Jag har skrivit essäer om Clarice Lispectors författarskap i Svenska Dagbladet, Jönköpings-Posten och Karavan, och föreläst om Stjärnans ögonblick på Göteborgs stadsbibliotek. På bernur har jag dessutom skrivit ytterligare arton texter om Lispector. Så när Tranan nu ger ut hennes mästerverk Levande vatten i Örjan Sjögrens reviderade översättning: vad återstår för mig att säga?
Första gången Aqua viva publicerades var 1973, och nu har Sjögren – liksom tidigare med Stjärnans ögonblick och Passionen enligt G.H. – gjort omfattande ändringar i sin tidigare översättning från 2007. Kanske jag hellre ändå hade sett att han jobbat med någon av de tre romaner som fortfarande inte översatts till svenska? Kolofonen upplyser om vilka verk som översatts, men glömmer olyckligt nog Blåsa liv, som kom på svenska 2014.
Nåväl. Som motto till boken fungerar ett citat av den belgiske konstnären Michel Seuphor, som söker ett nytt sätt att måla, ”där penndraget blir tillvaro”. Jämför Sjögrens gamla översättning: ”där penndraget blir till tillvaro”. Genom att skippa prepositionen ”till” blir översättningen mer konkret och mer direkt bokstavlig – och det är en metod som blir ett genomgående drag i romanen: därmed förankras allt i en mer påtaglig verklighet. Att Lispector citerar en konstnär är ingen tillfällighet: romanen består ju av en monolog som en konstnär håller till ett ”du”. Vem detta du är? En älskare. En läsare. En.
Lispector är en författare som ska tas på orden. Därmed är Sjögrens arbete så viktigt, och själva grundvillkoret, varför gjorde han inte rätt första gången, är ett logiskt felslut. En översättning är alltid en kompromiss. Är det en bättre översättning nu? Eller är den bara mer textnära? Eller bara mer nära? Matematiken kallades i den gamla översättningen för ”förnuftets vansinne”, och här ”tankegångarnas vansinne”. Men vi ska väl inte läsa de två svenska böckerna parallellt hela tiden? Nä, för vi kan bara nöja oss med att konstatera att det här är en författare på sitt yppersta, när hon förmedlar sin starka vision av världen, och fångar de ögonblick som utgör en tillvaro.
Prosan är elektrisk och infriar Hélèn Cixous önska om det frigjorda och lycksaliga skrivandet (jouissance). Lispector erbjuder ett verbaliserat jubel och den innerligaste av häpnader: ”Ordet är min fjärde dimension.” Snarare än att kalla det för ”svår” litteratur (ugh!) borde det kallas inbjudande och vidöppen, bara du gör dig kvitt viss fördomar om tillgänglighet och förståelse. Hur ska du kunna förstå musik? Eller för den delen ett konstverk? Lispectors skrivande befriar sig från narrativa strukturer och konventionell dramaturgi. Det finns författare som hävdar att ingenting är lättare än att skriva modernistisk prosa, jämfört med att skriva deckare. Om vi inbillar oss att de har rätt (vad vet jag?), kan ingen annan skriva lika lätt svår litteratur som Lispector.
Genialitet handlar om att få det svåra att se enkelt ut. Nu fattar jag väl att det här är skrivet med hög insats, något de som glöms bort av de litteraturens entreprenörer som vill få oss att välja bort det som förr kallades ”höglitteratur” till förmån för dussinproducerat skräp. Lispectors böcker är ett enda vågspel: ”Att försöka klassificera mig är meningslöst: jag glider bara undan och låter det inte hända, genrer snärjer mig inte längre.” Så ska ett originalitetens manifest se ut!
Att inte kunna snärjas handlar också om att sammanföra ytterligheter. Därav blir Lispectors skrivande en kombination av det sofistikerade och det primitiva, det förädlade och det råa, det konstlade och det naturliga. Andra motpoler som hon ser till att koppla samman är det otåliga och det eftertänksamma, det överspända och det balanserade. Jag vet ingen som lika gärna och så lyckosamt förenar paradoxer och anomalier, förutom möjligen Virginia Woolf, som Lispector ibland lite slött jämförs med. Men då har man läst Lispector slarvigt, för hon är en författare som ifrågasätter allt.
Hennes estetik sammanför också det andliga och det mystiska med det vardagliga, i en klarsynt definition av tron och bönen:
Här tänker jag göra ett kort uppehåll eftersom jag vet att Gud är världen. Gud är det som finns. Ber jag till det som finns? Det är inte farligt att närma sig det som finns. Den djupa bönen är en meditation över intet. Det är den torra och elektriska kontakten med sig, ett opersonligt sig.
På samma gång som prosan är abstraherad är den ordagrann och konkret, något Sjögren tar fasta på ännu mer i sin reviderade översättning. Det som frigörs är också en avväpnande humor, och det tål att påpekas för belackare som hävdar att Lispector är svår eller tråkig, hur närmast ofattbart roligt det är att läsa henne. Men att läsa innebär också att ställas inför kognitiva utmaningar. Vad har jag ens varit med om, efter att ha återbesökt den här romanen? När svaren kan se ut så här: ”Jag hittar inga svar: jag är. Det är endast det jag får av livet. Men vad är jag? svaret är bara: jag är vad.” En människa går inte att förstå, lika lite som vi till fullo kan förstå ”de kärva motsatsernas svåra harmoni”, eller en författare som säger att hennes ”aura består av livsmysterium”. Att läsa Lispector kan påminna en om hur det är att ställas inför Emily Dickinsons dikter; båda författarna söker febrilt efter nya sätt att se på världen och de etablerade sanningarna. Att just dessa två författare nästan på pin kiv råkar ha fötts på samma dag – den 10 december – är förstås bara en av livets många tillfälligheter.
Livet är svårt, fullt av lidande. I Lispectors böcker har vi alltid svaren inom räckhåll, men de undflyr och gäckar oss. Vi kan bara uppdaga nya frågor, större och mer oroande frågor. Hon skriver om friheten och rädslan. Vad bör vi vara mest rädda för? Oss själva, förstås. Vi bär på de största farorna. Alla människor är en potentiell förövare. Att blunda för det är det skadligaste som finns. Men vi har potential till både gott och ont inom oss. Att göra gott innebär också en rädsla, för där finns en närhet till det som gör oss galna, det som får oss att tappa behärskningen. ”Ju mer fördömd, desto närmare Gud”, skriver Lispector. Bataille och Pasolini skulle nog hålla med. En av undertitlarna till Stjärnans ögoblick handlar om att vissla i den mörka vinden. I Levande vatten visslar berättarjaget i mörkret.
Lispectors cirkulära skrivande har mer samröre med Nietzsches maximer än med konventionella romaner. Om du någon gång tröttnar på berättelser finns Lispectors böcker där. De väntar på dig, eftersom – med Jeanette Wintersons ord – böcker, liksom katter, inte bär klockor. Hon skriver om det fördolda, om det vi bara kan ana oss till, om det som finns bortom det uppenbara. På tal om katter innehåller denna roman Lispectors mest minnesvärda ord. I denna översättning: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga nostalgier.” I den gamla översättningen: ”Att inte ha fötts som djur är en av mina hemliga sorger.” I Stefan Toblers engelska översättning från 2012: ”Not having been born an amial is a secret nostalgia of mine.”
Det är en vanlig kritikerklyscha att skriva att man avundas den som har kvar att upptäcka den här boken eller det här författarskapet. Men man avundas inte en besatthet, och jag kan inte rekommendera Lispectors böcker om du inte gör dig beredd att möta en jobbig författare som konfronterar dig med jobbiga ingivelser och åsikter. Vill du ha svar? Läs genrelitteratur. Förväxla inte minda texter på bernur med reklamtexter. Så här avslutas Levande vatten: ”Det jag skriver till dig fortsätter och jag är förhäxad.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.