Odödligt, Iman Mohammed, Norstedts

 

När jag plockar fram de två diktsamlingar Iman Mohammed tidigare gett ut (hon har också gett ut tre häften på mindre förlag) slår det mig hur slitna böckerna är. Jag brukar vara rädd om böcker, men så har de nötts av min återkommande läsning. Jag kan skiljas från mycket, men diktsamlingar har jag svårt att överge. Nu har hon gett ut sin tredje bok på Norstedts, och det är en fortsättning av ett pågående konsekvent skrivande om orättvisor och motstånd.

Så blir dikterna både självbärande och delar av en större helhet. ”Öppna era hjärtan” löd en av politikens metaforer (innan den byggde sina murar). Poesin är mer konkret: den ber oss att öppna våra armar, och det är ärligt en mycket lämpligare och mer empatisk metod.

Men alltså, jag behöver väl inte övertala någon om värdet i dessa dikter? Mohammeds förra bok Minnen av infraröd blev nominerad till Augustpriset. Hon var en färdig poet redan när hon tog plats på debutantscenen med dikterna i antologin Mot denna sol (2013):

Du vill skönja en annan sida av mig.

Drar ut en tagg ur mitt kött i hopp om att intet blod fläker ut sig

blad för blad på min

rygg.

Men betrakta nu hur jag blöder ett hav.

Nu är dikterna mer renodlade, mer nedskalade, mer åt det fragmentariska hållet. Men inte helt, för det finns också ett narrativ. Och ett ljus – ett ljus finns (ändå, som Emilia Fogelklou skulle ha sagt), och det är starkare än de mörka krafter som stjäl så mycket utrymme i vår vardag. Och färger finns: boken är lika klargrön som den förra var klarröd. Mohammed skriver om vår tids största fara: den allt mer utbredda egoismen, uppmuntrad och förstärkt av samhälleliga strukturer.

Det är en verklighet som skildras, där det finns pojkar som överlevt katastrofer, där räddningen är skör men starkt framhävd. Där det finns hopp om omtanke och solidaritet (ännu ett obsolet ord i den svenska politiken för tillfället). Världen må vara trasig, men den kan bli bättre, fast poesin kan förstås inte rädda någon – eller vänta nu, hur ska vi annars uppfatta några av de mest angelägna raderna i Mohammeds bok, om det inte är skrivet just för att förändra ett rådande tillstånd? Så här skriver hon.

En kärlek som inte ens döden kan släcka. Evig och utan konturer, vilja

sova för alltid men där finns sömnlöshet och andra hjärtan. Våldet

mellan kroppar och språk. Är det kärlek. En önskan om att det vore så.

Förbereda sig på ett farväl som kommer någon dag, också det är våld.

Pilarna pekar åt det hållet, vid min ära, fler och fler

Poesin räddade mig, när jag fick en överdos av det världsliga (sådan händer lätt när man är nitton år). Symboliken har alltid haft en framträdande funktion hos Mohammed, men här är den mer akut. Och vad är då det odödliga? Konsten? Ja, min vän, det har varit så (på farfars tid), men nu kan 38% av svenskarna inte ens nämna en levande svensk konstnär. Jag misstänker att färre kan nämna en levande svensk poet, efter Tranströmers död.

Om Mohammed tidigare sökt sig mot ett romantiskt uttryck med intresse för det sublima och romantikens älsklingstrop fragmentet, är hon nu mer inriktad på det narrativa. Där finns också juxtapositionen, alltså sammanställningen av kontrastverkande element som normalt sett inte hör ihop, och det skapar en friktion, en energi av det motspänstiga slaget som är så fruktbar för en viss typ av poesi (fråga William Blake). En typisk sådan sammanställning är skönheten och våldet.

Eller denna miniatyr, slagfärdig och pregnant: ”jag hade köpt en bukett med blommor när hans hjärta hade stannat / men återuppstått minuter senare åkte tåg och det var varmt”. I den meningen finns också oroande bilder som väcker konnotationer till Förintelsen (fotografier av skor). Mohammed skriver en poesi som är både öppen och sluten.

Men främst blir den här boken ett bevis på poesin som ett sätt att tänka kritiskt. Nyligen skrev Victor Malm om Sveriges Radios bristande bevakning av litteraturen, att de endast haft arton bokrecensioner under årets första knappa fyra månader (förlåt men jag har oftast fler än arton recensioner i månaden). Visst kan jag önskedrömma att Mohammeds bok recenseras exakt överallt.

Mohammed har en okuvlig blick på världen och en lika okuvlig blick på mig som läser: en uppfordrande blick. Världen håller på att ödeläggas, men också individen är i ett förstörande tillstånd, så en kan undra: vad dör först, världen eller människan? Spelar sådant någon roll? Går det att bevara en hoppfull inställning i en så rutten tid? Ja, men då krävs det otidsenliga insatser.

Det här är poesi av det otidsenliga slaget. Det är poesi för dig som gillar Karin Boye (med andra ord: alla!). Här finns ett andligt korrektiv till den materiella världen, den som är både inom och utom oss, och som trots eländet förmår göra en upprymd. För tvivla inte, det här dikterna är ett exempel på det som är – odödligt.