it´s such a mystery to me

Antony and the Johnsons, "Swanlights":

Ögonblicksapparaten / The Moment Machine, Julie LaMendola

Människan är en kreativ varelse, som strävar efter att kommunicera och försöka nå fram till andra människor, inte nödvändigtvis i syfte att bli förstådd. Jag vet inte hur många gånger jag har läst raljerande texter över bloggosfärens självhävdelsebehov, hånfulla skratt över de arma skribenternas försök att få till sammanhängande meningar. Men dessa texter är skrivna av skribenter som har tillträde till tidningarna, som lider av exakt samma grundläggande behov: lyssna på det här.

Förlaget Smockadoll ger ut en serie under etiketten ”äggröra”, där de samlar outgivna manus, och låter kreativa knasbollar komma till tals i skrift. I somras läste jag en underbar diktsamling av Alice P. Ougler, och nu har jag läst en samling texter av Julie LaMendola, också den i tvåspråkig utgåva: Ögonblicksapparaten / The Moment Machine. Dikter, texter, koncept, hugskott och teckningar, redigerade och översatta ur två arbetsböcker. Det är Kristian Carlsson som har redigerat och översatt. Med boken följer en cd med urval ur LaMendolas tidigare band The Nothing´s Too Wonderful Past of CHING CHING (aka Ching Chong Song), samt soloskivan ”Snoozy”.

Knasbollar, ja, vilket väl inte ska tas alltför bokstavligt eller pejorativt. LaMendola blandar lite småjobbiga teckningar med ganska åskådliga exempel på en aldrig slumrande kreativitet, som alltså också kanaliseras i texter och i ljud, på skivan, där bandets mer spralliga uttryck samsas med soloskivans mer nedtonade låtar, där melodierna rör sig fritt mellan varandra, sammanhållna av hennes veka röst.

Texterna i boken är charmoffensivt skrivna. Hon leker sig in i ett dadaistiskt sätt att skriva, med ramsor, infall, som ibland hittar fram till något korn av speciell slags sanning, ungefär som i ett guldvaskande, där långt ifrån allt är makalöst bra. Det är skrivet i trots mot berättandet, utan någon form av censur eller styrsel, ungefär som skrivlärare brukar rekommendera (tror jag? - de borde!) elever som kört fast i sitt skrivande: skriv det dåliga då, tänk inte på grammatiken och reglerna eller hur en litterär text ska se ut – ett skrivande mot perfektionen, där det viktiga inte blir att visa sig duktig. Då kan resultatet bli så här: spretigt, konstigt, och ibland alltså ganska bra. Ibland mer roligt än bra, ska tilläggas.

Men det hindrar inte att det kan finnas en och annan bild som i brist på annat kan kallas poetisk, som när hon skildrar snö: ”när vi slank igenom molnen för att landa, vidden av vithet. Nästan ren vithet och vi omgavs av vitt brus som i en dålig tevemottagning.” (Språket lyfter mer i översättning, tack vare en fin allitteration - ”vidden av vithet”.)

Texterna blandar det oförutsägbara med det halvknäppt egensinniga, i en form-medveten hyllning till fragmentet som form, där det stumma ibland tar överhanden, med konstiga omvägar till sanningen, den allra mest lutande av sanningar.

Så, om jag verkligen kunde rekommendera Ouglers knepiga dikter, är nog det här en bok som jag inte förbehållslöst gillar. Den är spatiöst formgiven, och texterna kommunicerar behagligt med läsaren, även när han rycker på axlarna eller kliar sig i huvudet av oförståelse.

(Bilder från Smockadoll.)

Kinesisk utflykt, Hagar Olsson

Det finns också författare dömda till anonymitet, som tvingas leva i skugga av ljusstarkare namn. Nu vet jag inte hur mycket Max Brod beklagar att Franz Kafka har gjort honom till en staffagefigur. Eller om Hagar Olsson egentligen har något emot att vara Edith Södergrans förtrogna syster och inget annat: nu blir de åtminstone ihågkomna. Ungefär som Strindbergs fiender: så länge Strindberg läses kommer deras namn att bevaras.

Så också med Hagar Olsson, vars berömmelse vilar på namnet Södergran, hur oförtjänt det än är. Många gånger har jag varit på vippen att läsa någon av Hagar Olssons prosaböcker, men alltid har något kommit i vägen. Tills nu, då Rosenlarvs nyutgåva Kinesisk utflykt gör mig nyfiken.

Det är en bok som ursprungligen utgavs 1949, och kan nog bäst beskrivas som en vision, där berättarjaget återupplever minnen från föräldrar och människor som har stått henne nära, som en kvinna som genomgås en mytisk behandling under namnet ”Ka”, som boken också är tillägnad (i Eva Kuhlefelts efterord får vi veta att namnet döljer konstnären Ella Frelander).

Rosenlarv plockar gärna fram böcker som har hamnat lite på sniskan i vår strängt utformade litterära kanon, däribland tre fina böcker av Stina Aronson, som kan vara en av 1900-talets mest underskattade svenska författare. Hur bra Hagar Olsson är ger den här boken inte riktigt besked om: den är kort, mest ett försök att kommunicera ett besvärlighetens tillstånd, och lyckas nog bara förmedla ett uns av vad författaren är mäktig.

Olssons tilltro till konsten kan upplevas som lite rörande, men det är en god påminnelse om vår tids totala knäfall för kapitalismens krafter, som våldtagit konsten utan att någon brytt sig nämnvärt, och de konstnärliga uttrycken betraktas som vilka produkter som helst, i synnerhet den omhuldade och säljbara boken, vår tids stora fetisch.

Kinesisk utflykt fungerar som en självbekännelsebok, men når inte riktigt ända fram, tycker jag. Utgångspunkten är hur en dödskänsla tränger sig på mitt i livet, men det presenteras som något ovanligt. Tonfallet är högstämt, och symboliken med flitigt uppdykande gestalter påminner om hur Pär Lagerkvist arbetade i sin dramatik, speciellt i sina hörspel. Det hela ger ett lätt ostrukturerat intryck, vilket i och för sig liknar drömmen, världen där allt är på låtsas – kan man tro.

Ändå saknas inte riktigt pregnanta bilder, som uttrycker sanningen: ”vi enkelt folk har en enformig tillvaro, vi är försänkta i ett hav av enformighet och har blott alltför sällan ett tillfälle att ingjuta vår själskraft i en färgstark händelses vibrationer. Även om vi bor i lyckans hus har vi ett behov av virvelvinden som griper tag i oss och slungar oss upp på höjderna eller ner i djupen.”

Mask. Litteraturen som gömställe, Kristoffer Leandoer

För fyra år sedan uppdagades av bakom författarnamnet J.T. Leroy, ansvarig för de förment självbiografiska böckerna Sarah och Hjärtat är bedrägligast av allt, fanns en 40-årig kvinna vid namn Laura Albert. Fullständig indignation utbröt när besvikna läsare kände sig lurade, och böckerna omvärderades totalt, i en fullständig devalvering. Men jag förstår inte varför böckerna skulle bli sämre för att de inte var självupplevda: i själva verket var Albert bara en skicklig iscensättare av en författarpersona.

Om inte annat bevisas detta i Kristoffer Leandoers makalöst intelligent skrivna essäbok Mask. Litteraturen som gömställe (Pequod Press), även om han inte använder Leroy som exempel. Men han skriver om författares levnadsvillkor i dagens mediasamhälle, där det gäller att vara en flitig förvaltare av sitt marknadsvärde, för att överleva. Ja, alltså behandla sitt namn som en fiktiv karaktär: förenkla, så att den gör sig bra, går genom rutan – då duger det inte med runda karaktärer, fördjupning och komplicering.

Kruxet med all läsning är annars att namnet alltid är i vägen. Som Leandoer visar finns det med oftast sju gånger på boken, om man räknar alla försättsblad, omslagsflikar, bokrygg, och så vidare. Du vet redan vad du ska tycka, innan du börjar läsa. En bok av Leandoer (tänker jag), poeten, som sedan började skriva lite skräcknoveller, och en bok om Proust, hm, och så om deckare, hm, ja …

Hans exempel är att författare antingen är rävar eller igelkottar, alltså att de antingen vet många saker (räven) eller få saker (igelkotten). I dagens medievärld är igelkotten mest eftertraktad. Och att vara eftertraktad har blivit livsviktigt för överlevnaden, där bara den som syns finns.

Leandoer skriver engagerat, initierat, och associerar djärvt. Han driver hårt sin tes, att författare växlar mellan ambivalensen i att gömma sig och att visa sig, bland annat genom snillrika pseudonymer. (Själv ger mig namnet ”bernur” stor frihet: jag kan skylla åtskilligt på den gynnaren.) Den förste kan ha varit Homeros Odysseus, med sitt sublimt enkla ”Ingen”, som svar på Kyklopens begäran om identitetsuppgivande. Där ligger hela gåtan, suveränt infångad i det lilla stora ordet / namnet: ”ingen”. Där har vi alla velat gömma oss!

Hur mycket som än stämmer och hur mycket jag än kan instämma i, måste jag opponera mig mot Leandoers påstående att Virginia Woolf agerade ”indisk furste” när hon i februari 1910 ställde till med The Dreadnought Hoax: hon var utklädd till ”Mendax”, en abyssinsk prins. Inte heller förstår jag hans ord att hon ”hade familj i överflöd”, då hon berövats föräldrar, bror och halvsyster vid 24 års ålder. Att kalla doktor Glas Stockholm för en parallellvärld och dra ned den till fantasy görs väl inte heller helt övertygande, med argumentet att doktorn inte går på toa – men han kräks, invänder jag, och att begära mer är väl att begära för mycket av Söderberg, innan Joyce lät Leopold Bloom göra stora A i Odysseus.

Men det mesta är fruktansvärt bra. Leandoer har en fin blick för att karakterisera författare, just genom att behandla dem som fiktiva karaktärer. Ett kapitel om Olof Lagercrantz fångar också behovet av maskspel, och visar också en mycket noggrann läsning av Lagercrantz stil. Leandoer är helt enkelt en kritiker som det är slöseri att undvika. Han skriver fint om många författare, däribland Duras: ”Jag kommer alltid att vara arton år, men redan som artonåring var jag gammal: Duras författarskap består av avsiktliga skevheter, svårförenliga utsagor, rentav uppsåtliga motsägelser.”

Han utnyttjar essäns frihet att uttrycka tillspetsade saker, att formulera det oväntade och häpnadsväckande. Dubbelheten finns också i Leandoers egna stil, där hans auktoritära tonfall drabbas av tvivel. Här finns mellan de längre kapitlen också några kortare instick, pamfletter där han går hårt åt bland annat den kändiskult som litteraturen inte lyckats mota bort: kanske är lösningen mer anonyma författare, som vågar trotsa lockropen från tv-sofforna.

Det här är en ofrånkomligt viktig bok, som skär rätt in i vår tid, och diskuterar allvarligt lekfullt sanning och lögn, där Leandoer pläderar för ett sökande efter vad som gömmer sig i negationerna, att det är just i sitt förnekande som författaren talar mest sant.

(Bild: Lee Miller.)

Drink me?

I dag talades det om olika drycker, och jag började prata om den nya kaffeläsken, vilket givetvis utlöste ett obligatoriskt skratt från mina förrädiskt sinnade kolleger. (Det kan vara på tiden att jag lär mig det ostrategiska i att inleda mina meningar med orden: "Det här är kanske bara något som jag har drömt, men ...") Kollegerna menade att om det vore möjligt att uppfinna slikt, hade det redan gjorts. I alla fall har jag nu testat den här drycken, som befanns vara obefintlig strax innan, som om den tillhörde något från Borges kabinett av los seres imaginarios. Den var vidrig, kan jag meddela. Första klunken var lite pikant, men sedan var bara äcklet kvar, och jag vaknade till det där orubbliga VARFÖR som bär mig genom den vacklande världen.

Salome, Mara Lee

Ah, hvarför såg du icke åt mig, Johannes? Med dina händers klädnad och med dina smädelsers klädnad skylde du ditt anlete. Öfver dina ögon lade du hans täckelse, som ville se sin Gud. Ja, du har sett din Gud, Johannes, men mig, mig såg du aldrig. Jag såg dig och älskade dig. Ack, så jag älskade dig!

Oscar Wilde, Salome, övers. Edv. Alkman (1906).

I en av Alexander Ahndorils tidigaste romaner hette huvudpersonen Conrad Joseph, och en läsare kunde inte annat än sucka åt så billiga och straffbara knep. Så när Mara Lee till denna sin andra roman låter huvudpersonens namn bli ett tydligt anagram för den bibliska dam som dansade slöjdansen och avkrävde Johannes döpares huvud på ett fat – Salome, alltså, som här heter Elsa Mo. För säkerhets skull är hon balettdansös.

Lyckligtvis stannar Lee inte vid detta banala sammanträffande, utan skriver en ungdomsroman med mörka undertoner, som på tal om sammanträffanden också råkar nå oss samtidigt som Darren Arkovskys psykodrama om balett, Black Swan. Men Lee är bättre på att återge dansens transcendentala krafter, bland annat, och skapar en fin bakgrund till ett drama om uppväxt, om makt och maktlöshet.

Här är tiden 80-talet, och medan hockeykillarna lyssnar på Twisted Sister lyssnar fjortonåriga Elsa och hennes kompis Veronica på The Jesus and Mary Chain, där Jim Reids texter bildar en utmärkt fond till skeendet. Elsas värld invaderas av styvbrodern Johannes, en snygging som hon motvilligt attraheras av, efter att länge försöka intala sig att hon avskyr honom. Han är en Heathcliff: falsk, smart, ond, välvillig, allteftersom vad situationen kräver av honom.

Elsa driver sig själv från famn till famn i jakten på bekräftelse, i allt farligare lekar. Och Lee skriver i krig mot det prydliga. Hennes stil kränger, i korta meningar, där hon mekaniskt greppar efter ord för att förstärka skärpan i tillvaron, (d)en skärpa som är så vass att den kan hugga huvudet av någonting. Hela tiden finns elakheten och ilskan som undertext, i Elsas trulighet, i kompisarnas svek, i hela världens oförstånd och sökande efter driftkuckuer. Det är vardagsvåldet, så som det uppenbaras i gester, i blickar, i repliker. Jag gillar skarpt de här snitten som Lee åstadkommer med sin prosa, hur hon får orden att snärta till. En rätt typisk mening kan se ut så här: ”Omvärlden är skev och ljus, som om ett vasst glitter lag sig över alla ytor.”

Här finns en fin känsla för autenticiteten i tonfallet, med Elsas reaktioner alltid på helspänn, alltid nära till de tidiga tonårens överdrifter. Det finns också ett fokus i berättelsen, att den i grunden enkla och nästan övertydliga sagan hålls koncentrerad. Dansen blir också en bild för verkligheten, om nödvändigheten i att konfrontera det svåra, att bemöta det som är jobbigt. Där kan Elsa demonstrera sin makt, i en aktivitet som ger henne möjligheten att bemästra situationer som hon annars inte kan hantera, när tillvaron kränger till, som den måste göra. Dansen blir också ett sätt att bemästra kroppen, att styra dess rörelser och kontrollera dess dragning mot det irrationella; reglerna erbjuder en lockande lösning för Elsa, som annars betraktar hur kroppen hotar att gå överstyr, som när hon reagerar med en kräkning när hon hör modern påstå att människor är sexuella djur.

Mara Lee nöjer sig inte med att beskriva: hon vädrar sig fram ända till kärnan av 80-talet, utan att fastna i billiga tidsmarkörer. Hon sniffar upp hårsprayen och den billiga DATE-parfymen – ja, men inte för att visa sig duktig, utan för att göra det som litteraturen kan vara mäktig, nämligen att ta oss till en annan värld. Hennes minne har vassa kanter, och du som läsare bör vara beredd på en läsning som inte väjer för våldet. Salome blir spännande som en thriller, och fungerar ypperligt som roman, och med bättre utkomst än Black Swan dessutom.

Om inte nu så när, Annika Thor

(Radioprogrammet börjar ca 9 minuter in i inslaget.)

Länge när jag läser Annika Thors andra världskrigsroman Om inte nu så när känner jag mig uttråkad, och blir förbannad på mig själv, för jag vet så väl att det inte är den rätta reaktionen. Man ska bli berörd. Därför detta omfång, nästan 500 sidor, så man får lära känna karaktärerna, men jag blir bara rastlöst irriterad.

Orättvist. För nog har Thor ansträngt sig. Forskarmödorna syns på varenda sida. Hon utgår från dokumentärt material, nämner foton, men påpekar också att berättarjaget är hennes eget påhitt. Ett berättarjag som är dotter till två av romanens centrala personer, och i efterhand pusslar ihop en historia om deras förehavanden i det neutrala Sverige strax före krigsutbrottet fram till dess avslut några år senare.

Tidsatmosfären är fångad in i minsta detalj, så där finns inget att klaga på. Enskilda scener som är spännande saknas inte heller, men jag är som sagt länge helt oemottaglig för Thors vilja att driva den här berättelsen framåt, eller snarare i hamn. Så småningom fattar till och med jag att det här kommer att sluta illa, att personerna hamnar i Det Oundvikligas Rike.

Atmosfären som tvingar alla att ständigt snegla över axeln, angiverisamhället och det tysta medgivandets tyranni, har Thor också lyckats skildra på ett fint sätt. Det går också att läsa in några osmakliga paralleller till vår tid, där dåtida judekarikatyrer har ersatts av nutida muslimkarikatyrer. Det hela är skrivet utifrån tv-seriens dramaturgi mer än romanens, vilket utgör en grund för en ytlig behandling av ämnet. Rekvisitan är viktigare än vad som finns i det inre av karaktärerna, som blir utbytbara pjäser på ett spelbord. Vi som har facit i hand kan bocka av alla antydningar, alla händelsers konsekvenser.

Det är en historia som ska vara funktionell. Show har offrats av tell. Språket är en maskin, en undermålig sådan – hur förtjust Thor än är i semikolonet kan det inte hjälpa hennes livlösa språkbehandling. Hon tänker för fyrkantigt.

Vad som skiljer de riktigt levande romanerna, oavsett vilken historia de skildrar, är bland annat att de bevarar tvivlet, en tvekan inför den avgörande sanningen. Vad hade Josef K. (inte) gjort? Hur kunde Jane välja Rochester? Vad sysslade Kurtz med i ”Afrika”? Är Edelcrantz förbindelser en satir eller en kärlekshistoria? Thor lägger saker till rätta med sin roman, är alltför ivrig att förklara allt. Här finns inget kvar att grubbla över.

Prognosen lyder att författaren kommer att fortsätta skriva romaner om andra världskriget: tydligen blir vi aldrig tillräckligt mätta på den epoken. Mitt råd till henne då blir att ägna lite mer tid åt den stilistiska skärpan, att hon undviker uppenbara klichéer av det här slaget (de råkar vistas på samma sida i boken): ”Det är som om jag har blivit en annan, eller kanske som om jag först nu har blivit helt och hållet mig själv […] 'Är du säker?' 'Det finns inget i världen jag är säkrare på.'” Den som tvivlar gör det alltid ”i djupet av sin själ”, och Gud mig hjälpe för att jag begär mer än så av den svenska romanen.

Djupare förståesle

Som jag tidigare har påpekat: i maj släpper Kate Bush skivan "Director´s Cut", där hon tar några låtar från sina två tidigare skivor "The Sensual World" (1989) och "The Red Shoes" (1993) och spelar in nya versioner. Nu kan vi lyssna på hur "Deeper Understanding" låter 2011: inte så jättemycket annorlunda, förutom att hon låter Trio Bulgarkas röster utstå lite autotune, vilket nog frå betraktas som en styggelse. Men det roliga med omslagsbilden är att hon leker Sergej Eisenstein, den gamla ryske stumfilmssregissören. I fredagens DN fanns några uppskattande texter om Kate Bush, och visst, det är verkligen på tiden att hon får någon slags uppskattning också i Sverige, som annars har behandlat hennes som mer av en kuf. Dock handlar dessa texter mycket om påstådd galenskap - men var finns beläggen för detta? Så här lär skivan "Director´s Cut" se ut, och jag är glad att låtar som "Lily" och "Never Be Mine" finns med, för det är nog mina favoriter från respektive skiva. Och ja - "The Sensual World" heter här "Flower of the Mountain", eftersom Bush äntligen lär ha fått tillåtelse från Joyces arvingar att använda raderna från Mollys monolog i Odysseus. Om detta innebär att hon skapar en bättre låt än "The Sensual World" lovar jag att äta upp min vita basker - - -

1. Flower Of The Mountain
2. Song Of Solomon
3. Lily
4. Deeper Understanding
5. The Red Shoes
6. This Woman's Work
7. Moments Of Pleasure
8. Never Be Mine
9. Top Of The City
10. And So Is Love
11. Rubberband Girl

Att skriva är att dö en smula

Jag har ägnat helgen åt att skriva en text, ett jobb som ska in i tidningen. Helst skulle det in i går, men nu blir det tidigast till lördag. Ja, det är fascinerande med skrivande, att följa processen där ingenting händer, och när det händer något, så blir det bara bedrövligt resultat. Jag misströstar, suckar, biter på naglarna, hatar mig själv för att jag bara kan formulera plattityder, usla och enkla lösningar. Jag skriver ut en text, stirrar på den (länge: tills den börjar stirra tillbaks, med det lugn som endast en text kan äga). Jag skriver med röd penna över hela texten, numrerar stycken, gör parenteser, stryker över, lägger till, och äntligen börjar jag se en slags lösning, äntligen hittar jag formuleringar, äntligen börjar texten leva - dansa. Det tröstlösa övergår i något mindre statiskt. Men först krävs alltså denna oerhört jobbiga bearbetning, där jag ritar ledsna gubbar över hela pappret, och ord som inte betyder någonting eller har något sammanhang, förrän de hittar fram till sin fålla. Två stycken måste offras. Kill your darlings, som det heter. Det lär ha varit Faulkner som yttrade dessa ödesmättade ord, när han arbetade åt Hollywood. Jag har aldrig fått det bekräftat, trots att jag frågat universitetslärare som närvarat vid Faulkner convents i Amerika.

Böcker som samtalar. Intertextualitet, dialog, covers och kärlek, Lena Kjersén Edman

I Woody Allens novell ”Kugelmassepisoden” får huvudpersonen sin högsta önskan uppfylld, när en galen vetenskapsman ger honom tillfälle att ta ett bokstavligt kliv in i valfri litterär text. Han väljer Flauberts Madame Bovary, för han vill ligga med Emma – det går bra, ända tills läsare runt om i världen börjar undra vad det är för skallig gubbe som plötsligt träder fram i romanen som de håller på att läsa, och ack, sista gången vetenskapsmannens maskin ska ta honom till Flauberts roman går något snett, och han hamnar i en spansk ordbok, där ett verb med väldig långa ben börjar jaga honom.

Tyvärr finns inte denna dråpliga episod med i Lena Kjersén Edmans hett efterlängtade bok om intertextualitet, Böcker som samtalar, men annars är det en nästan heltäckande exposé över ett kärt ämne, hur författare utnyttjar redan känt material. Boken är utgiven av Bibliotekstjänst, känd för sina fula omslag, men här har de lyckats med ett fint retro-omslag.

Att författare i sina verk kanaliserar olika röster, det är allom bekant. Det här ställer till med problem för de som vårdar originalitetsbegreppet (men vi ska komma ihåg att genikulten är relativt nyuppfunnen, typ slutet av 1700-talet, och – med tanke på hur författarrollen växlar, kanske är på utgående).

Kjersén Edmans bok är rik på exempel. Jag läser den som en kronologisk litteraturhistoria. Associationerna rör sig i spännande riktningar, och det är givande att följa hur vindlingarna rör sig – även när hon går för långt. Fast att nämna hur Pretty Woman förhåller sig till Askunge-sagan är väl överflödigt, och ligger utanför bokens ämne (har inte redan för mycket sagts om den filmen, dessutom).

Syftet med boken är troligen att vi ska få lästips. Men jag behöver inga sådana! Jag behöver färre lästips, vill jag invända. Jag har för mycket att läsa allaredan. Dock finns det antagligen läsare som behöver den här vägledning, och då fungerar det här nog finfint. Selma Lagerlöf kallas helt riktigt för ”vår stora goth-drottning”. Kjersén Edman visar att hennes läsning är bred och oförutsägbar, där nyfikenheten har väglett henne.

Det är en välskriven bok som redovisar flitig läsning, och jag önskar bara att de relativt fåtaliga missarna hade rensats bort: en av de titlar som nämns ofta är Jane Eyre, och det ser lite besynnerligt ut att en av dessa gånger nämns Emily Brontë som dess författare. Och litteraturvetaren Harold Bloom, född i New York, kan väl inte räknas som landsman till Shakespeare? Inte heter heller doktor Glas Tyko Gudmund i förnamn …

Vidare är det inte Virginia Woolf själv som uppfinner eller populariserar bilden av nattfjärilen som dras mot sin utplåning, utan hon lånar den från den Shelley som hon i sina texter så ofta refererar till: ”The desire of the moth for the star, / Of the night for the morrow, / The devotion to something afar / From the sphere of our sorrow”. Inte heller ska Bram Stoker ges kredd för att ha gjort vampyren till en aristokrat, då detta sker nästan hundra år tidigare i Polidoris novell ”The Vampyre”.

Dessa saker ska nog inte förhindra någon från att konsultera denna skrift. Här finns mycket att upptäcka, som hur nutida fantasy har inspirerats av Dante. Eller ett förslag att Goethes Den unge Werthers lidande hade kvalificerats som ungdomsroman om den hade getts ut i dag. Jag ska inte heller klaga för mycket på avsaknaden efter Woody Allens finurliga novell som så skickligt kommunicerade med Flauberts roman, eller att – på tal om Goethe – det vore på sin plats att nämna Inger Edelfeldts brevroman Breven till nattens drottning från 1985, en ganska tydlig parafras på romanen om Werther. Eller att den viktigaste parafrasen på Joseph Conrads Mörkrets hjärta nog är Tayeb Salihs oerhört inflytelserika Utvandringens tid. Och så vidare …