerna är för inkompetenta för att ta till sig minsta lilla av denna forskning, utan plockar de russin som passar deras egna åsikter bäst. Här finns sju eminenta forskare som i all korthet redogör för de nya fynden. Vad som snart utkristalliserar sig är två saker:
1) Att man lär sig bäst av tester och prov. (Lärarkommentar: ja, det har jag själv sett. Problemet är bara att detta kräver tid: både av för- och efterarbete, om det ska vara vettiga prov, och inte bara G-prov - typ, självrättande prov som kan göras på nätet. Vad skolpolitikerna då säger, åtminstone lokalt i Jönköping, är att lärarens arbete endast utförs i klassrummet, varför vårt jobb ska bli ett 9-5-jobb, där vi jobbar bara när vi har lektioner. Följden kommer att bli fler lektioner. Kommunerna ställs inom de närmsta åren inför enorma besparingsåtgärder, och det enda som hjälper är att färre lärare arbetar mer. Det är den enklaste formen av matematik. Glöm alla prov och uppsatser i så fall.)
2) Att kondition är en viktig faktor för inlärningen. (Ja, det har åtminstone vår kommun fattat, som har anlitat notoriskt opålitliga Arriva som leverantör av lokaltrafiken. Den fungerar så dåligt att det går fortare att cykla eller gå till skolan.)
Nåja. Jag hyser minimala förhoppningar att våra skolpolitiker bryr sig om detta. De är fullt upptagna med att söka efter forskning som handlar om att elever blir duktigare av att "forska" på egen hand.