16 jan. 2013

Mot denna sol, [red] Casia Bromberg och Sanne Näsling

Att läsa debutantantologier kan vara en prövning. Dock inte när serien ”Blå blixt” i år ger ut en bok som borde vara obligatorisk läsning åtminstone för alla som själva skriver poesi.

Som bekant är Sverige ett land mer av poeter än poesiläsare. Långt ifrån alla som skriver dikter läser några andra än sina egna. ”En diktsamling som säljer fler än 500 exemplar betraktas generellt som en stor framgång”, menade David Uppgren i Fokus 8 februari 2011.

Till antologin Mot denna sol har redaktörerna sållat bland 400 bidrag, och plockat ut sex stycken debutanter. Fördelningen är 4-2 till kvinnornas fördel, något som nog speglar en reell könsfördelning hos de som skriver poesi. Boken tar vid från den serie som inleddes förra året, ”Blå blixt”, med boken Hallon och bensin. Mitt intryck är att den här är mer homogen, utan att ge avkall på att tillåta ett tilltal som kan vara både individualistiskt och ganska frejdigt.

Vad skiljer den glada amatören från den riktiga poeten? Enligt den ryske författaren Vladimir Nabokov har den skicklige läsaren i sin ryggrad en osynlig ringklocka som sätts i rörelse när hen läser något riktigt bra. En ryggradsreflex i gränslandet mellan det bokstavliga och det bildliga. Nog händer det ett par gånger i den här boken att jag tycker mig höra denna klocka pingla.

Jag vill uppleva en poet som tar risker, som slår mig med häpnad med sitt skrivande. Som demonstrerar en total hängivenhet och kompromisslöshet, som skriver sin poesi på detta sätt för att så måste det göras: det finns inga alternativ, och det är lönlöst av dig som läsare att resa invändningar och ifrågasätta.

Detta gör Mette Hansen med sin finurligt betitlade ”Tyst opera”. Dessa dikter växlar mellan det introverta och det extroverta, mellan det frivola och det högtidliga. Likaså Iman Mohammed, i dikter som är lika påträngande som de är charmiga. Men också Lidija Praizović, som förra året gjorde skandalsuccé med sin självbiografiska text från skrivarskolan Biskops-Arnö.

Här skriver hon vidare på sitt känslostarka projekt, och det hon åstadkommer är helt enastående. Hela hennes text längtar efter förlösning, efter befrielse från smärta. Det är fullständigt hämningslöst, något som verkar bemöta en privat hämning med frihetsbesatthet: ”Jag skriver för att du inte vill brinna med mig – i skrivandet brinner jag själv. […] Jag skriver för att jag bultarblöderbultarblöder för att jag är så pinsamt FÖR MYCKET.”

Dessa tre skriver okonventionellt, tar de nödvändiga riskerna. Utan tvekan tycker jag att de tar steget från den glada amatören till den måhända mer modstulna poeten. Men häng inte läpp, vill jag säga, för ni förtjänar att vara på allas läppar.

Antologier är svårbedömda: på ett fåtal sidor ska poeten göra avtryck på den rastlöse läsaren. Det blir lätt krampaktigt, sökt, undfallande, i ivern att nå ut. Här är det friskt vågat och hälften vunnet, och Brombergs ska ha all heder för sin satsning, som borde ha förutsättning att nå en bra bit fler än 400 läsare i alla fall.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/1 2013)

2 kommentarer:

  1. "Enligt den ryske författaren Nabokov har den skicklige läsaren i sin ryggrad en osynlig ringklocka som sätts i rörelse när hen läser något riktigt bra."

    Hur kan du, som är svensklärare, skriva "hen"? Det ser bara vansinnigt slappt ut. Och om det nu i meningen ovan är så farligt att skriva det korrekta "denne", varför då alls tidigare i meningen böja adjektivet "skicklig" maskulint?

    SvaraRadera
  2. Mm, något försåtligt ligger det nog i den maskulina böjningen, även om det var stilistiska hänsyn som rådde, att -e-formen ter sig prydligare ibland, jfr "den varma plattan" (-a-form).

    Men hen är ju bara ett ersättningsord för han/hon, och inte tycker jag att ordet "denne" är att förerdra, det låter bara byråkratiskt ...

    Dock tackar jag för din noggranna läsning, skickligt utförd och ett synbart bevis på att du tillhör de skickliga läsarna!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.