Duologierna I, Jonas Rydin, ARS

  

På kort tid har Jonas Rydin etablerat sig som en av de mer originella och mångsidiga författarna i samtiden, med excentriska romaner som Dö som en konstnär och Andrew Polgars svarta pussel (en av svensk litteraturs få pingisromaner!), samt en lika excentrisk diktsamling, Monotonins blommor. Till det yttre verkar Duologierna I vara en naturlig fortsättning på den förra diktsamlingen, men så lätt ska vi inte ha det!

Min initiala tanke går i två riktningar, där titeln splittrar sig i något jag uppfattar som en ordlek med ”dialogerna”, men kan det inte också vara en anspelning på Rilkes Duinoelegierna? Nu var jag inte helt fel ute, utifrån vad Rydin skriver sent i boken när han funderar på att överge Duologierna som titel, ”för att förekomma att någon / av de mycket få / som kan tänkas läsa en sån bok / tror att det är en anspelning på Duinoelegierna / överväger du en annan titel / Men eftersom de är så få / varför bry sig?” Ja, nog för att det kan kännas skönt att identifiera sig med de som Stendhal kallade ”the happy few”, men lika mycket känns det sorgligt att det ens ska behöva vara så …

Mer än Rilke verkar ett franskt temperament färga av sig på dikterna, och medan det var Rimbaud som förra gången agerade ledstjärna (eller galjonsfigur) har den rollen fallit på Baudelaire den här gången. Och nog är det också mer frågan om dialog än något annat, även om jag inte helt vill avfärda diktens elegiska egenskaper.

(Och på tal om temperament: en annan fransk 1800-talssnubbe, Émile Zola, gav litteraturen en minnesvärd formel, som ”ett utsnitt av verkligheten, sedd genom ett temperament”. Gott så, men tänk på vad AI och Chat GPT håller på att göra nu med konsten, få den att mer likna ”ett utsnitt av verkligheten, sedd genom AI.” Hur var det nu Shakespeare sa? ”O, brave new world / That has such machines in’t.”)

Det dialogiska representeras av något som liknar rolldikten, eller Edgar Lee Masters tidiga modernistiska projekt från Spoon River, det vill säga att upplåta röst åt ett större antal diktjag. Hur var det Beyoncé sa? ”It takes a village to raise a collection of poetry …” De namn som förekommer är: Marit, Joakim, Helena, Mariana, Asta, Maud, Linus, Viktor, Inge, Hans, Siri, Konrad, Jon, Hedvig, Hilding, Lilly, Tove, Bror, Joar, Kristoffer, Oanh, Esther, Dag, Esbjörn, och många fler. Ibland delar de förnamn med författare som begått självmord – Virginia och Marina – och ibland heter de som författaren själv.

Det handlar om dynamiken mellan ensamheten och gruppen, extra svårt för den som kan känna sig i rader som dessa: ”Din gemenskap är felsägarnas / och de gruppomöjliga”. Dikten rör sig mot filosofiska marker – inte alltid helt sömlöst och inte alltid helt utan att passera plattitydernas plats. Lyckligtvis undviker Rydin de förnumstiga spetsfundigheter som lockar alla som skriver cerebral poesi. När hans dikt fungerar som bäst erbjuder den nya perspektiv, som bryter med vanor och rutin.

Men stämmer det att, apropå en dikt av just Baudelaire, att läsningen av den kan få en att tänka på hur lite ”den moderna poesin” angår oss? Det kan väl sägas i än högre grad om mitten av 1800-talets poesi, där ju Baudelaire hör till ett starkt undantag. Men säg en enda svensk poet – förutom i undantagsfall Almqvist – som skrev oumbärlig dikt mellan, säg Stagnelius död 1823 och Strindbergs Dikter på vers och prosa 1883, en 60 år lång vandring i öknen …

Nu innehåller den här bokens många olika diktjag inte så många enskilda röster som en kunde ha hoppats på. Å andra sidan är det väl en universell erfarenhet, att uppleva sig vara fast i sin tillgivna roll, eller om det bara är verkligheten som grinar oss i ansiktet med sin grymma eller likgiltiga attityd. Och jag faller för den smarta satir som ibland levereras, på rätt oförutsägbara sätt.